"Sverige är ett för bra land för rasism och sån skit"

Genom jobbet driver vi nu ett projekt som vi kallar "Stoppa rasismen i skolan". Tillsammans med eldsjälar från fackförbunden IF Metall, Transport, Byggnads och Elektrikerna besöker vi praktiska program. Upplägget är enkelt: Fackfolket snackar om vikten av facklig organisering och varför facket är en antirasistisk rörelse. Tyringe-Niclas, Täbysonen eller jag går igenom några av de vanligaste främlingsfientliga argumenten och besvarar dem. Avslutningsvis pratar vi om rasismens konsekvenser.

Skolbesöken började i förra veckan. Själv har hållit till i Värmland och Närke. I förra veckan besökte jag Sunne och Munkfors. Under måndagen och tisdagen har jag varit i Hallsberg, Örebro och Lindesberg. Det är ett för jävla roligt jobb jag har. Bitvis hårda diskussioner blandas med skratt och riktigt intressanta samtal. Och gång efter annan får jag det bekräftat att etablissemangspolitikers skitsnack om ointresset för politiskt engagemang bland "grabbarna på fordon" just är vad det är: Folkförakt och skitsnack. Det finns ett sug efter att snacka av sig, föra fram idéer och ventilera tankar man burit på. På Fordonsprogrammet - precis som på alla andra gymnasieprogram.

Det är bara att konstatera att det är en patetisk felräkning från diverse ungdomspolitiker som inte prioriterar de praktiska programmen.

Men nog med gnällandet.

Något av det allra bästa med mitt jobb är alla fantastiska människor man träffar runt om i landet. De två senaste dagarna har jag haft med mig betongarbetaren Tommy från Hallsberg som bundsförvant. Tommy som är aktiv inom IF Metall är en klippa. Han har trots sin ringa ålder på 34 bast hunnit med både det ena och det andra. Han har hunnit vara Speed way-proffs och tjänstgjort för FN under i slutet av Balkankriget. När Tommy snackar, snackar han med en sjuhelikes pondus. Man lyssnar riktigt noga.

Idag, i slutet av en föreläsning i Tommys hemstad Hallsberg, tog han till orda efter att ha låtit mig hålla låda och diskuterat kriminalitet, "massinvandring" och extremhögerns lögner om invandringens kostnader med eleverna. Jag hade just avslutat med att prata om rasismens konsekvenser när Tommy klev fram med sin säregna gångstil:

- När jag tjänstgjorde som sjukvårdare nere på Balkan träffade jag en ung flicka. Jag förstod inte vad hon sa, men jag hade tolk med mig. Flickan frågade mig varför hennes mamma och pappa hade blivit mördade. Jag blev stum. Kunde inte svara på den frågan. När jag sen kom hem till Sverige kunde jag inte släppa den där flickans fråga. Jag lovade mig själv att jag skulle kämpa för att inget barn i det här landet skulle behöva utsättas för något sådant. Flickan från Bosninen hade upplevt en etnisk rensning. Det är det som rasismen och främlingsfientligheten leder till. Vi ska inte leva i ett land där vi kategoriserar och pekar ut varandra som problem bara för att några inte har jobb, råkar vara sjuka eller kommer från något annat land. Sverige är ett för bra land för rasism och sån skit.

Med en sådan avslutning på en föreläsning så blir Sverigedemokraterna och extremhögerns ständiga utpekande av invandrare som gigantiska samhällsproblem inte bara lögner. Det blir vad det är:

Ett konstaterande att det kan gå käpp rätt åt helvete om inte vi tillsammans kämpar mot rasismen. Och dess yttersta konsekvenser.

Sverigedemokraterna vanhedrar min mormor

Jag har en mormor. En erfaren och numer sargad kvinna strax över 90. En av alla de kvinnor och män som har byggt upp det här landet. En snäll tant som bor strax utanför Göteborg. Men som på ålderns höst har fått det allt tuffare. I mer än ett deciennium har hörseln krånglat för mormor. I den svenska sjukvården tar det uppenbarligen mer än tio år för att fixa en hörapparat som funkar. Det frustrerar min mormor. Hon som alltid gillade att lyssna på musik på kvällarna. Min mormor är en musikalisk mormor. Hon spelade trummor i Frälsningsarmén förr i den. Mormors tänder krånglar också. Det är en dyr affär för en änka som endast har folkpensionen att leva på. Löständerna som mormor har fått krånglar även dem. Min mormor som var en nästintill översocial och glad tant tycker det är jobbigt att träffa folk numer. När min syster och svåger skulle hälsa på sist så ville hon inte.

- Varför ska ni träffa en tandlös kärring?, undrade mormor.

Jag älskar min mormor. Det var hon och min sedan två år tillbaka avlidne morfar som till stora delar uppfostrade mig och min syster. På somrarna kom mormor och morfar ner och passade oss när farsan var på sjön och morsan jobbade inne i Göteborg. Eller den där jobbiga sommaren när mamma hade pajat ryggen och låg i sängen i flera månader. Morsan och farsan tyckte nog att mormor och morfar skämde bort mig och min syster. Inte för att de överöste oss med grejer. De hade de knappast råd till. Utan för att vi fick göra vad vi ville. Det är få gånger jag har sett min mormor arg. De gångerna kan jag räkna på ena handens fingrar. De enda gångerna mormor har blivit arg är när rasism och främlingsfientlighet har kommit på tal.

Jag minns den där sommarkvällen när Aktuellt visade en damfrissör från Danderyd som tydligen var politiker. Vivianne Franzén hette hon.

- Snart kommer våra barn att vända sig mot Mekka, sa Vivianne Franzén.

Min mormor blev svart i ögonen. Hon mindes retoriken. Den kändes igen. Till saken tillhör att mormor flyttade till Sverige innan Andra världskrigets utbrott. Hon hade växt upp i Nore innan dess. Trots att hon var relativt ung då kunde hon minnas Quislingsrörelsen (de norska nazisterna) och de svenska Lindholmarna och Furugårdarna.

På senare år har mormor blivit svart i ögonen vid ett antal andra tillfällen. En gång var några veckor efter valet 2002 då Sverigedemokraterna kom in i hennes hemkommun. En annan gång var efter att hon sett Jimmie Åkesson debattera i TV.

Idag när Sverigedemokraterna presenterade sin valreklam som de hade tänkt visa i bland annat på TV4 så tänker jag på min mormor. Filmen där en ensam kvinna med rullator rusar ikapp med några burkaklädda kvinnor med barnvagnar mot ett bord fullt med pengar är bland det mest smaklösa jag sett.

Den är tragisk då den är ett besök i en sverigedemokrats hjärna. Så här ser man alltså på samhället och så här tror man att fördelningspolitiken fungerar. Den är vedervärdig då den uppenbarligen vill sprida en stämning av att vissa barn som föds i det här landet är ovälkomna. Den är avskyvärd för att den ställer två utsatta grupper i samhället emot varandra. Den är ett rasistiskt kräkmedel eftersom filmen vill min mormor jävligt illa.

Min mormor och andra sjuka och utslitna kvinnor och män är fanimej inga slagträn för rasistiska och populistiska krafter. Människorna som har byggt upp det här landet förtjänar fan så mycket mer än att vara propagandavapen för rasister och pajaspartier. Likaledes är inte alla de fina vackra barn som föds i Sverige inte heller några slagträn. Barn är barn oavsett om det är Jimmie och Louise, Alex och Kim eller Muhammed och Azadeh som sätter dem till livet.

Under eftermiddagen meddelades att TV4 väljer att inte visa SD:s kräkmedel till reklamfilm. Snart kommer en sverigedemokrat nära dig att gnälla över hur odemokratiskt det är att privat medieföretag nekar partiet annonsplats. Och med tanke på hur jävla låg debatten är i Sverige kommer väl ungdomspolitiker och proffstyckare att haka på.

Hur som helst är skadan redan skedd. Sverigedemokraterna har ännu en gång ställt utsatta grupper mot varandra. Och ja: De har fanimej vanhedrat min mormor och alla andra som byggt upp det här landet.

Vad var Kungsbackas extremhöger?

Göteborgsposten rapporterar idag om ett informationsmöte om ensamkommande flyktingbarn som hölls i Kungsbacka, kommunen som jag växte upp i och som äntligen har börjat visa ett uns av värdighet när det i alla fall gäller flyktingmottagandet. Kungsbacka har nämligen varit en av alla de svenska rikemanskommuner som under en lång tid konsekvent låtit bli att teckna avtal med Migrationsverket. Alltså ett föredöme för Sverigedemokraterna och resten av den svenska extremhögern.

Kommunens beslut om att ta emot flyktingar har vid några tillfällen fått den organiserade rasismen att sprida sitt hat i kommunen. Lite insändare i lokalblaskorna. Flygblad i brevlådor och brev till kommunalråden. Och när kommunen hade planer på att placera ensamkommande flyktingbarn i närheten av mitt barndomshem i Åsa började en lokal pöbel att protestera. Och kommunen gav vika.

Så igår när kommunen hade kallat till möte kunde man nästan räkna med protester likt mexitegelfascisternas i Vellinge för något år sedan. Men inte nej då. Inte ens en lokal pöbel. GP rapporterar om ett lugnt möte. Inte ens tillresta aktivister från SD-Göteborg. Fast det är klart. De var väl upptagna med att kolla in när Mikael Jansson debatterade bibliotekens roll i samhället. Det vet ju alla att det är en viktig fråga för partiet.

Inte heller bonden från Vallda som är partiets toppkandidat i kommunen var på plats och protesterade. Inte heller sjuttonåringen som står på andraplats. SD och resterande extremhöger brukar ju gnälla om att de aldrig får komma till tals. Varför dök de inte upp när de väl hade chansen? Alla var ju där; kommunalråden, Migrationsverket och den svenskfientliga vänsterextrema organisationen Rädda Barnen hade representanter på plats. Och självaste Pravda (GP).

Det var ju öppet mål för SD. De hade kunnat stå där och saluföra sin politik för åhörarna:

- Röstar ni på oss så slipper ni ensamma och krigsdrabbade barn som inte är riktiga barn. Ni slipper allt vad solidaritet innebär, hade man kunnat säga.

Men icke. SD-Kungsbacka (Windefjord och From) hade väl fullt upp med att sprida partiets pajasrapport om våldtäkter. Och Nordisk Ungdoms representant i kommunen är väl fortfarande ute på sin Europaresa. Den gamle nationaldemokraten sitter väl fortfarande i sin bostad i Fjärås och planerar en "nationell tankesmedja" vilket han har gjort i sex-sju år nu.

Hur som helst hade flyktingmotståndarna chansen att protestera och profilera sig men de tog den inte. Således finns det ingen anledning att gnälla i fortsättningen.

Sverigedemokraterna har fel-filmen

I eftermiddags satt jag ihop en lite film med några av dom fantastiska bilder som alla fantastiskt fina människor har skickat under det senaste året till Folkbildningsprojektet Sverigedemokraterna har fel. Musiken är från favoritbandet Leo med Lådan. Kolla och lyssna!

SD och Sanningsrörelsen går hand i hand

Diskussionen om hurvida Sverigedemokraterna är ett höger eller vänsterparti lär pågå så länge paritet existerar. Under året har det kommit två böcker som utifrån var sitt perspektiv mer eller mindre daskar in partiet på vardera flank. "Fult folk" och "Folkhemspopulismen - berättelsen om Sverigedemokraternas väljare". Båda böckerna bygger på intervjuer med SD-väljare. Den ena boken har en vänsteravsändare. Den andra är utgiven på Timbro.

Och diskussionen lär fortsätta så länge SD når upp till fyra procent i opinionsmätningarna och dessutom finns där som en aktör i de parlamentariska församlingarna.

Personligen är jag trött på diskussionen. Den leder ingen vart. Och dessutom hamnar fokus fel så det visslar om det. Mer intressant är och kommer alltid vara SD:s politik och retorik och vad som faktiskt händer när SD-budskapet gör avtryck i människors vardag.

Jag skulle också vilja påstå att partiets syn på politiken överensstämmer med foliehattarna i Sanningsrörelsens idé om det politiska livet. Sanningsrörelsen som är mest känd för sina konspirationsteorier om World trade center-attacken är en brokig skara konspirationsteoretiker där antisemiter, new age-flummare och rastafaris samsas med varandra och gärna kufar ner sig i sagor om exempelvis Bilderberg-gruppen, Illuminati och frimurare i största allmänhet.

I Sanningsrörelsens värld finns det ingen riktig höger-vänsterkonflikt. Den klassiska fejden mellan "arbete" och "kapital" är ett spel för gallerierna. Egentligen står konflikten mellan en "hemlig" maktelit och det vilseledda folket. En vanlig illustration på Sanningsrörelseanknutna sajter är två teatermasker. En blå och en röd. Vem som egentligen utgör den "hemliga" makteliten beror lite på vilken "Sanningssägare" man pratar med. Mest invecklade konspirationsteorier har och kommer nog alltid Lyndon Larouche och hans anhängare att sitta inne på.

I Sverigedemokraternas värld (Läs: Sverige) flödar också konspirationerna. Partiets starke man i Örebro, David Kronlid, droppade för lite mer än tre år sedan på sin blogg teorin att "istället för verklig demokrati har de 7 riksdagspartierna ersatt demokratin med en uppsättning av politiskt korrekta idéer som ska styra landet". Det faktum att "de 7 riksdagspartierna" har råkat så pass mycket i luven på varandra att de inte vet hur de ska hantera ett eventuellt sverigedemokratiskt riksdagsinträde låter han vara osagt. Kronlid skiter också fullständigt i konflikter som exemeplvis skattepolitiken, arbetsrätten och välfärden.

Samtliga av "de 7 riksdagspartierna" är ju inte uttalat emot utomeuropeisk invandring och det är där, som bekant, konflikten står i politiken, enligt det sverigedemokratiska konfliktperspektivet. Det är därför som "svensken är förd bakom ljuset" som det heter i SD-retoriken. Vi svenskar är lurade av den "politiskt korrekta makteliten". Medborgarna i det här landet har dessutom inte blivit frågade om den påstådda "massinvandringen". Det är givetvis snicksnack. Vi röstar vart fjärde år och hade en majoritet av den svenska befolkningen velat "stoppa massinvandringen" så hade väl minst femtio procent röstat på partier som SD, ND eller Nordiska rikspartiet för längesen.

När man inte har folkviljan med sig får man ta till konspirationsteorierna. När dessutom de politiska moståndarna kivas om frågor som SD inte är intresserade av då kan det till och med heta att riksdagspartierna "ersatt demokratin".

Och SD har likt Sanningsrörelsen en förkärlek till att "tänka utanför boxen". En analys av det hela skulle kunna vara de båda aktörernas politikerförakt. Men tänker man efter en stund så idiotförklarar både SD och Sanningsrörelsen det svenska folket.

Vad hette det nu igen?

Äh... Svenskfientligt, kanske?

Ett slagträ i politiken

Tidigare publicerad i tidskriften Expos nr 3/2009.

Sverigedemokraterna har blivit det perfekta slagträet för politiska falanger inom riksdagspartierna. Istället för att angripa Sverigedemokraternas faktiska politik har partiets existens blivit en tacksam brandfackla för diverse opponenter när de ska påvisa sina partiledningar fel och brister.

I vänstertidningen Flamman skriver den EU-positive vänsterpartisten Stig Henriksson att det är dags för partiet att tänka om i EU-politiken. Han menar också att de som varit ansvariga för den brutalt misslyckad valrörelsen borde ha lämnat sina uppdrag. Det intressanta i sammanhanget är hur Henriksson använder Sverigedemokraterna i sin kritik av vänsterledningen. ”Till skillnad då från Vänsterpartiet, som efter två riksdagsval i rad där man tappat cirka 30 procent av väljarna bägge gångerna, nu toppade dessa resultat med en nedgång på 55 procent jämfört med förra EU-valet. I Skåne är nu SD drygt 50 procent större än V”, skriver Henriksson som landar i slutsatsen att Vänsterpartiet måste ta ett bättre ansvar i budgetpolitiken. I övrigt beklagar sig inte vänsterpartisten över det faktum att ett rasistiskt parti håller på att passera Vänsterpartiet.

På den andra sidan av höger-vänsterskalan återfinns en annan intern opponent som också använder sig av Sverigedemokraterna som ett motargument till den nuvarande partiledningen. Den moderate veteranen Lars Tobisson kom nyligen ut med sina memoarer ”Främling i folkhemmet – ett högerspöke ser tillbaka”. I sin bok varnar den tidigare moderattoppen för att Moderaternas vandring mot den politiska mittfåran kan bana väg för större framgångar för Sverigedemokraterna.

Även i Folkpartiet pågår det en debatt om Sverigedemokraterna. Det har det egentligen gjort ända sedan valet 2002 då folkpartisterna med Lars Leijonborg och Maurizio Rojas i spetsen lyfte kravet om språktest för invandrare. Sedan dess har de klassiska socialliberalerna i partiet åtskilliga gånger kritiserat den nya partilinjen i integrationspolitiken och varnat för att partiet går Sverigedemokraternas till mötes.

Det finns också exempel på när Sverigedemokraterna används som ett slagträ mellan de politiska partierna. I en rapport från förra året anklagade integrationsminister Nyamko Sabuni Socialdemokraterna och Mona Sahlin för Sverigedemokraternas valframgångar. I rapporten som handlar om de så kallade utanförskapsområdena påpekar Sabuni att Sverigedemokraterna hade relativt starkt stöd i de områden som också var traditionellt s-starka kommuner. Den, enligt Sabuni, misslyckade integrationspolitiken, var anledningen till Sverigedemokraternas framfart. Nyamko Sabuni landar i slutsatsen att den främlingsfientlighet och rasism som Sverigedemokraterna spelar på beror på en misslyckad integrationspolitik.

Oavsett om Sverigedemokraterna används för att lyfta fram intern kritik eller för att kritisera andra partier är det på många sätt indirekt ett negligerande av Sverigedemokraternas faktiska politik. Istället för att angripa Sverigedemokraternas politik har Jimmie Åkessons parti blivit varnande exempel de etablerade partierna kan hota med. Vad det gäller Sverigedemokraternas många gånger uppenbarliga rasism är det fortfarande huvudet i sanden som gäller för riksdagspartierna. De vill inte ha dem i riksdagen, det är uppenbart. Men varför? Det är ännu väldigt oklart.

Sverigedemokraterna är, oavsett om de ligger över fyraprocentspärren i opinionsmätningar eller inte, Sveriges i särklass mest impopulära parti. Att istället angripa allt ifrån partiets utspel till värdegrund borde vara vägvinnande i kampen om väljarna.

Prenumerera på Expo.

SD är inga högerpopulister

Tidigare publicerad i tidskriften Expo nr 2/2008.

Sverigedemokraternas valframgångar har skapat förvirring inom arbetarrörelsen. I grunden handlar det om en felanalys om vad partiet egentligen är. Sverigedemokraterna påstås vara ett "löntagarfientligt" och jämförs med högerpopulistiska partier i Europa. En förenkling som har resulterat i att Sverigedemokraterna har kunnat justera sin politik inför valet 2010. Allt för att göra större inbrytningar bland arbetarväljarna.
 
Efter valet 2006 har Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik utsatts för kritik. En del av socialdemokratins nya strategi mot Sverigedemokraterna är att beskriva partiet som "löntagarfientligt". Sverigedemokraternas idé om att skrota både LAS och MBL har ansetts vara tillräckligt tydliga tecken på att Sverigedemokraterna är ett högerparti.

Eftersom Sverigedemokraterna anses vara främlingsfientliga blir därför benämningen "högerpopulistisk" ett lättillgängligt epitet. Många aktörer inom arbetarrörelsen tycks tro att Sverigedemokraterna är en svensk motsvarighet till de högerpopulistiska partierna i Norge och Danmark. Det är en förenklad beskrivning.
 
Den nordiska högerpopulismen hade från början ingen kritik av vare sig mångkultur eller flyktingmottagande i sin propaganda. Kärnbudskapet var ett missnöje rörande skatter, statliga monopol och fackligt inflytande.

Svenska motsvarigheter har också existerat. Först var svenska Framstegsparitiet, som splittrades nästan omgående. Lokala partier, ofta med ambitionen att bli rikstäckande, har det funnits gott om – framför allt i Skåne. Bland dessa återfinns Löntagarpartiet, Centrumdemokraterna och Skånepartiet. Partier som har haft skattemissnöjet som kärnbudskap.

De enda högerpopulistiska partierna som har haft inslag av främlingsfientlighet i sin propaganda från starten är också de två partier som har lyckats bäst. På det kommunala planet är det Sjöbopartiet. Det högerpopulistiska parti som har nått störst framgångar är Ny Demokrati. Partiet föll samman när det tog sig in i riksdagen.
 
Sverigedemokraterna är däremot inte sprunget ur skattemissnöjesrörelsen. Sverigedemokraternas förlaga, kampanjen Bevara Sverige Ssvenskt, försökte däremot sig på ett samarbete med Framstegspartiets stockholmsfalang. Den misslyckade partibildningen, Sverigepartiet, sprack nästintill direkt och när Sverigedemokraterna bildades 1988 såg de bittert på högerpopulisterna.  Ny Demokratis valframgångar tre år senare hade Sverigedemokraterna inte mycket till övers för.
   

"Ny demokrati inte kan erbjuda mycket annat än löften om guld och gröna skogar.” – Sverigedemokratisk bulletin september 1991.

Sverigedemokraternas inställning till högerpopulismen kom senare att förändras. Många av de i dag tongivande sverigedemokraterna har nämligen ett förflutet i högerpopulistiska partier, vilket har satt sin prägel på SD:s utveckling.

Inför valet till regionfullmäktige i Skåne 2002 inledde Sverigedemokraterna ett samarbete med den högerpopulistiska valalliansen Skånes väl. Flera av de partier som ingick i alliansen har senare gått upp i SverigedemokraternaD. Samtidigt har flera kvarlevande högerpopulistiska partier i Skåne marginaliserats. Skånepartiet åkte i förra valet ur kommunfullmäktige i Malmö i förra valet, där de varit representerade sedan 1985. Centrumdemokraterna förlorade även de sitt sista mandat i Svalöv. Sverigedemokraterna har med andra ord etablerat sig i Skåne – på högerpopulisternas bekostnad.
 
Nu ska Sverigedemokraterna växa i resten av landet. Där finns inga högerpopulister att konkurrera ut. SD måste göra rejäla inbrytningar bland andra väljargrupper. Då handlar det om att anpassa sig efter väljarunderlaget och till skillnad från de högerpopulistiska partierna har Sverigedemokraterna ett betydligt större svängrum. Partiets existensberättigande har aldrig byggt på vare sig kraftigt sänkta skatter eller en uppluckrad arbetsrätt. Sverigedemokraternas politik handlar egentligen bara om en sak: att avveckla det mångkulturella samhället.

När socialdemokraterna presenterade sin strategi mot Sverigedemokraterna beskyllde de SD för att vara "löntagarfientliga". En bättre väckarklocka kunde inte Sverigedemokraterna få. Bara någon vecka efter socialdemokraternas utspel publicerades ett pressmeddelande på SverigedemokraternasD:s hemsida med rubriken "Oro för lönedumpning får Sverigedemokraterna att se över sin arbetsmarknadspolitik”. I uttalandet säger Jimmie Åkesson att det är den omtalade Vaxholmskonflikten som har fått partiet att se över sin arbetsmarknadspolitik.

Stora delar av socialdemokratins nya strategi kommer med andra ord att vara verkningslös. Sverigedemokraterna har ett större svängrum än högerpopulisterna.

Prenumerera på Expo

Rasism är inte rasism för Sverigedemokraterna

Tidigare publicerad i tidskriften Expo nr 2/2009.

Sverigedemokraterna stod som fågelholkar efter radioprogrammet Kalibers granskning. Någon rasism fanns inte i partiet, hävdade man. Partisekreteraren Björn Söder ifrågasatte till och med ifall de vit makt-sånger som delar av partiets ungdomsförbunds ledning hade skrålat med i var rasistiska. De sverigedemokratiska reaktionerna kan tyckas vara ett försök att skaka av oss sig den negativa publiciteten – men egentligen handlar det om en oförmåga att förstå problematiken. För Sverigedemokraterna är rasism nämligen något helt annat.

Ända sedan partiet såg dagens ljus har Sverigedemokraterna bestämt hävdat att de minsann inte är några rasister. År 2004 drev partiets ungdomsförbund, som då hade Jimmie Åkesson som ordförande, en kampanj under namnet ”Vägra kallas rasist”. Sverigedemokraterna menar nämligen att politiska motståndares tal om partiets rasism endast är beskyllningar och smutskastning. Det är en del av den konspirationsteori som är djupt rotad i den sverigedemokratiska världsåskådningen. ”Det politiskt korrekta etablissemanget”, som sverigedemokrater ofta beskriver alla som inte tycker som dem, har gaddat ihop sig och använder sig av ”rasiststämpeln” för att brännmärka partiet. Enskilda medlemmar och företrädares klavertramp i form av uppenbara rasistiska uttalanden är aldrig rasistiska. De är ”olämpliga” eller i värsta fall ”extremistiska” och skadar partiets anseende, menar Sverigedemokraterna.

När Sverigedemokraterna själva ska definiera rasism och rasistiska tendenser i samhället blir det något helt annat än den gängse bilden av vad rasism egentligen är för något.

När Jimmie Åkesson var ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom bedrev också förbundet en kampanj under namnet ”Stoppa rasismen”. Redan i ingressen på kampanjhemsidan klargör Sverigedemokraterna att deras definition av rasism skiljer sig från den etablerade: ”Du har säkert sett många kampanjer mot rasism, detta är inte en sådan. Detta är en kampanj för att upplysa om vad fördomar, diskriminering och rasism är - egentligen.”

Främlingsfientlighet är i Sverigedemokraternas förklaring en normal reaktion när olika kulturer blandas. Mångkultur skapar motsättningar som i sin tur leder till både främlingsfientlighet och rasism: ”Främlingsfientlighet är något som uppstår spontant hos folk i hela världen när de upplever sin identitet vara hotad och när det blir oroligt i samhället”, resonerar Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna förklarar vidare på kampanjens hemsida att det är de som är de verkliga antirasisterna. Den stora boven i dramat är, föga förvånande, de etablerade partierna. Det är etablissemanget som förespråkar mångkultur, alltså, är det de som underblåser rasismen. På sedvanligt manér använder sig Sverigedemokraterna av ett antal citat från riksdagspolitiker för att påvisa att det är svenskarna som förtrycks i Sverige. Ett exempel på ett sådant citat är ett uttalande från Mona Sahlin i Göteborgs Posten år 2000. Sahlin menade i intervjun att kvotering kunde vara ett sätt att få bukt med diskrimineringen på arbetsmarknaden. Men Sverigedemokraterna vänder på resonemanget. ”För att tillämpa en sådan politik måste gränsen dras mellan de som anses vara svenskar och de som anses vara invandrare. Detta kan antagligen bara Mona. Hon kanske vill införa armbindlar och stämplar i våra pass för att kunna klargöra vem som skall prioriteras”, frågar sig de unga sverigedemokraterna.

Med denna bakgrund blir rasismen inom partiet som bland annat Kalibers granskning visade på något annat än rasism. ”Olämpligt”, kommenterade partiets starke man i Göteborg tillika den före detta partiledaren Mikael Jansson det faktum att det på mötet som han själv hade hållit i hade dryftats åtskilliga rasistiska uttalanden av medlemmar. Och den tydliga rasism som tidigare har funnits i partiet beskrivs numer som nästan slentrianmässigt som ”barnsjukdomar” eller i bästa fall ”extrema element” av partiets företrädare. I partiets egen historieskrivning heter det till exempel att partisplittringen 2001 då det grovt naziinfluerade Nationaldemokraterna bildades var ”året då Sverigedemokraterna på allvar gjorde upp med extremistiska tendenser”.

Rasism är alltså inte rasism och aldrig någonsin att Sverigedemokraterna skulle kunna vara ett tillhåll för människor med rasistiska åsikter. Av Sverigedemokraternas analys att döma skulle ett sådant påstående aldrig någonsin vara något annat än smutskastning. För rasism och främlingsfientlighet skapas av mångkulturen - inte av intoleranta partier som Sverigedemokraterna.

Prenumerera på Expo.

Låt SD förklara sig

Tidigare publicerad i tidskriften Expo nr 4/2009.

Det finns många sätt att vinna en politisk debatt. Ett sätt är att påvisa konsekvenserna av motståndarens förslag och idéer. När socialdemokrater har protesterat mot Alliansens förslag om reformeringen av a-kassan har de varnat för ökade klassklyftor och social utslagning. När Alliansen bemöter Socialdemokraterna för förslag om en återgång till tidigare nivåer i a-kassan har de varit lika tydliga och varnat för bidragsberoende och fortsatt hög arbetslöshet.

Särskilt i stora avgörande politiska frågor är strategin uppenbar. Inför folkomröstningen om euron var de olika sidorna skickliga på att lägga ansvaret på varandra för vad som skulle hända om Sverige gick med eller lät bli att ansluta sig till valutaunionen. Så fungerar politisk debatt. Men när det gäller Sverigedemokraterna är det annorlunda.

Höstens debatt med och om partiet är ett slående exempel. Jimmie Åkessons debattartikel ”Muslimerna är vårt största utländska hot” i Aftonbladet den 19 oktober skapade under en period stor uppståndelse. De som ogillar partiet var inte sena med att påvisa faktafel och fördöma SD-ledarens utspel. Men väldigt få uppmanade partiet att förklara konsekvenserna av sin politik eller för den delen drog egna slutsatser av vad den sverigedemokratiska politiken kan leda till.

SD-basens påstående om att islam skulle vara det största hotet sedan andra världskriget fick partiets motståndare att fastna i fördömanden om den påtagliga rasismen i Åkessons resonemang. På ledarsidor och i bloggosfären flödade rubriker som ”Nu visar Sverigedemokraterna sitt rätt ansikte”. Som om Åkessons skrämselpropaganda skulle vara på något sätt nydanande. Några veckor innan Aftonbladets publicering så gick den sverigedemokratiska partistyrelseledamoten Richard Jomshof än längre i ett blogginlägg på SD-kurirens hemsida:

- Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism, skrev Jomshof.

Större hot eller lika stort hot. Oavsett vad så stämplar Sverigedemokraterna en minoritet av den svenska befolkningen som ett gigantiskt hot mot det svenska och västerländska samhället. Visst ska en sådan retorik fördömas men samtidigt kommer partiet lindrigt undan. Få ställer frågan vad Sverigedemokraterna vill göra med de människor som partiet menar är det största hotet sedan Adolf Hitlers skräckvälde. Den nationalism och assimileringspolitik som Sverigedemokraterna förespråkar har historiskt sett lett till enorma motsättningar och i flera fall till inbördeskrig och etniska rensningar. Vad är det egentligen som säger att det inte skulle hända igen? Och vad händer med dem som inte låter sig assimileras? Det är många år sedan partiet hade repatriering i partiprogrammet. Resultatet av Åkessons politik kan mycket väl landa i liknande folkrättsvidriga åtgärder.

Det är däremot uppenbart att det finns en grupp av den svenska väljarkåren som uppskattar Sverigedemokraternas politik. Det handlar inte om missnöje med saker som lokal service eller en utbredd okunskap som rör just invandringspolitiken. Även om både missnöjespolitiken och främlingsrädslan många gånger är ingredienser i den intoleranta propagandaföringen. Det kanske är dags för partiets motståndare att erkänna den realpolitik som Åkessons parti faktiskt står för och som en än liten men ändå betydande del väljare som i nuläget attraheras av.

Den som gör en utblick i Europa kan se vad Sverigedemokraternas politik leder till. I Sverigedemokraternas favoritland under 2000-talet, Danmark, ökar segregationen och motsättningarna mellan landets muslimska minoritet och de enligt Danskt Folkeparti ”riktiga danskarna”. I Schweiz lyckades högerpopulistiska Schweiziska Folkpartiet driva igenom en folkomröstning om minareter och dessutom vinna den med god marginal. Båda är tydliga exempel på hur främlingsfientliga partier har förändrats till katalysatorer i det inhemska samhällsklimatet. Det är en naiv att tro att en sådan utveckling inte skulle kunna ske i Sverige. För den som på allvar tror på öppenhet och tolerans borde det var en ljudande väckarklocka


Prenumerera på Expo.

Åkesson borde gnälla på midsommar istället - del 2

Sverigedemokraternas ramadanutspel för ett par dagar sedan väckte föga förvånande känslor. Det var lite som efter Åkessons debattartikel i AB förra året. "Va är dom verkligen så crazy?", var det någon som skrev. Och sådana som hellre diskuterar "det parlamentariska läget om SD kommer in i riksdagen" utbrast bara "herre jävlar".

Men de flesta insåg komiken. Och det märkte SD. Åkessons pressekreterare Sven-Olof Sällström, ni vet han med ett mer osvenskt kroppspråk än självaste Zlatan, rotade fram en belgisk blogg där en polisman minsann hade uttalat sig om att våldet ökar vid ramadan. Att "Svenne" behövde gå till en beligisk islamofobisk blogg som propagerar för systerpartiet Vlams Belang, ett parti med ungefär lika bruna rötter som SD:s, påvisar hur desperata Sverigedemokraterna faktiskt blev av hånskratten i bloggosfären, på twitter och lite varstans.

Josef Fransson, partiets starke man i Skaraborg och mannen som får Björn Söder att klä ut sig till jultomte, passade på att göra lite research. På sin blogg kunde Fransson påvisa hela 38 händelser, mestadels stenkastning, som hade skett mellan den 21 augusti och 19 september förra året. Av Franssons granskning går det dock inte att utläsa att händelserna har med ramadan att göra förrutom att de skedde just under högtiden. Det är slutsatser "Frasse" har dragit själv av sin granskning (Läs: googla tills du spyr).

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg om ramadanutspelet så borde SD om de vill vara konsekventa i sin kamp för minskad brottslighet också kräva högre polisberedskap vid exempelvis midosmmarhelgen. Nu varar ju bara den högtiden under två dagar. En mer rimlig jämförelse borde vara perioden mellan Valborgsmässoafton och midsommar som också innefattar skolavslutningstumult och några festivaler. Men jag låter bli den här gången. Nationaldemokraten, boråsaren och den tidigare sverigedemokraten Sanna Hill skriver nog bättre och mer hårdfört om just festivaler i sin artikel "Dekadensens och drogernas festival".

Så låt oss istället redovisa lite händelser, likt den gode Josef Fransson, som uppstod under just midommarhelgen i år. Här är ett axplock från Aftonbladet:

Blekinge: ”En restaurangägare blev misshandlad av en gäst. Gästen som tappade sin plånbok på brottsplatsen kunde strax därefter gripas av polispatrull.”

Dalarna: "Elva personer har anmält misshandelsärenden. Ungdomsbråk i villaområde. En ung man greps för våld mot tjänsteman.”

Gotland: ”Visby. Drograttfylla. En 22-årig man vansinneskör genom Visby. Han och de fyra passagerarna visar tydliga tecken på narkotikapåverkan.”

Gävleborg: ”Det har varit diverse bråk på campingar och festplatser runt om i länet. Tio personer har omhändertagits för fylleri, sex personer är misstänkta för rattfylleri. tre män är gripna och anhållna misstänkta för misshandel mot kvinnor och en man gripen och anhållen misstänkt för olaga hot mot sin hustru.”

Jämtland: ”Misshandel. Man misstänkt för att ha slagit och knuffat en kvinna och hennes bror.”

Jönköpings län: ”Fem misshandelsfall har inträffat men inga med några allvarliga skador.”

Kalmar: ”Två sitter anhållna för misshandel och en har gripits för misshandel. Tre bränder i området kring Allgunnen. En lada förstörs, de andra två är mindre gräsbränder.”

Kronoberg: ”Attack. En grupp gärningsmän sprängde sig på midsommaraftons kväll in i värdeföretaget G4S depå i Växjö. Misstänkt mord. Död man påträffades i en lägenhet på Rönnelundsvägen i Alvesta.”

Norrbotten: ”Luleå. Misshandel. Kvinna i 40-års åldern misshandlades och hotades av en man i samma ålder.”

Skåne: ”Skåne har haft 590 händelser under midsommarafton och midsommardagens morgon. Helsingborg. Man anträffad död i en lägenhet i Helsingborg. Oklarheter kring dödsfallet gör att polisen har inlett en förundersökning angående mord alternativt dråp.”

Stockholm: "Stockholm. Misshandel. En man misshandlade en kvinna på Stureplan genom att knäa henne. Mannen greps av en privatperson och omhändertogs sedan av polisen. Österåker. Misshandel. Ett ungdomsgäng hamnade i bråk med en konduktör på Roslagsbanan vid stationen Åkers Runö. En gärningsman greps för att ha misshandlat och hotat konduktören som fördes till sjukhus av en polispatrull.”

Södermanland: ”Flera fall av skadegörelse och misshandel i Nyköping. En kvinna som hotat att ta livet av sig i Nyköping, samt en man som knivskurits under hakan, nära halsen, på Mc Donalds i centrala Katrineholm.”

Uppsala län: ”Uppsala. Bråk på akutmottagningen, 15 personer inblandade.”

Värmland: "Slottsbron. En kvinna misshandlad, förs till sjukhus med ambulans. En man gripen, misstänkt för misshandeln greps. En misstänkt anlagd brand i Dejeskolan. Kristinehamn. En 27-årig man greps efter att ha misshandlat sin mamma så illa att hon var tvungen att uppsöka sjukhus. Munkfors. En 42-årig man greps efter att ha tagit stryptag på sin 45-åriga syster. Hagfors. En 37-årig man gripen efter att ha hotat sin 52-årige sambo till livet. Kil. Man i 50-årsåldern häktad på sannolika skäl misstänkt för grov fridskränkning.”

Västerbotten: ”Umeå. Misshandel. En man fördes till sjukhus efter att ha blivit slagen i ansiktet av en annan man i en lägenhet i Ersboda.”

Västernorrland: ”Junsele. Man misshandlad på Junsele camping. Sollefteå. Ett tiotal ungdomar slåss.”

Västmanland: ”Ett kedjehus på Lundbobergsvägen i Tortuna börjar brinna. Branden sprider sig till närliggande hus, men det finns inga uppgifter om personskador. Man har evakuerat boende i området. Kungsör. Större slagsmål mellan ungdomar på Ekholmen. Tre män, alla 22 år gamla, grips misstänkta för misshandel.”

Västra Götaland: ”Töreboda. Mordförsök. En man slog sin hustru med en stekpanna och trodde att han dödat henne. Sammantaget blev det under midsommarafton 44 omhändertagna för berusning, 13 anmälningar om brott, tre rattfylleri och två införda för ringa narkotikabrott.”

Örebro län: ”Vivalla. Misshandel. 30-årig man greps misstänkt för misshandel av sin sambo. Kvinnan fördes till sjukhus med rodnad i ansiktet och magsmärtor.”

Östergötland: ”Norrköping. Misshandel. En kvinna misshandlades av sin man och fick näsblod och sår i ansiktet.”

Och nej. Jag glömmer inte mitt älskade Halland. Hallandsposten rapporterar om polisens facit för den halländska midommaraftonen:

”91 anmälningar
7 gripna
66 omhändertagna för fylleri
5 misstänkta rattfyllerister
23 fall av misshandel
2 fall av våld mot tjänsteman
1 fall av hot mot tjänsteman”

Med den här bakgrunden vore det inte mer än rätt om Åkesson, Sällström och Fransson hädan efter dundrar ut och kräver en än högre beredskap under nästkommande midsommarhelg.

Notera att det här skedde under endast 1 (!!!) dygn.

Midsommarhelgen är en farlig helg och det är ju uppenbart att svenskarna fullständigt spårar ur just vid denna högtid. Eller?

Fan, vad svenskfientlig jag är...

Låt oss skita i mittenväljarna för en stund

Under dagen höll den antirasistiska föreningen Upptakt en manifestation som kallades för "antirasistisk studiecirkelmanifestation". Det var andra gången i världshistorien som en liknande manifestation anordnades. I vintras var vi ett sjuttiotal som satt i ring på hinkar i tretton minusgrader på Norra Bantorget i Stockholm. Upptaktgänget hoppades på fler deltagare i Göteborg. Nu blev det inte så. Polistillståndet hade kommit alldeles försent för att en mobilisering skulle vara möjlig. Dessutom var säkert en och annan potentiell deltagare upptagen med bakfylla och/eller förberedelser inför kvällens unika Hellström-konsert på festivalen Way out west.

Bakgrunden till studiecirkelmanifestationen är enkel. Vi tror inte att man kan tiga ihjäl rasismen. Vi menar att det behövs folkbildning. Vi tycker också att den autonoma vänsterns många gånger våldsamma arbetsmetoder är förskräckliga. Mantrat kan inte upprepas för många gånger: Ska man försvara demokratin - får man baskemej hålla sig till demokratins spelregler. Den enda rimliga arbetsmetoden är att erkänna att den främlingsfientliga opinionen faktiskt finns för att sedan med argument, lösningar och diskussion motarbeta den. Det kallas folkbildning. Och det är det som är meningen med projektet Sverigedemokraterna har fel.

Föreningen Upptakt är på många sätt unik. Personerna som driver föreningen tycker att det diskuteras för lite integrationspolitik. Jag vet inte hur många politiker, från höger till vänster, jag har stött på under åren som på fullaste allvar tycker att det debatteras för mycket. Jag håller med Upptakt. Visst, diskuteras det integration och invandring, men det är som oftast en kapplöpning om att påvisa hur fruktansvärt misslyckad integrationspolitiken är. Man är blind om man inte ser att integrations och migrationsdebatten många gånger redan förs utifrån främlingsfientliga partiers perspektiv. Likadant är det när det gäller en del andra politikområden.

De etniska och kulturella glasögonen är redan på flertalet politiker när de talar om exempelvis kriminalitet. Det tröttsamma "utanförskapsbegreppet" är inte bara inte hån mot oss som bor i storstadens ytterområden. Det är också att spotta på alla de som lever i stort sätt samma typ av "utanförskap" på den svenska landsbygden. Daniel Swedin skrev för ett par veckor sedan ett fantastiskt klarsynt blogginlägg om likheterna mellan landsbygd och förort. Läs gärna det.

Samtidigt som de etablerade partierna allt mer ofta dansar efter de främlingsfientliga pipa så tycks det också råda en slags besatthet kring de så kallade mittenväljarna. Likaledes kring de så kallade storstadsväljarna. Och de är ju ofta samma väljare. När exempelvis socialdemokratin, som suktar efter att vinna tillbaka makten, diskuterar hur makten ska vinnas tillbaka så är det just storstads och mittenväljarna som diskuteras.

Jag tror att det är ett katastrofalt misstag. För precis som man måste erkänna den främlingsfientliga opinionen och långsiktigt och strategiskt minska den (genom exempelvis folkbildning och värdegrundsarbete) måste man också erkänna att runt om i landet finns en uppgivenhet inför den förda politiken. På både landsbygd och i förort har valdeltagandet sjunkit överlag under de senaste decennierna. Det är ett indirekt hot demokratin. Jag är helt övertygad om att ett främlingsfientligt partis eventuella riksdagsinträde kan vara en dånanade väckarklocka för dessa väljare.

I ett av mina två anföranden på Drottningtorget uppmanade jag därför deltagarna att övertyga minst tre röstskolkare var om att rösta den 19 sepetember. Det torde också vara en rejäl utmaning för riksdagspartierna, dess ungdomsförbund och allierade folkrörelser. Kanske skulle man skita i mittenväljarna för en stund och inse det faktum att de flesta av dem redan har bestämt sig. Att det finns en väldig massa människor som är urbotat trötta på rasismen men som uppenbarligen i nuläget inte ser något parti med en demokratisk värdegrund som trovärdigt.

Nu är jag inte politiker. Gud bevars. Men jag ser det ändå som min förbannade plikt att få fler att rösta. Man är historielös om man inte ser kopplingen mellan lågt valdeltagande och framgångar för rasistiska partier.

Och visst behöver vi prata om integration och migration i Sverige. Varför ligger Sverige i topp när det kommer till att bli prickad av FN:s kommitté mot tortyr är en fråga. Varför det i nuläget är galet svårt att få asyl i Sverige är en annan. Varför politiker har slaktat bidragen integrationsarbete är också en fråga. Det är väsentliga frågor.

Det är dags att slänga det kollektiva skuldbeläggandet, generaliseringarna och fördomsretoriken där det höra hemma.

Långt, långt ner i papperskorgen.

Efter manifestationen i förmiddags lovade föreningen Upptakt att anordna ytterligare en manifestation innan valet. Drottningtorget är en utmärkt plats att vara på. Alldeles in till Centralstationen. En plats där spårvagnsresenärerna från förorten och pendeltåg och busspassagerarna från den västsvenska landsbygden möts.

Åkesson borde gnälla på midsommar istället

- Den ökade våldsamheten under midsommarhelgen, som kan tänkas ha sin grund i det faktum att fler rotlösa svenska ungdomar än vanligt rör sig ute sent på kvällarna, har utvecklats till en ny och ovälkommen tradition. Samhället måste förbereda sig på att stävja eventuella oroligheter. Inte minst genom att införa skärpt polisberedskap under den kommande helgen, sa Jimmie Åkesson.

Nej, så sa han ju inte alls. Inför midommarhelgen, helgen som är mer ursvensk än barbariet, tog Åkesson det cool. Han var måhända lite besvärad. I en intervju med SD-televsion berättade han att de som anordnade festen han skulle på inte brukade ha en midsommarstång. Men han skulle fixa det. Jimmie är ju lika händig som Per Gessle. Och skulle det bli dåligt väder hade broilern från Sölvesborg försäkrat sig om att det minsann fanns en midsommarstång i närheten av festen.

Inför midsommar kom inget pressmeddelande om höjd polisberedskap. Nu är beredskapen förvisso hög inför denna helg men skulle man följa SD-logiken och gnällspiksretoriken så skulle pressmeddelandena, blogginläggen och twitterattackerna stå som spön i backen. SD skulle förfasas över fylleriet, skadegörelserna, misshandlarna, våldtäkterna, rattfylleriet, urineringen på offentliga platser, tidelagen och så vidare.

Men Åkesson var tyst. Han besvärades över en midsommarstång och åkte upp för att gulla med svärmor i Gävle istället.

Inför ramadan som inleddes idag så dundrade däremot Åkesson ut med ett pressmeddelande.

- Den ökade våldsamheten under ramadan, som kan tänkas ha sin grund i det faktum att fler rotlösa muslimska ungdomar än vanligt rör sig ute sent på kvällarna, har utvecklats till en ny och ovälkommen tradition. Samhället måste förbereda sig på att stävja eventuella oroligheter. Inte minst genom att införa skärpt polisberedskap under de kommande veckorna, säger han.

I pressmeddelandet står det också att "fastemånaden också kommit att präglas av vandalism, bilbränder, våld och upplopp i de svenska förorterna". Och på Twitter skriver Åkesson att "Från förra året minns vi Alby, Gottsunda, Rosengård etc. Jag tkr mönstret är tydligt".

Det hänvisas inte till någon forskning. Utan det slås lite på volley. Lite kollektivt skuldbeläggande och generalisering har väl ingen dött av?

Och just med den här bakgrunden så vore det inte mer än rätt att SD dundrade ut och krävde polispiketer vid varenda midsommarstång, övervakningskameror i varje busskur på landsbygden och nationella insatsstyrkan på plats vid varenda liten campling inför nästa års midsommarfirande?. Och varför inte inför nyårshelgen, Valborg och Lucia med?

För trots hög beredskap från polisen så beter ju ändå svenskarna och framförallt den svenska ungdomen som drägg vid just dessa högtider.

Fast hur hade det sett ut om Jimmie Åkesson gick ut med något sådant?

Det hade väl varit svenskfientligt...

"Tänk att det fanns människor som sa att Zlatan var trams" och sen var ju han inte svensk heller

Det är något speciellt med landslagsfotboll. Division 6-fotboll har också sin charm. Grisig brittisk fotboll lika så. Och hatkärleken till Allsvenskan är även den speciell. Men inget engagerar som landslaget. Det bor en patriot i de flesta av oss. Och för den som kan hålla isär begreppen och inte lunkar in i en sunkig nationalism baserad på kultur, etnictet och sånt trams ala Åkesson och hans småstadsbrats kan landslagsfotbollspatriotismen vara riktigt befriande.

Och fullständigt överjävlig.

Jag är så pass gammal att jag minns de svåra åren. Kräftgången efter VM 1994. Det miserabla För-EM:et 1995 och Sveriges misslyckande att kvalificera sig till både Englands-EM och VM i Frankrike 1998. Nu må jag vara HBK:are. Och kanske var det just därför än jävligare att se spelare som Robert Andersson och Nicke Gudmundsson göra bort sig. Kenneth Andersson hade gula dojor och fan vet vad.

Vi var nog många som oroade oss och fortfarande oroar för oss ett gäng liknande svåra år. Men kvällens träningslandskamp mot Skottland fick i alla fall mig att börja drömma om en ny storhetstid.

Och härförare är en snubbe som heter Emir från Köping som tog vägen via Knalleland till de holländska mästarna. En Degerförspöjk som även han håller till i Holland. Den där Wernbloom från Kode som beskrivit sin uppväxt som "trailertrash". Och så han den där långe från Rosengård.

Det får mig osökt att tänka mig på Rottne-Mattias. Eller SD:s chefsideolog som han också kallas ibland. Presschefen. Oxdans-grabben. En av de fyra. Kärt barn har många namn.

För tre år sedan fick Karlsson, som ofta talar sig varm om SD:s så kallade "öppna svenskhet", frågan i en intervju med Sveriges Radios Pontus Mattsson om han uppfattade den långe Rosengårds-killen som svensk. Karlsson gav ett par tydliga svar.

– Jag uppfattar honom inte som det, på det sätt han tänker, agerar och talar. Han har en attityd som på många sätt inte känns som typiskt svenskt, sa Karlsson.

Och fortsatte:

– Han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som jag inte uppfattar direkt som svenskt.

SD-Karlsson skulle säkert få rätt av en och annan etnolog. Skillnaden är bara att Karlsson och hans kompisar gör politik av det hela. Partiet vill som bekant utestänga sådana som Zlatan från Sverige.

De är ju inte riktiga svenskar. Har konstigt kroppspråk och sånt.

Men kvällar som denna. När man är lite mör i kroppen efter totalt sex timmars föreläsande för lärare i Kållered och Lindome är det lätt att falla för skadeglädje. Jag avnjöt matchen där Zlatan gjorde mål (vackert framspelad av Wernbloom) på den upprustade pizzerian hemma i Frillesås (den som inte heter Bar Mona-Lisa). Det var en pånyttfödd Ibrahimovic som visade upp sig på Råsunda.

Zlatan som inte är svensk, enligt SD:s idelolog, är tillbaka med besked och som lagkapten. Och nog stack det lite grann i ögonen på både jantelagsrunkare och "Zlatan är en diva in med Allbäck igen för han är ju en go gubbe från Göteborg"-rasister när Rosengårdspågen i intervjun efteråt sa följande:

- Man älskar sitt land. Det är en stor ära att få spela för sitt land.

Och:

- I ett klubblag spelar man för man har kontrakt. Jag har inget kontrakt med det svenska landslaget. Man spelar här för att man vill hjälpa sitt land att nå framgångar.

Jag nynnar lite smått på den lille skånepågen Elias hit från 2006:

- Tänk att det fanns människor som sa att Zlatan var trams, sjöng den lille gullungen i sommarplågan "Ho´s da man".

Och en annan tanke som slår mig är Köping-sonen Emir Bajramis succé på vänsterkanten. Killen fick kröna sin fin-fina insats med ett sagolikt mål (framspelad av Tacos-Anders). Bajrami har som ni kanske känner till sina rötter i Kosovo. När Kosovo blev självständigt för ett par år sedan skrev Sverigedemokraternas partisekrterare Björn "Det finns inget rasistikt i musiken som spelads på Talinn-färjan" Söder följande:

- Efter dagens beslut är det dock en självklarhet att alla de kosovoalbaner som genom åren fått uppehållstillstånd i Sverige, genom att hänvisa till flyktingskäl, nu tackar värdlandet för den gästfrihet vi visat dem och snarast möjligt lämnar Sverige och återvänder hem. De bör ju rimligtvis hjälpa till med återuppbyggnaden av sitt land, eller hur?

Det är bara att ta sig för pannan.

Jimmie Åkesson håller för övrigt på Mjällby AIF i Allsvenskan. Behöver jag säga att lagets bästa spelare hitills under säsongen heter Mostafa El Kabir?

Fast det är ju klart han är ju inte svensk. Han är ju från...

Äh, vänta nu?

Holland!

SD går på "pumpen" på landsbygden

Det är inte lätt att vara ett enfrågeparti som Sverigedemokraterna. För att motbevisa många belackare och hitta nya väljare har SD under årens lopp gjort en del halvhjärtade försök att bredda sig.

I partiets vurm för välfärden brukar det heta att SD är vad sossarna var för 50 år sedan. I partiets hyllningar av den så kallade kärnfamiljen så brukar det heta att SD är vad Kristdemokraterna en gång var innan Hägglund föll för den perverterade homolobbyn.

Redan i valrörelsen 2002 gav partiet ut ett flygblad där den dåvarande partiledaren Mikael Jansson vurmade för landsbygden. Då fick Centerpartiet sig ett par kängor. SD var minsann det sanna landsbygdspartiet. Vilket förvisso var och är ett nästintill komiskt konstaterande då Sverigedemokraterna på många sätt är det mest storstadfixerade partiet.

Det är ju knappast så att Åkesson pratar om ungdomskriminaliteten på den svenska landsbygden, den sociala utslagningen, det utbredda alkohol och narkotikamissbruket som är vardag i många glesbygdssamhällen. SD lämnar i flesta fall dessa problem därhän och pratar mer om förorten än Behrang Miri och andra etnoporrfantaster. Fast på ett lite annorlunda sätt.

I den här valrörelsen så har SD i alla fall hittat en fråga att marknadsföra på landsbygden. Det började med en motion från partiveteranen Jens Leandersson vid partiets landsdagar förra hösten. Leandersson tyckte att partiet skulle kräva att pumplagen skulle rivas upp.

Vid en första anblick såg det ut att vara ett smart drag. Miljöpartiet drev igenom ett lagförslag 2006 som innebar att ingen bensinstation enbart skulle få sälja bensin och diesel. Den nya lagen krävde att mackarna runt om i landet också skulle saluföra nya drivmedel, som exempelvis etanol. Men att investera i nya pumpar är en dyr historia och lagen fick snabbt kritik. Bensinbranschen varnade för att framför allt bensinstationer på landsbygden skulle tvingas att lägga ned. Vilket också blev verklighet. Bland annat i min hemort Frillesås. Runt om i landet startades uppror mot något som kvällstidningarna kom att kalla för "Mackdöden".

Inget parti lyfte frågan. Jens Leandersson och sedermera Sverigedemokraterna såg chansen. Och i dagarna var Jimmie Åkesson i Hälsingland och krävde att pumplagen ska rivas upp. Men i bensinbranschen hittar Sverigedemokraterna knappast någon buntsförvant.

– Det är ren kapitalförstörning, säger Robert Dimmlich, vd för svensk bensinhandel till Expo.

Enligt branschorganisationen Svensk bensinhandel är det idag 2500 bensinstationer som påverkas av pumplagen. 1500 av dem har installerat de nya pumpar som krävs. Ungefär 600 har fått dispens av Transportstyrelsen bland annat på grund av att arbetet med att installera ny utrustning dragit ut på tiden. Cirka 50 till 100 av dem är de sista stationerna på sin ort.

Robert Dimmlich säger till Expo.se att SD:s förslag skulle resultera i att de som inte följt den nya lagen skulle gynnas och få ett försprång mot de som följt den.

– Att riva upp lagen är ingen bra idé. 1500 bensinstationer har redan gjort sina investeringar. De som har misskött sig kommer att belönas istället, säger han.

Bo Lindkvist, SD:s starke man i Hudiksvall, säger till Expo att han håller med om kritiken.

– Jag kan väl hålla med. Alla ska kunna behandlas lika. Ingen ska kunna ha en gräddfil.

Och istället landar han i slutsatsen att lagen kanske ska göras om istället.

De får göra om den på något sätt, säger han till Expo.se.

Så var det med den landsbygdssatsningen. Enligt sedvanligt manér byter SD fot när de får kritik. Likadant var det när fackföreningsrörelsen uppmärksammade att partiet ville skrota LAS och MBL. För att inte skrämma iväg arbetarväljare så tonade SD ner de antifackliga kraven.

Nu får SD kanske hitta en ny profilfråga att driva på landsbygden. Vad sägs om ungdomskriminaliteten?

Eller inte.

Nej, just det. I världsmetropoler som Frillesås, Delsbo och Rådanefors är det ju inte Ahmed och Muhammed som åker runt EPA-traktorer och skrämmer slag på bygden.

Antirasistisk studiecirkelmanifestation i Göteborg på lördag!

Vi tror på tolerans istället för intolerans. Vi tror på kunskap istället för fördomar. Vi tror på hopp istället för hat.

Den 14 augusti anordnar föreningen Upptakt och folkbildningsprojektet Sverigedemokraterna har fel en studiecirkelmanifestation klockan 11:00-12:00 på Drottningtorget.

Under manifestationen samlas alla vi som har tröttnat på den främlingsfientlighet, rasism och det hat som extremhögern sprider. Tillsammans visar vi att vi är många som tror att det är genom kunskap och folkbildning som vi stoppar rasismen. Och inte genom våld eller tystnad.

Talare vi manifestationen: Alexander Bengtsson, utbildningschef på Expo och författare till boken "Sverigedemokraterna har fel", Sara Duarte och Jenny Bedin från föreningen Upptakt.

Alla antirasister som motsätter sig våld som arbetsmetod är välkomna vid studiecirkelmanifestationen.

I februari i år hölls en liknande manifestation i Stockholm. Då samlades ett 70-tal personer i 13 minusgrader. Det rekordet ska givetvis vi Göteborgare klå! Dra med dig vänner och bekanta så ses vi!

Arrangör: Föreingen Upptakt och Folkbildningsprojektet Sverigedemokraterna har fel.

Det är mer än historiken som sammankopplar SD med vit makt-rörelsen

I helgen sommartalade Jimmie Åkesson i sin hemstad Sölvesborg. Ungdomsförbundet stod och skanderade "Åkesson" på ett sätt som SDU-ordföranden Erik Almqvist själv beskrev som en hockeykör. Åkesson har lyckats med mycket som den avsatte Mikael Jansson aldrig lyckades med. Förrutom att Sölvesborgssonen slår Jansson i det mesta när det gäller debattteknik, taktik och arbetet med att göra SD till ett mer gångbart parti så finns det nu en slags personkult kring honom. Visst, det fanns en liten klick bestående av Janssons närmaste vänner som menade att han var Sveriges hopp, men inte alls i samma utsträckning som i den personkult som nu håller på att växa fram kring broilern Åkesson.

Partiets förste ordförande, Anders Klarström, hade också en personkult att luta sig mot. Fast i början av 1990-talet var det inte småstadsbrats i gula pikéskjortor som skanderade hans namn. Det var mestadels druckna skinnbulor. På youtube finns ett fantastiskt tidsdokument som påvisar vad SD var i början av 1990-talet när partiet precis hade hämtat hem sina två första kommunala mandat.

Mycket har förändrats men en del saker finns kvar.

Personkulten är en petitess i sammanhanget. Det är mycket annat som håller Åkessons parti kvar i extremhögerfållan. När Jimmie Åkesson i söndags lanserade SD:s "anti-våldtäktskampanj" så blottlade han vad partiet är för något. Utspelet var knappast nydanande. Förmodligen har SD:s innersta krets diskuterat utspelet in i minsta detalj. Problemet är bara att den största delen av SD-aristokratin har skolats in i partiet under den tid då fortfarande kopplingarna till den resterande extremhögern och vit makt-rörelsen var uppenbara på ett helt annat sätt än vad de är idag. Möjligen är personer som Åkesson, Söder och Leandersson hemmablinda.

Att komma med ett utspel där budskapet indirekt är att utomeuropeiska invandrare är orsaken till våldtäkterna i landet sammankopplar SD med den rörelse som partiet helst av allt inte vill sammankopplas med. Åkesson kan stå och vifta med samma gamla BRÅ-rapport om invandrares överrepresentation, precis som tidigare, men kritiken från BRÅ blir alltid lika benhård.

Det är ett obestridligt faktum att det endast är Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och den resterande extremhögern i form av vit makt-rörelsen som har invandring som förklaringsmodell till våldtäkterna i landet. Bland eldsjälarna på landets kvinnojourer lär de knappast ha någon sympati att hämta.

Om sanningen ska fram så är de flesta av SD:s käpphästar frågor som de delar med vit makt-rörelsen:

Föreställningen att det skulle pågå en "massinvandring". Ett begrepp som SD och den resterande extremhögern har försökt att cementera fast i den politiska debatten men som ännu bara en och annan stockkonservativ ledarskribent har tagit till sig av och börjat använda.

Den så kallade "svenskfientligheten" är också ett begrepp som endast SD, ND och vit makt-grupperingarna är ensamma som politiska rörelser att tala om. En retorik där bland annat invandrares kriminalitet kopplas samman med extremhögerns politiska motståndares syn på just extremhögern.

Även konspirationsteorierna om "islamiseringen" är något som framförallt SD och delar av vit makt-rörelsen saluför. Detta tillsammans med en bunt inkonsekventa liberaler som glömt sin politiska kompass i innerstadslägenheten.

Ett vanligt påstående, som säkert är korrekt, är att Sverigedemokraternas historia är ett gigantiskt problem för partiet. Varje gång till som exempel Expo avslöjar sverigedemokrater med kopplingar till vit makt-rörelsen brukar det heta att de lockats av medias "nidbild"av partiet.

Men det kan ju faktiskt vara så att dessa söker sig till SD på grund av deras politik. För när det kommer till hjärtefrågorna så är det mer än partiets historia som kopplar samman Jimmie Åkesson och hans parti med vit makt-rörelsen.

Burkautspelets konsekvenser

Effekterna av Folkpartiets burkautspel i veckan är både skrattretande och oroande. Det komiska i sammanhanget är dom upprörda röster i partiet. Vad hade de väntat sig? 2002 = Språktest. 2006 = Gyntest. Och 2010 vill partiets ledning föra in burkadebatten i valrörelsen. Socialliberalerna och feministerna inom partiet verkar outröttliga eller så har de ingenstans att ta vägen. Det är ju jobbigt att byta parti om man nu bara måste arbeta parlamentariskt. Det som är oroande är det numer nästan rutinmässiga bemötandet av FP-utspelen.

Jag vet inte hur många ledare, blogginlägg och tweets som fördömde Folkpartiets haveri. Men bemötandet handlar nästan uteslutande om att partiet "flirtar" med Sverigedemokraterna och deras väljare. Och så de som irriterande konstaterar "9,5% öppen arbetslöshet. Men vi kan ju prata burkalagstiftning som rör en handfull människor istället".

Det handlar givetvis om fler än en handfull människor.

Och det handlar också om fler än Sverigedemokraternas potentiella väljare.

I det här landet och i den här valrörelsen när Sverigedemokraternas vara eller icke vara i riksdagen är den ständigt återkommande frågan pratar vi alldeles för lite med och om dem som drabbas av Björklunds utpekarpolitik och av Sverigedemokraternas rasism.

Det handlar inte bara om det trettiotal svenska kvinnor som idag bär den så kallade niqaben. Det handlar om dem som misstänkliggörs och hånas i sin vardag på grund av sin religion och härkomst. Det handlar om utpekarpolitiken och rasismens offer. Glåpord och trakasserier. Förlöjliganden och förföljelser. Hån och hat.

För man behöver inte ha doktorerat i feminismens historia för att veta att Björklunds islamofoba undervegitation skiter fullständigt i religionens (i det här fallet islams) förtryck när den pratar om att frigöra kvinnor. Kvinnofrigörelse kommer knappast från rosésurplande narcisister och personvalskampanjande rättshaverister som ropar på förbud för att få till en "sekularisering" som passar dem själva. Kvinnofrigörelse kommer genom organisering.

Ungdom mot rasism har "Rasismen är problemet" som sin paroll i valrörelsen. Det kan inte vara mer slående och korrekt.

Man behöver inte heller ha doktorerat i rasismens historia för att inse att debatten har förskjutis ännu en gång den senaste veckan. Och runt om i landet är det mer än en handfull människor som får betala priset.