Tillbaka till chauvinistmaskineriet

För två veckor sedan skrev jag ett avsked till Marcus Birro. Texten var från början tänkt som en debattartikel som svar på en artikel som Birro hade fått publicerad på Newsmill där han på sitt sedvanliga manér generaliserade och förde sig med fördomar. När jag hade skrivit en stund så slog det mig att en debattartikel hade sett patetiskt ut. För det första hade folk från mitt förflutna skrattat åt mig. Jag som otaliga gånger hyllat denna man för hans frispråkighet och framförallt för hans litterära och poetiska alster. För det andra så vore det lite löjligt. Vem är jag? En dussinpoet i mängden som ger ut pamfletter på egen etikett och som råkar arbeta på en antirasistsk forskningsstiftelse.

Nej, det hade varit fånigt. Däremot kände jag att det var dags för en uppgörelse. Jag kom att tänka på när jag i tidiga tonåren upptäckte Birro. Det var i en tid då jag för första gången kände på vänsterns komplexa världsbild. Jag var den enda som åt kött på på Ung Vänster-kurser, blev kallad borgerlig för att jag inte bojkottade McDonalds och Shell och hade en flickvän som blev kallad för sexist bara för att hon rakade benen. Birros många gånger, så här i efterhand, uppenbara manschauvinism passade mig som handen i handsken.

När jag sedan började på gymnasiet, estetisk inriktning, passade den ännu bättre. Att vara "vänster" var, enligt villaungarna från Onsalahalfön, att gilla Göteborgskravallerna, släppa ut minkar och inte raka benen. Redan då hade jag en annan analys. På många sätt densamma som idag. Svaret på medelklassrevoltörernas radikalism är dock inte manschauvinism. Marcus Birro har med andra ord gjort sitt för mig.

Anledningen till att jag skriver det här är att jag idag läste ett blogginlägg av Charlotte Wiberg. Wiberg som jag uppfattar som en skarp skribent framförallt när det kommer till konsekvent antirasism har reagerat på mitt avståndstagande:

Den f d tonåringen heter Alexander Bengtsson, och visst skriver han sin Birro-uppgörelse utifrån en distans till sitt forna jag. Samtidigt saknas totalt en direkt problematisering av den egna (gamla?) sexismen. Trots att besvikelsen på Birro handlar om dennes ständige fördomsfullhet och generaliseringsiver.
Men - vi har förvisso alla våra blinda fläckar.

Och visst har Wiberg en poäng. Och visst känner jag igen kritiken. Det är ungefär samma kritik som jag brukar få för mina dikter "Hitlerhälsningar & hockeyfrillor", "Den svenska ungdomen", "Krögare och kulturarredaktörer(knulla inte med dom)" etc. Visst kan det hela tolkas som en chauvinism och måhända är det hela en studie i manschauvinism. Likaledes är det mitt försök att skildra klassamhällets allra mörkaste sidor.

Det är också ett rop på hjälp. Både inom kulturen och vänstern finns det en förkärlek till att romantisera arbetarklassen lika mycket som det finns en förkärlek till att racka ner på de som kommer miljöer där antirasism och feminism är självklarheter. Både rasismen och sexismen är väl rotad i samhället. Och jag, liksom Wiberg och många med oss, skyr dessa strukturer som pesten. Men någonstans tror jag att det är klart som korvspad att vi alla påverkas av detta.

För att använda ett klassiskt mantra: Man är inte mer än en produkt av det samhälle man lever i.