Låt oss tala lite om white trash

Sverigedemokrater och andra politiskt korrekta har reagerat på att jag använder mig av begreppet "white trash". Det är tydligen nedlåtande. Jag har hört det tidigare. Av fisförnäma medelklassmänniskor som har beskyllt mig för både klass och människoförakt.

Ja, ni vet sådana som bryr sig om miljön så pass mycket att de källsorterar som kompensation för sina resor till spännande länder med lika spännande kulturer någonstans bortom långbortistan.

Man får gärna driva med den svenska arbetarklassen. Förlöjliga och fördumma den. Använda sig av klichéer och traska runt med förutfattade meningar. Men att ta ett sådant ord i sin mun, som "white trash", det är tydligen bara för mycket.

Lite bättre då att göra som medelklassen som kan dom sociala koderna och spelen. Att säga vad man tycker, rakt upp och ner, är inte socialt gångbart. Bättre då att slå sig ner i godan ro med likasinnade på ett kafé på Södermalm och förfära sig över den idioti som lantisar och folk från kranskommuner där det mest bor personer med utomeuropeisk bakgrund (LÄS: blattar), lågutbildade, långtidssjukskrivna, alkoholiserade, finnar, arbetslösa, lågavlönade (LÄS: White trash) håller på med.

Under julhelgen så har jag inte bara ägnat mig åt vara febersjuk och spela Football Manager 2011. Jag har också tänkt på det där med "white trash". Är det inte läge för oss som inte kommer från de finare kvarteren med hembränt istället för studietradition flytandes i våra gener och vener att faktiskt ta till vara på det där begreppet?

För mig har aldrig begreppet varit ett problem och när jag på Wikipedia läser om begreppets betydelse och jämför det med ordet blattes så hittar jag slående liknelser.

Visst, det är nedlåtande, från början. Och jajamen, visst går det att hitta både det ena och det andra som är rasistiskt, i orden. Men det handlar ju givetvis om vem använder dem. Och hur dem sen används.

Jag har och hade inte så mycket till övers för kulturrealtivisterna i Gringo-gänget som härjade som allra mest för fyra-fem år sedan. Men en sak lyckades de jävligt väl med. De lyckades skapa något positivt av blattebegreppet. Det handlade inte längre enbart om strukturell rasism eller så kallade utanförskapsområden med arbetslöshet och kriminalitet. De lyckades fylla begreppet med ett innehåll av stolthet.

Likadant känner jag inför begreppet "white trash". Jag är stolt över mina rötter. Jag är stolt över att komma från en släkt där lantbruk, fiske och industriarbeten har varit de vanligaste. Jag är stolt att vara barnbarnsbarn till Hallands sista statare. Jag är stolt över alla misslyckade småföretag som finns i släkten. Och de lyckade. Och när jag stod och frös som ett fån på Annandagsbandysderbyt mellan Frillesås och Sunvära så kände jag mig för en gång skulle hemma. Även om jag är fullt medveten om att bland de 704 åskådarna så fanns det garanterat en och annan som jag inte drar jämt med. Och jag är mäkta stolt över min syster som lyckats bäst med att skilja sig från mängden genom att utbilda sig till lärare.

Jag är stolt över att inte alltid kunna dom sociala koderna. Och även om det är både pinsamt och jobbigt att behöva ursäkta dagen efteråt så känner jag ändå en viss stolthet över att bli fullast på något jävla mingel där vita äckliga medelklassungar sitter och kör upp sina CV:n i ansikten på varandra.

Så jag kommer fortsätta använda mig av ordet white trash som om det vore något bra och positivt. Det som man hatar mest kommer alltid ligga på gränsen till det man älskar och den med liknande bakgrund som väljer att leva i förnekelse kommer aldrig bli lycklig fullt ut.

Och drömmen är väl någonstans att blattarna och white trashen någon gång kan ena sig. Ni vet det där med landsbygd och förort. Samma utanförskap. Samma utsatthet. Samma gamla äckliga klassamhälle.