måndag 9 juni 2014

Att känna igen sig, i alla fall lite grann

Jag har ägnat några veckor åt att åka runt i Sverige och hålla utbildningar för Vänsterpartiets distrikt. Partiet vars ungdomsförbund jag gick med i som trettonåring och lämnade när jag nyss fyllt 20 år. Även om det bara var sju år som jag var aktiv i Ung Vänster så var det i stort sett hela min tonårstid och mycket av den jag är idag, när jag nyss fyllt 30 år, har jag både att tacka och betacka Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund för.

Under utbildningen vill jag lära vänsterpartisterna att använda mer av sig själva och sina egna erfarenheter när de argumenterar. Att de stora orden och djupa analyserna om varför samhället ser ut som det gör först blir relevanta när vänsterpartisterna tagit av sig partijackan för en stund och berättat sin egen historia. Det är ingen unik kunskap för vänsterpartister. Det skulle kunna vara en föreläsning för nästan vilket parti som helst. Det är först när vi blottlägger våra egna erfarenheter som vi blir trovärdiga men det är också en påminnelse för oss själva om varför vi står där vi står; i en valstuga, på ett torg eller i en främmande människas farstu under en dörrknackning.

När jag satte ihop den här utbildningen påmindes jag om mitt eget engagemang. Lite skamsen har jag konstaterat att mina skapelseberättelser har låtit olika under åren. Det har varit Håkan Hellströmska teorier om den där flyktigheten. Att jag som liten pojke satt nere på Näsbokroks naturreservat, spejandes efter lastfartyg i horisonten som jag drömde om att jag skulle hoppa på och att dom skulle ta mig till spännande destinationer. Dessa dagdrömmar skulle fått mig att förstå människors behov, av olika anledningar, behöva flytta på sig. Men jag har aldrig blottlagt varför jag ville flytta på mig. Varför jag egentligen satt där vi strandkanten.

Det har varit berättelser om flyktingar och invandrare. De som idag kallas rasifierade. De som kom till kommunen där jag växte upp. Hur jävla illa de behandlades. Bosnierna och framförallt den där familjen som flyttade ner till Frillesås för att starta en resturang. Allt skitsnack som spreds. Av både unga och gamla. Hur jag reagerade på det. Sanningen är ju dock att jag sedan länge då var uttalad antirasist och hade skrivit alldeles för långa skolarbeten om vad som hände med Ny Demokrati efter att dom åkt ur riksdagen och blivit Ung Vänster-distriktets fjortonåriga maskot.

Jag har berättat om mormor som gav mig ena benet i en radikal arbetarrörelse och pappas mormor Elsa som vi bodde granne med ute på Örmanäshalvön och som gav mig andra benet i en kristen och vidskeplig landsbygdsarbetarklass.

Och visst; alla dessa människor, platser i en radie av bara några kilometer och minnen binder väl samman en person. Saker och ting är inte helt svarta eller vita. Men så finns den där bilden på mig själv i en röd plyschdräkt som jag hittade i min och syrrans stuga i höstas. Jag sitter i en kaffebrun manchestersoffa med centimetertjocka glasögon. Jag är max tre år och ser gränslöst trygg och lycklig ut. Jag sitter bredvid en halvliggande pappa som tittar på mig. Pappa ser också lycklig ut.

Mamma och pappa hade lämnat lägenheten i Mölndal, tagit med sig sin lilla dotter och flyttat in i en sommarstuga i Åsa i Kungsbacka kommun. Pappa hade lämnat jobbet i Göteborgs hamn och alla de fackliga uppdragen för att förverkliga en av sina pojkdrömmar om att föra släktarvet vidare och bli yrkesfiskare. Nej, farfar var inte fiskare. Men pappas morfar Ernst som dog när pappa var liten hade bedrivit en liten fiskeriverksamhet när statarsystemet hade skrotats. Pappas morföräldrar var nämligen statare. Pappa var delvis uppvuxen på Örmanäshalvön. Mamma var en stadstjej utan körkort som skulle pendla till jobbet som arkivassistent inne i Göteborg. Det tog något år och så kom jag till världen. Ungefär samtidigt fick min storasyster diabetes.

Mamma arbetade halvtid. Pappa tog med mig på sjön halva veckorna. Onsalafjorden, naturreservatet ute på Näsbokrok där ålekan låg blev mitt dagis. Som upplagt för alla tänkbara klichéer och jag har inte varit sen med att berätta om min uppväxt på havet i sammanhang då jag har haft nytta av det eller, än viktigare, när hippa vänsterkillar suttit och skrutit om sin klassresa ”neråt” bara för att de misslyckats med universitetsstudierna och börjat jobba som tidningsbud eller busschaufförer.

Men även en fiskarson ska börja skolan. Och ganska direkt fick jag lära mig att jag var annorlunda. En olustig känsla som jag får ont i magen av att tänka på även idag. Jag fick i ärlighetens namn lära mig en väldig massa saker. Jag fick lära mig att jag var äcklig. Att jag luktade äckligt. Jag luktade fisk, måsskit och tång. Det spelade ingen roll hur mycket jag än tvättade mig innan jag gick till skolan. Min hud stank ändå. Jag fick lära mig en massa klädesmärken som man skulle ha. Paladiumskor, Aqua Lemone-tröjor och Chevigon-jackor. Var man pojke skulle man spela ishockey och golf. På somrarna skulle man åka med familjen till Florida eller Mauritius. Man skulle inte vanka runt i ärvda kläder från någon väninna till mormors barnbarn som man aldrig träffat. Terränglöpning var ingen riktig sport. Skryt om hur mycket ål man hade fått med pappa den där varma sommardagen utanför Vendelsö bemöttes med hånskratt. Och inte heller den där dagsturen till Fredrikshavn med mormor och morfar var något att stoltsera med.

Åsa var inte längre det lilla landsbygdssamhälle som pappa hade växt upp i. Det låg i en av landets mest expanderande kommuner och hade blivit en tillflyktsort för nyrika göteborgare och boråsare. En slags arbetararistokrati som föraktade och tittade snett på en gammal hamnarbetare som blivit yrkesfiskare men som hade kvar sina vänstervärderingar och vars barn mer än gärna gav sig på dom ungar som inte var som dom.

Jag hatade skolan. Men jag var inte ensam. Där fanns andra som inte passade in. Där fanns Erik vars pappa var lärare och mamma jobbade på Sahlgrenska. Han som hellre ritade serietidningar än brydde sig om idrott och som inte heller hade dom där dyra kläderna men ett eget TV-spel. Där fanns Erlandsson från Buared. En känslig bonnpojk som hade mängder av porr i ett litet kassaskrin från Ullared.

Och tvillingarna som också kom från en släkt som levt i lokalsamhället i generationer. Där pappan var krigsbarn från Finland och körde bussen in till stan. Vi var säkert några fler och det vi byggde vår gemenskap kring var att vi inte passade in.

Mobbningen blev värre med åren. Känslan av att inte vara med på lika villkor, att vara värdelös och den lika ständiga som förhatliga otryggheten eskalerade. Och med otryggheten kommer försvarsmekanismerna. Att fjäska för mobbarna genom att ge sig på andra var ett knep som lyckligtvis bara fungerade några dagar innan man var i skottlinjen igen. Att slå tillbaka eller helt ogenerat lappa till någon som sa något taskigt var ett mer tillgängligt alternativ. Sen sprang jag.

För problemet var att Åsaskolan hade blivit en sån där 0 till 9-skola. Det var ett helvete av två anledningar. Jag skulle dels tvingas var där fram tills att jag började gymnasiet och sen fanns det en massa storebrorsor som kunde jaga rätt på mig om jag lappat till någon jämnårig.

Så i femman slutade jag gå till skolan. Jag pallade inte mer. Mamma och pappa hamnade på krismöten med andra föräldrar och en lärare ringde och berättade för mig att han och ”grabbarna” diskuterat varför det var som det var och kommit fram till att jag också hade sidor som jag borde rätta till.

Sen är det är virrvarr av minnen i mitt huvudet. Jag vet att det talades om en kulturklass inne i Kungsbacka som man kunde börja i sexan. ”Där det gick andra speciella barn”, som det hette. Men en morgon kom pappa in i mitt rum. ”Upp med dig! Idag ska vi åka till Frillesås”, sa han. Någon timme senare satt vi på en rektor som hette Katarinas kontor. Jag skulle få testa att gå där i några dagar.

En vecka senare stod jag på busshållplatsen och väntade på buss 732 till Frillesås. Det var någon vecka innan jullovet i sexan och jag var livrädd. Jag kände några killar i Frillesås ytligt från terränglöpningen. Framförallt Johan i Fringshult och en som hette Petter. Dom var schysta och hade inga dyra märkeskläder. Jag tänkte att om någon skulle reta mig för att pappa var fiskare då kunde jag enkelt kontra med att alla i Frillesås stank gödsel.

Ändå var jag rädd så att skakade mer än av den halländska vintern. Jag var ju en idiot, en tönt, en totalt värdelös glasögonorm.

Frillesås ligger sju kilometer söderut och i Åsa är Frillesås det töntigaste och bonnigaste som finns. Ett utpräglat landsbygdssamhälle med sina fördelar och nackdelar. Visst fanns där Aqua Lemone-tröjor men det var inte en statussymbol på samma sätt. Flertalet gick snarare runt i kläder från Ullared och deras föräldrar hade ”vanliga jobb” och inte en enda smågrabb spelade hockey. I Frillesås var det bandy som gällde men även jag fick snabbt lära mig att det inte var något som man måste göra.

Jag klev av buss 732 tio minuter senare och precis där och då landade mitt hjärta i Frillesås. Det tog inte lång tid innan den där känslan av att inte vara normal försvann. Vi var alla på något sätt unika. Och visst fanns där skitsnack och idioter. Men den där känslan av att folk är bättre än andra bara för att ens pappa har ett flådigt jobb, en dyr bil eller för att man hade dyra kläder existerade inte. Det var snarare tvärtom. Ett och helt halvt år anslöt även min kompis Erik till Frillesåsskolan.

Den trygghet Frillesås gav mig kommer jag för evigt vara tacksam för. Därför denna gränslösa kärlek som jag vet att en del belackare stör sig på. Jag minns till exempel nu i vintras när en sån där hipp och smart vänsterkille satt och limmade på en av Sveriges ledande feminister vid samma bord som mig. ”Du borde tona ner det där med ditt snusande och att du är från Frillesås”, sa han. Och sen kom en massa floskler om genus och intersektionalitet och ”ge plats åt andra”. Den där smarta feministkvinnan fick, föga förvånande, inte en syl i vädret.

När jag gick därifrån den kvällen tänkte jag som brukar tänka: ”Hur fan hamnade jag här?”. Och något inom mig var redo för den där lilla pojken med centimetertjocka glasögon i manchestersoffan igen.

Det är ju på grund av honom som jag tar den här fajten. Att kommande generationer ungar ska få behålla det där leendet och tryggheten som jag hade hemma i manchestersoffan bredvid pappa. Och det här har ju inte ett dugg med rasism att göra, eller hur?

Nej, det har ju inte det. Men desto mer jag funderat på det och desto mer jag har läst och hört, både teorier och om människors erfarenheter, så har det slagit mig att det är känslan av trygghet och dess motsats som fört mig till antirasismen.

Jag kan villigt erkänna. Jag vet inte hur det är att vara rasifierad. Jag har ingen jävla aning. Men jag känner igen mig, i alla fall lite grann, när vänner och andra som är det berättar om deras erfarenheter. Att alltid känna sig ifrågasatt, känslan av att inte vara med på lika villkor, otryggheten. Och ilskan, apatin och det hat som föder.

Och, ja, jag är kille. Jag har ingen jävla aning om hur det är utsättas för det som en del kallar patriarkatet. Jag är ju för helvete en del av det. Men jag känner igen, i alla fall lite grann, känslan av att behöva göra sig till, rädslan för att när som helst kan något väldigt obehagligt hända och att i vissa sammanhang känslan som säger: ”Här har jag ingen rätt att vara”.

Och att känna igen sig, i alla fall lite grann, tror jag är en förutsättning för att känna det finaste som finns, nämligen solidaritet.

Det är därför jag ser med stolthet på att vara en del av det som av allt fler kallar Tillsammansrörelsen. Vi är en brokig skara människor som samlas under parollen ”Sammanhållning är vårt enda alternativ”. Vi tar hjälp av varandras berättelser och tar tillsammans strid för något så självklart som lika villkor. Det handlar inte bara om att bryta ner fördomar. Även om det givetvis är viktigt. Det handlar än mer om att skapa allianser mellan människor, som lever och verkar i olika delar av ett landet, som både ekonomiskt och dess värre också i det politiska samtalet slits isär.

Jag närs nämligen av den för en del allt för radikala tanken att den lilla flickan i slöja i en sliten manchestersoffa i Husby och den lilla pojken i plyschdräkt i en lika sliten manchestersoffa på den halländska landsbygden har väldigt mycket gemensamt.

Min uppgift är att tillsammans med dom, när dom blivit lite äldre, och tillsammans med tusentals andra möjliggöra ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor. Oavsett om vi bor ute på vischan eller i förorten. Och oavsett om vi eller våra föräldrar är födda här eller någon annanstans.

För finsmakarna: Det här var en text om intersektionalitet. Jag hoppas även ni som bara läser texter som innehåller begreppet intersektionalitet tio gånger per A4 hade något nytta av den.



Alex.

lördag 17 augusti 2013

Halland

Vill förgylla dig
med lovord
som inte bara är minnen
när du smeker mig
med lugn och lätta vågor

När dina ängar och sandbankar
får pulsen att sjunka
och sen stiga igen
i en biljettkö till Örjans vall

Du tog min oskuld
och jag förmodar
att du står värd
för min begravning

Du är platsen i min innerficka
som jag känner allra bäst

Vill klappa dig
om axeln
med en önskan om en framtid
när du inbringar hopp
med hamnar och horisonter

När ditt inland
rymmer ut på havet
och din gästfrihet
hälsar välkomnar in till land

Du lät mig födas
och jag hoppas
att du känner
den gränslösa tacksamheten

För du är platsen i min innerficka
som jag känner allra bäst

fredag 2 augusti 2013

Tre dikter, tack så mycket

Ja, ni läste rätt. Tack så jävla mycket, är egentligen en mer rättvisande titel. Det känns så befriande att äntligen ha fått ur sig tre dikter som jag verkligen själv tycker om. Som jag vill göra något med. Inlägget från ett par dagar sedan antydde att något var på gång. Jag visste inte riktigt själv att det var så men uppenbarligen...

Nu infaller sig två känslor. Den första är att skriva mer. Den andra är att jag vill göra något med dikterna. Men som sagt. En lång höst med många kvällar på sjätte våningen väntar. Jag tror nog att det här kan gå bra.

Det är ingen idé att förklara vad grejerna handlar om. Det får ni känna själva. "Lovsång och svineri" är i alla fall den jag tycker bäst om. Det känns som om att det går att göra mycket med den.


1. Så enkelt för ejdrar


Dom där öarna
var det dom ni skrattade åt
kanske satte ni eld
på hela Kjeholmen
så att rökdoften
kändes in på land

Dom där fyrtonsljusen
på höst och vinterkvällarna
där ute
spottade ni efter dom också

Svallvågorna och ejdrarna
hummertinorna, husfasader
som Kattegatt
gjort lite naggade i kanten

Skrov och snöklädda stormar
höll mig sällskap
ännu en natt
och till slut gick det att somna

Till slut fick dom slut på skriken

Dom där ekorna
med tjära och plast
pissade ni på dom också
kanske tömde ni sopptunnor
i hamninloppen
när det inte var frånlandsvind

Dom där katterna
som var Rune i Vikens
hällde ni bensin över dom
när solen sken som starkast
en eftermiddag
mot slutet av maj

Drivved och bojar
som brutit sig loss
nånstans utanför fjorden

Vi slog följe hem
varenda eftermiddag
på en cykel ut längs Ringvägen

Ville så gärna se på
svallvågorna och ejdrarna
som gjorde allt
så enkelt för sig

Oss skulle ni aldrig komma åt igen,
ni skulle aldrig kunna ta oss,
vi skulle skratta
ni skulle aldrig komma åt oss



2. Lovsång och svineri



Jag vaknade en halvmil
efter soluppgången
såg den döna iväg
bort mot gamla E6:an
och jag tänkte
samma sak varje morgon

Han på nyheterna
sa att världen inte hade rasat
mitt framför oss
riktig än

Ute på bakgården
låg gårdagen och ålade sig
bland tidningspapper
och påminnelser
om allt möjligt

Vid busshållplatsen
höll alla käften
men sa ändå så mycket

Och jag tänkte på punggreppet
det vimlar en dröm
här runt omkring
om jag bara kunde
ta ett punggrepp om den
kanske bussen härifrån
skulle gå lite fortare

Hon stod på samma ställe
men hade ändå
förflyttat sig flera bredgrader
över natten
hälsade inte
log åt solen istället

Samma sak varje morgon
men ändå en annan världsdel
samma dån av samma skvaller
samma kaffe och kakor
samma ronder
men utan henne

I rökrutan
säger ingen någonting alls
så jag snusar inomhus

Och jag tänker på punggreppet
det traskar en dröm
här runt omkring
om jag bara kunde
ta ett punggrepp om den
hade skorna känts bekväma
resten av varje dag

Mellan himlar och hatläror
lovsång och svineri
svek och storslagenhet
har vi tramsat runt

Glupskt kastat i oss
allt vackert
runt omkring
i bara några minuter
sen hungrat ihjäl
i månaderna där på

I skyfall och tonartshöjningar
cymbaler som slagits sönder
i våra och andras hjärtan
de fina orden
de snusbefläckade lakanen
och klockor som vägrar ringa
trots att solen gått upp
och dönat ut mot gamla E6:an igen

Då tänker jag på punggreppet
det bor en dröm
här runt omkring
om jag bara kunde
ta ett punggrepp om den
då skulle solen stanna till

Vi skulle vakna
i en sidovagn istället
döna härifrån längs gamla E6:an
och ta punggrepp
om andra drömmar


3. För någon annans skull



Du hörde aldrig frågorna
du berättade inte om hur allt låg till
det blir så svårt
att förklara himmeln och vågornas
olika färger
när penseln du gav oss
hade stelnat
och inte ens gick att lösa upp
i stekhett vatten

Du gav oss bara dina rätt
och alla andras fel
då tar det tid att navigera
bland konturerna om kvällarna
som på vilken cykel som helst
på vägarna utan gatlyktor
eller andra lampor i sikte

När dagdrömmar tar nattåg härifrån
och hungern stillar sig med tomheten
det är lätt att försöka att bli någon annan
när bara andra tycks kunna förklara
vem man är

Du hörde kanske havsvindar
men brydde du dig om vilka
som fanns i dom
det blir ett slags dunkel här ibland
när jag inte orkar tänka
på den där tiden längre
och försöker rätta till tavlorna
i efterhand

Du såg kanske det skräckslagna
och skelade mot det i solskenet
kanske frågade du dig
vart det kommer ifrån
och undrade hur allt gått till
så du gjorde det enkelt för dig
och lät någon annan berätta
just då

När mardrömmar tar färjor över sunden
och längtan stillar sig med hopplösheten
det är så lätt att försöka vara någon annan
när man själv aldrig tycks förmå
att vara den man är


onsdag 31 juli 2013

Era kreativa jävlar

Det skulle ju blivit skrivet mera här. Men det kommer ju så sällan numer. När jag skrev de första inläggen i våras var jag i något slags flow. Ett skrivarskov, skulle man kunna kalla det. Jag hade några dagar i Frillesås. Träffade vänner, bekanta ansikten från förr och gick på de där vägarna som, bara för mig är, kantade av hundratals berättelser. Och säkert tusentals för andra.

Det kändes kul att skriva igen. Något annat än om det jag alltid skriver om numer på grund av jobbet och det jag vill och inte vill med samhället. Det var befriande. Klyschigt kanske men det kändes som om jag fick tillbaka en del av mig själv som jag medvetet tonat ned men just då i alla fall mer än gärna välkomnade tillbaka.

Men så blev det tyst igen. Eller så blev det precis tvärtom. Det där det dånet från sociala medier, tyckanden, diskussioner, debatter, positioneringar och fan vet gav ingen plats åt något annat än, lite då och då, tankar om HBK:s liv och mindre lyckade leverne i årets upplaga av Allsvenskan.

Och så kom semestern. Den första riktiga på flera år. Fan vet om jag har haft en riktig semester tidigare. Eller rättare sagt, om jag tagit mig någon sådan. Det blev Europa. Interrailkort och den grejen.

En massa intryck. Korta men ändå kärnfulla besök i alltifrån franska alperna till Balkan, Köbenhavn och San Marino. En massa tågtid. Inte så mycket skrivande men ändå samtal och insikter (jag hatar det jävla ordet) om varför det inte går och har gått att skriva längre och hur jävla frustrerande det är. Och någonstans där i en bistro mellan Budapest och Prag kände jag att det kanske går snart ändå.

Rent logiskt såg jag att tid kommer finnas, även om jag efter semestern kliver på mitt livs utmaning jobbmässigt. Jag fattade också att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Att all den där förbannade prestigen som stod mig upp i halsen för några år sedan så sakteliga faktiskt är på väg bort.

Det är väl åldern eller nåt.

Och så kom jag hem till Sverige och Stockholm i några dar. Första kvällen träffade jag herrarna i det där bandet som jag hänger med ibland. De var som adrenalinstinna som de sjuttonåriga fyrtiotreåringar de faktiskt är när de pratade om hur de skulle repa varje kväll kommande vecka, om de nya låtarna vars demoninspelningar de var ivriga att spela upp efter några glas. De släpper sin tredje skiva på lika många år i höst. Men ingen prestige. I alla fall inte så att det märks. Min var ju för fan tatuerad i pannan när det var som värst.

Nästa kväll. Fotbollstittande hemma hos killen som kommer ut som romanförfattare inom ett par veckor. Vars historia är både viktig och vacker. Och som har lyckats skriva skiten samtidigt som en liten har kommit till världen och det har varit mer än mycket att göra på jobbet som han basar över. Visst är han nervös. Visst har han förväntningar. Visst kommer han bry sig om vad folk tycker och tänker. Men kanske är det just för att han så jävla mycket annat att tänka på som det hela inte har gjort honom till en person som hade varit omöjlig att både avnjuta och genomlida två bottenmöten i Allsvenskan och Superettan.

Det finns ett lugn i honom som gör att det mesta känns möjligt.

Dessa möten hade sänkt mig för ett par år sen. Eller sänkt och sänkt. Jag hade blivit så jävla ivrig och försökt få ur mig saker jag också. Och snabbt skulle det gå. Pang, boom. Inga krusiduller. Och definitivt ingen eftertänksamhet. Ständigt de där komplexen som ligger där som visitkort man borde slänga i plånboken.

Nu har det istället infunnit sig en slags känsla som säger "Era kreativa jävlar!" men med ett eftertryck av en känsla att med tiden ska jag nog också hitta rätt i det där som jag älskar att göra.

Och då ska jag tycka det är roligt.

Lite som när jag skrev två dikter ikväll...

Det var längesen.

söndag 2 juni 2013

En dag ska vi alla skriva vår historia

- Du är ju för fan som ett lexikon med högerextrema klyschor från 90-talet, säger jag.

Ja, orden är mina egna. Några sekunder innan mitt utfall har kommunpolitikern från staden där jag växte upp hasplat ur sig floskler i stil med ”Om jag flyttar till Japan blir jag japan då?” och ”Mångkultur skapar rotlöshet”.

Det är fredagskväll i Kungsbacka. Jag håller föreläsning om min och Daniel Poohls bok ”Positiv antirasism”.

Han heter Mattias och är åtta yngre än mig. Han är uppvuxen i Vallda och jag i Frillesås och Åsa. Samhällen i samma kommun men som ändå alltid känts så väldigt långt ifrån varandra. I sin ungdom har han engagerat sig i Sverigedemokraterna. Jag valde att gå en helt annan väg. Han har på sig en sådan där Sverigetröja som man bara ser på knallemarknader och bland turistbodarna i Gamla Stan nu för tiden. Jag har en blåvit randig Lyle and Scott-piké som min kompis Martin några timmar senare under kvällen ska beskriva som ”En jävla Onsalatröja”.

Det är på många sätt ljusår mellan mig och Mattias. Han gick knappt ens på dagis när jag började kalla mig antirasist. När uppehållsrummen var ett slagfält med en ständig strid om huruvida Ultima Thule eller Latin Kings skulle spelas i bergsprängaren och konfliktlinjen gick mellan de som var för eller emot invandrare.

Var man för var man antirasist. Var man emot var man nationalist, patriot, sverigedemokrat, nazist. Epiteten var många att välja emellan.

Men till Kungsbacka kommun där vi båda har vuxit upp kom det knappt några flyktingar. Det hade kommit turkbulgarer i slutet av 1980-talet till en flyktingförläggning vid Ringhals i Varbergs kommun och en del av dem som inte fick uppehållstillstånd fick skydd av bönder och fiskare från trakten. När Balkankriget bröt ut några år senare var det inte många som hamnade i Kungsbacka. Dem som kom hamnade i centralorten. Några flyktingboenden byggdes aldrig. Vare sig i Åsa, Frillesås eller i den klyschige kommunpolitikerns Vallda.

I början av 2000-talet flyttade det ner en familj som jag tror var iranier till Frillesås. De hade bott i Göteborg och skulle ta över en pizzeria. Ganska snart spreds det rykten om familjen. Klassiska myter om att de odlade lök i vardagsrummet och var kriminella. Familjen stannade i samhället i något år. Sedan tröttnade de på trakasserier från de delar av lokalbefolkningen som hävdade att de inte var välkomna.

Det var allt som hände. En familjetragedi i sig. Men mot denna bakgrund kan man fråga sig varför en kille sitter i Sverigetröja på Kulturhuset Fyren i Kungsbacka, nyligen utesluten ur Sverigedemokraterna, idag skribent för den rasistiska veckotidningen Nationell Idag, och vräker ur sig den ena högerextrema klyschan efter den andra som om han vore en sextonårig Jimmie Åkesson på en gymnasieskola i Sölvesborg 1995.

Jag kommer förmodligen aldrig få ett svar på den frågan. Kommunpolitikern fortsätter hävda att ”den etniska identiteten” är det viktigaste hos en människa.

-För dig kanske. Men bara för att det är så för dig så betyder det inte att det är så för alla, säger jag.

Andra i publiken börjar ställa frågor till Mattias. Det blir bitvis hårda ordväxlingar. Kommunpolitikern och en sverigedemokrat som åkt ner från Göteborg kan inte för en sekund förstå att vägen till den ”etniska homogenitet” som de förespråkar i slutändan skulle innebära etniska rensningar.

- Man får väl skicka dom till de land som dom härstammar ifrån, säger Mattias.
- Men om de är svenskar?, frågar jag.
- De är inte svenskar!, säger Mattias.

Och så fortsätter det. Pappas kompis Hans som åkt in till Kungsbacka den här fredagskvällen frågar Mattias vart romerna ska ta vägen.

- Du menar zigenarna?, frågar Mattias.

En äldre dam i publiken förklarar att ”zigenare” är ett rasistiskt ord.

Hela ordväxlingen finns på film då min vän Edvin hade följt med mig för att filma tillställningen. Jag visste ju någonstans att det skulle bli så här. Förmodligen lägger vi upp delar av föreläsningen och ”debatten” på Youtube i studiesyfte för antirasister.

När föreläsningen är slut rusar Mattias ut ur lokalen. Några timmar senare skriver han ett kort och argt inlägg på sin blogg:

”Kom för ett par timmar sedan hem från en föreläsning med vänsterextrema Expos galjonsfigur Alexander Bengtsson. Förutom att, utan några som helst belägg peka ut mig som rasist inför hela publiken hävdade han att konsekvensen av etnisk homogenitet är etnisk rensning och folkmord. Dessa lögner och påhopp kallar de folkbildning. Jo jag tackar ja! Det blir en artikel om detta till Nationell Idag, var så säker!”.

På kvällen när jag kommit hem till Frillesås skrattar jag och mina vänner mest åt det som hänt ett par timmar senare. Men när jag under lördagen beger mig upp mot Stockholm kan jag inte sluta tänka på det.

Att träffa Mattias, vilket jag har ett antal gånger nu, är på många vis att sätta sig i en tidsmaskin tillbaka till 1990-talet. Till ett Kungsbacka utan i stort sett några flyktingar men där konfliktlinjen handlade om människor som knappt fanns i kommunen.

Intoleransen visade sig inte bara bland ungdomarna. Kungsbacka var till exempel ett ut av främlingsfientliga Ny Demokratis starkaste fästen.

Men Mattias var knappt ens född då.

Han tillhör en annan generation. Samma generation som Hannes, Amanda och Kevin.
De tre sistnämnda bildade förra hösten Frillesås Friendship som en reaktion på att Mattias dåvarande parti hade spridit ett flygblad i protest mot en eventuell start av ett hem för ensamkommande flyktingbarn i Frillesås. Det lilla antirasistiska initiativet har blivit en succé och är idag en berättelse som inspirerar antirasister inte bara i Sverige utan även i våra grannländer och England.

För några veckor sedan höll Kevin en föreläsning nere i Varberg tillsammans med mig. Där berättade han bland annat om hur han själv blev antirasist. Han berättade om rasistiska myter som spreds i Frillesåsskolans kapprum och om hur han frågade sin SO-lärare om de var sanna.

Det handlade mycket om muslimer och terrorism. Kevin är ett barn av ”Kriget mot terrorismen”. Av den stigmatisering av muslimer som skedde efter World Trade Center-attacken. En tid då flyktingmotståndet förvandlades till ett konstant kollektivt skuldbeläggande och en demonisering av alla som skulle kunna tänkas ha en bakgrund i ett muslimskt land. Nu kom inte flyktingarna till Sverige för att odla lök i vardagsrummen längre. Nu kom de hit för att islamisera Europa.

Kevin och de som kommit att bli kärnan av Frillesås Friendship får och har fått utkämpa samma konflikter som jag fick. Men de har bitvis tagit sig andra uttryck och rasismen är mer tillgänglig än någonsin via internet och dess sociala medier. Nu är inte bara kapp-, klass- och uppehållsrummen arenor för hårda ordväxlingar mellan antirasister och de som fallit för extremhögerns brutala världsbild. Nu finns de också i kommentarsfält och i statusuppdateringar på Facebook. Rasistiska vandringssägner som förr tog flera månader att få spridning på, går gång på gång som en löpeld genom landet med start på sajter som Avpixlat och Fria Tider.

I detta nu är det många sensjuttiotalister och vi som föddes i 1980-talets början som skriver om vår uppväxt. Idag skrev den fantastiska skribenten och journalisten Negra Efendic på Svd Kultur om sin ungdom i småländska Huskvarna. Min vän och kollega Daniel Poohl kommer i höst med en nittiotalsskildring i skönlitterär tappning. Själv fyller jag varenda föreläsning med paralleller till 1990-talets Åsa, Frillesås och Kungsbacka.

Om inte annat så är det en förklaring till varför jag blev som jag blev.

Men efter mitt möte med högerextremisten Mattias från Vallda i fredags kan jag inte sluta tänka på hur hans och gänget i Frillesås Friendships historia kommer att låta om sisådär ett decennium. Eller hur de som går på högstadiet eller gymnasiet idag kommer att sammanfatta det som händer nu och idag.

Kanske tar grabbar som Mattias sitt förnuft till fånga och inser att den rasistiska världsbild han bär på begränsar honom och ständigt gör honom själv till ett offer.

Kanske kan min och efterföljande generationers antirasister dra lärdomar av det som hände och hänt och hjälpa Mattias på traven.

För krafter som menar att någon eller några måste bort för att rättvisa ska skipas har alltid varit farliga. Vår enda lösning kan bara vara ett samhälle där människor klarar av att leva tillsammans.

Ett samhälle där flyktingar får plats även i Kungsbacka och Mattias också. Ett samhälle där alla är välkomna men inte rasismen.

fredag 10 maj 2013

Varenda kvadratmeter är ett mirakel

Kan en plats vara ens bästa kompis? Tanken har slagit mig den senaste tiden och i ärlighetens namn vet jag inte varför. Kanske var det efter att jag hade den där textraden från "Blues för Bodil Malmsten" på hjärnan för en tid sedan. Den när Plura sjunger "Man har alla och inga vänner". Eller så var det efter ett seminarium för ett par veckor sedan när jag påmindes om studier om intoleranta attityder. Det framgår ju ganska tydligt i sådana rapporter att "Den intolerante" har många ytliga bekantskaper men har vansinnigt svårt för att skapa djupa relationer.

Det kan låta obegripligt men det finns en poäng. Någonstans. Var så säker.

Vänskaper och förälskelser är väl ganska lika ändå. Det har varit en slags inofficiell slogan i mitt snart trettioåriga liv. Jag vet inte varför. Det går säkert att grotta ner sig i den dyngan. Dra paralleller till hur mina föräldrar har umgåtts med varandra och andra och så vidare. Men än så länge tänker jag fortsätta fly dem tankarna och fortsätta inte veta.

Man tänder lågan. Svisch, med vilken tändsticka som helst och det börjar brinna. Man behöver inte ha ett jävla jota gemensamt i början. Man är hög på tvåsamheten. Allt bara klickar. Varenda kvadratmeter är ett mirakel. Men sen, så sakteliga eller förbannat fort, börjar lågan falna eller svalna. Då kommer det mänskliga. Jakten på den minsta gemensamma nämnaren. Hittar man inte det så hittar man på något. Ett gemensamt projekt, till exempel.

En del skaffar hund eller kolonilott. Andra startar ett småföretag.

Man jagar elden eller något annat som påminner om den. I grund och botten så beror det väl på en slags tvåsamhetsmentalitet. En ständig strävan om ett sammanhang att befinna sig i som man har någon som helst kontroll över men som ändå är unikt. Men det är så svårt det där med människor. Hur gigantisk inlevelseförmåga man än har. Platser är ju på många sätt, trots sin komplexitet, så mycket enklare att både älska och få grepp om. Man gör dem till sina. Och trots att de går att jämföra med tusentals och åter tusentals platser på jorden finns det alltid åtminstone något mikroskopiskt som man kan göra till bara sitt.

Som känslan av att ha en bästa kompis.

För några år sedan träffade jag en tjej som jag började tycka om. Vi bodde inte i samma stad eller håla. Det blir ju som det blir då. Andra gången jag skulle hälsa på henne i staden där hon bodde byggde hon upp mina förväntningar rejält. Hon berättade om ett ställe som hon älskade att besöka. Det var riktigt unikt, i alla fall för att vara i Sverige. Som i England, typ. Över telefon medgav vi båda att vi aldrig hade varit där, i England alltså. Men det som var som på en murrig pub i England. Ingrott på något sätt. Och goda hamburgare dessutom. Jag skulle komma till hennes stad på fredagskvällen. Vi skulle äta middag och liksom lära känna varandra, på riktigt, tyckte hon. Passera gränser och på det där gedigna och unika haket bosätta oss i varandras sinnesvärldar.

Nej, varken hon eller jag knarkade.

Så jag åkte dit. Klev av på tågstationen där hon mötte upp mig. Lite nervigt men ändå en känsla av att snart tänds det tändstickor i de här kvarteren gick vi i bestämd takt till den helt unika krogen som visade sig vara ett Bishops Arms där de lokala nazisterna hängde.

Jag sa ingenting om det. Tänkte att det kunde vara kränkande. Hon fick gärna tro att den där pubkedjan bara fanns i hennes vackra hemstad.

Det var hennes värld. Hon älskade verkligen det där stället. Det hade varit som att vid första träffen med hennes vänner bryskt slå fast att de var idioter allihop och att samma tröttsamma karaktärer finns i varenda håla, förort, småstad eller stad i det här landet som utger sig för att vara någon slags metropol. Sånt kommer väl senare när lågan håller på att slockna och man är tvungen att antingen packa ihop sina saker och dra eller starta tobaksaffär med vederbörande.

***

Jag tänker på det här med vänner. Det finns ju några som är grunden. Det är dem som man växte upp med. Petter, Erik, Gugge och dem. Som man i alla fall tror, hur man än utvecklas, kan läsa av en. Genomskåda saker som man själv inte ens är medveten om. Och vice versa.

Och även om det inte är så kan man alltid låtsas det för att känna någon slags trygghet. Fast det är ju klart att folk tillkommer. Som när Daniel som jag känt i mer än ett decennium nu och som är anledningen, på många sätt, att jag är som jag är och är där jag är, skrev till mig inatt att "Skriv för fan!" med ett långt resonemang som jag inte tänker delge här. Då infann sig samma trygghet som bara den förtappade skara som jag trampat i samma mylla som inbringar.

En del människor säger ibland, i intervjuer och så, att anledningen till att de älskar sin käraste eller käresta så infernaliskt är att de blir överraskade ibland. Att det alltid finns något att upptäcka. Jag har aldrig förstått den grejen. Det är klart att en riktigt bra vän eller förälskelse som man inte träffat på länge kan bära på historier som man inte känner till. Men själva grunden som man lärt sig och utifrån den kan analysera ner i molekyler är väl en förutsättning för en livslång relation, oavsett om det handlar om vänskap eller kärlek.

Det är väl en vanföreställning att det är överraskningar från en människas inre som gör att lågan fortsätter brinna. Gatlyktorna som tar slut där borta utökas ju inte bara för att en människa visar sig vara någon annan än den utgett sig för. Snarare tvärtom.

För visst är det väl så att det där man tycker om som man upplever igen och igen och igen hos en bästa kompis, i olika sinnesstämningar och sammanhang, är det som gör att man ständigt eller då och då återkommer.

Och det är likadant med platser.

***

Jag sitter på Tärningen i Frillesås och pratar med Ömer som drivit stället i fyra år nu. Vi pratar fotboll, rasism och Frillesås. Mina tre käpphästar. Jag känner att det börjar brinna. Han är bra Ömer. Och när jag går därifrån. I motvind längs gamla E6:an och in på skogsvägen tittar jag först ner i marken och älskar varenda centimeter jag ser. När jag sedan tittar upp mot där gatlyktorna tar slut älskar jag det lika villkorslöst.

Människorna med sina rätt och fel. Vindarna som är både med och emot. Ljuset och mörkret.

Det känns igen och jag känns igen. Visst är den här platsen en bästa kompis.

Som på något sätt aldrig slutar brinna.

torsdag 9 maj 2013

Pungen på gångvägen

"Pung". Det står så på gångvägen som går längs sandbanken nedanför Löftaskog. Någon har skrivit det med blå tavelkrita. Tio meter längre bort på vägen är det ritat ett frågetecken. Fortsätter man tio meter till står det plötsligt "Slut". Det är skrivet ganska nyligen. Men jag såg det för någon veckan sedan när jag var i Frillesås förra gången. Besöken har duggat tätt den senaste tiden.

Även om jag vet att "Pung", frågetecknet och "Slut" inte är skrivet just den här Kristi Himmelsfärdstorsdagskvällen så inbillar jag mig att det är så. För just som jag hälsat på Emelie, en gammal högstadieklasskamrat som jag mötte mellan pungen och slutet, så hör jag höga röster i vasspartiet som ligger mellan gångvägen och sandbanken.

De låter som vi gjorde. Alla vi som blev äldre men som vid det förra århundradets slut och i det nyss påbörjades början tillbringade våra fredags och lördagskvällar på klippor, stränder och i vasspartier. Vi som drack den där billiga folkölen som vi tyckte var skitdyr. Vi som hoppades på att ikväll kanske några tjejer från Kungsbacka eller åtminstone Väröbacka skulle dyka upp. Vi som mycket väl skulle kunna skriva "Pung" med en tavelkrita på närmaste gångväg.

Jag hör osäkerheten i deras stämmor. Några "Men, för fan!". Garanterat ett försök till härskateknik eller en anspelning på ett dåligt samvete. Några halvt om halvt hotfulla "Men, kom igen då!". Självklart uppmaningar om något som den ene parten väldigt gärna vill men som den andre parten är högst tveksam till.

När jag går vidare några meter så lyckas jag lokalisera åtminstone fem röster. Det är grabbar allihop. Några skratt blandas med läten som är oerhört svåra att uttolka. Jag ser framför mig hur de sitter där i början av sandbanken med snusdosor, folköl och Pringelschips. Trots att jag är fyrtio meter bort känner jag mig ändå lite som en inkräktare. Jag är fullständigt medveten om den pinsamma stämning som skulle uppstå om de fick nys om att en kille, upp emot femton år äldre, stod och tjuvlyssnade på dem.

Man känner ju sig så naken när man blir upptäckt. Speciellt när man håller på med något som inte är helt legitimt för omvärlden. Smågrabbar som smygsuper i ett vassparti må vara harmlöst för många men knappast för föräldrar och de stackars satar som skulle hamna i deras väg på väg hem till pojkrummen.

För mig sitter den där skräcken att bli upptäckt djupt rotad. Kommer ihåg när jag var i sjuårsåldern. Det var vinter och jag och min bästa kompis Markus hade gått ut på mossen som låg emellan Markus familjs hus och det gamla statartorpet där pappas mormor Elsa bodde. Vi var väl medvetna om att under isen så var det bottenlös. Markus och jag hade stora friheter redan då. Vi lekte dagligen nere i hamnen, fiskade småkrabbor ute på stenarna från att vi kunde cykla dit ner. Men mossen skulle vi passa oss jävligt noga för. Vi kunde sjunka ner och aldrig komma tillbaks igen. En retorik som jag några år senare fick höra om hembränt från jordbruksgymnasiet i Tvååker. Man kunde dricka den, sluta ögonen, det blev svart och sen kunde man aldrig se igen.

Trots de varnande orden om bottenlösheten så stod vi där i våra overaller, Markus och jag, ute på mossen. Till vår stora förvåning hörde vi plötsligt en bullrig bekant röst. "Era jävla ungar, vad i helvete gör ni där ute! Jag har ju sagt till er att mossen är bottenlös!". Det var pappa. En sak som vi hade missat var nämligen att vi stod i höjd med pappas mormor Elsas köksfönster. Elsa hade ringt hem och pappa hade åkt i ilfart nerför Jutegårdsvägen.

Men det var inte pappas ilska, i alla fall inte den här gången, som gjorde mig skamsen. Det var att bli upptäckt. Det kändes som att nu var det över. Nu skulle inte Markus och jag få vara ute och leka längre. Nu var våra stora friheter förbrukade.

Den känslan tror jag grabbarna i vassen också skulle känna. Och har man känt så en gång, då ligger rädslan för att bli upptäckt liksom latent.

***

Tidigare under dagen var jag nere på Konsum. När jag stod och valde mellan olika smörsorter hör jag en bekant röst säga "Nämen, hallå Alex!". Det var min gamla svensklärare från gymnasiet. En av de lärare på gymnasiet som jag faktiskt tyckte om. Vi brukar springa på varandra någon gång då och då och växla några ord med varandranär jag är hemma i Frillesås. Vår klass var den första klassen hon hade. Hon var nyexaminerad och inte lastgammal som många av de andra lärarna. Det blev givetvis en massa snack om vad som hände med den och den och den som hade gått i min klass. Lite om mitt jobb och en del om skrivande. Men efter ett tag under samtalet så slog det mig för första gången på hyfsat länge att det snart är tio år sedan jag tog studenten. Mitt i samtalet, som på ett slags undermedvetet kommando, beklagade jag mig och sa att det finns så mycket som jag borde hunnit med under de här tio år åren. Precis när jag hade sagt det så kom den där känslan till mig som en pungspark från förr.

Jag kände mig naken. Det var ju så uppenbart att jag sökte bekräftelse. Att jag gick med den där förbannade håven. Svenskläraren tänkte med största sannolikhet samma sak men förmodligen på grund av en hög social kompetens viftade hon bort det där och efter en kort passage om att jag aldrig pluggade vidare eller gjorde de där förhatliga åren utomlands började vi prata om något annat.

***

Kanske hade jag tur där på Konsum, tänker jag när jag traskar upp för backen till stugan. Min gamla svensklärare från gymnasiet är så pass schysst att hon inte vill veta av bottenlösa nakenhet. Eller så lyckades jag parera situationen helt själv. Eller så gjorde vi det tillsammans.

Vi stod där på frågetecknet. Ivriga över att få veta om vad som hände i varandras liv så vi såg varken pungen eller slutet.

***

Jag kliver in i stugan, drar för gardinen och hoppas att inte fjortisarna i vassen i fyllan och villan tar sig hit upp och ser hur jag sitter med en folköl och skriver om dem.

Varför i helvete skulle dem göra det? "Sluta noja nu, Bengtsson", tänker jag och trycker på publicera-knappen.

Det är gött att vara igång igen.