Exit Marcus Birro

Det var i ettan på gymnasiet. Det hade sedan några månader stått klart för mig att gymnasietiden skulle bli ett helvete. Jag hade valt fel linje. Men det fanns inte i min värld att jag skulle byta inriktning. Det skulle förlänga min tid i begåvningsreservens huvudstad. En stad som i folkmun brukar kallas Kungsbacka. Jag fick således ta smällen.

Det skulle bli tre år på det estetiska programmet. Tre år med föräldrarrevoltörerna från gräddhyllan på Onsalahalvön som tyckte att man var borgerlig om man käkade kött och drack Coca cola. Tre år med pappasflickaflickorna vars högsta önskan var att medverka i någon sliskig musikal. Tre år av rastlöshet, utanförskap och en farsa som hela tiden konstaterade att "du skulle ha sökt in på fiskegymnasiet eller på skidgymnasiet i Torsby istället". Drömmen om att bli en rockstar hade spruckit redan på första trumlektionen när den sävlige läraren sa "Du spelar inte. Du hamrar ju på trummorna".

Jag hade hört honom på radio. Han var någon slags kåsör i ett P3-program som jag vill minnas gick under namnet "Frank". Och på måndagskvällarna gav han feedback i något som kallades "Poesi på minuten". Jag tyckte han var cool. Jag glömmer aldrig när han sa, det måste ha varit sommaren 1998, att han önskade att Hjalle & Heavy och systrarna Graaf skulle vandra hand i hand ut ur den svenska sommaren för att aldrig komma tillbaka. Det var också han som tipsade om Klas Östergrens "Fantomerna". Jag beställde den på bibblan hemma i Frillesås. Läste den från pärm till pärm. Det var det bästa jag hade läst. Så mycket bättre än den skiten som svenskläraren Ulrica hade tvingat på oss. Och då gillade hon ändå Peter Lemarc.

Redan på högstadiet hade han, Marcus Birro, börjat ledsaga mig. Och där satt jag då några år senare bland batikhäxor, hobbyveganer och låtsassocialister. På kulturhuset Fyren. Spänd av förväntan. Med hopp om en slags befrielse. Birro var inbjuden för att läsa dikter. Efter att några lokala poeter hade framfört den ena pekoralen efter den andra steg han upp på den lilla scenen med en flaska rödtjut i ena näven.

- Din fitta står vidöppen i baren..., började Birro och stirrade på en ung tjej i publiken.

Min mamma var där. Hon såg besvärad ut. Själv kände jag den där befrielsen som jag hade längtat efter. Jag såg de fisförnäma öfvremedelklassungarnas chockade blickar. De såg oförstående ut. Lika oförstående som jag brukade vara inför deras "filosofiska" utsvävningar på kulturhistorialektionerna.

- Alltså, om jag köper en blomma till min pojkvän så gör jag det för att göra min pojkvän glad, sa Kajsa vars föräldrar var hippies och aktiva i Miljöpartiet.
- Ja. Men du blir väl glad om din pojkvän blir glad?, undrade Petter som liksom jag var uppväxt i Frillesås.
- Ja, men det är väl inget egoistiskt i det?, skrek Kajsa.
- Jo, men det är ju inget fel i det, sa Petter.
- Ditt egoistiska jävla svin, skrek Kajsa och stormade ut ur klassrummet.

Det är i alla fall så jag minns det.

Birro blev en slags ikon och idol för mig. Jag slukade hans böcker. Jag började skriva poesi och mina första taffliga försök var inget annat än simpla Birro-plagiat. Något att skratta gott åt när man så här, tio år efteråt, rotar igenom byrålådor och skokartonger. Inspirationsmässigt är Birro en förtida Bukowski, Hellström eller Robertson i mitt skrivande. Boken "Landet utanför" är helt klart än av de bästa böckerna jag har läst.

Det är därför det gör så fruktansvärt ont att ta del av den yngre Birros alla utspel. En sak att Birro som poet agerar instinktivt och känslomässigt och tar på sig segern i tv-tävlingen På spåret. Det är bara underhållande. Men när samma man gång efter annan rusar ut med det ena utspelet efter det andra där han kollektivt skuldbelägger, använder sig av främlingsfientliga myter och klichéer och romantiserar på ett sätt så att den mest stockkonservativa reaktionären framstår som en fullblodshumanist så går gränsen även för en Birro-supporter som mig.

Igår kunde man på Newsmill läsa en debattare av Birro med rubriken "Staden jag älskade har blivit en skitig brottsplats". I utspelet skriver Birro att hans hemstad har blivit en farlig plats. Enligt Birro så har det blivit ett "Chigago". Birro går fullständigt loss och skriver att då (!), när han var ung, var det andra bullar:

"Hela staden var som en kram.Allting låg i brytningsläge. Hela staden befann sig i inandning. Haga var de förlorades tempel. Här fanns ännu plats för fyllon och knarkare. Vi ockuperade huset ut mot Alle'gatan. Vi drack vin i fönstret bredvid "Göteborg För Kristus"- flaggan varje morgon. Frälsningsarmen höll grytan kokande. Det spelades teater på de hus som rivits. Man satte upp strålkastare och ljudanläggningar och hade spelningar på grus och tegelhögarna. Allt vi gjorde, också det mörka och dystra, var ändå uppbyggligt, stärkande, framåtskridande."

Under tiden som Birro uttrycker som "Då!", när han satt och pimplade öl på sunkhak som Västerhus och raggade på småtjejer från Askim i Gudrun Sjödén-uniform på den vegetariska syltan Solrosen i Haga, härjade bögknackare på stadens gator, skinnskallar satte skräck i hela stadsdelar och de kriminella gängen betedde sig på samma vedervärdiga sätt som idag. Men Birro lade inte märke till det. Han var väl fullt upptagen med att titta på "fittorna som stod vidöppna i baren". Det fanns ingen kärlek i Göteborg då heller.

Birros utspel om Göteborg där han på Ulf Nilsson-manér målar fan på väggen kommer dock inte som en skräll. Det är samma Birro som på Twitter ger en lektion om hur kollektivt skuldbeläggande av muslimer går till.

Den 9 mars i år twittrar Birro följande:

"När ska alla värdiga muslimer tydligt, högt och bestämt ta avstånd från alla mördare som planerar och utför mord i deras tros namn?"

Det är samma skuldbeläggande logik som används när alla judar "måste ta avstånd från Israel". Och om Birro menar allvar med sitt uttalande måste han och andra katoliker "tydligt, högt och bestämt ta avstånd" från de katolska präster som förgripit sig på minderåriga de senaste åren. Och alla kristna i övrigt måste dessutom daglig dags ta avstånd från korståg, kristna fundamentalister och terrorister.

Likaledes har Birro spridit klassiska mytbilder om judar och hävdat att Afrika inte är redo för att anordna fotbolls-VM för att det är en livsfarlig kontinent. Som om de terrordåd som Birro uppenbarligen är rädd för inte skulle kunna inträffa vart fan som helst.

I sin drapa på Newsmill citerar Birro friskt diktare som Henrik Berggren, Håkan Hellström och Jan Stenmarck för att belägga sin tes. De är även husgudar hos mig. Men för att citera en annan husgud, Alf Robertson:

"Vi har poeter och profeter som tror att dom vet allt".

Jag är ledsen men Birro har blivit en av alla dessa snackare som sprider dynga i form av främlingsfientliga fördomar och generaliseringar.

Som tur är finns det nya diktare att se upp till. Jenny Wrangborg har en dikt som heter "Nu går vi utan er".

Jag tänker på Jennys ord, på Marcus Birros skräp och så på min egen ålder.

Birro:

Nu går jag utan dig. Jag är stor nog att klara mig. Utan dig och ditt dravvel.