onsdag 21 juni 2017

Det är tid för ett vi - men inte i Almedalen

Om två veckor går den den årliga Almedalsveckan av stapeln. Tillsammansskapet åker inte dit som organisation. Vi ser ingen som helst anledning att lägga förbundets resurser på ett PR-jippo för det är just vad Almedalen är. Vi skulle säkert, om vi slog våra kloka huvuden ihop, kunna komma på någon spektakulär aktion som möjligen hade fått lite uppmärksamhet i media, en så kallad "boost" i sociala medier och kanske skulle rentav någon av våra yngre aktivister hamna på någon topplista av unga upcoming makthavare.

Men vår organisation har högre syften.

Som när vi är med och blockerar en tvångsutvisning av en afghansk flyktingpojke. När vi är välorganiserade med andra i handling säger att hit men inte längre till den förda politiken som skickar föräldralösa barn till krig. Eller som när vi lär varenda körkortsteori. I ett allt mer splittrat samhälle där körkort sedan länge har blivit en klassfråga stöttar vi varandra. Eller som när vi nattvandrar för att kommunens politiker där vi bor tycker att det är viktigare att lägga miljoner av våra skattepengar på banken istället för att ha utbildade fältassistenter ute i nattlig tjänst samtidigt som våldsverkare sätter hela lokalsamhällen och städer i skräck.

Nej, vi åker inte till Almedalen. Vi anordnar Tillsammansveckan istället, på närmare 20 platser där samtal mellan jämlikar, infödda och inflyttade, gamla och unga, sådana som nyss firat midsommar eller Eid, eller rent av både och, samlas och umgås och diskuterar hur vi tillsammans kan utöka demokratin. En demokrati som hela tiden naggas i kanten.

En skulle kunna tro att vi inte åker till Almedalen på grund av att nazisterna är där. Så är inte fallet. Vi möter nazisterna och deras hat, hot och våld dagligen i våra lokalsamhällen. På våra skolor, gator och ibland rentav i våra hem. Precis som vi konfronteras av att det i ett splittrat samhälle växer fram religiösa fundamentalistiska grupper med sina dogmer och ovilja till samexistens mellan människor.

Hade vi badat i pengar och känt att Almedalen var en vecka för vanligt folk och inte för den elitdemokrati, som vill inskränka strejkrätten eller göra livet till ett helvete för asylsökande, personer med behov av personlig assistans, pensionärer med pensioner som inte går att leva på och alla människor som bor i glesbygd eller i förorten för att istället prioritera bidrag och skattelättnader till sig själva, hade vi kanske åkt dit och tagit fajten mot extremisterna där också. Men nu finns inte den möjligheten.

Däremot så är det ju inte mer än rimligt att dom som kallar sig antirasister och antifascister, och som sedan tidigare planerat att åka, kanske rent av har sin egen dag åker dit och tar fajten. Nazismen, hur vidrig den är, är en del av människors politiska vardag idag så varför ska den inte också bekämpas i Almedalen?

Vi hoppas att Tillsammansveckan kan bli en plats för alla dom människor och rörelser som tröttnat på det "politiska spelet" och dess förödande konsekvenser. Jag har stor respekt för dom aktörer som åker till Almedalen i desperation i tron att dom kan påverka. Men selfiebilder med en ledamot i utbildningsutskottet eller rent av ett språkrör för Miljöpartiet förändrar ingenting.

Dom senaste årens utveckling i Sverige för ekonomiskt och socialt marginaliserade grupper talar sitt tydliga språk.

Det är tid för ett vi. Men det vi:et skapar vi inte på ett rosévinsmingel med näringslivs och fackpampar eller på ett DJ-battle med politiker och journalisteliten.

Vi vill försöka erbjuda och skapa en utökad lokal demokrati, på riktigt, och inte ännu fler kommunala demokratiprojekt som är dikterade av kommunala tjänstemän utifrån politiska styrdokument. 

söndag 11 juni 2017

Andrummet är direkt dödande

Snälla Regering, och samtliga aktiva i dom partier som står ansvariga för tvångsdeportationerna till Afghanistan.

Det gedigna journalistkollektivet Blankspot Project rapporterar på söndagskvällen att en ung afghan som deporterades från Sverige i maj i år har omkommit i ett terrorattentat i utkanten av Kabul. Så här skriver man: 

"En ung afghan som tvångsutvisades till Kabul i slutet av maj uppges ha omkommit i ett terrorattentat. Enligt hans bror, som finns kvar i Sverige, ska han ha deltagit vid en begravning i Kabul när självmordsbombare utlöste tre sprängladdningar"

Ni lyssnade inte på ungdomarna själva. Ni lyssnade inte på gode männen, klasskamraterna, personalen på deras boenden, kompisar, asylrättsrörelsen.

Ni lyssnade inte på stora delar av läkarexpertisen. Ni lyssnade inte på jurister och konventioner.

Kan ni lyssna nu? Afghanistan är inte säkert. En av dom ungdomar som ni tvingat bort ifrån Sverige på grund av ert förhatliga andrum tycks ha dött i ett terrorattentat.

Förstår ni nu varför vi är oändligt många som protesterat och protesterar? Förstår ni nu varför unga pojkar tagit sina liv för att inte skickas tillbaks?

Ert andrum är direkt dödande.

Sluta upp med det. Inför amnesti för dom ensamkommande nu.

Kära medborgare och framförallt medmänniska,

Protestera! Demonstrera! Se till att ingen skickas tillbaka till Afghanistan. Överklaga avslagsbesluten! Informera vänner, bekanta, ja alla du känner om situationen! 

Organisera dig för en demokrati där vi tar hand om varandra och inte skickar människor i döden!

Det finns många alternativ. Förbundet Tillsammansskapet är ett. Du når oss genom att mejla info@tillsammansskapet.se. Du hittar oss också på Facebook. 

Det är nog nu och för längesen! 

lördag 10 juni 2017

Pojkarna vid Löfta å och skyltarna i Afghanistan

Jag blev sugen på jordgubbar och yoghurt till lunch så jag gick ner till samhället och handlade.

På vägen tillbaka, på bron över ån som också är kommungräns, mötte jag två pojkar i tioårsåldern som såg så där oskiljaktiga ut. De kunde absolut varit tvillingbröder, men de kunde också varit de bästa av bästisar sedan förskolan.

De släppte var sin pinne ner i ån och rusade sen över till andra sidan av. En klassisk tävling i forsande vattendrag.

- Min vann!, sa den ena pojken.
- Nej, det var ju min som vann, sa den andra.

Båda med skratten i rösten och glimten i ögat.

Jag gick ett femtiotal meter och innan jag skulle svänga in på en grusväg vände jag mig om och tittade på pojkarna som fortsatte sin lek. Vad lyckliga dom var. Som en fondvägg bakom dom var ett par nybyggda villor, några hundra meter bort. Och två så kallade stadsjeepar mötte varandra på den tvåfiliga vägen alldeles bredvid dem.

Det skulle kunna vara en propagandafilm för intresseorganisationen "Svensk tillväxt" om det nu fanns en organisation som hette så.

När jag var tillbaka i stugan stod radion på. En sådan där radio alla hushåll här i trakten har fått då den också ska fungera som larmapparat om det närliggande kärnkraftverket skulle börja brinna, eller liknande. På Sveriges Radio P4 var det ett inslag om hur svensk kustbevakning opererar i Medelhavet. En korrespondent berättade sedan hur EU har satt upp skyltar längs vägarna där flyktingarna vandrar upp mot de libyska hamnarna med budskapet att de inte är en bra idé att ta sig hit.

Till de lekande pojkarna vid ån med en fondvägg av nybyggda och vräkiga villor. Och till mina nyinköpta jordgubbar.

- I Afghanistan har Tyskland satt upp skyltar med budskapet att folk inte ska åka till Europa.

Jag tog ett bett av en nyinköpt jordgubbe. Den smakade bittert.

Korrespondentens ord ekade i huvudet.

- I Afghanistan har Tyskland satt upp skyltar med budskapet att folk inte ska åka till Europa.

Jag tänkte på alla barn som leker vid vattendrag. De är inte deras fel att det är så här. Och pojkarna vid Löfta å skulle kunna leka lyckliga där, lika lyckliga, utan det överflöd som en vuxenvärld reser murar runt dem och uppenbarligen sätter upp skyltar i andra länder för att barn, som snarare har granateld och etniska rensningar som fondvägg vid sina vattendrag, ska ta sig hit. Eller barn vars vattendrag tömts på vatten.

Erfarenheten säger mig att den räddhågsne humanisten, som gärna talar om alla människors lika värde och beklagar sig över stängda gränser och det som kallas för normaliseringen av rasismen, blir orolig av sådana här resonemang. Må så vara. Moralism och materiella ting hör ihop, hur obekvämt det än är vid middagsbordet.

Den välbärgade eller för den delen belånade svenskens fyra till fem restaurangbesök i veckan eller vad det nu kan vara avnjuts inte i första i hand för att personen i fråga har jobbat hårt och förtjänar det.

Den avnjuts på fattiga och utslagnas bekostnad.

torsdag 1 juni 2017

Åt helvete med opinionspopulismen

Skulle jag tolka stora delar av mitt Facebookflöde (som är en konsekvens av ett decennium av föreläsande i riksdagspartierna, fackförbunden och studieförbunden)  igår när den stora SCB-mätningen över partisympatier kom så kommer nästa års valrörelse handla om vilket parti som kan regera med vilket och vilken partiledare som är bäst på att "nå ut".

Jag är glad över att det finns en värld och ett Sverige utanför mitt Facebookflöde men blir samtidigt, på riktigt, orolig över denna ytliga opinionspopulism som ligger som ett jävla skynke över svensk samhällsdebatt. Tacka fan för att en direkt demokratihatande rörelse vinner mark när de som är valda av folket agerar som om politiken vore som vilket sällskapsspel som helst.

"Du tar blå gubbe, så tar jag röd gubbe, du tar grön gubbe, så tar jag brun gubbe och så slår vi med tärningen"...

Nåväl.

I Facebookflödet delas även en artikel av forskaren Rikard Warlenius som skriver:

"Sverige präglas av en paradox. Trots att det på många sätt går bra, med högkonjunktur och ökad sysselsättning, är det politiska missnöjet utbrett. En förklaring kan vara den ojämna geografiska utvecklingen. När klyftorna fortsätter att öka mellan stad och land och mellan stadsdelar, ökar frustrationen i både bruksort och förort".

Läs hela artikeln här: https://www.etc.se/…/paradoxen-okade-klyftor-trots-hogkonju…

Och så läser jag Blank Spot Project rapport från de stackars ungdomarna som Sverige i dagarna tvångsdeporterade till Afghanistans huvudstad Kabul där det igår skedde ett terrorattentat med ett hundratal dödade:

"De utvisade afghanerna landade i Kabul i går mitt på dagen. Personalen från kriminalvården och gränspolisen vägrade att kliva av planet efter att de hade fått vetskap om terrordådet.

– Jag sade till dem att följa med oss ut. Men de sade att det är lite farligt för oss där. Jag sade om det är farligt för er varför är det inte farligt för oss. Det är farligt för alla, vi är alla människor, säger Waseem".


Läs hela artikeln här: https://www.blankspot.se/det-var-som-att-komma-till-helvet…/#

Jag tänker i alla fall göra vad jag kan för att nästa års valrörelse handlar om sådant här. Om konsekvenserna för vad våra folkvalda politikers flathet faktiskt leder till. Vi måste bort från opinionspopulismen. För innehållet i dom två artiklarna hör ihop. Och det är min fasta övertygelse att en frihetlig och självständig rörelse måste ha modet att kunna förena detta. Sparkandet nedåt måste upphöra. Det politiska spelet är över.

Behandlingen av de ensamkommande flyktingbarnen och den socioekonomiska ojämlikheten är båda konsekvenser av en sparkande nedåt, slickande uppåt och tramsande i mittens-politik där trender blir viktigare än visioner.

- Äntligen! Det här gjorde jag min dag! Tack för att ni säger som det är!, utbrast en kvinna imorse på Knivsta station när hon läst Förbundet Tillsammansskapets flygblad som jag och aktivisten Carl stod och delade ut. När hon vidareutvecklade vad hon menade var det just det där. Sparkandet nedåt. Det måste upphöra.

Och grejen är att det kommer fortsätta så länge etablissemanget bygger ett samhälle där det sker tvångsutvisningar av barn till krig samtidigt som de välbärgade villaägarna får bidrag och skattelättnader, landsbygden och förortens folk går på knäna ekonomiskt och socialt samtidigt som bankerna tillåts att göra storvinster och den gemensamma välfärden säljs ut samtidigt som kommunerna och landstingen lämnar gigantiska överskott efter sig.

Vi får göra vad vi kan för att få en ordentlig ändring på detta!


onsdag 31 maj 2017

Samma mörker

Det var dagen då det skulle bli möjligt för de rika att köpa sig före i vårdkön medan ledarskribenten på industriägarnas tidning ondgjorde sig över att det kommit sådana som honom, föräldralösa barn, hade lurats att sig hit.

Det var dagen efter ett chartrat flygplan med tjugotal pojkar i hans egen ålder hade fått lämna landet dit han flytt. Det var dagen då en bomb briserade och ett hundratal miste livet i huvudstaden i landet han flytt ifrån, i staden dit planet var chartrat, dit den svenska staten och ledarskribenten vill skicka tillbaka honom.

Det var dagen då han nåddes av nyheten att om hans grannar från staden där växt upp hade dött i det där terrorattentatet. Det var dagen då det i dom svenska nyhetssändningarna konstaterades att ingen svensk hade kommit till skada. Det var dagen då den svenska finansministern, hon som sagt sådana som hans ankomst för ett par år sedan, skapat en ohållbar situation, slog fast att hon skulle rösta emot ett förslag i EU om att få tag på skattesmitare.

Det blev kväll och en kompis ringde och mådde dåligt, hand hade sett om bomberna på nyhetssändningarna hela dagen. Nu satt kompisen ensam i sitt rum. Så han packade ihop sina saker och tog bussen in till stan för att finnas där för sin kompis.

Mörkret lade sig över Mälaren, över taken på nybyggda villorna. Över klostertaket där dom papperslösa bor.

Samma mörker som över gummibåtarna i Medelhavet och på Kabuls flygplats. Samma mörker som över ledarskribentens bostadsrätt och finansministerns villa.

Det var kvällen som vi borde förstå att det är så. Samma mörker. För saker hör ihop.

Låt det komma en gryning en dag. En gryning som är för alla.

torsdag 25 maj 2017

Ensamkommande flyktingbarn dör - hur blev det så här?

Och så möts vi av nyheten om ännu ett förmodat självmord av ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Eller det gör vi inte. Det är ingen nyhet. Lokaltidningen har tagit helg och nyheten jag läser är att en drunknad kropp har hittats vid en badplats. Att kroppen ska ha legat i vattnet länge. Men att Polisen tycks veta vem det rör sig om. Nyheten publicerades på onsdagskvällen.

På torsdagsförmiddagen, Kristi himmelfärdsdagen, sprids nyheten bland dom ensamkommande i Knivsta. Det är ju han pojken som försvann för två veckor sedan som hittats. Han som mått så dåligt. Som varit här länge nu men som inte kallats till intervju hos Migrationsverket. Som mest hållit sig för själv.

Nu är han hittad drunknad. I den lilla sjön. En sjö som om någon annan hade försvunnit, med kanske lite ljusare hy, kanske lite större socialt skyddsnät, kanske ett svenskt pass, hade genomsökts med dykare.

Men så var inte fallet. Han hittades död vid strandkanten ett par veckor senare. Mycket tyder på att den här pojken blir en till raden av ensamkommande flyktingbarn som väljer att ta sitt eget liv. Det är en direkt följd av politiska beslut som den Socialdemokratiska-Miljöpartistiska regeringen med deras stödpartier i migrationspolitiken är ansvariga för. Där ensamkommande flyktingbarn, mestadels från Afghanistan, godtyckligt skrivits upp i ålder och fått utvisningsbesked.

En politik som skapar oro, rädsla och ångest, även bland dom som tvingas sitta och vänta tills att ens kallas till intervju hos Migrationsverket.

Där föräldralösa barn och ungdomar tvingas välja mellan att utvisas till regioner i Afghanistan där de aldrig har varit och där de kommer leva som laglösa och förtryckta, eller att stanna här och gå under jorden som papperslösa utan rättigheter och skyldigheter. Med en stor sannolikhet att dom kommer utnyttjas av kriminella gäng som det ena värre och förnedrande än det andra.

Under det gångna året har flertalet ensamkommande flyktingbarn valt att istället avsluta sina liv i förtid. Det är fruktansvärt och sorgligt, men det är också en konsekvens av politikers medvetna beslut.

Det kallades andrum.

Begreppet som upprepades vid varenda presskonferens och i varje debatt under senhösten 2015 när regeringen tillsammans med dom borgerliga partierna stängde gränserna och förändrade svensk asylpolitik till en av dom mest hårdförda i Europa.

För en annan var det oförståeligt men skrapade man lite på ytan så gick det att finna svaren. "Jag tänker på mina stackars kommunalråd" sa en gråtande dåvarande vice statsminister tillika miljöpartist vid namn Åsa Romson.

Ja, dom där kommunalråden, hade börjat klaga. Dom såg hur budgetar spräcktes och hur skolor som redan var överansträngda fylldes med syriska barn och afghanska ungdomar som krävde mer resurser.

"Du ska veta hur det ser ut, Alex. Kommunerna går på knäna", sa en högt uppsatt företrädare för ett LO-förbund tillika aktiv socialdemokrat till mig under en middag.

Jag minns att jag sa att jag visste hur det såg ut. Att många kommuner gjorde enorma överskott varje år och att brutala skattelättnader och ROT och RUT-bidrag till de välbärgade hade minskat skatteunderlaget på riksplanet. Något som man givetvis måste göra något åt om man vill hjälpa människor på flykt. Liksom att man måste bygga fler hyresrätter och överta flyktingmottagandet från vinstdrivande aktörer och lägga dom pengar som företagen gjorde i vinst på mer flyktingmottagande.

Men överskottsmålen i kommunerna och på riksnivå rör man inte. Det kan inga åsiktstorg i världen, eller på en miljöpartistisk kongress ändra på. Om det inte handlar om att bygga en idrottsarena eller ett flådigt kommunhus. Det är ju investeringar. Och ROT och RUT-bidragen, den skattesubventionerade städhjälpen och köksrenoveringarna, den är som socker sockerberoende för den överbelånade tillika överkonsumerande medelklassen.

De som får betala priset är de ensamkommande flyktingbarnen, bland andra.

Berättade för min pappa i telefon om det befarade självmordet. En timme senare kom ett sms om en dikt han hade skrivit. Den får tala för sig själv:

när den svenska våren
övergår i sommar
satt han ensam
med sina tankar
tittade ut över skogssjöns
'stilla vattenspegel
tänkte tillbaka på kabul
i ett land långt borta
som han lämnat i panik
när hans vänner slaktas
ett land som han aldrig
ska återvända till
oavsett de svenska
myndigheternas beslut
han känner ett stort lugn
när han går ner i vattnet
ser den nedåtgående solen
genom vattenytan
den stora barmhärtigheten
tar honom till sig
och han har löst ett problem
för Morgan Johansson

- Viking Bengtsson 170525.



torsdag 18 maj 2017

Fascismen går inte att triangulera

Umeå, Norrköping, Östergötlands landsting och Eskilstuna. Det finns säkert fler exempel på där vänstern kastades ut ur budgetsamarbetet till förmån för socialdemokratiska samarbeten högerut efter förra valet. Och dom samarbeten går ju jättebra. Om man har budgetöverskott som det viktigaste målet. Sedan att man säljer ut den lokala äldrevården, allmännyttan och skär ner på skolan, det spelar mindre roll.

När finansminister Magdalena Andersson idag deklarerade att man minsann kan tänka sig en mittenregering med RUT och ROT-vurmarna i Centern och Liberalerna så borde ingen vara förvånad. Jag har dock svårt att se att det förstnämnda som bannemej får betraktas som det mest ideologiskt självständiga och drivna partiet (bortsett från kärnkraften då...) skulle lockas in i ett sådant samarbete.

Magdalena Andersson, Mikael "Macronkomplexet" Damberg och dom andra inom socialdemokratiska eliten som tror på marknaden mer än någon annan slipper nog gärna Vänsterpartiet. Och det gör säkerligen en och annan fackpamp inom industrifacken som spenderar medlemmarnas pengar på aktier i dom privata välfärdsbolagen också.

Hur som helst. För en vänster som är införlivat i socialdemokratins strukturer på lokal nivå och vars hela valstrategi 2014 var att visa på hur dugliga man var på att regera gör det här givetvis lite ont. Bland annat lyfte partiet upp exemplet på hur man i just Östergötlands landsting fått igenom gratis glasögon till barn. Efter valet fick man inte vara med och bestämma längre...

Jaja. Resan mot mitten är direkt dödande för demokratin och den fortsätter. Bristen av ideologiska konflikter, ökade ekonomiska och sociala klyftor och en medelklass som överbelånar sig är fascismens bästa grogrund.

Då spelar det ingen roll hur många ensamkommande flyktingbarn man skickar tillbaka till talibanerna, hur många romer man förbjuder att be om pengar eller hur många syrier som tvingas leva med sina älskade kvar i krigets Aleppo.

För fascismen går inte att triangulera.