Varenda kvadratmeter är ett mirakel

Kan en plats vara ens bästa kompis? Tanken har slagit mig den senaste tiden och i ärlighetens namn vet jag inte varför. Kanske var det efter att jag hade den där textraden från "Blues för Bodil Malmsten" på hjärnan för en tid sedan. Den när Plura sjunger "Man har alla och inga vänner". Eller så var det efter ett seminarium för ett par veckor sedan när jag påmindes om studier om intoleranta attityder. Det framgår ju ganska tydligt i sådana rapporter att "Den intolerante" har många ytliga bekantskaper men har vansinnigt svårt för att skapa djupa relationer.

Det kan låta obegripligt men det finns en poäng. Någonstans. Var så säker.

Vänskaper och förälskelser är väl ganska lika ändå. Det har varit en slags inofficiell slogan i mitt snart trettioåriga liv. Jag vet inte varför. Det går säkert att grotta ner sig i den dyngan. Dra paralleller till hur mina föräldrar har umgåtts med varandra och andra och så vidare. Men än så länge tänker jag fortsätta fly dem tankarna och fortsätta inte veta.

Man tänder lågan. Svisch, med vilken tändsticka som helst och det börjar brinna. Man behöver inte ha ett jävla jota gemensamt i början. Man är hög på tvåsamheten. Allt bara klickar. Varenda kvadratmeter är ett mirakel. Men sen, så sakteliga eller förbannat fort, börjar lågan falna eller svalna. Då kommer det mänskliga. Jakten på den minsta gemensamma nämnaren. Hittar man inte det så hittar man på något. Ett gemensamt projekt, till exempel.

En del skaffar hund eller kolonilott. Andra startar ett småföretag.

Man jagar elden eller något annat som påminner om den. I grund och botten så beror det väl på en slags tvåsamhetsmentalitet. En ständig strävan om ett sammanhang att befinna sig i som man har någon som helst kontroll över men som ändå är unikt. Men det är så svårt det där med människor. Hur gigantisk inlevelseförmåga man än har. Platser är ju på många sätt, trots sin komplexitet, så mycket enklare att både älska och få grepp om. Man gör dem till sina. Och trots att de går att jämföra med tusentals och åter tusentals platser på jorden finns det alltid åtminstone något mikroskopiskt som man kan göra till bara sitt.

Som känslan av att ha en bästa kompis.

För några år sedan träffade jag en tjej som jag började tycka om. Vi bodde inte i samma stad eller håla. Det blir ju som det blir då. Andra gången jag skulle hälsa på henne i staden där hon bodde byggde hon upp mina förväntningar rejält. Hon berättade om ett ställe som hon älskade att besöka. Det var riktigt unikt, i alla fall för att vara i Sverige. Som i England, typ. Över telefon medgav vi båda att vi aldrig hade varit där, i England alltså. Men det som var som på en murrig pub i England. Ingrott på något sätt. Och goda hamburgare dessutom. Jag skulle komma till hennes stad på fredagskvällen. Vi skulle äta middag och liksom lära känna varandra, på riktigt, tyckte hon. Passera gränser och på det där gedigna och unika haket bosätta oss i varandras sinnesvärldar.

Nej, varken hon eller jag knarkade.

Så jag åkte dit. Klev av på tågstationen där hon mötte upp mig. Lite nervigt men ändå en känsla av att snart tänds det tändstickor i de här kvarteren gick vi i bestämd takt till den helt unika krogen som visade sig vara ett Bishops Arms där de lokala nazisterna hängde.

Jag sa ingenting om det. Tänkte att det kunde vara kränkande. Hon fick gärna tro att den där pubkedjan bara fanns i hennes vackra hemstad.

Det var hennes värld. Hon älskade verkligen det där stället. Det hade varit som att vid första träffen med hennes vänner bryskt slå fast att de var idioter allihop och att samma tröttsamma karaktärer finns i varenda håla, förort, småstad eller stad i det här landet som utger sig för att vara någon slags metropol. Sånt kommer väl senare när lågan håller på att slockna och man är tvungen att antingen packa ihop sina saker och dra eller starta tobaksaffär med vederbörande.

***

Jag tänker på det här med vänner. Det finns ju några som är grunden. Det är dem som man växte upp med. Petter, Erik, Gugge och dem. Som man i alla fall tror, hur man än utvecklas, kan läsa av en. Genomskåda saker som man själv inte ens är medveten om. Och vice versa.

Och även om det inte är så kan man alltid låtsas det för att känna någon slags trygghet. Fast det är ju klart att folk tillkommer. Som när Daniel som jag känt i mer än ett decennium nu och som är anledningen, på många sätt, att jag är som jag är och är där jag är, skrev till mig inatt att "Skriv för fan!" med ett långt resonemang som jag inte tänker delge här. Då infann sig samma trygghet som bara den förtappade skara som jag trampat i samma mylla som inbringar.

En del människor säger ibland, i intervjuer och så, att anledningen till att de älskar sin käraste eller käresta så infernaliskt är att de blir överraskade ibland. Att det alltid finns något att upptäcka. Jag har aldrig förstått den grejen. Det är klart att en riktigt bra vän eller förälskelse som man inte träffat på länge kan bära på historier som man inte känner till. Men själva grunden som man lärt sig och utifrån den kan analysera ner i molekyler är väl en förutsättning för en livslång relation, oavsett om det handlar om vänskap eller kärlek.

Det är väl en vanföreställning att det är överraskningar från en människas inre som gör att lågan fortsätter brinna. Gatlyktorna som tar slut där borta utökas ju inte bara för att en människa visar sig vara någon annan än den utgett sig för. Snarare tvärtom.

För visst är det väl så att det där man tycker om som man upplever igen och igen och igen hos en bästa kompis, i olika sinnesstämningar och sammanhang, är det som gör att man ständigt eller då och då återkommer.

Och det är likadant med platser.

***

Jag sitter på Tärningen i Frillesås och pratar med Ömer som drivit stället i fyra år nu. Vi pratar fotboll, rasism och Frillesås. Mina tre käpphästar. Jag känner att det börjar brinna. Han är bra Ömer. Och när jag går därifrån. I motvind längs gamla E6:an och in på skogsvägen tittar jag först ner i marken och älskar varenda centimeter jag ser. När jag sedan tittar upp mot där gatlyktorna tar slut älskar jag det lika villkorslöst.

Människorna med sina rätt och fel. Vindarna som är både med och emot. Ljuset och mörkret.

Det känns igen och jag känns igen. Visst är den här platsen en bästa kompis.

Som på något sätt aldrig slutar brinna.

Pungen på gångvägen

"Pung". Det står så på gångvägen som går längs sandbanken nedanför Löftaskog. Någon har skrivit det med blå tavelkrita. Tio meter längre bort på vägen är det ritat ett frågetecken. Fortsätter man tio meter till står det plötsligt "Slut". Det är skrivet ganska nyligen. Men jag såg det för någon veckan sedan när jag var i Frillesås förra gången. Besöken har duggat tätt den senaste tiden.

Även om jag vet att "Pung", frågetecknet och "Slut" inte är skrivet just den här Kristi Himmelsfärdstorsdagskvällen så inbillar jag mig att det är så. För just som jag hälsat på Emelie, en gammal högstadieklasskamrat som jag mötte mellan pungen och slutet, så hör jag höga röster i vasspartiet som ligger mellan gångvägen och sandbanken.

De låter som vi gjorde. Alla vi som blev äldre men som vid det förra århundradets slut och i det nyss påbörjades början tillbringade våra fredags och lördagskvällar på klippor, stränder och i vasspartier. Vi som drack den där billiga folkölen som vi tyckte var skitdyr. Vi som hoppades på att ikväll kanske några tjejer från Kungsbacka eller åtminstone Väröbacka skulle dyka upp. Vi som mycket väl skulle kunna skriva "Pung" med en tavelkrita på närmaste gångväg.

Jag hör osäkerheten i deras stämmor. Några "Men, för fan!". Garanterat ett försök till härskateknik eller en anspelning på ett dåligt samvete. Några halvt om halvt hotfulla "Men, kom igen då!". Självklart uppmaningar om något som den ene parten väldigt gärna vill men som den andre parten är högst tveksam till.

När jag går vidare några meter så lyckas jag lokalisera åtminstone fem röster. Det är grabbar allihop. Några skratt blandas med läten som är oerhört svåra att uttolka. Jag ser framför mig hur de sitter där i början av sandbanken med snusdosor, folköl och Pringelschips. Trots att jag är fyrtio meter bort känner jag mig ändå lite som en inkräktare. Jag är fullständigt medveten om den pinsamma stämning som skulle uppstå om de fick nys om att en kille, upp emot femton år äldre, stod och tjuvlyssnade på dem.

Man känner ju sig så naken när man blir upptäckt. Speciellt när man håller på med något som inte är helt legitimt för omvärlden. Smågrabbar som smygsuper i ett vassparti må vara harmlöst för många men knappast för föräldrar och de stackars satar som skulle hamna i deras väg på väg hem till pojkrummen.

För mig sitter den där skräcken att bli upptäckt djupt rotad. Kommer ihåg när jag var i sjuårsåldern. Det var vinter och jag och min bästa kompis Markus hade gått ut på mossen som låg emellan Markus familjs hus och det gamla statartorpet där pappas mormor Elsa bodde. Vi var väl medvetna om att under isen så var det bottenlös. Markus och jag hade stora friheter redan då. Vi lekte dagligen nere i hamnen, fiskade småkrabbor ute på stenarna från att vi kunde cykla dit ner. Men mossen skulle vi passa oss jävligt noga för. Vi kunde sjunka ner och aldrig komma tillbaks igen. En retorik som jag några år senare fick höra om hembränt från jordbruksgymnasiet i Tvååker. Man kunde dricka den, sluta ögonen, det blev svart och sen kunde man aldrig se igen.

Trots de varnande orden om bottenlösheten så stod vi där i våra overaller, Markus och jag, ute på mossen. Till vår stora förvåning hörde vi plötsligt en bullrig bekant röst. "Era jävla ungar, vad i helvete gör ni där ute! Jag har ju sagt till er att mossen är bottenlös!". Det var pappa. En sak som vi hade missat var nämligen att vi stod i höjd med pappas mormor Elsas köksfönster. Elsa hade ringt hem och pappa hade åkt i ilfart nerför Jutegårdsvägen.

Men det var inte pappas ilska, i alla fall inte den här gången, som gjorde mig skamsen. Det var att bli upptäckt. Det kändes som att nu var det över. Nu skulle inte Markus och jag få vara ute och leka längre. Nu var våra stora friheter förbrukade.

Den känslan tror jag grabbarna i vassen också skulle känna. Och har man känt så en gång, då ligger rädslan för att bli upptäckt liksom latent.

***

Tidigare under dagen var jag nere på Konsum. När jag stod och valde mellan olika smörsorter hör jag en bekant röst säga "Nämen, hallå Alex!". Det var min gamla svensklärare från gymnasiet. En av de lärare på gymnasiet som jag faktiskt tyckte om. Vi brukar springa på varandra någon gång då och då och växla några ord med varandranär jag är hemma i Frillesås. Vår klass var den första klassen hon hade. Hon var nyexaminerad och inte lastgammal som många av de andra lärarna. Det blev givetvis en massa snack om vad som hände med den och den och den som hade gått i min klass. Lite om mitt jobb och en del om skrivande. Men efter ett tag under samtalet så slog det mig för första gången på hyfsat länge att det snart är tio år sedan jag tog studenten. Mitt i samtalet, som på ett slags undermedvetet kommando, beklagade jag mig och sa att det finns så mycket som jag borde hunnit med under de här tio år åren. Precis när jag hade sagt det så kom den där känslan till mig som en pungspark från förr.

Jag kände mig naken. Det var ju så uppenbart att jag sökte bekräftelse. Att jag gick med den där förbannade håven. Svenskläraren tänkte med största sannolikhet samma sak men förmodligen på grund av en hög social kompetens viftade hon bort det där och efter en kort passage om att jag aldrig pluggade vidare eller gjorde de där förhatliga åren utomlands började vi prata om något annat.

***

Kanske hade jag tur där på Konsum, tänker jag när jag traskar upp för backen till stugan. Min gamla svensklärare från gymnasiet är så pass schysst att hon inte vill veta av bottenlösa nakenhet. Eller så lyckades jag parera situationen helt själv. Eller så gjorde vi det tillsammans.

Vi stod där på frågetecknet. Ivriga över att få veta om vad som hände i varandras liv så vi såg varken pungen eller slutet.

***

Jag kliver in i stugan, drar för gardinen och hoppas att inte fjortisarna i vassen i fyllan och villan tar sig hit upp och ser hur jag sitter med en folköl och skriver om dem.

Varför i helvete skulle dem göra det? "Sluta noja nu, Bengtsson", tänker jag och trycker på publicera-knappen.

Det är gött att vara igång igen.

Premiär på Nyheter 24

Ikväll har jag premiärbloggat på Nyheter 24. Där fortsätter jag mitt antirasistiska bloggande. Här kommer det snart börja publiceras andra grejer. Men först ska jag överleva Peace and Love-festivalen och Almedalsveckan. Vill ni läsa mitt stuff. Ta en titt på Nyheter 24 så länge!

Ett viktigt tillkännagivande till bloggens läsare - OBS!: Läs fotnoten

Lördagen den 7 augusti förra året var jag ute och gick i mitt kära Frillesås. Valrörelsen hade dragit igång och den kort-korta semestern var snart över. Efter en sväng runt skolan, Trädgårdsvägen, kvarteret där Dragspels-Martin bor, ner över gamla E6:an, sedan över järnvägen, förbi Vallersvik och huset där Petter bodde, över berget mot Torstensvik, upp förbi Gugges föräldrars hus där två år tidigare skrev "Sverigedemokraterna har fel", sedan vidare genom samhället, förbi Klöva där Mikael Österdahl bor nu, över Löftabro och kommungränsen, in på grusvägen, förbi infarten till farmor, upp för backen och sedan in i stugan på berget bortom etablissemanget där jag till och från har kunnat sitta och titta ut över Kattegatt och fundera så...

Jag bestämde mig för att börja blogga igen. Bengtssons frestelser hade jag pysslat med fram och tillbaka sedan 2005. I någon period var den mitt sätt att reta gallfeber på folk inom sektvänstern. I någon period, typ när jag hade börjat hålla på med estradpoesi, var den en slags dagbok om Poetry slam-tävlingar och andra grejer som jag var ute på. I en tredje period skrev jag spaltmeter om HBK, pubhäng och små politiska utspel som närmast sörjande i bästa fall brydde sig om eller i alla fall läste.

Under sommaren hade jag känt ett allt större behov att skriva argumenterande och analyserande rörande de frågor som jag brinner för mest och har fått den äran att arbeta med på heltid. Jag tyckte också att jag hade ett tomrum att fylla i bloggosfären vad det gällde antirasism och kampen mot den organiserade intoleransen eftersom väldigt få bloggade om det - och de flesta som bloggade om det i alla fall någon gång hade som oftast en partibok. Förutom möjligen Jonathan Leman men min vän och kollega till Täbypöjk är ju så jävla trög med bloggandet...

Så jag kickade igång bloggen och då jag tidigare känt att gensvaret varit väldigt svalt så fick den ganska direkt spinn. Så väl antirasister som SD-politiker och internettroll (ofta detsamma som just SD-politiker) hittade hit. Mitt kommentarsfält här på bloggen har många gånger varit min bevisföring för verklighetsfrånvända politiker som på fullaste allvar inte tror att rasism, intolerans och främlingsfientlighet är något förekommande i Sverige.

Besökarantalet var som mest efter terrordådet på Drottninggatan i december förra året. Men även mina inlägg om den vedervärdiga flyktingpolitiken som EU och per automatik Sverige idag beskriver har dragit trafik. Så även mina skildringar från föreläsningar ute i landet och givetvis min något kufiga lista över misslyckade främlingsfientliga partibildningar - en artikelserie som från början var en idé till ett reportage i tidskriften Expo men min dalslänning till chefredaktör bangade.

Nåväl, som jag brukar skriva. Nu till pudelns kärna.

Ett problem med bloggen är att det känns som att den inte riktigt har nått ut fullt ut. Ja, jag vet. Jag skriver många gånger om jävligt kufiga grejer och jag har heller inget intresse för att den rosévinsdrickande tjattrande klassen ska retweeta varenda jävla blogpost. Däremot så skulle jag att fler som daglig dags inte är inne i den "politiska bloggosfären" ska hitta hit. Jag har funderat ett tag på hur jag skulle lyckas med det. När Eric Rosén från nyhetssajten Nyheter 24 hörde av sig och undrade ifall jag ville blogga där så kändes det helt rätt. I PK-sammanhang är sajten förmodligen alldeles för kommersiell. Men jag skriver hellre för en bredare publik än redan frälsta och fullblodsrasister. Så från och med måndag bloggar jag på Nyheter 24 om det som ni mest har läst om här.

MEN. Bengtssons frestelser lever vidare. Här kommer ni läsare få läsa en annan typ av inlägg. Jag har redan mina idéer om den här bloggens innehåll. Alla gamla inlägg kommer dock att ligga kvar här i någon form.

På måndag hoppas jag att vi ses igen. Och ni som vill fortsätta få reda på uppdateringar från just den här bloggen kan jag lägga in den i er rss-feed eller bli Bengtsson-supporter på Fejan.


* Det här med "Viktigt tillkännagivande" är givetvis pretto så det förslår. Det är meningen också. Det är en parafras till när Nationalsocialistisk Fronts ledning kallade sina medlemmar till just ett "viktigt tillkännagivande" för tre år sedan. Det "viktiga tillkännagivandet" var att partiet formellt lades ner och att samtliga medlemmar skrevs över till Folkfronten som senare fick namnet Svenskarnas parti.

Så "firade" danskarna internationella flyktingdagen

Igår var det den internationella flyktingdagen. En dag som stiftats av FN:s flyktingorgan UNCHR. I Sverige uppmärksammades dagen genom bland annat genom informationsspridning på Stockholms centralstation. Hur vida dagen uppmärksammades i våra andra nordiska grannländer har jag dock information om.

En sak är säker. De danska politikerna passade på att lyfta ännu ett repressivt lagförslag som skulle inskränka rättigheterna för landets flyktingar och migranter. En bred majoritet i Folketinget vill nämligen att, notera jävligt noga nu, ALLA invandrare som begår brott ska utvisas. Tidigare har den danska Åklagarmyndigheten kunnat kräva att en invandrare som dömts för brott skulle utvisas. Precis som i Sverige. Men nu ska det alltså ske per automatik.

Alltså: En sextonårig som snattar en läsk (förslagsvis Faxe Kondi) och döms för detta ska alltså han eller hon utvisas ur Danmark om personen råkar vara invandrare.

Jag vet att ni är ett gäng som följer den här bloggen som tycker att det är helt okej. Som resonerar lite så här: Om en person kommer till Sverige och "utnyttjar vår välfärd" så ska den sparkas ut med huvudet före, den har alltså förbrukat sin rätt att vara här, om den begår en kriminell handling.

Det sunda förnuftet, som en del av er läsare älskar att referera till, har alltså flugit all världens väg (eller åtminstone över Öresund). I Danmark varnar nu människorättsorganisationer för att lagförslaget kan bryta mot internationella konventioner.

Sunt förnuft är ju snarare att alla människor, även de som begår brott, är lika inför lagen. Är det verkligen sunt förnuft att exempelvis tonåringar som flytt ensamma från en annan del av världen och som begår ett småbrott per automatik ska utvisas och skickas tillbaka till krig och förtryck?

Varningsklockorna från grannlandet i väster ljuder högt. Jag sitter för närvarande i min sommarstuga i Halland och kan nästan höra dom trots den bitande vinden.

När man läser om den fascistoida utvecklingen i Danmark kan man ställa sig väldigt frågande till att det i Sverige idag finns seriösa aktörer som tycker att samtal och eventuella samarbeten med det danskvänliga Sverigedemokraterna vore en god idé. Ja, jag vet att dessa inte vill att dessa överläggningar ska handla om migrationspolitiken. Men eftersom både SD och Danskt Folkeparti kopplar samman nästan all politik till just invandringen så vore det mer än förödande - om man det vill säga tror på det sunda förnuftet och inte vill ha det som i Danmark.

----
DN

Timbrochefen tar inte SD:s politik på allvar

Timbrochefen Markus Uvell slängde idag in ännu en brandfackla i debatten om den parlamentariska situationen som uppstått efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Uvell som förra året gav ut boken ” Folkhemspopulismen – berättelsen om Sverigedemokraternas väljare” menar i en debattartikel i Aftonbladet att Alliansen och Socialdemokraterna i fortsättningen ska bjuda in Sverigedemokraterna till samtal när de vill få igenom sin politik och SD har flaggat för att de tycker likadant.

Högerdebattören menar att den nuvarande situationen är oärlig mot partiernas väljare. Foget för sin argumentation hittar han i den mediala cirkusen som uppstått när media ”avslöjat” samtal mellan en moderat och sverigedemokraten Tony Wiklander inför en omröstning om broavgifter och att Sven-Olof Sällström skulle ha befunnit sig på socialdemokraten Ylva Johanssons arbetsrum.

Det faktum att Sverigedemokraterna som det populistiska enfrågeparti (notera inte högerpopulistiska) som det är utnyttjar sin vågmästarroll för att både ställa oreda och pressa fram samtal med endera blocket och för den delen vinna kortsiktiga politiska poänger får Uvell att landa i slutsatsen att så väl Reinfeldts som Juholts gäng ”mörkar” och bygger in SD:s röster i sina strategier inför voteringar i riksdagskammare. Lösningen på problemet ska alltså vara att Reinfeldt och Juholt bjuder in Åkesson inte bara i stugvärmen utan även till köttgrytan i köket.

Jag menar att det är trams. Och för den som värnar det här landets sammanhållning så är det också förödande.

Sverigedemokraterna kallar gärna sina motståndare i de sju andra partierna för ”sjuklövern”. Det är givetvis en populistisk antietablissemangsstrategi men det bottnar också i partiets totala ointresse för den demokratiska processen. I Sverigedemokraternas värld är nämligen höger-vänster-skalan inte sekundär – den är obefintlig. Konflikter som rör så väl arbetsmarknad, skatter som infrastruktur är ”spel för galleriet” i SD-propagandan. Här blottläggs Åkessons partis historiska rötter. ”Den politiska korrekta eliten” är rörande överrens om allt och exempelvis stora konflikter i den ekonomiska politiken är ett skådespel för att ”verklighetens folk” inte ska märka av de främlingsfientliga konspirationsteorierna om ”islamiseringen” och ”massinvandringen”.

Men det är inte bara i konspirationsteorierna som SD:s rötter i så väl rasismen som fascismen uppenbarar sig. I Sverigedemokraternas Sverige ska inte alla som svenskar ha samma rättigheter. Eftersom partiet sätter ”svenskheten” i första rummet som direkt avgörande för vem som ska ha rätt att få vara i det här landet och det faktum att ”svensk är den som själv uppfattar sig som svensk och som uppfattas som svensk av andra” gör Åkessons parti en tydlig och avgörande gränsdragning mot minoritetsgrupper i landet. Att partiet dessutom har en riksdagsledamot som så sent som för två år sedan beskrev religionen islam som ”det största hotet någonsin, långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” gör knappast saken bättre.

Här finns alltså ett betydligare större avgrundsdjup mellan SD och de andra partierna i riskdagen. Och då är frågan befogad, kaoset i riskdagen och enighet i vissa sakfrågor till trots, om vare sig Alliansen eller Socialdemokraterna vill legitimera och på så sätt ge ett i förlängningen demokratiföraktande parti inflytande.

Det finns ju nämligen en annan lösning som kanske framförallt inte rör Juholt och Reinfeldt utan snarare de andra potentiella vågmästarpartierna. Situationen i riksdagen är ju faktiskt som den är inte bara på grund av att den rasistiska kampanjen Bevara Sverige Svenskt valts in i Sveriges riksdag. Det beror de facto minst lika mycket på en fastcementerad blockpolitik där de tidigare så kallade mittenpartierna är fastlåsta vid de två större partierna – förutom Miljöpartiet som faktiskt nu framstår som det liberala parti partiet i grunden faktiskt är. Sverigedemokraternas historiska valresultat förklaras mest korrekt, enligt de valundersökningar som gjorts (alltså inte Uvells intervjubok från förra året), med att det finns en främlingsfientlig opinion men det finns också en dimension av att det politiska landskapet de senaste sex-sju åren allt mer har sett ut som en tvåpartistat. En uppluckring av blockpolitiken där också åtminstone två av de mindre allianspartierna (FP och C) faktiskt vågar närma sig socialdemokratin i vissa frågor - vilket de har fog för - om man ska utgå från deras ideologier, partiprogram och existensberättiganden. Fast det vore möjligen förödande för en tankesmedja som Timbro.

Slutligen så är Uvells försök till demokratiaspekt i debattartikeln dubbelt än mer tragikomisk än hur han beskriver den ”mediala cirkusen” som varit under våren. Uvell skriver: ”Det spel som nu pågår är inte bara föraktfullt mot de 340 000 väljare som röstat på SD, och nu ges bilden att deras röster ¬inte är lika mycket värda som andras.”

Det är ju det givetvis ingen som tycker förutom möjligen antidemokrater längst ut i avgrundsvänstern. Och skulle man använda Timbrochefens logik så skulle Fredrik Reinfeldt vara tvungen att göra upp med Håkan Juholt i varenda fråga. Sossarna fick ju ändå en del röster i förra valet…

VD:n från Sölvesborg och de tröttsamma slagträna

Jimmie Åkesson har i en del intervjuer sagt att han i framtiden kan tänka sig att arbeta inom näringslivet. Bland annat i det klassiska "hemma hos reportaget" inför jul år 2009. Idag när Sölvesborgssonen äntrade talarstolen i partiledardebatten som den han kunde vara. En VD för ett medelstort företag i en svensk småstad någonstans - förslagsvis beläget i Sölvesborg.

SD-ledaren ägnade stora delar av sitt anförande åt att berätta vad som hänt i riksdagen det senaste halvåret. Vilka voteringar som varit och vad som diskuterats. Som en slags halvårsrapport. Helt utan inlevelse och med väldigt lite politiskt innehåll.

Sedan gick han över till att försöka utnyttja sin vågmästarroll lite grann och pekade på några saker där hans parti var överens med den övriga oppositionen. Fredrik Reinfeldt plockade då upp det klassiska slagträet och beskyllde S, V, MP för ett slags samarbete.

Att Åkesson inte talade om invandring var en uppenbar strategi från hans sida. Och det var därför det blev så uppenbart tandlöst och ihåligt.

Det sistnämnda dök upp lite då och då under debatten. Håkan Juholt kallade SD för ett stödparti till regeringen istället för angripa partiets värdegrund och existensberättigande. Jan Björklund beskyllde i sin tur sossarna och MP för att gå rasisterna till mötes bara för att de båda partierna vill att en andra part ska finns på plats i Sverige när utländska företag utför arbete på svensk mark.

Och på Twitter ägnade sig den tjattrande klassen från höger till vänster också att vinna tröttsamma politiska poänger på just att den ena och andra tyckte samma som SD i vissa voteringar.

Fånigt, fjantigt och ett negligerande av Sverigedemokraternas existensberättigande. Och i slutändan ett legitimerande av SD:s rasism.

Ja, betydligt mer än att sätta sig i en debatt med SD, vilket en del fortfarande tycker är att legitimera SD:s politik.

-----
DN