söndag 4 december 2016

Vem får betala när politikerna leker företag?

”Vi måste stiga högre innan vi går under” sjunger Håkan Hellström i introt på sitt senaste album ”Du gamla, du fria”.

Det är onsdagskväll i november, den 30 november närmare bestämt. Så symboliskt och omstritt. Karl den tolftes dödsdag. En högtidsdag under många år för den svenska extremhögern. Liksom de hel- och halvhjärtade försöken att ”ta tillbaka denna dag” från sverigedemokrater och andra. ”Kåldolmens dag”, mångkultur och integrationsdagar i skolor och kommunala förvaltningar. Kravaller i Kungsträdgården och Lund på 1990-talet. Ståuppkomiker ”med annan etnisk bakgrund” i någon högstadieskola på 2000-talet.

Nu växte förvisso komikern Soran Ismail upp i upplandskommunen Knivsta. Men han är inte en av de dryga hundra personerna som står utanför det nybyggda kommunhuset. Det är en blandning av pensionärer, ensamkommande flyktingungdomar från Afghanistan, deras klasskamrater och en del andra. För andra månaden i rad anordnar vi i Tillsammans för Knivsta en manifestation där vi kräver att kommunpolitikerna sätter press på riksdag och regering om att stoppa de planerade utvisningarna av just ensamkommande flyktingbarn och ungdomar till Afghanistan.

”Snälla Sverige – släpp inte min hand” står det på ett av plakaten. Momen heter en kille som håller
tal. Han berättar att han liksom många andra av de ensamkommande är just ensam. Hans släkt finns inte kvar i Afghanistan. Många är döda. Andra vet han inte var de är. Men nu ska han skickas tillbaka dit. Från ett land där han på ett år har lärt sig språket, funnit trygghet, börjat drömma annat än drömmar.

När det är dags för kommunfullmäktigemötet går de flesta av oss in på åhörarläktaren. Per, en av aktivisterna i Tillsammans för Knivsta, har anmält en så kallad ”allmänhetens fråga”. I Knivsta fungerar det nämligen så att kommuninvånarna har möjlighet att ställa frågor till ansvariga politiker i samband med fullmäktigemötena. Per som bor ihop med Safi, själv ensamkommande och även han aktiv i rörelsen, hade tänkt fråga vad ansvariga politiker gör för att motverka att unga afghaner skickas tillbaka till talibanernas förtryck och förföljelse.

Vi fyller verkligen åhörarläktaren. Så många har det aldrig varit på ett fullmäktigemöte tidigare, säger en äldre man som var med när kommunen bildades i början av 2000-talet. Mötesordföranden harklar sig och ber oss ta ner plakaten vi håller upp. ”Inga åsiktsyttringarna från åhörarna”, säger han. Mötet börjar. Först en föreläsning från en kvinna från ett vattenbolag som ger kommunen en present och tackar för ett gott samarbete. Det är en vas. Därefter rapporterar kommunalråden om sina åtaganden. Kommunstyrelsens ordförande, moderaten Klas Bergström, har anmält förhinder. ”Men vi tror nog att du följer mötet från sjuksängen”, skrockar kommunstyrelsens vice ordförande och berättar sedan i förbifarten att det ser ut som att Knivsta kommun kommer gå 47 miljoner i plus i år.

Det börjar dra ut på tiden. Några av de afghanska killarna tröttnar när det är en föredragning om det planerade och efterlängtade allaktivitetshuset för ungdomar. Men de bestämmer sig för att stanna för snart är det Pers tur att ställa sin fråga socialnämndens moderata ordförande Göran Nilsson. När Per äntrar talarstolen reser sig alla på åhörarläktaren.

Göran Nilsson säger att visst känner ju alla kommunpolitiker en riksdagsman… Och visst kan de prata med dem. Men egentligen kan kommunen inte göra någonting och det är ju dessutom så att ensamkommande flyktingbarn kostar samhället pengar.

Per får inte ställa någon följdfråga. Vi konstaterar att det gick som vi hade trott. ”God dag yxskaft”, ungefär. Vi samlar de flesta som deltagit vid manifestationen och säger att vi kommer fortsätta sätta press på kommunen. Flera tillsammansgrupper gör likadant, som i Tierp och Smedjebacken. Och nog är det så att den kraftfulla mobiliseringen runt om i landet, inte minst av ensamkommande afghanska ungdomar själva, har börjat få politikerna att i alla fall svänga lite grann i retoriken. Med undantag av Göran Nilsson och några tall…

”jag vill inte skickas tillbaka dit” säger en av de afghanska killarna innan vi skiljs åt. Han har skräck i blicken. Den 30 november 2016 är definitivt något annat än vare sig slagsmål med fulla skinnskallar eller kåldolmekalas med Hembygdsrörelsen.

***

Mobiliseringen för de ensamkommande flyktingbarnens rätt att stanna sker i var och varannan kommun. På många håll är det just tillsammansgrupper som bland annat består av unga afghaner som tagit initiativ till protesterna. På större orter är det organisationer som Rädda Barnens ungdomsförbund och Ensamkommandes förbund. Under hösten startade en grupp personer som jobbar med ensamkommande på HVB-hem, inom kommunala förvaltningar och som ”gode män” initiativet ”Vi står inte ut” på Facebook som generat debattartiklar och inte minst manifestationer.

Argumentationslinjerna ser lite olika ut. Barnkonventionen och det faktum att svenska Utrikesdepartementet avråder svenskar från att åka till Afghanistan används flitigt. Lika så de nu otaliga exemplen som finns där afghanska pojkar plötsligt får sin ålder uppskriven, kastas ut från HVB-hemmet där de bott och får utvisningsbesked. Ska samhället bete sig så här? De unga afghanernas berättelser och vad som väntar dem vid utvisningar till Afghanistan borde ju räcka.

Men så finns det där argumentet som Göran Nilsson i välbärgade Knivsta och politiker från samtliga partier som ställer sig bakom utvisningspolitiken tar till: Ekonomin.

I än mer välbärgade Kungsbacka i Halland har Göran Nilssons partikamrat tillika nämndordföranden, Peter Söderberg, ställt de ensamkommande flyktingbarnen mot kommunens äldrevård. I en kommun som gått över hundra miljoner plus årligen.

***
Några dagar senare på Tillsammans för Knivstas söndagsfika utvärderar vi den senaste manifestationen. Vi diskuterar huruvida vi ska starta en namninsamling eller inte. Ska vi göra en sådan ska den inte ske på nätet. Vi vill möta knivstabor öga mot öga. Det är sådant som skapar rörelse. Vi diskuterar också det här med de 47 miljonerna. ”Hur kan politikerna komma undan med det?”, frågar sig någon.

***
Senare på kvällen ställer jag samma fråga till mig själv. Igen och som så många gånger. Här handlar det alltså om föräldralösa tonåringar som flytt över halva jordklotet till fots, i gummibåtar och trånga lastbilsutrymmen och ledande kommunpolitiker i landets kommuner ställer sig kritiska till att ta emot dessa för att de hellre räknar skattepengar på banken som om de vore politikens Joakim von Anka?

Men i slutändan handlar det inte endast om ensamkommande flyktingbarn och inte heller om landets kommunpolitiker. I dagens Sverige har vi en regering som ena dagen stoltserar med att ekonomin går som tåget. Att arbetslösheten sjunker (i alla fall bland majoritetsbefolkningen) är kanske det mest använda exemplet. Men i samma stund vill den socialdemokratiskt ledda regeringen plötsligt att stöd till den personliga assistansen kraftigt ska dras ner.

Människor i behov av personlig assistans får hux flux beskedet att deras stöd som de har haft ska dras ner eller helt tas bort. Ett scenario som påminner om de ensamkommande flyktingbarnens. En trygghet och möjlighet till ett värdigt liv blir plötsligt det motsatta. Anledningen är ekonomin. ”Kostnaderna har skenat iväg”. Och i den så kallade debatten används exempel på personer som har fuskat sig till personlig assistans. På så vis misstänkliggörs och i slutändan kollektivt bestraffas en hel grupp med liknande behov. På ett liknande sätt har de ensamkommande flyktingbarnen behandlats. Exempel om att enskilda individer har ”ljugit om sin ålder” tas i argumentationen som en intäkt för att de minsann inte är ”riktiga barn”.

Så stigmatiseras utsatta grupper. Och ansvariga för detta är varenda politiker, journalist eller debattör som hänger med ner i härdsmältan.

För låt oss hålla oss till sakfrågan. Är det föräldralösa barn och människor med behov av personlig assistans som ska få betala med sin frihet, trygghet och kanske rent av sitt liv samtidigt som det aldrig har funnits så många miljonärer i Sverige som det gör idag?

Kanske är det dags för oss alla att inse att den politik som det råder konsensus om i det politiska etablissemanget där skattelättnader för de välbärgade, avdrag på hushållsnära tjänster och en välvilja att ge skattepengar till riskkapitalbolag som driver skolor, äldreboenden och sjukhus, har tagit oss just hit.

Föräldralösa barn skickas till krig och människor med behov av personlig assistans får sin frihet berövad av staten.

2017 hoppas jag blir året då dessa grupper kan göra gemensam sak och jag ser gärna tillsammansgruppernas tillsammanskaféer som mötesplatserna för dessa viktiga samtal.

Och i dem samtalen bör också de undersköterskor, som arbetar på privatägda äldreboenden, vara med. Det är ju nämligen ingen slump att Vårdföretagarna vägrar att acceptera de löneökningar som bland annat Sveriges Kommuner och Landsting gått med på. De sturska riskkapitalisterna har stöd av en majoritet i riksdagen och gott om politiker som sitter på dubbla stolar. De ser uppenbarligen gärna att landets skattekronor går till annat än undersköterskelöner, personlig assistans och en trygghet för föräldralösa barn.