lördag 22 april 2017

Hjälp oss att röra om i grytan!

Under lördagen satt jag och Tillsammansskapets förbundskassör Fredrik Hallor och tog fram förslag till riktlinjer för den organisationsfond som förbundets idag 35 medlemsgrupper ska kunna söka ur.

Medlemsgrupperna drivs på ideell basis antingen som föreningar eller nätverk och har ibland svårt att hitta finansiering lokalt. Det har dessutom blivit allt tuffare i tider när dom flesta politiska partierna och dess sidoorganisationer faller som furor när det kommer till anständighet i exempelvis flyktingpolitiken och synen på idag redan utsatta grupper.

Tänkbara saker som organisationsfonden ska kunna finansiera:

* En grupp vill bli mer utåtriktad och köpa en egen talaranläggning för att hålla återkommande torgmöten i lokalsamhället och för att "ropa in" folk till sitt tillsammanscafé men en sådan anläggning kostar rätt så mycket och de aktiva i gruppen är framförallt pensionärer och låginkomsttagare.

* En grupp vill trycka upp flygblad för att driva en kampanj mot utförsäljning av allmännyttan men studieförbundet där dom tryckte upp sina flygblad till självkostnadspris lånar inte ut sin kopiator längre. Som av en händelse styrs studieförbundet av ett av dom partier som drivit igenom utförsäljningen.

* En grupp behöver hyra en egen lokal då studieförbundet vars lokaler dom verkat i tidigare alldeles plötsligt inte har några tider över. Som en slump sammanföll detta med att gruppen protesterat mot hur kommunen behandlar fattiga EU-migranter och hur kommunen säljer ut denna gemensamma välfärden.

Hur finansieras då organisationsfonden? Jo, den finansieras av Dig som vill se en självständig rörelse som inte kompromissar i frågor om jämlikhet och lika villkor.

Bli stödmedlem i Tillsammansskapet för hundra kronor i månaden via autogiro. Läs mer om det här.

Stöd oss via swish på nummer: 123 526 63 09.

Eller bankgiro: 51 44 - 10 38.

Det är en myt att etablissemanget är ett verklighetsfrånvänt gäng som bara huserar i Stockholm. Växande klyftor, sparkande nedåt och splittring av utsatta grupper förverkligas av diverse småpåvar ute i kommunerna. Det är dess värre den bistra verkligheten.

Hjälp oss att röra om i grytan!

onsdag 5 april 2017

Fem år sedan "Positiv antirasism" - dags att riva loss det nyliberala plåstret

Facebook påminde mig i dagarna att det nu är fem år sedan Daniel Poohl och jag gav ut den lilla skriften "Positiv antirasism". Det var en liten sak som kom till efter valet 2010 med Sverigedemokraternas riksdagsinträde och en antirasistisk och antifascistisk rörelse som vi menade var alldeles för defensiv och till stora delar endast reaktiv.

Ambitioner saknade vi inte. I den lilla idéskriften försökte vi lägga en idémässig grund för en antirasism som pekade på människans olika identiteter som i sin tur kan förena. Samtidigt var skriften, så här i efterhand för egen del, framförallt en frustration inför de etablerade politiska partiernas idémässiga stagnation. Hur den nyliberala dogmen vad det gäller den ekonomiska politiken fört i stort sett hela det politiska spektrat mot mitten och att svaret på extremhögerns offensiv på så sätt blev samstämmig. Men Expo-loggan på boken gav inte helt utrymme åt det perspektivet.

Även om vi försiktigt refererade till den nederländska statsvetaren Cas Mudde och hans forskning som kommit fram till just den tesen att extremhögern och högerpopulismen växer när "resten" av det politiska spektrat blir teknokratiskt och för samstämmigt. Vi vågade dessutom ta med det danska Enhetslistans framgångsval hösten 2011 och rasistiska Danskt Folkepartis tillbakagång (som visade sig vara kortvarig) som ett exempel på ett parti som inte anpassat sig till vare sig nyliberal eller så kallad rasistisk normalisering. Idag skulle jag dess värre inte vara lika tvärsäker på att Enhetslistan till fullo klarat sig undan normaliseringen av rasism i Danmark.

"Positiv antirasism" kom ut när Daniel och jag upptäckt vår (Expos) brittiska systerorganisation Hope not hate (tidigare Searchlight)s framgångsrika att genom lokal mobilisering med ett så kallat "positivt budskap" tryckt tillbaka fascistiska British National Party på lokal nivå vilket då börjat den kräftgång som slutade i att partiet imploderade. Vi visste inte mycket så egentligen om Hope not hates arbete. Det tog vi reda på och ur bland annat de kunskaperna växte det som idag är Förbundet Tillsammansskapet fram.

Nåväl. När man blickar framåt så är det bra att blicka bakåt.

Då, när vi lanserade "Positiv antirasism", sa vi att den antirasistiska debatten kört fast. Ganska snabbt inpå exploderade den antirasistiska idédebatten. (Nej, det berodde inte på vår lilla skrift). Och visst har det kommit så väl hög och lågvattenmärken i det som kallas "identitetspolitiken" men det går ju inte att påstå att det inte pågår en debatt.

Då var Donald Trump en rik pajas med en dokusåpa som gick på Kanal 6 eller liknande. USA styrdes av en svart president som hade kommit till makten genom att ha lyckats alliera sig med bland annat fackföreningsrörelsen och minoritetsgrupper. Idag har den rika pajasen det ämbetet och en allians av en våldsam extremhöger och USA:s miljardärer i ryggen.

Då fanns inte Daesh (IS även kallat) och flyktingströmmarna var förvisso stora men i alla fall jag upplevde en liten men ändå offensiv flyktingrörelse i Sverige och fokus låg i debatten, trots SD:s riksdagsinträde, på att exempelvis riva Dublinförordningen och peka på problemen med Schengenavtalet. Idag går en betydligt större, i antalet aktiva, flyktingrörelse på knäna och allt handlar om att rädda det som räddas kan. Samtidigt som Assadregimen gasar ihjäl barn i Syrien är gränserna till EU och Sverige i princip stängda.

Listan på saker som på många sätt har förändrats i grunden skulle kunna göras milslång. Men samtidigt finns det saker som är skrämmande lika. Den nazistiska offensiv som vi nu ser på gator och torg, som en direkt följd av den parlamentariska extremhögerns landvinningar i val och opinion, möts på krav om organisationsförbud. Det hänvisas till en FN resolution och det räcker väl egentligen att titta på länder som Tyskland med en nazistisk våldsam undervegetation och ett det senaste åren rekordsnabbt växande antimuslimskt parti, eller på Belgien där högerextrema Vlams Blok förbjöds för att direkt återuppstå som Vlams Belang med några få korrigeringar i partiprogramet se att ett sådant förbud är ett tomt slag i luften.

Rent polisiärt och rättsligt går det att göra betydligt fler saker redan idag vid öppet nazistiska offentliga aktioner. Det har skett förut och en antirasistisk rörelse som ställer krav på rättsstaten att agera borde ske i betydligt större utsräckning.

Samtidigt står nazisterna där på gatorna för att ingen annan gör det. Jag kan förstå den, om det finns sådana personer, som inte har några andra idéer än att nazism är fel att dom i sådana fall yrvaket vaknar upp och vill agera snabbt. Men denna mobilisering har inte skett över en natt.

Nazisterna tar plats i en tid där det svenska civilsamhället till stora delar förvandlats till en arbetsmarknad som genom statliga och kommunala bidrag och projekt sitter ihop ihop med staten och kommunerna. En frihetlig, demokratisk, aktivistisk och inte minst självständig rörelse med helt andra förklaringar till samhällsproblemen och utmaningarna måste ta plats på gator och torg. Och ur den aspekten befinner vi oss verkligen i elfte timmen.

Och för er som tror att det ändå är möjligt så finns Förbundet Tillsammansskapet.

När jag dessutom varje vecka läser kulturartiklar om mer "populism" och att det behövs en svensk Bernie Sanders så måste jag hindra mig själv från att småle. Det tycks nu finnas en önskan hos många av landets vänsterintellektuella om en svensk version av den gamle mannen i USA:s misslyckade försök att bli USA:s president men som ändå var framgångsrik då han med, för sin kontext, radikala idéer lyckats skapa en rörelse och ändå var relativt nära att bli det demokratiska partiets kandidat. Men vi alla vet hur det slutade.

Självklart går det lära sig av Sandersrörelsens imponerande resa och striden i USA är definitivt inte över. Sanders vann inte primärvalet för att det demokratiska partiets elit inte ville ha honom. Och eliten gjorde sitt yttersta för att marginalisera Sanders. Amerikanska fackföreningars ledningar, som till skillnad från i Sverige, inte alls är lika nära partiet (i Sverige kallas det Socialdemokraterna) vågade inte stödja Sanders kampanj. Istället lades krutet plikttroget på elitkandidaten Clinton vilket passiviserade många dom gräsrotsrörelser som Obama förlitat sig till och fler därtill.

I en svensk kontext där fackliga ledare samsas i samma parti med personer som sitter i riskkapitalbolags styrelse som verkar inom välfärden (bara för att ta ett exempel) samtidigt som dom ekonomiska klyftorna ökat markant även ur ett internationellt perspektiv så kommer inte en Bernie Sanders ens släppas in för att dela ut flygblad på en socialdemokratisk kongress.

Samma vänsterintellektuella ropar på ett svenskt Podemos. Det spanska gräsrotspartiet som blivit en fusion av lokala proteströrelser mot ojämlikhetens konsekvenser. Ja, det kan man ju ropa på, men det är som att det skulle ske av sig själv, ur befintliga strukturer. Jag är den förste att erkänna att jag hoppas att jag har fel.

Den nyliberala dogmen är ett plåster som går att rycka loss men inte på hela partistrukturer som marinerats i den i decennier. Som är inkorporerat i statsapparaten.

Min idag fasta övertygelse ligger i att nya idéer vaskas fram ur handlingar. Nuvarande demokrati ska inte i första hand försvaras. Den ska fördjupas. Och det kan den endast göras genom organisering med konkreta krav på mer jämlikhet, mer inflytande, mer rättvisa.

Därför är  BB-ockupanterna i Sollefteå kanske det allra bästa exemplet på det. Den lokala makteliten lade ner BB. Folket säger ifrån och har helt enkelt satt sig ner i lokalerna där den stängda BB-avedelningen en gång fanns tills att den öppnar igen. Samtidigt hålls det kontinuerligt manifestationer ute på gator och torg där tusentals sollefteåbor säger ifrån och kräver något så självklart som en välfärd att lita på, även för havande kvinnor.

Några nazister har mig veterligen inte synts till än.

Med detta sagt säger jag inte att välfärdsmanifestationer helt slår undan den rasism som nazisterna och resten av extremhögern hämtar sin näring ur. Men den försvårar för den och ett samhälle där vi ställer krav på politikerna och andra med makt att dela med sig av den till folket och där vi som rörelse skiter fullständigt i om vi är födda i Mariestad, Mosul eller Mogadishu, i Kabul, Krokom eller Krakow - vi ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter ändå, det tror jag garanterat även förgör rasismens jordmån.

Jag har i olika sammanhang sagt att det bästa med skriften "Positiv antirasism" är formuleringen "det här är en idé som kan revideras". Så är det även med den här texten.

För som det gamla bandet Nynningen sjunger

"Ingenting sker mekaniskt
Det finns inget utlagt spår
Som gör att man bara kan vänta och se
hur dagarna kommer och går

Det krävs kunskap och medveten kamp
det krävs enhet och organisation".

Eller som Rosa Luxemburg uttryckte det:

"Frihet är bara frihet för den som tänker annorlunda".

De båda citaten kan tyckas motstridiga men för mig är dom snarare något som kompletterar varandra.

lördag 18 mars 2017

När Sverigedemokraterna har smärtsamt rätt

Torsdagen den 18 mars hölls en debatt i Sveriges riksdag, begärd av Moderaterna, angående det som en många falsettskrikande Tomas Tobé som företrädde partiet kallade för "trygghetskris" i Sverige. Socialdemokraterna som representerades av inrikesminister Anders Ygeman, som talade med ett lugn som bara en politiker som instruerats av medietränare som just uppmanat politiken i fråga att tala lugnt, var inte sen att haka på.

Där stod dom, representanterna för varsin del av det gamla politiska etablissemanget, och försökte överträffa varandra i att ondgöra sig över kriminaliteten i förorterna (som enligt Ygeman "man hade blundat för tidigare). Lösningen var enligt de båda hårdare straff (kan säkert finnas en del lagar som kan skärpas). Och dessutom "enkla jobb", enligt moderaterna, alltså lönedumpning.

Och så fler poliser. Något de fick medhåll från flera av de andra partiernas representanter. Ett par dagar senare lanserade Liberalerna dessutom att kommunerna skulle anställa trygghetsvärdar tills att fler poliser kommit på plats.

Sverigedemokraterna behövde inte säga så mycket mer än "Vi har sagt det här hela tiden! Och det är ju ni, sossar och moderater som skapat det här samhället".

Förutom att Ygeman gjorde sig lite lustig över att SD föreslog att det skulle vara straffbart att vara "spydig" mot polisen bemöttes SD med tystnad. Och kanske var det lika bra, för partierna själva. Miljöpartisten försökte och försökte "nyansera" debatten med att tala om att det behövs mer än fler poliser. Vänsterns Linda Snecker intog den både bekväma och otacksamma rollen att tala om lite allt möjligt och att konstatera att "otrygghet har existerat i alla tider".

Det blev av denna debatt smärtsamt tydligt att ingen av demokratiska partierna har viljan eller förmågan att faktist spinna vidare på det SD förde fram. För visst har Sverigedemokraterna rätt?

Jag kan inte se något fel i beskrivningen att den vardag för många människor i dagens Sverige, som dess värre är präglad av otrygghet, rädsla, våld och hot om våld, är något som till stor del av har skapats av de partier vars företrädare skriker om "trygghetskris" eller konstlat lågmält talar om att de blundat.

Innan jag slog på den TV-sända debatten hade jag läst om dom 25 miljarder som Nordea gjorde i vinst förra året. En nyhet som fick mig att tänka på siffrorna, som sällan nämns av vare sig SD eller resten av etablissemanget, vilka påvisar om hur dom ekonomiska klyftorna i Sverige har ökat mest i Västvälden.

En utveckling som knappast har kommit av sig själv. Utan snarare av en medvetet, cyniskt eller vansinnigt naivt, förd politik där man genom privatiseringar, nedskärningar och nedläggningar monterat ner hela lokalsamhällen och bygder. Men människorna finns kvar. Arbetslösa eller lågavlönade.

När politiken, som styrts av socialdemokrater och moderater, tillåter bankerna att göra sådana gigantiska vinster, när skattepengar skyfflas in i riskkapitalbolag istället för välfärden eller går till bidrag och skattesubventioner som gödslas över villaförorterna istället för en massiv satsning på förorterna och dom gamla bruksorterna så kommer ojämlikheten som ett brev på posten. Men istället för att lyfta dessa människor och bygder sa inrikesministern att "vi ska tänka på dom som går till jobbet och gör rätt för sig". Som om konflikten står mellan den arbetslöse och den som jobbar. Vem för de arbetslösas röst? Ja, inte är det Ygeman och moderaterna i alla fall.

Ojämlikheten är den bästa grogrunden för de kriminella gäng som "skrattar åt politikerna" vilket moderaten Tobé återkom till flera gånger under debatten. Det var bitvis smärtsamt att se ännu en debatt där det politiska etablissemanget försöker fly undan detta faktum genom att låtsas vara ångerfulla och tala om att man "blundat för problemen". Lika smärtsamt är det att se att det idag inte finns någon kraft som med så väl rörelse som forskningen i ryggen kan säga:

Er nyliberala splittringspolitik har skapat det här. Visst, vi kan anställa fler poliser. Visst, det finns säkert en del lagar som bör ses över. Men framförallt bör ni inse att er naiva tilltro till banker och riskkapitalbolag inte bara har skapat en bostadsbubbla som sinom tid spricker. Framförallt har den skapat den otrygghet som ni nu står och beklagar er över. Och det kommer bara bli ännu värre. När ni nu dessutom har skapat en generation papperslösa gatubarn på grund av er anti-flyktingpolitik.

Slopa RUT-avdragen och satsa istället pengarna fler anställda inom välfärden. 
Se till att det finns betydligt fler utbildade och anställda fältassistenter och socialarbetare som tidigt kan ta tag i dom ungdomar som riskerar att hamna i kriminella gäng. Forskningen visar att det besparar samhället kopiösa mängder pengar. 

Ta skattemiljarderna som går till riskkapitalbolagen och investera dom i garantier att välfärden finns och är tillgänglig över hela landet. 

Restaurera med hjälp av kooperativa verksamheter upp nedgångna områden med hjälp av dom pengar som bankerna gör i vinst och dom skattekronor som idag delas ut i bidrag till dom välbärgade i villaföroterna. 

Den svenska övre medelklassen och dom 138 miljardärernas ostronkalas är säkert kul att läsa om i skvallertidningarna eller på Twitter. Men curlandet av tjänstemän, byråkrater och de som tjänar pengar på andras arbete och arbetslöshet har skapat en otrygghet vi faktiskt inte har råd med.

Och gör det omöjligt för kommuner att gå med gigantiska överskott istället för att investera dom i en välfärd för alla.

Typ nåt sånt.

Men det fick vi inte höra i heller denna debatten. Sverigedemokraten Björn Söder som agerade talman såg nöjd ut. Det hade han all anledning att vara. 

Och i tidningarna läser jag allt mer ofta ledare och debattartiklar om att socialdemokratin och liberalerna måste komma mer överens för det har ju funkat bra tidigare. Ja, det har bland annat skapat det monster av ojämlikhet, kriminalitet och en växande extremhöger som skor sig på eländet.

Tack för det. Hoppas ni är nöjda med fönsterputsningen. 

söndag 26 februari 2017

Den svenska medelklassens klagan

Först körde dom iväg dom fattiga romerna som bad om pengar utanför ICA. Men jag gjorde ingenting för jag hade fullt upp med att installera badtunnan i trädgården.

Sen körde dom iväg dom ensamkommande flyktingbarnen. Men det märkte jag inte. Jag var upptagen med att göra alla mina RUT och ROT-avdrag.

Sen gav dom sig på kvinnor som bär sjal, kvinnor dom tyckte bar för kort kjol, pojkar som ville bära kjol och flickor som ville bära snickarbyxor. Men jag hade inte tid att bry mig.

Jag var ju tvungen att välja vilken privatskola mina ungar skulle gå i, placera mina fonder och välja vilken diktatur, förlåt, vilket spännande exotiskt och avkopplande avlägset ställe där jag skulle spendera min nästa semester.

Sen gav dom sig på dom sjukskrivna, dom lågavlönade, förtidspensionärerna, dom med funktionsvariation, pundarna, dom i förorten, dom på landsbygden, muslimerna, judarna, afrosvenskarna, samerna, finnarna...

Men det var inredningsmässa i Älvsjö så jag kunde faktiskt inte bry mig.

När sen finanskrisen kom och dom ville ta mitt hus ifrån mig. När kilmatkatastrofen var ett faktum och hela villakvarteret stod under vatten. Då var det ingen som kunde hjälpa mig.

Var det först då jag skulle inse att sammanhållning är vårt enda alternativ?"

En dikt byggd på "Först kom de ..." av pastor Martin Niemöller (1892–1984) som jag läste vid Tillsammans för Knivstas demonstration för sammanhållning lördagen den 25 februari.

onsdag 8 februari 2017

Spretigt radikalt, brokigt och brötigt

Det har nu gått ett par veckor sedan Förbundet Tillsammansskapet hade sin första riktiga kongress i Smedjebacken och nu är det några dagar sedan den av kongressen valda styrelsen träffades i Kungsbacka. Att vi samlades i Smedjebacken (en kommun i västerdalarna med cirka 16 000 invånare) var ingen slump. Där finns en av förbundets absolut mest aktiva grupper som alldeles nyligen skaffat sig en lokal och bedriver verksamhet i stort sett dagligen, alltifrån kvinnoträffar, läxhjälp och politiskt arbete. När journalister i Dalarna frågade mig varför vi valt just Smedjebacken svarade jag just detta. Och att vår styrka ligger i mindre landsorter som Smedjebacken.


- Så ni finns inte i Stockholm?

- Jo, i Sundbyberg. Men vi växer på platser som Stockholmsjournalisterna inte bryr sig om, svarade jag.

Och det är varken en pose eller ett imagebygge från min
sida. Vi finns i kranskommunerna, dom gamla bruksorterna och småstäderna. Samt i ytterområden i några mindre storstäder. Det har på många sätt bara blivit så och gensvaret efter kongressen pekar rätt tydligt på att vi inom de kommande månaderna kommer finnas på fler liknande platser. En rörelse för periferin om ni så vill.

Kongressen som pågick i två dagar med ombud från trettio medlemsgrupper antog stadgar och verksamhetsplan. Nu kan vi som förbund jobba vidare med en gemensam grund att stå på om vad och vart vi vill, varför vi finns och hur vi jobbar.  Följande står att läsa i förbundets stadgar:

"§ 1 Ändamål
Förbundet Tillsammansskapet verkar för en rättvis och jämlik värld där människor lever i frihet tillsammans på lika villkor. Genom organisering bygger förbundets medlemsgrupper sammanhållning i sina lokalsamhällen. Förbundet Tillsammansskapets syfte är att stödja medlemsgruppernas organisering och sprida organisering till lokalsamhällen där rörelsen ännu inte är etablerad.

§ 2 Organisation
Förbundet Tillsammansskapet är en organisation för sammanhållning, jämlikhet och lika villkor.  Förbundet Tillsammansskapet är religiöst och partipolitiskt obundet. Föreningens juridiska namn är Förbundet Tillsammansskapet. Tillsammansskapets medlemmar är föreningar, nätverk och aktivistgrupper som genom organisering bygger sammanhållning och utmanar sociala och ekonomiska orättvisor i lokalsamhället. Tillsammansskapets verksamhet kompletterar och förstärker medlemsgruppernas egen verksamhet. Förbundet Tillsammansskapets arbete styrs av stadgar och verksamhetsplan antagna av förbundskongressen. 

§ 3 Organisering
Förbundet Tillsammansskapets medlemsgrupper är självständiga men en del i ett förbund som bedriver organisering. Organisering är att människor, demokratiskt, bygger jämlika relationer och på så vis tillsammans stöttar varandra i vardagen samt formulerar förslag till politiska krav och lösningar. Förbundet Tillsammansskapet värdesätter organiseringen främst. Därför avsätts minst 80 procent av förbundets ekonomi till att underlätta och stödja lokal organisering i medlemsgrupperna".

80-20-principen har vi hämtat från det amerikanska fackförbundet SEIU som på många sätt varit navet för dom fackliga organisationer och andra rörelser som använder sig av samma metod. Det handlar i grund och botten om inställning. Vi sysslar med basorganisering. Syftet med förbundet ska vara att skapa förutsättningar för människor att organisera sig i vår vardag, skapa mötesplatser och utifrån dom formulera politiska krav och konkreta lösningar. 

Kongressen antog också en proposition där interimkassören Fredrik Hallor hade listat specifika kostnader för vad som går till lokal organisering och vad som är administrativa kostnader för förbundet. Det ska bli spännande att göra ordentliga uppföljningar av detta. De privatpersoner som stödjer oss ekonomiskt och framförallt de som väljer att ansluta sig till förbundet med sin lokala förening eller aktivistgrupp måste känna att förbundets ekonomi faktiskt gagnar vad som händer i deras lokalsamhälle eller åtminstone kunna se konkreta saker som sker på andra orter. 

Att vi som förbund genom organisering utmanar så väl sociala som ekonomiska orättvisor är kanske egentligen självklart. Men det har gått troll i det där ordet "organisering". I gamla organisationer som förlorat så väl betalande som aktiva medlemmar blandas ordet "organisering" många gånger, medvetet eller omedvetet, ihop med medlemsvärvning. Det är inte samma sak!

Att vara organiserad är mer en aktiv handling än att betala en medlemsavgift eller för den delen skriva upp sig på en mejllista. Att vara organiserad innebär att skaffa sig inflytande genom att återkommande träffa andra människor, göra saker ihop, komma överens om saker och sedan aktivt tillsammans försöka lösa utmaning eller få som man vill. 

Det är egenmakt, tillsammans. Mot den bakgrunden kan en organisation som Förbundet Tillsammansskapet inte ha annat än ett antal kriterier för medlemskap och, jämfört med många andra organisationer, rätt generella ideologiska utgångspunkter. 



Lena Martinsson från Kungsbacka som valdes in i förbundsstyrelsen beskrev vår rörelse som "spretigt radikal" och det tillsammans med "brokig och brötig" känns som dom hittills mest träffande beskrivningarna. Men för mig är det också själva poängen och lösningen i sig.

I dessa trumpna tider finns det inga genvägar. Alltifrån massutvisningar av ungdomar till Afghanistan, nedläggningar av sjukhus på glesbygden och skyhög arbetslöshet i delar av landet hör ihop i samma berättelse. Och vare sig akuta små lösningar genom en manifestation hit eller kampanj dit, eller så kallad triangulering för att förskjuta den så kallade diskursen lite grann genom "metapolitik" kommer inte få till den samhällsförändring som allt fler ser som nödvändig.

Men det kan organisering som vi känner den. Att involvera fler och bit för bit bygga en rörelse. Det är att bygga ett jämlikt samhälle. Det kommer vara brokigt och brötigt. Svårt för förståsigpåare att kategorisera enligt dom vanliga mallarna. Och många gånger helt under radarn för etablissemanget. Det är bra. Vår styrka ligger inte i credd från folk som är rädda om sitt anseende. Vår styrka ligger i människor vi känner, människorna vi organiserar, i byarna och städerna vi lever i och som vi allt mer gör till våra.

Det må vara en jävligt otäck tid vi lever i men trots det ser vi med tillförsikt på framtiden. Vi är organiserade för att vinna.



Lyssna gärna på förbundets vice ordförande Nathalie Söderbergs inledningstal från kongressen om resan till Förbundet Tillsammansskapet samt mitt eget avslutningsanförande. 

* Foto: Gerda Nilsson-Tysklind. 







fredag 30 december 2016

Vanligt folk som kämpar för vanligt folk

När jag i våras var hemma i min gamla hemkommun Kungsbacka för att tala på en manifestation för sammanhållning använde jag mig av en gammal retorisk poäng som jag använt då och då när någon som gillar att ställa vanligt folk emot varandra kommer dragandes med att Sverige inte har råd med att ta emot flyktingar för att då måste "vi" skära ner på välfärden och liknande.

"När etablissemanget säger: Vi har inte råd med flyktingmottagande längre!

Då erbjuder vi en sightseeing, vi kan ta buss 731 runt Onsalahalvön så kan alla titta på både segelbåtar och garageuppfarter.

Titta här!, säger vi, det finns gott om pengar!

Eller när dom borta i kommunhuset säger att vi inte har råd att både ta hand om ensamkommande flyktingbarn och att ge pensionärerna på äldreboendena en bra omsorg så säger vi: Men vänta nu...

Ni lägger ju för fan uppemot 100 miljoner av våra skattepengar på hög varje år inne i kommunhuset som om ni hette von Anka i efternamn hela bunten. Visst sjutton har vi både råd att ge ett hem och ett värdigt liv till flyktingbarn och värdig ålderdom till dom människor som en gång byggt den här kommunen!".


För den som inte vet är Kungsbacka är en av Sveriges mest välbärgade kommuner och den så kallade onsalahalvön är en kommunens mest välbärgade områden. 

Den lokala extremhögern som för dagen höll en manifestation några hundrameter bort (dom var ett tjugotal personer, Tillsammans för Kungsbacka hade samlat uppemot 200 personer) hade spelat in talet. Någon vecka senare delades det ut ett flygblad om att Bengtsson hade varit hemma och hetsat mot dom stackars höginkomsttagarna. En fullträff, så klart. Högerextremisterna får gärna ta de allra mest ekonomiskt välbeställda i försvar. Några av dom tackar säkert för supporten. Medan andra har så pass mycket ryggrad att dom själva ser problemet med ett Sverige där ojämlikheten ökar i raketfart, enligt OECD:s rapporter ökar de ekonomiska klyftorna i Sverige mest i västvärlden. Sådan är verkligheten och då finns det inget annat än att göra något åt det.

Det är men än en trend att de styrande politikerna i Joakim von Anka-kommuner likt Kungsbacka satt i system att ta gå med groteska summor i vinst varje år (av skattebetalarnas pengar) samtidigt som man pressar ner kostnaderna för äldrevård, skola, barnomsorg med mera. Och utan skam i kroppen skyller man sedan nedmonteringen av den lokala välfärden på flyktingmottagandet. Precis på samma sätt  som man sitter med en herrans massa skattepengar på banken och säljer tomter till privata lyxvillabyggherrar medan man inte bygger billiga hyresrätter som vare sig flyktingar, vanliga knegare, nyss utflyttade ungdomar eller frånskilda föräldrar utan miljoner på banken har råd med. 

Ett exempel på detta är  Karin från Frillesås (ett inte lika välbärgat samhälle i kommunen) som separerade från sambon för ett par år sedan och som efter två års bostadsletande (kommunen erbjöd vandrarhem) hittade en liten lägenhet där hon och hennes två barn sover i ett rum på 6 kvadratmeter. 

I den lokala politiska elitens retorik ställs Karin mot flyktingarna som kommunen är skyldig att ta emot. Det är en jävla skam och inget annat. 

Det är mot denna bakgrund så ytterst angeläget att Tillsammansskapet etablerar sig än mer. Vi har ett syfte att fylla. I det förslag till stadgar som medlemsgruppernas ombud kommer ta ställning till på förbundets första kongress den 21-22/1  skriver vi så här:

"Tillsammansskapets medlemmar är föreningar, nätverk och aktivistgrupper som genom organisering bygger sammanhållning och utmanar sociala och ekonomiska orättvisor i lokalsamhället".

Och:

"Organisering är att människor, demokratiskt, bygger jämlika relationer och på så vis tillsammans stöttar varandra i vardagen samt formulerar politiska krav och lösningar."

Det innebär konkret att vår rörelse finns till för och förenar till exempel de flyktingar, vanliga knegare, nyss utflyttade ungdomar eller frånskilda föräldrar utan miljoner på banken. Vi gör det genom våra tillsammanscaféer, våra klädbytesdagar, gratis aktiviteter för barn, ungdomar och äldre. 

Vi gör det när vi samlas och tar beslut på våra organiseringsträffar och demokratiska möten.

Finsmakaren på universiteten eller någon kultursida någonstans hade kallat det för en intersektionell rörelse. 

Jag nöjer mig med att konstatera att vi är vanligt folk som kämpar för vanligt folk.

I bruksort, förort, kranskommun, småstad eller världsmetropol på landsbygden.

onsdag 14 december 2016

Vill LO-ledningen splittra arbetarklassen?

LO har åkt ut i landet och pratat med folk. Eller rättare sagt. Först har dom varit i USA och följt presidentvalet där. Sen har dom åkt utanför Stockholms innerstad. Några anlitade pr-sossarna har hittat en "berättelse" som det så vackert heter.

Oj!, Sverige håller på att slitas isär. Den lokala servicen har försvunnit ungefär i takt med att även LO har centraliserats (det skriver dom iofs inte i artikeln). Klyftorna har ökat dom senaste 20 åren. Det är arbetarrörelsen medskyldiga till. Se där ja.

Så nu har LO-ledningen skrivit en debattartikel. Man skulle kunna tro (eller åtminstone hoppas) att den skulle fokusera på de enda rimliga slutsatser du kan dra av den amerikanska valrörelsen: Sitter du i kapitalets knä och i stort sett inte har någon politik förutom floskler blir du inte amerikansk president längre. I synnerhet inte om du har resursstark högerpopulist som motståndare.

Men icke. Istället har LO kommit fram till att likt Trump fara med osanningar och generaliseringar om migranter är vägen att gå. Lycka till.

LO skriver att "Sverige måste återgå till en reglerad invandringspolitik" för det håller ju inte som det var förra året när 160 000 personer kom. EU måste ta ett större ansvar.

Ja, precis som dom redan har gjort i flera av dom EU-länder som LO och den sittande regeringen nu tycker ska ta ansvar.


Men Lövfén är ju en erkänt duktig förhandlare. Det är väl därför hans gamla IF Metall äger aktier i det privata vårdföretaget Capio...

Gränserna till Sverige är sedan förra hösten redan stängda. Och till Europa. Men en debattartikel "Sverige måste återgå till en reglerad invandringspolitik" kanske stoppar sosseflödet till extremhögern?

Ursäkta, men är ni helt jävla dumma i huvudet? Det LO gör i detta nu är att bekräfta extremhögerns världsbild. Ni häller på bensin på en eld som redan har startat. På kort sikt kanske det hindrar några s-väljare att gå till SD. Men på lång sikt är det förödande. Den här retoriken, världsbilden och i slutändan människosynen sipprar ner på våra arbetsplatser, skolor och bostadsområden.

Ni ville motverka splittring - ni får än mer splittring.

Nu kommer knappt någon flykting når Sverige eller Europa. Dom sitter fast i flyktingläger i Erdogans Turkiet eller slaktas av Assad-regimen i Aleppo, mördas av Al Shaabab i Somalia eller talibanerna i Afghanistan.

Och vet ni vad? Dom som dör är delar av den svenska arbetarklassens släktingar och vänner. Sverige är inte det land som porträtteras på tavlorna i LO-borgen längre. Svensken har släktingar både i Storuman och Somalia. Det LO säger med den här artikeln är "fuck off" till en allt större del av den svenska arbetarklassen och "välkommen" till mer splittringspolitik och etnisk separatistisk organisering.

Det spelar ingen roll att annat i artikeln är bra. Det spelar det här ingen jävla roll när LO-gänget inte kan hålla sig ifrån att leka högerpopulister.

Nåväl. Sådana här artiklar bekräftar bara bilden av en arbetarrörelse i politisk kris. Vi får bygga vidare där vi är i våra lokalsamhällen och ta hand om varandra. Det gäller både den ensamstående morsan som inte får ekonomin att gå ihop till den ensamkommande flyktingpojken som ligger sömnlös om nätterna för att han inte vill skickas till Kabul där han aldrig har varit och där han vet att talibanernas terror väntar på honom.

***

Noterar att statsvetaren Jonas Hinnfors pekar på att LO blandar äpplen och päron och far med osanning gällande den förda invandringspolitiken, både idag och historiskt. Det är bra. Nu får vi se i LO-basen Karl Petter Thorvaldsson tar åt sig kritik eller fortsätta leka högerpopulist och avfärdar statsvetarens faktabaserade kritik som "politiskt korrekt käbbel" eller liknande.