Ett slagträ i politiken

Tidigare publicerad i tidskriften Expos nr 3/2009.

Sverigedemokraterna har blivit det perfekta slagträet för politiska falanger inom riksdagspartierna. Istället för att angripa Sverigedemokraternas faktiska politik har partiets existens blivit en tacksam brandfackla för diverse opponenter när de ska påvisa sina partiledningar fel och brister.

I vänstertidningen Flamman skriver den EU-positive vänsterpartisten Stig Henriksson att det är dags för partiet att tänka om i EU-politiken. Han menar också att de som varit ansvariga för den brutalt misslyckad valrörelsen borde ha lämnat sina uppdrag. Det intressanta i sammanhanget är hur Henriksson använder Sverigedemokraterna i sin kritik av vänsterledningen. ”Till skillnad då från Vänsterpartiet, som efter två riksdagsval i rad där man tappat cirka 30 procent av väljarna bägge gångerna, nu toppade dessa resultat med en nedgång på 55 procent jämfört med förra EU-valet. I Skåne är nu SD drygt 50 procent större än V”, skriver Henriksson som landar i slutsatsen att Vänsterpartiet måste ta ett bättre ansvar i budgetpolitiken. I övrigt beklagar sig inte vänsterpartisten över det faktum att ett rasistiskt parti håller på att passera Vänsterpartiet.

På den andra sidan av höger-vänsterskalan återfinns en annan intern opponent som också använder sig av Sverigedemokraterna som ett motargument till den nuvarande partiledningen. Den moderate veteranen Lars Tobisson kom nyligen ut med sina memoarer ”Främling i folkhemmet – ett högerspöke ser tillbaka”. I sin bok varnar den tidigare moderattoppen för att Moderaternas vandring mot den politiska mittfåran kan bana väg för större framgångar för Sverigedemokraterna.

Även i Folkpartiet pågår det en debatt om Sverigedemokraterna. Det har det egentligen gjort ända sedan valet 2002 då folkpartisterna med Lars Leijonborg och Maurizio Rojas i spetsen lyfte kravet om språktest för invandrare. Sedan dess har de klassiska socialliberalerna i partiet åtskilliga gånger kritiserat den nya partilinjen i integrationspolitiken och varnat för att partiet går Sverigedemokraternas till mötes.

Det finns också exempel på när Sverigedemokraterna används som ett slagträ mellan de politiska partierna. I en rapport från förra året anklagade integrationsminister Nyamko Sabuni Socialdemokraterna och Mona Sahlin för Sverigedemokraternas valframgångar. I rapporten som handlar om de så kallade utanförskapsområdena påpekar Sabuni att Sverigedemokraterna hade relativt starkt stöd i de områden som också var traditionellt s-starka kommuner. Den, enligt Sabuni, misslyckade integrationspolitiken, var anledningen till Sverigedemokraternas framfart. Nyamko Sabuni landar i slutsatsen att den främlingsfientlighet och rasism som Sverigedemokraterna spelar på beror på en misslyckad integrationspolitik.

Oavsett om Sverigedemokraterna används för att lyfta fram intern kritik eller för att kritisera andra partier är det på många sätt indirekt ett negligerande av Sverigedemokraternas faktiska politik. Istället för att angripa Sverigedemokraternas politik har Jimmie Åkessons parti blivit varnande exempel de etablerade partierna kan hota med. Vad det gäller Sverigedemokraternas många gånger uppenbarliga rasism är det fortfarande huvudet i sanden som gäller för riksdagspartierna. De vill inte ha dem i riksdagen, det är uppenbart. Men varför? Det är ännu väldigt oklart.

Sverigedemokraterna är, oavsett om de ligger över fyraprocentspärren i opinionsmätningar eller inte, Sveriges i särklass mest impopulära parti. Att istället angripa allt ifrån partiets utspel till värdegrund borde vara vägvinnande i kampen om väljarna.

Prenumerera på Expo.