Rasism är inte rasism för Sverigedemokraterna

Tidigare publicerad i tidskriften Expo nr 2/2009.

Sverigedemokraterna stod som fågelholkar efter radioprogrammet Kalibers granskning. Någon rasism fanns inte i partiet, hävdade man. Partisekreteraren Björn Söder ifrågasatte till och med ifall de vit makt-sånger som delar av partiets ungdomsförbunds ledning hade skrålat med i var rasistiska. De sverigedemokratiska reaktionerna kan tyckas vara ett försök att skaka av oss sig den negativa publiciteten – men egentligen handlar det om en oförmåga att förstå problematiken. För Sverigedemokraterna är rasism nämligen något helt annat.

Ända sedan partiet såg dagens ljus har Sverigedemokraterna bestämt hävdat att de minsann inte är några rasister. År 2004 drev partiets ungdomsförbund, som då hade Jimmie Åkesson som ordförande, en kampanj under namnet ”Vägra kallas rasist”. Sverigedemokraterna menar nämligen att politiska motståndares tal om partiets rasism endast är beskyllningar och smutskastning. Det är en del av den konspirationsteori som är djupt rotad i den sverigedemokratiska världsåskådningen. ”Det politiskt korrekta etablissemanget”, som sverigedemokrater ofta beskriver alla som inte tycker som dem, har gaddat ihop sig och använder sig av ”rasiststämpeln” för att brännmärka partiet. Enskilda medlemmar och företrädares klavertramp i form av uppenbara rasistiska uttalanden är aldrig rasistiska. De är ”olämpliga” eller i värsta fall ”extremistiska” och skadar partiets anseende, menar Sverigedemokraterna.

När Sverigedemokraterna själva ska definiera rasism och rasistiska tendenser i samhället blir det något helt annat än den gängse bilden av vad rasism egentligen är för något.

När Jimmie Åkesson var ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom bedrev också förbundet en kampanj under namnet ”Stoppa rasismen”. Redan i ingressen på kampanjhemsidan klargör Sverigedemokraterna att deras definition av rasism skiljer sig från den etablerade: ”Du har säkert sett många kampanjer mot rasism, detta är inte en sådan. Detta är en kampanj för att upplysa om vad fördomar, diskriminering och rasism är - egentligen.”

Främlingsfientlighet är i Sverigedemokraternas förklaring en normal reaktion när olika kulturer blandas. Mångkultur skapar motsättningar som i sin tur leder till både främlingsfientlighet och rasism: ”Främlingsfientlighet är något som uppstår spontant hos folk i hela världen när de upplever sin identitet vara hotad och när det blir oroligt i samhället”, resonerar Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna förklarar vidare på kampanjens hemsida att det är de som är de verkliga antirasisterna. Den stora boven i dramat är, föga förvånande, de etablerade partierna. Det är etablissemanget som förespråkar mångkultur, alltså, är det de som underblåser rasismen. På sedvanligt manér använder sig Sverigedemokraterna av ett antal citat från riksdagspolitiker för att påvisa att det är svenskarna som förtrycks i Sverige. Ett exempel på ett sådant citat är ett uttalande från Mona Sahlin i Göteborgs Posten år 2000. Sahlin menade i intervjun att kvotering kunde vara ett sätt att få bukt med diskrimineringen på arbetsmarknaden. Men Sverigedemokraterna vänder på resonemanget. ”För att tillämpa en sådan politik måste gränsen dras mellan de som anses vara svenskar och de som anses vara invandrare. Detta kan antagligen bara Mona. Hon kanske vill införa armbindlar och stämplar i våra pass för att kunna klargöra vem som skall prioriteras”, frågar sig de unga sverigedemokraterna.

Med denna bakgrund blir rasismen inom partiet som bland annat Kalibers granskning visade på något annat än rasism. ”Olämpligt”, kommenterade partiets starke man i Göteborg tillika den före detta partiledaren Mikael Jansson det faktum att det på mötet som han själv hade hållit i hade dryftats åtskilliga rasistiska uttalanden av medlemmar. Och den tydliga rasism som tidigare har funnits i partiet beskrivs numer som nästan slentrianmässigt som ”barnsjukdomar” eller i bästa fall ”extrema element” av partiets företrädare. I partiets egen historieskrivning heter det till exempel att partisplittringen 2001 då det grovt naziinfluerade Nationaldemokraterna bildades var ”året då Sverigedemokraterna på allvar gjorde upp med extremistiska tendenser”.

Rasism är alltså inte rasism och aldrig någonsin att Sverigedemokraterna skulle kunna vara ett tillhåll för människor med rasistiska åsikter. Av Sverigedemokraternas analys att döma skulle ett sådant påstående aldrig någonsin vara något annat än smutskastning. För rasism och främlingsfientlighet skapas av mångkulturen - inte av intoleranta partier som Sverigedemokraterna.

Prenumerera på Expo.