Läser på Sydsvenskans nätupplaga om den brutala misshandeln av en ung flicka utanför Lund. Tidningen uppger att två pojkar enligt polisanmälan drog upp flickans tröja och rispade henne på magen med några nycklar. De ska även ha försökt dra ner hennes byxor. Sydsvenskan skriver också att "Misshandeln fortsatte med att pojkarna drog fram flickans hår som täcktes av en slöja".
Enligt tidningen har trakasserierna pågått länge. Skolan har fört samtal med både flickan och pojkarnas föräldrar.
Det lär finnas all anledning till återkomma i fallet. En sak är i alla fall säker. Den här formen av hatbrott lär öka den närmaste tiden. Det är konsekvensen av främlingsfientliga partiers framgångar. Många diskuterar SD:s inflytande vid olika voteringar i riksdagen. Alldeles för få diskuterar konsekvenserna av SD:s propaganda ute i samhället.
Låt oss också konstatera att idag fick Geert Wilders i Holland precis som han ville. Nu ingår hans muslimfientliga parti i regeringsunderlaget. Och redan nu står det klart att Wilders har fått igenom sin symbolfråga. Nämligen förbudet av burka. Holland ska även skärpa invandringen.
torsdagen den 30:e september 2010
På lördag intar vi Debaser Medis! OBS! Alla är välkomna!
Jerry Boman är en hjälte med sina rötter i bonnhålan Skrea utanför Falkenberg. På lördag har den glade hallänningen dragit ihop några sköna band till Debaser på Medborgarplatsen. Det blir en helkväll mot rasism och främlingsfientligt under parollen "Alla är välkomna". Jag är ju inget popband. Men jag kommer vara där likt förbaskat och säga några väl valda ord om Sverigedemokraterna och sakernas tillstånd. Det kommer också finnas möjlighet att köpa böckerna "Sverigedemokraterna har fel" och "Sverigedemokraterna har fel - igen". Kom dit!
Alla Är Välkomna
Klockan är strax efter tolv natten mot måndag den 20 september och vi känner inte igen Sverige. Landet har haft val och ett parti med stark främlingsfientlighet har fått platser i den absoluta makten. Ett parti som inte delar våra tankar om allas lika värde och som inte delar vår tanke på kärlek mellan människor oavsett kön.
Vi känner ingen ilska där vi sitter i tv-apparatens sken. Vi känner bara sorg. Och vi känner inte igen vårt land.
Efter en orolig natt följer med många tankar, något måste göras. Man kan inte protestera mot ett val men man kan protestera mot dess konsekvenser. Man kan berätta att här är Alla Välkomna. Oavsett hudfärg, hårfärg, region, kön, mössa eller hatt. Alla Är Välkomna.
Lördagen den 2 oktober är Alla Välkomna till Debaser Medis och övertyga oss och alla andra om att Sverige inte är ett främlingsfientligt land. Med hjälp av goda vänner har vi bjudit in några av landets bästa artister:
Asha Ali
Christopher Sander med Sibille Attar och Andreas Jeppson
Monty
Steso Songs
Boris & The Jeltsins
Palpitation
I djbåsen blir det den bästa musiken från bland annat:
Richard Testarossa (alla möjliga klubbar)
SVMK (Svenska Musikklubben)
Pelle Höök (Klubb Loaded)
William Hamilton (F12/Trädgården/Bra stämning)
Festa med killar
Isabella Tedhammar (Youth)
Nicke Gundberg (Klubb Loaded)
Nina Kienast (Shape Up)
Jerry Boman (musikenligtjerry.se/Indiedagis)
Anna Flytström (Hej Stockholm!)
Gustav Gelin (tusentals klubbar genom åren)
Jonas Markbäck (tusentals klubbar genom åren)
Johan Risberg (från Hell on Wheels och massa klubbar)
Tommy Ericsson (Gimmeindie.se)
Tobias Isaksson (klubbikon med massa klubbkvällar i CV:t)
Medverkar gör också Alex Bengtsson som är Utbildningschef på Expo och författare till boken "Sverigedemokraterna har fel".
Debaser Medis kommer ha gratis inträde hela vägen fram till tolv speciellt för denna kväll. Alla artister och djs ställer upp gratis.
Kom till Medis och berätta för oss att vi bor i ett land där alla är välkomna.
/Jerry Boman
Stort tack till Pelle Höök, utan dig: Inget.
Stort tack till Emelie Bååth på Debaser! Från noll till hundra på en sekund!
Stort tack till Klubb Loaded.
Stort Tack till Debaser.
Tack till alla som på något sätt hjälper till för att göra ett möjligt!
Nu berättar vi för hela stan. ALLA ÄR VÄLKOMNA.
OBS: Detta är inget partipolitiskt arrangemang. Vi vill bara ta ställning för alla lika värde. Vi älskar demokrati och yttrandefrihet och att människor tänker olika men vill motverka rasism och främlingsfientlighet. Vad har lett fram till detta valresultat, vad kan vi, du och jag, och våra andra folkvalda politiker kan göra bättre fram till nästa val 2014?
2 OKTOBER | DEBASER MEDIS | GRATIS INTRÄDE INNAN 24 | 20 ÅR
onsdagen den 29:e september 2010
Facklig styrkemanifestation
Läser i dagens DN att flera fackförbund står på sig vad det gäller synen på SD och hurvida aktiva sverigedemokrater kan vara medlemmar eller ha förtroendeuppdrag i förbunden.
Det brukar heta att det väcker känslor. Att det är ett demokratiskt dilemma. För mig är det klart som korvspad att aktiva sverigedemokrater inte kan vara med i facket.
Fackförbunden (i synnerhet LO-förbund) är likt Sverigedemokraterna en politisk rörelse. En rörelse som likt andra organisationer ut efter demokratiska priniciper väljer sina styrelser, antar stadgar och program.
Att vara med i ett fackförbund är inte som att ha telefonabonnemang eller teckna en simpel försäkring. Det är ett politiskt ställningstagande och handlade.
Och precis som jag inte hade varit välkommen medlem i Sverigedemokraterna är det självklart att en sverigedemokrat inte kan vara med i ett fackförbund.
Principer står nämligen över taktik. Och i dessa dagar är principer långt viktigare än taktiktänkande.
Transportarbetarförbundets Martin Viredius slår huvudet på spiken när han till DN säger:
– Vi utesluter aktiva Sverigedemokrater. Deras idéer är inte förenliga med våra stadgar och att de fått ett slags legitimitet genom att de valts in i riksdag och kommunfullmäktige spelar ingen roll, säger Martin Viredius, som är förbundets tredje vice ordförande.
Vill facket fortsätta vara en kraft att räkna med kan man inte släppa in folk som aktivt motverkar dess syfte.
Det brukar heta att det väcker känslor. Att det är ett demokratiskt dilemma. För mig är det klart som korvspad att aktiva sverigedemokrater inte kan vara med i facket.
Fackförbunden (i synnerhet LO-förbund) är likt Sverigedemokraterna en politisk rörelse. En rörelse som likt andra organisationer ut efter demokratiska priniciper väljer sina styrelser, antar stadgar och program.
Att vara med i ett fackförbund är inte som att ha telefonabonnemang eller teckna en simpel försäkring. Det är ett politiskt ställningstagande och handlade.
Och precis som jag inte hade varit välkommen medlem i Sverigedemokraterna är det självklart att en sverigedemokrat inte kan vara med i ett fackförbund.
Principer står nämligen över taktik. Och i dessa dagar är principer långt viktigare än taktiktänkande.
Transportarbetarförbundets Martin Viredius slår huvudet på spiken när han till DN säger:
– Vi utesluter aktiva Sverigedemokrater. Deras idéer är inte förenliga med våra stadgar och att de fått ett slags legitimitet genom att de valts in i riksdag och kommunfullmäktige spelar ingen roll, säger Martin Viredius, som är förbundets tredje vice ordförande.
Vill facket fortsätta vara en kraft att räkna med kan man inte släppa in folk som aktivt motverkar dess syfte.
måndagen den 27:e september 2010
Det vi beskådar kan vara ett fundamentalt misstag
En vecka har gått nu. Sverigedemokraterna har hållit sina första riksdagsgruppsmöten. Och riksdagens första Partille-Jonny, William Petzäll, har väl unnat sig x antal jacuzzi-bad vid det här laget. Och Sverige har vaknat upp som på beställning. Det kändes nästan lite cyniskt när Aftonbladet på valdagen lanserade den där ”Vi gillar olika”-kampanjen. Som om Jan Hellin hade väntat på rätt läge. Som om det stod skrivet i stjärnorna att SD skulle nå riksdagen och för att möta det nationella chocktillståndet dammade man av en enkel symbol. Något som alla som på något sätt vill visa sitt avståndstagande från Jimmie Åkessons parti kunde bära. Och egentligen är väl det inget fel med det.
Redan under måndagseftermiddagen efter valet kom de spontana protesterna. Runt om i landet har tiotusentals människor samlats på gator och torg. Spelningar planeras av konsertarrangörer. Mångkulturella temadagar läggs in i schemat på skolor. Alla som någon gång skrivit en liten krönika om rasism och främlingsfientlighet anlitas som experter. De har analyser och tror sig veta precis varför det har gått som det har gått och varför det hände just nu.
En symbol kräver ett innehåll och kända ansikten. På Aftonbladets hemsida kan man nu läsa intervjuer med stand up-komiker och andra mer eller mindre populära kändisar som uttalar sig som auktoriteter på området.
Budskapet som basuneras ut från många håll är lika skrämmande som historielösa. Det talas om en misslyckad integration – från ena sidan planket. Det talas om en högerpolitik som skapat ett missnöje – från andra sidan planket. Oavsett om det skulle ligga ett uns av sanning i båda teorierna så är det ett obegripligt och ansvarslöst handlande att påstå att SD växer enbart på grund av det. samtidigt ligger det helt i linje med hur frågor rörande rasism och främlingsfientlighet har hanterats i Sverige.
Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har skett på grund av att 5.7 procent av det här landets väljare höll med partiet så pass mycket att de faktiskt röstade på partiet. Vallokalsundersökningen påvisade också, föga förvånande, att SD-väljaren hade flykting och invandringspolitiken som sin allra viktigaste fråga. Det har ju även SD. Alltså har väljarna lockats av Jimmie Åkessons debattartikel där han målar ut den muslimska minoriteten som det största hotet mot Sverige sedan Andra världskriget. De 5,7 procenten skriver under på de hånfulla uttalandena från partiet mot barn och ungdomar som har flytt ensamma över mer än halva jordklotet just hit till Sverige. De 5,7 procenten ger för tillfället fullständigt fan i socioekonomsiska förklaringsmodeller till varför kriminaliteten är hög i områden där det råkar bo många med utländsk bakgrund.
Och de ignorerar mer än gärna att kriminaliteten också är hög på den svenska landsbygden.
En sak ska man emellertid ge Sverigedemokraterna rätt i. Och det är att opinionen som hörsammar partiets beskrivning av samhället har funnits länge. Nu har den hittat till partiet. Det är alltså inte som Mattias Frohm, Sverigedemokraternas nya Jimmy Windeskog, sa till mig i fredags att ”antalet personer med nationella idéer ökar”. Det stämmer inte.
Däremot finns idéerna inte bara hos en 18-årig kommunpolitiker från Vallda. Ihopklumpandet av människor, uppdelandet av ”vi” och dom” och det förthatliga utanförskapstjatet finns inte bara i den sverigedemokratiska propagandan. Många gånger dyker den upp med samma typ av klichéer i multikultivurmen som landets ungdomar plågats av under alla mångkulturella temadagar som anordnats på ren slentrian för att ”råda bot på okunskapen”.
Och kanske är det så att många av dem som skrattar åt den utrikesfödde komikern när han skämtar om fördomar på Harrys i Säffle eller Norra Brunn i Stockholm skrattar just åt honom och inte med honom.
Men sådant är ju så svårt att säga. Den nationella självbilden rämnas. Och man skaffar sig fiender som man kanske inte vill ha. Och kanske blir det inga fler stand up-comedyframträdanden heller.
Jan Hellin skrev att en ”varm hand sveper över ett kallt land”. Jag önskar att han har rätt. Men dess värre anar jag det värsta tänkbara. Att den varma handen blir en käftsmäll. Att multikultivurmer blandas med ”nu måste vi nog vara lite hårda mot de som inte anpassar sig” och ”allt är kapitalismens fel”.
Då är slaget förlorat. Och rasismen kan fortsätta gro som det ogräs det är.
Det är således idéerna som ska angripas. Och för det så krävs det folkbildning och värdegrundsarbete. Kort sagt måste politikerna runt om i landet öppna plånböckerna för ett långsiktigt arbete ute i kommunerna.
Kanske lite tråkigare än ett simpelt skämt. Kanske lite mindre festligt än en mångkulturell temadag. Och kanske krävs det lite mer tankeverksamhet än att endast avfärda det hela ur ett batongliberalt eller frasradikalt perspektiv.
Men det är nödvändigt.
---
Läs också Lisa Bjurwalds debattartikel "Vi diskuterar invandringens baksidor" i DN om du på fullaste allvar går på de som försöker utnyttja SD:s valframgång för sina egna syften.
Redan under måndagseftermiddagen efter valet kom de spontana protesterna. Runt om i landet har tiotusentals människor samlats på gator och torg. Spelningar planeras av konsertarrangörer. Mångkulturella temadagar läggs in i schemat på skolor. Alla som någon gång skrivit en liten krönika om rasism och främlingsfientlighet anlitas som experter. De har analyser och tror sig veta precis varför det har gått som det har gått och varför det hände just nu.
En symbol kräver ett innehåll och kända ansikten. På Aftonbladets hemsida kan man nu läsa intervjuer med stand up-komiker och andra mer eller mindre populära kändisar som uttalar sig som auktoriteter på området.
Budskapet som basuneras ut från många håll är lika skrämmande som historielösa. Det talas om en misslyckad integration – från ena sidan planket. Det talas om en högerpolitik som skapat ett missnöje – från andra sidan planket. Oavsett om det skulle ligga ett uns av sanning i båda teorierna så är det ett obegripligt och ansvarslöst handlande att påstå att SD växer enbart på grund av det. samtidigt ligger det helt i linje med hur frågor rörande rasism och främlingsfientlighet har hanterats i Sverige.
Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har skett på grund av att 5.7 procent av det här landets väljare höll med partiet så pass mycket att de faktiskt röstade på partiet. Vallokalsundersökningen påvisade också, föga förvånande, att SD-väljaren hade flykting och invandringspolitiken som sin allra viktigaste fråga. Det har ju även SD. Alltså har väljarna lockats av Jimmie Åkessons debattartikel där han målar ut den muslimska minoriteten som det största hotet mot Sverige sedan Andra världskriget. De 5,7 procenten skriver under på de hånfulla uttalandena från partiet mot barn och ungdomar som har flytt ensamma över mer än halva jordklotet just hit till Sverige. De 5,7 procenten ger för tillfället fullständigt fan i socioekonomsiska förklaringsmodeller till varför kriminaliteten är hög i områden där det råkar bo många med utländsk bakgrund.
Och de ignorerar mer än gärna att kriminaliteten också är hög på den svenska landsbygden.
En sak ska man emellertid ge Sverigedemokraterna rätt i. Och det är att opinionen som hörsammar partiets beskrivning av samhället har funnits länge. Nu har den hittat till partiet. Det är alltså inte som Mattias Frohm, Sverigedemokraternas nya Jimmy Windeskog, sa till mig i fredags att ”antalet personer med nationella idéer ökar”. Det stämmer inte.
Däremot finns idéerna inte bara hos en 18-årig kommunpolitiker från Vallda. Ihopklumpandet av människor, uppdelandet av ”vi” och dom” och det förthatliga utanförskapstjatet finns inte bara i den sverigedemokratiska propagandan. Många gånger dyker den upp med samma typ av klichéer i multikultivurmen som landets ungdomar plågats av under alla mångkulturella temadagar som anordnats på ren slentrian för att ”råda bot på okunskapen”.
Och kanske är det så att många av dem som skrattar åt den utrikesfödde komikern när han skämtar om fördomar på Harrys i Säffle eller Norra Brunn i Stockholm skrattar just åt honom och inte med honom.
Men sådant är ju så svårt att säga. Den nationella självbilden rämnas. Och man skaffar sig fiender som man kanske inte vill ha. Och kanske blir det inga fler stand up-comedyframträdanden heller.
Jan Hellin skrev att en ”varm hand sveper över ett kallt land”. Jag önskar att han har rätt. Men dess värre anar jag det värsta tänkbara. Att den varma handen blir en käftsmäll. Att multikultivurmer blandas med ”nu måste vi nog vara lite hårda mot de som inte anpassar sig” och ”allt är kapitalismens fel”.
Då är slaget förlorat. Och rasismen kan fortsätta gro som det ogräs det är.
Det är således idéerna som ska angripas. Och för det så krävs det folkbildning och värdegrundsarbete. Kort sagt måste politikerna runt om i landet öppna plånböckerna för ett långsiktigt arbete ute i kommunerna.
Kanske lite tråkigare än ett simpelt skämt. Kanske lite mindre festligt än en mångkulturell temadag. Och kanske krävs det lite mer tankeverksamhet än att endast avfärda det hela ur ett batongliberalt eller frasradikalt perspektiv.
Men det är nödvändigt.
---
Läs också Lisa Bjurwalds debattartikel "Vi diskuterar invandringens baksidor" i DN om du på fullaste allvar går på de som försöker utnyttja SD:s valframgång för sina egna syften.
tisdagen den 21:e september 2010
"Ge mig en sverigedemokrat, ge mig två sverigedemokrater..."
När jag i juni 2008 hade kommit hem till Frillesås för att skriva boken "Sverigedemokraterna har fel" lånade jag Gugges morsa Maries cykel och slog en lov genom samhället som jag är uppväxt i och på många sätt identifierat mig med även när jag flyttat därifrån.
Jag hade bott i Stockholm i ungefär ett halv år då och befann mig i en slags kris i mitt skrivande. Då syftar jag på poesin och det skönlitterära. I Stockholm hade folk kommit fram ragglandes efter uppläsningar och fått ur sig att de antingen var trötta på "allt tjat om Frillesås eller vad det nu heter" eller i annat fall ville höra "något roligt om den där hålan som du kommer ifrån".
Det blev en clash alltsammans. Jag älskar Frillesås. Är stolt över att komma därifrån. Är och var så oerhört tacksam för att komma just därifrån. Samtidigt så, precis som i alla andra samhällen, finns det sådant som jag tycker och tyckte mindre om och inte känner mig hemma i.
När jag cyklade runt i Frillesås den försommarkvällen så såg jag en massa saker. Jag såg en äldre man promenera med en betydligt yngre kvinna. En epatraktor svängde upp på parkeringen utanför Konsum. Jag mindes slagsmål och käftsmällar vid busskuren och vid Shellmacken som skulle läggas ner ett halvår senare. Jag såg en blonderad kvinna i savannbyxor, någonstans runt 50 år, sitta och röka vid Bar Mona-Lisa. Jag såg en blonderad kvinna, någonstans runt 17 år, i savannbyxor vanka runt med en barnvagn.
Jag såg en igelkott och det slog mig att det var längesedan jag överhuvudtaget tänkte på det djurets existens.
Jag passerade järnvägen och tänkte på det gamla rivningshuset där vi anordnade fester och drack hembränt från jordbruksgymnasiet i slutet av högstadietiden. Jag tänkte på Emil och Sven som gick med i Revolutionär kommunistisk ungdom men som blev raggare sen. Jag tänkte på "Tjocke-Matte" som hoppade av högstadiet för att några år senare dyka upp som aktivist i den nazistiska våldsorganisationen Svenska Motståndsrörelsen.
När jag kom tillbaka till Gugges föräldrars källare där jag var inkvarterad för att skriva boken så kom det bara över mig. Det brukar vara så. Det blev dikten "Hitlerhälsningar och hockeyfrillor". Det är en hyllning till Frillesås. Precis lika mycket som det är en uppgörelse med samma samhälle.
Nu i dessa dagar. När det står klar för mig att Sverigedemokraterna på andra försöket tog sig in i Kungsbackas kommunfullmäktige så tänker jag mycket på det där. Jag noterar att 4,5 procent har röstat på partiet i valkretsen "Frillesås landsbygd". Det är 45 personer och jag är tämligen säker på några av dem. I valkrestsen "Frillesås kust" är det 3,3 procent, det vill säga 31 personer, som röstat på bonnen Windefjord från Vallda och Mattias "Kryptonazister är bra debattörer" From. Jag vet nog vilka några av dem är också.
Det är personer som jag druckit öl med på Mona-Lisa. Det är folk som jag stått bakom i kön på Konsum. Det är människor som har passerat mig med bil när jag vandrat längs Horredsvägen.
Och någonstans är det klart som korvspad att jag delar saker med dessa människor. En del av dem delar jag säkert minnen med. Vi kanske har supit oss fulla tillsammans på Vallersviksberget. Vi kanske har skrikit "Boråsare, åk hem!" tillsammans till baptiserna på campingen. Vi kanske rent av har gått i samma klass.
Så mycket gemensamt men samtidigt så oerhört mycket som skiljer oss ifrån varandra.
På fredag när jag nästan kommer hem. När jag tillsammans med Onsalasonen Peter Rudvall ska uppträda tillsammans på Kungsbacka kulturnatt tänker jag att det kanske är bäst att damma av "Hitlerhälsningar och hockeyfrillor". Men med tanke på valresultatet så slog det mig att det kan finnas en anledning att revidera och lägga till.
Tidigare fanns textraderna:
Ge mig en flakmoped,
ge mig två flakmopeder
ge mig så jävla många flakmopeder
som det går plats
i garaget som behöver ommålas
Nu låter det så här istället:
"Ge mig en sverigedemokrat,
ge mig två sverigedemokrater
ge mig så jävla många sverigedemokrater
från Vallda
som det får plats
i ett kommunfullmäktige
som behöver ommålas"
Nu på fredag klockan 19:00 på Kafé Trubaduren står undertecknad och Rudvall på scen tillsammans med pianisten Madelene Fhager. Alla är välkomna. Även sverigedemokrater. Och ja. Även sverigedemokrater som gillar "kryptonazister".
Den ursprungliga dikten låter så här:
Jag hade bott i Stockholm i ungefär ett halv år då och befann mig i en slags kris i mitt skrivande. Då syftar jag på poesin och det skönlitterära. I Stockholm hade folk kommit fram ragglandes efter uppläsningar och fått ur sig att de antingen var trötta på "allt tjat om Frillesås eller vad det nu heter" eller i annat fall ville höra "något roligt om den där hålan som du kommer ifrån".
Det blev en clash alltsammans. Jag älskar Frillesås. Är stolt över att komma därifrån. Är och var så oerhört tacksam för att komma just därifrån. Samtidigt så, precis som i alla andra samhällen, finns det sådant som jag tycker och tyckte mindre om och inte känner mig hemma i.
När jag cyklade runt i Frillesås den försommarkvällen så såg jag en massa saker. Jag såg en äldre man promenera med en betydligt yngre kvinna. En epatraktor svängde upp på parkeringen utanför Konsum. Jag mindes slagsmål och käftsmällar vid busskuren och vid Shellmacken som skulle läggas ner ett halvår senare. Jag såg en blonderad kvinna i savannbyxor, någonstans runt 50 år, sitta och röka vid Bar Mona-Lisa. Jag såg en blonderad kvinna, någonstans runt 17 år, i savannbyxor vanka runt med en barnvagn.
Jag såg en igelkott och det slog mig att det var längesedan jag överhuvudtaget tänkte på det djurets existens.
Jag passerade järnvägen och tänkte på det gamla rivningshuset där vi anordnade fester och drack hembränt från jordbruksgymnasiet i slutet av högstadietiden. Jag tänkte på Emil och Sven som gick med i Revolutionär kommunistisk ungdom men som blev raggare sen. Jag tänkte på "Tjocke-Matte" som hoppade av högstadiet för att några år senare dyka upp som aktivist i den nazistiska våldsorganisationen Svenska Motståndsrörelsen.
När jag kom tillbaka till Gugges föräldrars källare där jag var inkvarterad för att skriva boken så kom det bara över mig. Det brukar vara så. Det blev dikten "Hitlerhälsningar och hockeyfrillor". Det är en hyllning till Frillesås. Precis lika mycket som det är en uppgörelse med samma samhälle.
Nu i dessa dagar. När det står klar för mig att Sverigedemokraterna på andra försöket tog sig in i Kungsbackas kommunfullmäktige så tänker jag mycket på det där. Jag noterar att 4,5 procent har röstat på partiet i valkretsen "Frillesås landsbygd". Det är 45 personer och jag är tämligen säker på några av dem. I valkrestsen "Frillesås kust" är det 3,3 procent, det vill säga 31 personer, som röstat på bonnen Windefjord från Vallda och Mattias "Kryptonazister är bra debattörer" From. Jag vet nog vilka några av dem är också.
Det är personer som jag druckit öl med på Mona-Lisa. Det är folk som jag stått bakom i kön på Konsum. Det är människor som har passerat mig med bil när jag vandrat längs Horredsvägen.
Och någonstans är det klart som korvspad att jag delar saker med dessa människor. En del av dem delar jag säkert minnen med. Vi kanske har supit oss fulla tillsammans på Vallersviksberget. Vi kanske har skrikit "Boråsare, åk hem!" tillsammans till baptiserna på campingen. Vi kanske rent av har gått i samma klass.
Så mycket gemensamt men samtidigt så oerhört mycket som skiljer oss ifrån varandra.
På fredag när jag nästan kommer hem. När jag tillsammans med Onsalasonen Peter Rudvall ska uppträda tillsammans på Kungsbacka kulturnatt tänker jag att det kanske är bäst att damma av "Hitlerhälsningar och hockeyfrillor". Men med tanke på valresultatet så slog det mig att det kan finnas en anledning att revidera och lägga till.
Tidigare fanns textraderna:
Ge mig en flakmoped,
ge mig två flakmopeder
ge mig så jävla många flakmopeder
som det går plats
i garaget som behöver ommålas
Nu låter det så här istället:
"Ge mig en sverigedemokrat,
ge mig två sverigedemokrater
ge mig så jävla många sverigedemokrater
från Vallda
som det får plats
i ett kommunfullmäktige
som behöver ommålas"
Nu på fredag klockan 19:00 på Kafé Trubaduren står undertecknad och Rudvall på scen tillsammans med pianisten Madelene Fhager. Alla är välkomna. Även sverigedemokrater. Och ja. Även sverigedemokrater som gillar "kryptonazister".
Den ursprungliga dikten låter så här:
måndagen den 20:e september 2010
Käftsmällen
Så hände det. Till slut. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. En 20-manna stark, dom är ju inte så många kvinnor, agerar i skrivande stund vågmästare i Sveriges riksdag. Det är dock inte troligt att dom blir det när riksdagen väl öppnar.
Hur som helst är skadan redan skedd. Och det här landet har varit nerdraget i smutsen sedan länge. Lägg där till att vi första gången sedan 1942 har ett nazistparti invald i en parlamentarisk församling, Svenskarnas parti (tidigare Nationalsocialistisk Front) i Grästorp. Jag kommer skriva en betydligt längre text om det här imorgon eller i övermorgon. Just nu är jag alldeles för trött, ledsen och förbannad för att formulera mig på ett konstruktivt sätt.
Låt oss bara konstatera en sak: Sverigedemokraterna kom in riksdagen för att en del av det här landets invånare kände igen sig i partiets beskrivning av samhället och attraherades av de lösningar som SD saluför.
Man är ingen trovärdig antirasist om man slätar över Åkessons framgång med dillade om vare sig en "misslyckad integrationspolitik" eller "den förda högerpolitiken". Rasismens orsaker är betydligt mer komplexa än så.
Med andra ord: Den nya antirasistiska rörelse som så många talar om idag och som vi förhoppningvis såg det första av i de spontana demonstrationer som hölls runt om i landet måste vara konsekvent och faktiskt erkänna rasismen och främlingsfientlighetens existens.
Det finns en främlingsfientlig opinion. Och håller man inte med opinion så är opinionen till för att vända.
Alltså: Inga kvällstidningskampanjer i världen kan stoppa Sverigedemokraterna från fortsatta framgångar.
Det krävs folkbildning. Argumentation. Diskussion. Och vi måste peka på vad som är rasismens konsekvenser.
Läs Daniel Poohls ledare på Expo.se.
Magnus Manhammar skriver också bra om arbetarrörelsens utmaningar på Newsmill.
Jag kan också meddela att jag har börjat skriva på en nya argumentationsbok: "Sverigedemokraterna har fel - även i riksdagen".
Hur som helst är skadan redan skedd. Och det här landet har varit nerdraget i smutsen sedan länge. Lägg där till att vi första gången sedan 1942 har ett nazistparti invald i en parlamentarisk församling, Svenskarnas parti (tidigare Nationalsocialistisk Front) i Grästorp. Jag kommer skriva en betydligt längre text om det här imorgon eller i övermorgon. Just nu är jag alldeles för trött, ledsen och förbannad för att formulera mig på ett konstruktivt sätt.
Låt oss bara konstatera en sak: Sverigedemokraterna kom in riksdagen för att en del av det här landets invånare kände igen sig i partiets beskrivning av samhället och attraherades av de lösningar som SD saluför.
Man är ingen trovärdig antirasist om man slätar över Åkessons framgång med dillade om vare sig en "misslyckad integrationspolitik" eller "den förda högerpolitiken". Rasismens orsaker är betydligt mer komplexa än så.
Med andra ord: Den nya antirasistiska rörelse som så många talar om idag och som vi förhoppningvis såg det första av i de spontana demonstrationer som hölls runt om i landet måste vara konsekvent och faktiskt erkänna rasismen och främlingsfientlighetens existens.
Det finns en främlingsfientlig opinion. Och håller man inte med opinion så är opinionen till för att vända.
Alltså: Inga kvällstidningskampanjer i världen kan stoppa Sverigedemokraterna från fortsatta framgångar.
Det krävs folkbildning. Argumentation. Diskussion. Och vi måste peka på vad som är rasismens konsekvenser.
Läs Daniel Poohls ledare på Expo.se.
Magnus Manhammar skriver också bra om arbetarrörelsens utmaningar på Newsmill.
Jag kan också meddela att jag har börjat skriva på en nya argumentationsbok: "Sverigedemokraterna har fel - även i riksdagen".
söndagen den 19:e september 2010
Redan nu förtjänar ni ett tack
Idag är dagen D. Det är som alla vet idag det avgörs hur vida Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen eller inte. Det är ödesdag för många av oss. Det är en ödesdag för dem som på fullaste allvar vill se ett intolerant och rasistiskt parti i vårt nationella parlament. Det är en ödesdag för Jimmie Åkesson i en egen hög person. Skulle hans parti inte nå den gyllene fyraprocentspärren kommer han att ryka som farsans ålrök hemma på gården.
Jag är inte den som vill folk illa. Men i det här fallet önskar jag att det faktiskt händer.
Skulle SD lyckades passera den där spärren så går vi en jävligt jobbig tid till mötes. Jag har känt av det många gånger under valrörelsen. Igår hände det igen. Jag stod på Drottningtorget i Göteborg. Föreningen Upptakt hade kallat till antirasistisk studiecirkelmanifestation. Vi var ett 80-tal som hade samlats. Strax innan jag skulle hålla mitt anförande kom en man fram till mig.
- Alex Bengtsson?, frågade han.
- Ja, det stämmmer, sa jag.
- Jag ville bara säga att du är en jävla hycklare. En lögnare och en svenskfientlig jävel. Det är du, Mona Sahlin, Robert Aschberg..., fortsatte han.
Sedan berättade han att han skulle gå hem till sin mormor. Och så stirrade han aggresivt på mig. Jag bad honom stanna hos sin mormor.
Efteråt så slog det mig att det är så här det kommer bli. Den intoleranta minoriteten av väljarkåren har självförtroende nu. Folk får gärna kalla mig både det ena och det andra. Det var snarare mannens blick som oroade mig. Hur agerar han mot flickan i slöja bredvid honom på bussen?
Jag är fullständigt övertygad om att det blir fler aggresiva blickar. Mer hat och motsättningar med SD i riksdagen. Jag har redan skrivit flera gånger om rasismens yttersta konsekvens. Den som har lärt sig av historien vet vad SD-retoriken leder till.
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Det är ingen idé att analysera valet innan varenda röst är räknad. Det är en av tusentals orsaker till att demokratin är så fin. Jag kan dock konstatera att skulle inte SD komma in i riksdagen så förtjänar alla vi som har argumenterat, diskuterat, informerat och lyssnat en helsickes massa ryggdunkar. Låt oss också konstatera att kampen inte slutar i och med ett valresultat. Skulle inte SD komma in den här gången så finns rasismen kvar i samhället. Och varenda fritidsgård, varenda arbetsplats, varenda köksbord och varenda köksbord är en grogrund för rasism, intolerans och ett spirande hat. Låt oss fortsätta kampen mot detta samhällets gift.
Avslutningsvis vill jag tacka några personer. Som några av er säkert känner till har vi mitt liv varit en turné de senaste fyren. Jag har besökt en bra bit över hälften av Sveriges kommuner. Om jag räknar lågt så har jag hållit en 500 föreläsningar om mestadels Sverigedemokraterna sedan hösten 2006. Den här resan hade inte varit möjlig om inte en massa fina och vänliga människor hade ställt upp för mig och kampen mot rasismen. Det är jag oerhört tacksam för. Och lika tacksam är jag för alla fantastiska vänskaper som jag funnit under de här fyra åren. Några av förtjänar dock ett extra tack.
Tack; Mamma, Pappa, Tania, Daniel, Anders, Kenny, Erik, Micke, Jonathan, Pettersson, Mattias, Petter, Gugge, PJ, Sara, Fagge, Adnan, Kristina och alla andra som gett dunkar i ryggen när det känts tufft och motigt. Tack för inspiration och idéer. Tack för att ni svarar mitt i natten och för att ni aldrig slutar tro på det jag och många av oss sysslar med.
Tack; Johan, Gugges föräldrar, Arefeh, Paula, Micke Österdahl, Oskar och många med er för husrum och den värme som ni gett under åren.
Tack; Alla eldsjälar som Hasse, Marcus och Anders i Skaraborg, Christer i Kungälv, Stefan på LO i Stockholm, Richard och Tommy i Örebro, Anna och Per i LR, Jarmo på Fastighets, Henrik i Avesta, Sara, Jenny, Erica och Fabian i Upptakt, Bo Ardström, Manhammar, Tyringe-Niclas, Frida och många, många fler. Tack alla ni 19965 medlemmar som gillade Sverigedemokraterna har fel på Facebook när det här blogginlägget skrevs.
Tack; K. Det är nu det börjar.
R.I.P: Eskil Almsenius, Skeppshunden Turbo & Alf Robertson.
Tack.
Imorgon fortsätter vi kampen.
fredagen den 17:e september 2010
SD-Umeå säger sanningen
Mikael Storm står på andraplats på Sverigedemokraternas lista till Umeå kommunfullmäktige. Han är medlem på Facebook precis som alla andra i det här landet. Alltså är han en typisk svensk. Men han skiljer sig lite från mängden. Storm stödjer nämligen en kampanj på Facebook för att frige den tjeckiska nynazisten Patrik Vondrak. Kampanjen drivs av det nazistiska nätverket Fria Nationalister. Taskigt läge kanske för en person som kandiderar för ett parti som säger sig ta avstånd från nazismen. Avslöjandena har ju haglat de senaste dagarna.
SD-kandidater som skriver nazisthälsningar i mail till partikamrater, SD-kandidater som förnekar Förintelsen på nazistiska forum, SD-kandidater som diggar historierevisionistiska böcker, SD-kanidater som menar att invandrare har en aggresiv gen, SD-kandidater som donerat pengar till den nazistiska våldsorganisationen Svenska Motståndsrörelsen, SD-kandidater som beskriver islam för en pedofilsekt på nazistiska forum, SD-kandidater som varit med i det enligt SD "kryptonazistiska" partiet Nationaldemokraterna und so weiter.
Man skulle ju kunna göra det enkelt för sig. Att påstå att det bara har med partiets bruna historia att göra. Men så är det givetvis inte. Till Sveriges Radio förklarar SD-Umeås starke man, Henrik Agerhäll, som det är i en intervju med SR-Västerbotten:
- Vi Sverigedemokrater vill ha minskad invandring precis som andra grupper, det är väl inte så mycket att säga om det.
Ja, precis. Det är ju bara SD och vit makt-rörelsen som sprider lögnen om exempelvis en så kallad "massinvandring".
Jag har skrivit om det här tidigare. Läs här.
SD-kandidater som skriver nazisthälsningar i mail till partikamrater, SD-kandidater som förnekar Förintelsen på nazistiska forum, SD-kandidater som diggar historierevisionistiska böcker, SD-kanidater som menar att invandrare har en aggresiv gen, SD-kandidater som donerat pengar till den nazistiska våldsorganisationen Svenska Motståndsrörelsen, SD-kandidater som beskriver islam för en pedofilsekt på nazistiska forum, SD-kandidater som varit med i det enligt SD "kryptonazistiska" partiet Nationaldemokraterna und so weiter.
Man skulle ju kunna göra det enkelt för sig. Att påstå att det bara har med partiets bruna historia att göra. Men så är det givetvis inte. Till Sveriges Radio förklarar SD-Umeås starke man, Henrik Agerhäll, som det är i en intervju med SR-Västerbotten:
- Vi Sverigedemokrater vill ha minskad invandring precis som andra grupper, det är väl inte så mycket att säga om det.
Ja, precis. Det är ju bara SD och vit makt-rörelsen som sprider lögnen om exempelvis en så kallad "massinvandring".
Jag har skrivit om det här tidigare. Läs här.
torsdagen den 16:e september 2010
En liten förvarning
Om SD kommer in i riksdagen kommer jag lägga på luren om du ringer mig på valnatten eller dagen där på och med darr på rösten ställer frågan "Hur kunde det här hända?" Om du säger att du inte visste. Att du inte trodde att det var möjligt. Att du läst på om Sverigedemokraternas mörka historia nu och inte trodde dina ögon. Att du tappade hakan när det gick upp för dig att partiet inte heller har gjort upp med sitt förflutna. Att du nästan svimmade när det gick upp för dig att SD nästintill står för exakt samma politik idag som när skinnskallar och nazister utgjorde stora delar av partiets aktivistkader. Du som inte hade kollat upp att partiet i det här valet hade kandidater som förnekat Förintelsen, tror att invandrare har en "aggresiv gen" och sponsrar militanta nazistorganisationer.
Jag kommer hånskratta åt dig om du säger att du läst deras partiprogram nu och att du häpnade när du läste att partiet på fullaste allvar vill ha ett "etniskt och kulturellt homogent samhälle".
Jag kommer se föraktfullt på dig som säger att anledningen till att SD kom in i riksdagen har med "den misslyckade integrationen" att göra. Du som kollektivt skuldbelägger och säger att om bara "dom, invandrarna" hade skött sig så hade Åkesson med vänner inte kommit in i riksdagen. Du som börjar dalta med SD. Bara för att en minoritet väljare valt att rösta på partiet. Du som börjar hörsamma deras främlingsfientliga och splittrande krav. Du som inte erkänner att det inte finns en främlingsfientlighet och intolerans i det svenska samhället. Bland våra vänner, på våra arbetsplatser, i våra familjer och kanske rent av hos oss själva. Ja, just du. Hos Dig.
Du som vägrar vara en konsekvent antirasist.
Och jag kommer se ner på dig som blir apatisk. Du som säger att nu är det kört. Du som gett upp eller ger upp och med andra ord ger fullständigt fan i vad som kan hända med vårt land om rasismen slår ännu mer rot i vårt samhälle.
Jag kommer ha väldigt svårt att ta dig på allvar om du, oavsett om SD kommer in i riksdagen eller ej, inte inser att det behövs en ny antirasistisk rörelse. Bestående av vanligt folk som helt enkelt tröttnat på rasismen och som tror att det är med kunskap, argument och genom att tala om rasismens konsekvenser som man bekämpar rasismen.
Du som bor i Göteborg tycker jag dessutom ska ansluta på den antirasistiska studiecirkelmanifestation som föreningen Upptakt och folkbildningsprojektet Sverigedemokraterna har fel anordnar på Drottningtorget kl. 11:00 nu på lördag.
Och du som inte röstar vill jag inte prata med på väldigt, väldigt, väldigt länge.
Jag kommer hånskratta åt dig om du säger att du läst deras partiprogram nu och att du häpnade när du läste att partiet på fullaste allvar vill ha ett "etniskt och kulturellt homogent samhälle".
Jag kommer se föraktfullt på dig som säger att anledningen till att SD kom in i riksdagen har med "den misslyckade integrationen" att göra. Du som kollektivt skuldbelägger och säger att om bara "dom, invandrarna" hade skött sig så hade Åkesson med vänner inte kommit in i riksdagen. Du som börjar dalta med SD. Bara för att en minoritet väljare valt att rösta på partiet. Du som börjar hörsamma deras främlingsfientliga och splittrande krav. Du som inte erkänner att det inte finns en främlingsfientlighet och intolerans i det svenska samhället. Bland våra vänner, på våra arbetsplatser, i våra familjer och kanske rent av hos oss själva. Ja, just du. Hos Dig.
Du som vägrar vara en konsekvent antirasist.
Och jag kommer se ner på dig som blir apatisk. Du som säger att nu är det kört. Du som gett upp eller ger upp och med andra ord ger fullständigt fan i vad som kan hända med vårt land om rasismen slår ännu mer rot i vårt samhälle.
Jag kommer ha väldigt svårt att ta dig på allvar om du, oavsett om SD kommer in i riksdagen eller ej, inte inser att det behövs en ny antirasistisk rörelse. Bestående av vanligt folk som helt enkelt tröttnat på rasismen och som tror att det är med kunskap, argument och genom att tala om rasismens konsekvenser som man bekämpar rasismen.
Du som bor i Göteborg tycker jag dessutom ska ansluta på den antirasistiska studiecirkelmanifestation som föreningen Upptakt och folkbildningsprojektet Sverigedemokraterna har fel anordnar på Drottningtorget kl. 11:00 nu på lördag.
Och du som inte röstar vill jag inte prata med på väldigt, väldigt, väldigt länge.
tisdagen den 14:e september 2010
"Extremisterna" hade fått vara kvar i dagens SD
Det är bråda tider för Sverigedemokraternas målvakt och alltiallo, Erik Almqvist. Ena dagen får han stå och debattera det faktum att Expo hittat upp emot 50 kanidater med en koppling till vit makt-rörelsen och köra på sedvanliga lögner om extremvänstern och fan och hans moster. Andra dagen hamnar han i en synnerligen märklig beef med komikern Soran Ismail om en utekväll som slutade i handgemäng. Vad som händer imorgon återstår att se. Soran Ismail-dispyten lär ju uppenbarligen fortsätta.
En tanke som har slagit mig de senaste dagarna är vad alla gamla sverigedemokrater som uteslutits och kastats ut ur partiet under åren tänker idag när de ser Almqvist och kompani i TV. För några år sedan, innan och något år efter att Jimmie Åkesson och hans gäng hade tagit över makten i partiet, rensades det som Almqvist kallar för "ideologiskt avvikande" eller "extremister" ut ur partiet. Ta bara partiveteranen Per Emanuelsson i Göteborg. Eller den tidigare ungdomsförbundsordföranden Jimmy Windeskog. Eller varför inte en av partiets grundare, Reine Wikström, som fick lämna sin post som ordförande i SD-Mölndal för några år sedan efter att han gjort comeback efter en tid i Nationaldemokraterna. Wikström hade också varit med i Nordiska rikspartiet. Och Wikström, liksom Patrik Ehn, hävdade ju att det bara var Göran Assar Oredssons nazistpartis "antikommunism" som var anledningen till att han en gång i tiden var med där.
Mikael Jansson, som Åkesson besegrade i partiledarvalet år 2005, fick en del skit av Åkesson-falangen för att han lät sådana som Wikström komma tillbaka till partiet och sedan få förtroendeuppdrag. Idag, fem år senare, är det faktiskt Jansson som har varit hårdast i ordvalen när Expo avslöjat kopplingar till vit makt-rörelsen. När Jansson ombads kommentera att hans vice ordförande i SD-Göteborg så sent som år 2005 skrivit nazisthälsningar i ett mail till en partikamrat sa Jansson följande:
– Jag kommer vara tvungen att fråga Patrik vad det här är för någonting Om det var ett skämt från hans sida och om det var ett skämt från den andre också, det vet inte jag. Jag tycker inte att vi ska skämta om totalitära regimer. Det är väldigt illa att skämta om, sa Jansson.
Och fortsatte:
– Om man har nationalsocialistiska ambitioner kan man inte vara med i partiet. Men jag tror inte att Patrik har det, då är det väldigt olycklig att man skriver ett sådant mejl. Patrik får förklara sig och sedan får vi ta upp det med partisekreteraren Björn Söder, säger Jansson.
Det kan tyckas milt formulerat men i jämförelse med Erik Almqvists uttalanden där han försvarar sina kandidater som bland annat fönekat Förintelsen på forumet Nordisk.nu så är Jansson hård som granit.
Det är lite grann upp och ner vända världen, med andra ord. Och jag har full förståelse för om sådana som Per "Bergsjöbrevet" Emanuelsson, Jimmy "Jag är viktigast i världen och gillar dessutom inte utomeuropeiska adoptioner" och Reine "NRP hade en schysst antikommunism" Wikström känner sig minst sagt sidsteppade. I dagens SD hade de troligen fått vara kvar.
En tanke som har slagit mig de senaste dagarna är vad alla gamla sverigedemokrater som uteslutits och kastats ut ur partiet under åren tänker idag när de ser Almqvist och kompani i TV. För några år sedan, innan och något år efter att Jimmie Åkesson och hans gäng hade tagit över makten i partiet, rensades det som Almqvist kallar för "ideologiskt avvikande" eller "extremister" ut ur partiet. Ta bara partiveteranen Per Emanuelsson i Göteborg. Eller den tidigare ungdomsförbundsordföranden Jimmy Windeskog. Eller varför inte en av partiets grundare, Reine Wikström, som fick lämna sin post som ordförande i SD-Mölndal för några år sedan efter att han gjort comeback efter en tid i Nationaldemokraterna. Wikström hade också varit med i Nordiska rikspartiet. Och Wikström, liksom Patrik Ehn, hävdade ju att det bara var Göran Assar Oredssons nazistpartis "antikommunism" som var anledningen till att han en gång i tiden var med där.
Mikael Jansson, som Åkesson besegrade i partiledarvalet år 2005, fick en del skit av Åkesson-falangen för att han lät sådana som Wikström komma tillbaka till partiet och sedan få förtroendeuppdrag. Idag, fem år senare, är det faktiskt Jansson som har varit hårdast i ordvalen när Expo avslöjat kopplingar till vit makt-rörelsen. När Jansson ombads kommentera att hans vice ordförande i SD-Göteborg så sent som år 2005 skrivit nazisthälsningar i ett mail till en partikamrat sa Jansson följande:
– Jag kommer vara tvungen att fråga Patrik vad det här är för någonting Om det var ett skämt från hans sida och om det var ett skämt från den andre också, det vet inte jag. Jag tycker inte att vi ska skämta om totalitära regimer. Det är väldigt illa att skämta om, sa Jansson.
Och fortsatte:
– Om man har nationalsocialistiska ambitioner kan man inte vara med i partiet. Men jag tror inte att Patrik har det, då är det väldigt olycklig att man skriver ett sådant mejl. Patrik får förklara sig och sedan får vi ta upp det med partisekreteraren Björn Söder, säger Jansson.
Det kan tyckas milt formulerat men i jämförelse med Erik Almqvists uttalanden där han försvarar sina kandidater som bland annat fönekat Förintelsen på forumet Nordisk.nu så är Jansson hård som granit.
Det är lite grann upp och ner vända världen, med andra ord. Och jag har full förståelse för om sådana som Per "Bergsjöbrevet" Emanuelsson, Jimmy "Jag är viktigast i världen och gillar dessutom inte utomeuropeiska adoptioner" och Reine "NRP hade en schysst antikommunism" Wikström känner sig minst sagt sidsteppade. I dagens SD hade de troligen fått vara kvar.
måndagen den 13:e september 2010
Vi lever i Armageddon
Fan, vad kallt det är. Det var den första tanken som slog mig när jag klev ut på gatan imorse. Smårusade ner för trapporna. Fortsatte springa. Väl vid Tunnelbanan såg jag att det var hela åtta minuter kvar till att den skulle gå. Tanken slog mig att än finns det både tid och hopp - trots att vi lever i Armageddon.
Det är tisdag idag. Jag viger hela veckan åt en vansinnesfärd genom Sverige. Igår avverkade jag första Hagagymnasiet i Norrköping. Sedan bar det vidare till Skärholmen och Röda korsets folkhögskola. På kvällen stannade jag till hos Kommunal i Uppsala. Idag blir det gymnasieskolor i Laxå och Örebro. Imorgon blir det folkhögskolor i Umeå och Vindeln. På torsdag blir det gymnasieskolor och fackligt repskap i norra Värmland. På fredag gymnasieskolor i Värmland. För att slutligen på lördag möta allmänheten i Göteborg och Skövde.
På många sätt är det som ett bokslut över mitt liv de senaste fyra åren. Måhända har det skapat både Alf Robertson och Per-Albin-komplex. Lite på skämt så där. Den här veckan finns det däremot ingen tid till vare sig komplex eller hybris. Och det finns ingen heller ingen plats till någon egentlig eftertanke. Det är lite som när jag jobbade på sjön. Trots den jävla höstkylan och den förbannade septembervinden så skulle krabbkuporna bara upp. Så rakt ut i skitvädret bara. Spy kan man göra över relingen. Och skulle man spy så går det spy med ena näven och dra en krabbkupa eller hummertina med den andra. Jobbet ska bara göras.
För mig handlar inte det här om någon personlig prestige. Jag har blivit för gammal för sånt. Och nog har jag så pass gott självförtroende att jag inte behöver gömma mig bakom någon fånig personvalskampanj för att dölja mitt självhat.
Det handlar om Sverige och människorna som bor här. Och de som en dag kommer se dagens ljus. Och de som faktiskt vill komma hit. Till höst och havsvindar. Om mindre än en vecka kan Sverige vara något annat. Om mindre än en vecka kan den som inte brydde sig sitta med byxorna ner och fråga sig vad fan som hände. Om sex dagar kan politiska kommentatorer sitta och dra slutsatsen att nog kan vara så att vi i det här landet har varit lite väl slapphänta mot "dom" som faktiskt ville komma hit. Om sex dagar kan ett parti med rötterna i fascismen sitta i Sveriges riksdag. Och alldeles plötsligt kan Sverige vara ett betydligt mer splittrat land än vad det är idag. Trots en bitvis polariserad valrörelse.
Alldeles plötsligt skiljer sig inte Sverige från de andra europeiska länderna. Alldeles plötsligt är vi ett land i mängden med ett främlingsfientligt parti i vårt nationella parlament. Låt oss göra allt för att det inte blir så.
Under den här valrörelsen har jag fått det bekräftat för mig att det är med kunskap och fakta som man bäst motverkar rasism, fördomar och främlingsfientlighet. Jag har också fått det helt och hållet klart för mig att vi måste tala mer om rasismens yttersta konsekvenser för att påminna varandra om vad som faktiskt står på spel.
Nu kräver inte jag att samtliga av er ska turnera runt i landet den sista veckan och föreläsa. Det skitjobbet får ni gärna överlåta på mig och några till. Det viktigaste arbetet hänger på er. Tjata på era kompisar om att verkligen gå och rösta. Berätta om varför just ni är antirasister. Låt inte likgiltigheten och den förhatliga cynismen gå segrande ur det här.
Vi lever i Armageddon nu. Höstkylan i Hjulsta och resten av Sverige går det inte att göra så mycket åt. Men låt oss se till att söndagsnatten blir en varm och behaglig lättnad. Låt oss se till att vi slipper rasisterna i riksdagen även efter den 19 september.
Det är tisdag idag. Jag viger hela veckan åt en vansinnesfärd genom Sverige. Igår avverkade jag första Hagagymnasiet i Norrköping. Sedan bar det vidare till Skärholmen och Röda korsets folkhögskola. På kvällen stannade jag till hos Kommunal i Uppsala. Idag blir det gymnasieskolor i Laxå och Örebro. Imorgon blir det folkhögskolor i Umeå och Vindeln. På torsdag blir det gymnasieskolor och fackligt repskap i norra Värmland. På fredag gymnasieskolor i Värmland. För att slutligen på lördag möta allmänheten i Göteborg och Skövde.
På många sätt är det som ett bokslut över mitt liv de senaste fyra åren. Måhända har det skapat både Alf Robertson och Per-Albin-komplex. Lite på skämt så där. Den här veckan finns det däremot ingen tid till vare sig komplex eller hybris. Och det finns ingen heller ingen plats till någon egentlig eftertanke. Det är lite som när jag jobbade på sjön. Trots den jävla höstkylan och den förbannade septembervinden så skulle krabbkuporna bara upp. Så rakt ut i skitvädret bara. Spy kan man göra över relingen. Och skulle man spy så går det spy med ena näven och dra en krabbkupa eller hummertina med den andra. Jobbet ska bara göras.
För mig handlar inte det här om någon personlig prestige. Jag har blivit för gammal för sånt. Och nog har jag så pass gott självförtroende att jag inte behöver gömma mig bakom någon fånig personvalskampanj för att dölja mitt självhat.
Det handlar om Sverige och människorna som bor här. Och de som en dag kommer se dagens ljus. Och de som faktiskt vill komma hit. Till höst och havsvindar. Om mindre än en vecka kan Sverige vara något annat. Om mindre än en vecka kan den som inte brydde sig sitta med byxorna ner och fråga sig vad fan som hände. Om sex dagar kan politiska kommentatorer sitta och dra slutsatsen att nog kan vara så att vi i det här landet har varit lite väl slapphänta mot "dom" som faktiskt ville komma hit. Om sex dagar kan ett parti med rötterna i fascismen sitta i Sveriges riksdag. Och alldeles plötsligt kan Sverige vara ett betydligt mer splittrat land än vad det är idag. Trots en bitvis polariserad valrörelse.
Alldeles plötsligt skiljer sig inte Sverige från de andra europeiska länderna. Alldeles plötsligt är vi ett land i mängden med ett främlingsfientligt parti i vårt nationella parlament. Låt oss göra allt för att det inte blir så.
Under den här valrörelsen har jag fått det bekräftat för mig att det är med kunskap och fakta som man bäst motverkar rasism, fördomar och främlingsfientlighet. Jag har också fått det helt och hållet klart för mig att vi måste tala mer om rasismens yttersta konsekvenser för att påminna varandra om vad som faktiskt står på spel.
Nu kräver inte jag att samtliga av er ska turnera runt i landet den sista veckan och föreläsa. Det skitjobbet får ni gärna överlåta på mig och några till. Det viktigaste arbetet hänger på er. Tjata på era kompisar om att verkligen gå och rösta. Berätta om varför just ni är antirasister. Låt inte likgiltigheten och den förhatliga cynismen gå segrande ur det här.
Vi lever i Armageddon nu. Höstkylan i Hjulsta och resten av Sverige går det inte att göra så mycket åt. Men låt oss se till att söndagsnatten blir en varm och behaglig lättnad. Låt oss se till att vi slipper rasisterna i riksdagen även efter den 19 september.
söndagen den 12:e september 2010
En bra debattör ska vara kryptonazist, tycker SD-Kungsbacka
Expos avslöjanden under gårdagen om SD-kandidater med kopplingar till vit makt-rörelsen och Nationaldemokraterna avfärdades på sedvanligt manér av partiets alltiallo, Erik Almqvist. I en intervju med Expo.se kallar Almqvist våra avslöjanden för "intentsägande". Det faktum att partikollegor förnekat Förintelsen så sent som för tre år sedan är dessutom enligt partiledare Åkesson "skåpmat". Så kommenterade han nämligen vår granskning i gårdagens Expressen.
Almqvist har dessutom lagt till argumentetet att det bara är bra att folk ändrar sig. Visst, man kan ha hängt med kryptonazisterna i ND för några år sedan men sedan kanske man såg ljuset och istället började lunka blåsippans väg precis som alla andra renlärliga sverigedemokrater. När Almqvist av Expos Kajsa Lindohhf fick frågan "Sverigedemokraterna ägnar mycket tid åt att distansera sig från den svenska vit makt-miljön, är då inte detta ett problem?" bet han ifrån så det stod härliga till: - Vi har inget behov av att distansera oss från den miljön eftersom vi inte har något gemensamt med dem.
Klassisk sverigedemokratisk historierevisionism. Partiet påstår att de inte har något med resten av den nationella rörelsen att göra. Det är trams. De har till stora delar samma historia. De driver bitvis samma politik. Och bland partiets aktivister finns det uppenbarligen de som faktiskt tycker att partiet har saker gemensamt med resten av den nationella rörelsen.
En av dem är SD-kandidaten Mattias From från Kungsbacka. På sin alldeles egna youtubekanal har han satt ihop en egen liten film med något han kallar "Best of Tor Paulsson". För de läsare som inte känner Tor Paulsson kan jag berätta att år 2001 blev utesluten från SD för att några månader senare bilda Nationaldemokraterna. Ett parti som SD valt att kalla för just "kryptonazister". I Froms hyllningsfilm kan man bland annat se när Paulsson och en aktivist från den paramilitära nazistorganisationen Legion Vasa debatterar i TV3-talkshowen "Hanna". År 2004 lämnade Tor Paulsson politiken efter att han dömts till ett år och fyra måndaders fängelse för att ha misshandlat sin sambo.
På Froms youtubekanal kan man också se ett klipp från SD:s nationaldagsfirande 1992 när dåvarande partiledaren Anders Klarström beskriver sitt parti som "en saneringsrörelse" inför ett gäng öldrickande skinnskallar. Bland kommentarerna på Froms kanal är det en nationaldemokrat som konstaterar att From har tagit material från hans kanal. Mattias From ger följande förklaring: "Hehe, jo, visst lånade jag en hel del från din kanal med!
Vi nationella måste ju hjälpa varandra ;)".
Mattias From rekommenderar också ett tal av den gamle fascistledaren och BSS-grundaren Sven Davidsson. Sverigedemokraterna har med andra ord fortfarande företrädare ute i landet som till skillnad från partiledningen står upp för sin historia och som inte har några som helst problem att inspireras av den.
*Inlägget är även publicerat på Expos valblogg.
Almqvist har dessutom lagt till argumentetet att det bara är bra att folk ändrar sig. Visst, man kan ha hängt med kryptonazisterna i ND för några år sedan men sedan kanske man såg ljuset och istället började lunka blåsippans väg precis som alla andra renlärliga sverigedemokrater. När Almqvist av Expos Kajsa Lindohhf fick frågan "Sverigedemokraterna ägnar mycket tid åt att distansera sig från den svenska vit makt-miljön, är då inte detta ett problem?" bet han ifrån så det stod härliga till: - Vi har inget behov av att distansera oss från den miljön eftersom vi inte har något gemensamt med dem.
Klassisk sverigedemokratisk historierevisionism. Partiet påstår att de inte har något med resten av den nationella rörelsen att göra. Det är trams. De har till stora delar samma historia. De driver bitvis samma politik. Och bland partiets aktivister finns det uppenbarligen de som faktiskt tycker att partiet har saker gemensamt med resten av den nationella rörelsen.
En av dem är SD-kandidaten Mattias From från Kungsbacka. På sin alldeles egna youtubekanal har han satt ihop en egen liten film med något han kallar "Best of Tor Paulsson". För de läsare som inte känner Tor Paulsson kan jag berätta att år 2001 blev utesluten från SD för att några månader senare bilda Nationaldemokraterna. Ett parti som SD valt att kalla för just "kryptonazister". I Froms hyllningsfilm kan man bland annat se när Paulsson och en aktivist från den paramilitära nazistorganisationen Legion Vasa debatterar i TV3-talkshowen "Hanna". År 2004 lämnade Tor Paulsson politiken efter att han dömts till ett år och fyra måndaders fängelse för att ha misshandlat sin sambo.
På Froms youtubekanal kan man också se ett klipp från SD:s nationaldagsfirande 1992 när dåvarande partiledaren Anders Klarström beskriver sitt parti som "en saneringsrörelse" inför ett gäng öldrickande skinnskallar. Bland kommentarerna på Froms kanal är det en nationaldemokrat som konstaterar att From har tagit material från hans kanal. Mattias From ger följande förklaring: "Hehe, jo, visst lånade jag en hel del från din kanal med!
Vi nationella måste ju hjälpa varandra ;)".
Mattias From rekommenderar också ett tal av den gamle fascistledaren och BSS-grundaren Sven Davidsson. Sverigedemokraterna har med andra ord fortfarande företrädare ute i landet som till skillnad från partiledningen står upp för sin historia och som inte har några som helst problem att inspireras av den.
*Inlägget är även publicerat på Expos valblogg.
lördagen den 11:e september 2010
Det är ett oväder på väg
Det är lördag förmiddag. Jag surfar runt på nätet och läser TV4 och Expressens uppföljningar av Expos avslöjanden om SD:s fortsatta kopplingar till vit makt-rörelsen. För vilket annat parti som helst hade avslöjandena varit graverande.
En av partiets toppkandidater i Göteborg, Patrik Ehn, skrev nazisthälsningar i en mailkonversation med en partkamrat som beklagade sig över att Ehn röstat för att partiet skulle underteckna FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Partikamraten som idag är ordförande i en lokalavdelning i Stockholmsområdet skriver i sitt mail att "Denna organisation godkändes inte av det Tredje Riket och därför kan vi ej heller den 8 maj 2005 skriva något i SD:s skrifter som hänvisar till denna brottsliga förening.". Han avslutar sitt mail med "Heil Hitler". Patrik Ehn som tidigare har avslöjats som före detta medlem av det nazistiska partiet Nordiska rikspartiet har varit omöjlig att nå för en kommentar. Han har helt enkelt stängt av sin mobil. Men på Twitter skrev han igår eftermiddags: "Regnet kommer. Växlar över till inre tjänst".
Kanske hade Ehn någonstans på känn att avslöjandena skulle komma. Han verkar emellertid inte behöva vara rädd för att bli utkastad ur partiet. Partiets alltiallo, Erik Almqvist, säger nämligen in en intervju med Expo att våra avlöjanden är "intetsägande".
"Intetsägande" är också det faktum att Christian Hendlertz, som kandiderar i Klippan och som idag sitter som ersättare i kommunstyrelsen i samma kommun, så sent som 2007 förnekade Förintelsen på vit makt-forumet Nordisk.nu. "Intetsägande" är också följande uppgifter som Expo idag kan presentera:
"21 kandidater är eller har varit medlemmar på Nordisk.nu
8 kandidater har tidigare varit medlemmar i Nationaldemokraterna.
17 kandidater finns i kundregister hos verksamma eller tidigare verksamma vit makt-bolag.
9 kandidater har andra typer av kopplingar. Exempelvis medlemskap i det nazistiska Nordiska rikspartiet, deltagande på nazistmöten och tidigare engagemang i skinnskallegrupper.
Totalt 51 personer ingår i sammanställningen, varav fyra har flera typer av kopplingar till vit makt-rörelsen eller Nationaldemokraterna."
Jag fortsätter surfa runt på nätet. Och ser vänsterföreträdare som gnäller på media. Jag ser borgare som gnäller på vänsterföreträdare som gnäller på media. Jag ser ett youtube-klipp där Filip och Fredrik skämtar om att alla svensk-somalier skulle gå med i SD. På Facebook läser jag till slut ett inlägg av min vän Damir hemma från Kungsbacka. Damir som flydde från Banja Luka i Bosnien i mitten av 1990-talet har skrivit anteckningen "Orolig inför valet". Jag läser den flera gånger. Får rysningar. Mår lite illa. Så här skriver Damir:
"Börjar känna riktig olust inför hur valet ska gå, undrar samtidigt om hur många val till det kommer ta innan det börjar springa runt militärer som plockar in folk som inte passar, att vissa människor inte får köpa medicin eller kan få vård på grund av vart de är födda eller vad de tror på.
Det är såhär det börjar, jag har sett det och upplevt det, de fina orden på ytan som snabbt blir hårdare och hårdare. Det är lätt att tro att det inte kan hända här, det tänker många och just därför kan det hända. Jag är ärligt talat livrädd, har sovit sämre och sämre ju närmare valet vi kommer, för varje kommentar jag har läst på sidor, för varje vän jag slutat prata med för att jag förstår inte hur man kan vara min vän och fortfarande hata mig. Jag vet förstås att så inte är fallet, men jag står inte ut med den dumhet som dessa människor präglas av, den smala synen på livet, samhället och människan, har väl kanske någonstans hoppats att de kanske ska vakna upp lite när de märker vad det kostar att hata. Detta ständiga hat.
Jag är rädd att jag ska få uppleva det jag redan en gång fått kämpa för större delen av mitt liv för att kunna lägga bakom mig, och lära mig leva med. Jag är rädd helt enkelt. Än mer blir jag rädd när människor säger att de inte tänker rösta, för det är inget skämt det här, varje röst man inte lägger betyder att de får en högre procentsats. Att de får mer av skattepengar att sprida sitt budskap som handlar om hat, nu mot muslimer, ganska snart om judar, kommunister, homosexuella, svarta, esteter, synthare you name it.
Det här handlar inte om några burkor i några skolor eller någon annan skitfråga. Det handlar om att välja de som ska representera landet de kommande 4 åren och kommer Sverigedemokraterna in så kan jag lova er; att det som många idag kanske skrattar åt när de hör för att det låter så löjligt, kommer bli verklighet, och det kommer värva fler som säger samma saker och till slut kommer det vara accepterat: Då kanske människor förstår vad rätten att rösta innebär, men vid det laget kan det vara för sent.
Om ni nu tror att detta är en överdriven bild av problemet hoppas jag verkligen ni har rätt, det tog ungefär 11 år i mitt hemland från att nationalister började göra sina röster hörda tills folkmord skedde, var väl ungefär samma i Tyskland. Om ni tror att de inte gör sina röster hörda ta en tur med bilen, titta på alla valplakat de har ute som ger mig kväljningar varje gång jag ser dem. Titta på varenda artikel på nätet och kolla kommentarerna, se åt vilket håll debatten går och vad som får uppmärksamhet.
Det är såhär det börjar, jag är bara orolig för hur det slutar. som får mig att må illa. Men det är någonstans det här som det handlar om."
Jag tänker på alla Twitterflöden, personvalskampanjer och jippon. Och sen tänker jag på sommaren år 2002 då Damir, jag och några till åkte runt i en minibuss i Halland. Vi delade ut flygblad som argumenterade mot SD. En låt som vi hela tiden spelade var bandet Torssons låt "Ovädret". "Det är ett oväder på väg, det är ett oväder på väg. Det kommer in ifrån Atlanten. Det är ett oväder på väg".
Patrik Ehn skyller på regnet. Själv är han med och skapar ett oväder av hat.
En av partiets toppkandidater i Göteborg, Patrik Ehn, skrev nazisthälsningar i en mailkonversation med en partkamrat som beklagade sig över att Ehn röstat för att partiet skulle underteckna FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Partikamraten som idag är ordförande i en lokalavdelning i Stockholmsområdet skriver i sitt mail att "Denna organisation godkändes inte av det Tredje Riket och därför kan vi ej heller den 8 maj 2005 skriva något i SD:s skrifter som hänvisar till denna brottsliga förening.". Han avslutar sitt mail med "Heil Hitler". Patrik Ehn som tidigare har avslöjats som före detta medlem av det nazistiska partiet Nordiska rikspartiet har varit omöjlig att nå för en kommentar. Han har helt enkelt stängt av sin mobil. Men på Twitter skrev han igår eftermiddags: "Regnet kommer. Växlar över till inre tjänst".
Kanske hade Ehn någonstans på känn att avslöjandena skulle komma. Han verkar emellertid inte behöva vara rädd för att bli utkastad ur partiet. Partiets alltiallo, Erik Almqvist, säger nämligen in en intervju med Expo att våra avlöjanden är "intetsägande".
"Intetsägande" är också det faktum att Christian Hendlertz, som kandiderar i Klippan och som idag sitter som ersättare i kommunstyrelsen i samma kommun, så sent som 2007 förnekade Förintelsen på vit makt-forumet Nordisk.nu. "Intetsägande" är också följande uppgifter som Expo idag kan presentera:
"21 kandidater är eller har varit medlemmar på Nordisk.nu
8 kandidater har tidigare varit medlemmar i Nationaldemokraterna.
17 kandidater finns i kundregister hos verksamma eller tidigare verksamma vit makt-bolag.
9 kandidater har andra typer av kopplingar. Exempelvis medlemskap i det nazistiska Nordiska rikspartiet, deltagande på nazistmöten och tidigare engagemang i skinnskallegrupper.
Totalt 51 personer ingår i sammanställningen, varav fyra har flera typer av kopplingar till vit makt-rörelsen eller Nationaldemokraterna."
Jag fortsätter surfa runt på nätet. Och ser vänsterföreträdare som gnäller på media. Jag ser borgare som gnäller på vänsterföreträdare som gnäller på media. Jag ser ett youtube-klipp där Filip och Fredrik skämtar om att alla svensk-somalier skulle gå med i SD. På Facebook läser jag till slut ett inlägg av min vän Damir hemma från Kungsbacka. Damir som flydde från Banja Luka i Bosnien i mitten av 1990-talet har skrivit anteckningen "Orolig inför valet". Jag läser den flera gånger. Får rysningar. Mår lite illa. Så här skriver Damir:
"Börjar känna riktig olust inför hur valet ska gå, undrar samtidigt om hur många val till det kommer ta innan det börjar springa runt militärer som plockar in folk som inte passar, att vissa människor inte får köpa medicin eller kan få vård på grund av vart de är födda eller vad de tror på.
Det är såhär det börjar, jag har sett det och upplevt det, de fina orden på ytan som snabbt blir hårdare och hårdare. Det är lätt att tro att det inte kan hända här, det tänker många och just därför kan det hända. Jag är ärligt talat livrädd, har sovit sämre och sämre ju närmare valet vi kommer, för varje kommentar jag har läst på sidor, för varje vän jag slutat prata med för att jag förstår inte hur man kan vara min vän och fortfarande hata mig. Jag vet förstås att så inte är fallet, men jag står inte ut med den dumhet som dessa människor präglas av, den smala synen på livet, samhället och människan, har väl kanske någonstans hoppats att de kanske ska vakna upp lite när de märker vad det kostar att hata. Detta ständiga hat.
Jag är rädd att jag ska få uppleva det jag redan en gång fått kämpa för större delen av mitt liv för att kunna lägga bakom mig, och lära mig leva med. Jag är rädd helt enkelt. Än mer blir jag rädd när människor säger att de inte tänker rösta, för det är inget skämt det här, varje röst man inte lägger betyder att de får en högre procentsats. Att de får mer av skattepengar att sprida sitt budskap som handlar om hat, nu mot muslimer, ganska snart om judar, kommunister, homosexuella, svarta, esteter, synthare you name it.
Det här handlar inte om några burkor i några skolor eller någon annan skitfråga. Det handlar om att välja de som ska representera landet de kommande 4 åren och kommer Sverigedemokraterna in så kan jag lova er; att det som många idag kanske skrattar åt när de hör för att det låter så löjligt, kommer bli verklighet, och det kommer värva fler som säger samma saker och till slut kommer det vara accepterat: Då kanske människor förstår vad rätten att rösta innebär, men vid det laget kan det vara för sent.
Om ni nu tror att detta är en överdriven bild av problemet hoppas jag verkligen ni har rätt, det tog ungefär 11 år i mitt hemland från att nationalister började göra sina röster hörda tills folkmord skedde, var väl ungefär samma i Tyskland. Om ni tror att de inte gör sina röster hörda ta en tur med bilen, titta på alla valplakat de har ute som ger mig kväljningar varje gång jag ser dem. Titta på varenda artikel på nätet och kolla kommentarerna, se åt vilket håll debatten går och vad som får uppmärksamhet.
Det är såhär det börjar, jag är bara orolig för hur det slutar. som får mig att må illa. Men det är någonstans det här som det handlar om."
Jag tänker på alla Twitterflöden, personvalskampanjer och jippon. Och sen tänker jag på sommaren år 2002 då Damir, jag och några till åkte runt i en minibuss i Halland. Vi delade ut flygblad som argumenterade mot SD. En låt som vi hela tiden spelade var bandet Torssons låt "Ovädret". "Det är ett oväder på väg, det är ett oväder på väg. Det kommer in ifrån Atlanten. Det är ett oväder på väg".
Patrik Ehn skyller på regnet. Själv är han med och skapar ett oväder av hat.
torsdagen den 9:e september 2010
Låt oss utgå en stund från att SD hade rätt
Det är snart två år sedan jag gav ut argumentationsguiden Sverigedemokraterna har fel. Boken används fortfarande och känns än mer aktuell idag än när den väl släpptes. En vanlig kritik som boken har fått, förrutom rörande den rosa layouten, är titeln vi valde. Givetvis stör sig sverigedemokrater men en och annan flummare har också hört av sig och hävdat att det är fel av mig att säga att SD har fel.
- Det finns inga rätt eller fel. Det är upp till var och en att bedöma.
Så kan man självklart resonera. Då är jorden inte helt säkert rund. Förintelsen har kanske inte ägt rum och Halmstads Bollklubb spelar inte i fotbollsallsvenskan.
Som den yttrandefrihetsfundamentalist som jag är så hävdar jag att det är min förbannade demokratiska rättighet att även i bokform få uttrycka att Jimmie Åkesson och hans polare har fel så det visslar om det.
Fast samtidigt ska man ta SD och deras politik på allvar. Oavsett hur illa man än tycker om partiet så är de ändå politiker. Och politiker ska man ifrågasätta. Och när politiker kommer med diverse påståenden och argument så borde man alltid ställa frågan hur de hade tänkt att lösa det aktuella problemet. Det gäller alla partier. Oavsett om det är sossar, moderater, sverigedemokrater eller Europeiska Arbetarpartiet (EAP).
Mikropartiet EAP hävdar till exempel att de vill kolonisera Mars. En följdfråga till dem borde ju rimligtvis vara: Hur ska det gå till? Och tro mig. EAP har svar. Men det svaret hade blivit en roman. Och till stora delar obegriplig.
Sverigedemokraterna har ju som de flesta partier ett valmanifest med en massa krav och lösningar. Men på många sätt känns det som om Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet från förra året där han hävdade att "muslimerna är vårt största utländska hot" utgör partiets manifest. Senast idag slog toppkanidaten i jämtländska Strömsund, Mikael Säbom, fast att han vill förbjuda islam i kommunen. Det är uppenbarligen kampen mot den påstådda "islamiseringen" som SD ser som sitt trumfkort i valrörelsen. Debatten om partiets reklamfilm passade partiet som handen i handsken. Det kunde Expo avslöja när man publicerade ett internt brev som Jimmie hade skickat ut i partiet. För Åkesson med vänner är kampen mot muslimerna uppenbarligen det centrala.
Och det kan man givetvis bemöta på en massa olika sätt. Jag tänkte utgå en stund från att Åkesson faktiskt hade rätt. Tänk om det faktiskt var så att "muslimerna är vårt största utländska hot". Eller än värre. Tänk om det var så som SD-syntharen Richard Jomshof skrev i sin blogg förra året:
"Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism".
Jomshof hänvisade till en artikel i tidningen The Daily Telegraph där de hävdade att år 2050 skulle 20 procent av EU:s befolkning vara muslimsk. Slutsatsen om att utvecklingen var det värsta hotet någonsin "långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism" drog Jomshof uppenbarligen själv.
Men åter till pudelns kärna. Om Jimmie och Richard hade rätt? Hur hade de då tänkt att lösa det hela?
Stoppa invandringen från muslimska länder? Ja, så kan man ju tycka. Men frågan kvarstår likt förbannat. Vad ska SD då göra med de cirka 500 000 (vanligt påstående från extremhögern) muslimer som idag bor i Sverige?
Partiet har ju sina lösningar. Det självklara svaret är partiets paradgren. "De ska assimileras". Muslimerna som redan är här ska enligt SD "bli svenskar". Ta seden dit man kommer och den grejen. Men när är man svensk?
I SD:s partiprogram går det att läsa följande: "svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk". Det är med andra ord inte busenkelt att bli svensk enligt SD. Du måste inte bara lämna din kultur bakom dig. Kroppspråket ska också bort (Zlatan är ju inte svensk enligt partiets ideolog Matte Karlsson för han har inget svenskt kroppspråk). Och muslim är heller ingen bra förutsättning för att bli lika svensk som Jimmie och gänget. Lägg där till att du måste uppfattas svensk av andra svenskar. Det kan i praktiken bli jävligt knepigt.
Låt oss säga att en tjej sitter på bussen i Säffle i Värmland. Hon är född i Sverige. Har endast svenskt medborgarskap. Har gått i skolan här och talar flytande svenska (läs: svårbegriplig värmländska). Hennes pappa är invandrare från Libanon. Hennes mamma är invandrare från Ghana. Enligt SD:s sätt att se det måste således samtliga av tjejens medresenärer på bussen i Säffle svara "ja" på frågan om hon är svensk eller inte om de nu skulle få den ställd till sig. Med andra ord: Det är inte så jävla lätt. Det är som SD själva konstaterar i sitt partiprogram: "Att uppgå i en nation kan ta generationer".
Och om man nu dessutom är muslim och är "vårt största utländska hot"? Kommer man tillåta sig att assimileras? Kommer man gå med på den "försvenskning" som Åkesson saluför. Troligen inte. Är man dessutom ett hot "långt värre än nazism och kommunism" då kan vi nog räkna med ett våldsamt motsånd också.
Frågan blir följdaktligen slående: Vad hade SD tänkt att göra med alla de människor som inte låter sig assimileras? De som inte blir svenskar på det sätt som Åkesson och gänget vill?
Självklart har Sverigedemokraterna en lösning även på det. Svaret heter "återvandring". Den svenska staten ska således meddela de som inte blir svenskar, de som fortfarande är vårt största utländska hot, att det är dags att lämna landet. Grejen är ju bara den att det uppstår en massa problem med en sådan lösning.
För det första är ju många av de som inte assimilerats på det sätt som Åkesson vill, på pappret och enligt Svea rikes lag, exakt lika mycket svenskar som Alex Bengtsson och Jimmie Åkesson. De är födda här. Har svenskt medborgarskap. Och många som inte är födda här har svenskt medborgarskap. Demokratin, som SD säger sig värna, sätts ur spel om inte alla medborgare är lika inför lagen. Och Sverige skulle hamna i ett rejält internationellt trubbel om vi alldeles plötsligt skickade ut människor ur landet som är svenska medborgare. Vart ska de ta vägen?
För det andra så råder det demokrati i Sverige. Och demokrati det innebär exempelvis religionsfrihet. Och hur illa än Micke Säbom i Strömsund, Richard Jomshof i Karlskrona och Jimmie Åkesson tycker om islam så är det människors demokratiska rättighet att vara muslimer. Och hur illa än föreningen Humanisterna tycker om alla religioner så är det allas frihet i det här landet att praktisera vilken religion de vill. Så länge du inte bryter mot lagen. Vare sig kristna eller islamistiska fundamentalister slipper undan lagboken. Inte heller scientologer eller andra religioner heller för den delen.
För det tredje så är en återvandring av nära på en halv miljon människor en kostsam affär. SD förespråkar ju ett så kallat återvandringsbidrag och pengarna hade rullat iväg ganska snabbt ur statskassan om en halv miljon människor alldeles plötsligt skulle lämna landet och dessutom få pröjs för det.
Det finns ju ett betydligt mer konstnadseffektivt sätt att gå till väga på. Strategin som genom historien har praktiserats när politiker pekat ur etniska eller för den delen religiösa minoriteter som "gigantiska hot" mot nationen. Lösningen stavas: Folkmord och etniska resningar.
Och man behöver inte slå upp historieböckerna och åka tillbaka till Adolf Hitlers skräckvälde för att minnas. Det räcker att åka tillbaka tjugo år i tiden när bosnienmuslimerna beskrevs som ett hot i forna Jugoslavien och se vad resultatet blev.
Med detta menar inte jag att Jimmie Åkesson sitter i sin villa nere i Sölvesborg och planerar ett folkmord. Jag menar heller inte att de som funderar på att rösta på partiet eller de som redan bestämt sig för att göra det förespråkar etniska rensningar.
Det jag menar är att utpekandets yttersta konsekvens ofta är densamma: Att vi har ihjäl varandra.
Och med den bakgrunden kan det finnas anledningar till att ibland utgå från att Sverigedemokraterna har rätt.
- Det finns inga rätt eller fel. Det är upp till var och en att bedöma.
Så kan man självklart resonera. Då är jorden inte helt säkert rund. Förintelsen har kanske inte ägt rum och Halmstads Bollklubb spelar inte i fotbollsallsvenskan.
Som den yttrandefrihetsfundamentalist som jag är så hävdar jag att det är min förbannade demokratiska rättighet att även i bokform få uttrycka att Jimmie Åkesson och hans polare har fel så det visslar om det.
Fast samtidigt ska man ta SD och deras politik på allvar. Oavsett hur illa man än tycker om partiet så är de ändå politiker. Och politiker ska man ifrågasätta. Och när politiker kommer med diverse påståenden och argument så borde man alltid ställa frågan hur de hade tänkt att lösa det aktuella problemet. Det gäller alla partier. Oavsett om det är sossar, moderater, sverigedemokrater eller Europeiska Arbetarpartiet (EAP).
Mikropartiet EAP hävdar till exempel att de vill kolonisera Mars. En följdfråga till dem borde ju rimligtvis vara: Hur ska det gå till? Och tro mig. EAP har svar. Men det svaret hade blivit en roman. Och till stora delar obegriplig.
Sverigedemokraterna har ju som de flesta partier ett valmanifest med en massa krav och lösningar. Men på många sätt känns det som om Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet från förra året där han hävdade att "muslimerna är vårt största utländska hot" utgör partiets manifest. Senast idag slog toppkanidaten i jämtländska Strömsund, Mikael Säbom, fast att han vill förbjuda islam i kommunen. Det är uppenbarligen kampen mot den påstådda "islamiseringen" som SD ser som sitt trumfkort i valrörelsen. Debatten om partiets reklamfilm passade partiet som handen i handsken. Det kunde Expo avslöja när man publicerade ett internt brev som Jimmie hade skickat ut i partiet. För Åkesson med vänner är kampen mot muslimerna uppenbarligen det centrala.
Och det kan man givetvis bemöta på en massa olika sätt. Jag tänkte utgå en stund från att Åkesson faktiskt hade rätt. Tänk om det faktiskt var så att "muslimerna är vårt största utländska hot". Eller än värre. Tänk om det var så som SD-syntharen Richard Jomshof skrev i sin blogg förra året:
"Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism".
Jomshof hänvisade till en artikel i tidningen The Daily Telegraph där de hävdade att år 2050 skulle 20 procent av EU:s befolkning vara muslimsk. Slutsatsen om att utvecklingen var det värsta hotet någonsin "långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism" drog Jomshof uppenbarligen själv.
Men åter till pudelns kärna. Om Jimmie och Richard hade rätt? Hur hade de då tänkt att lösa det hela?
Stoppa invandringen från muslimska länder? Ja, så kan man ju tycka. Men frågan kvarstår likt förbannat. Vad ska SD då göra med de cirka 500 000 (vanligt påstående från extremhögern) muslimer som idag bor i Sverige?
Partiet har ju sina lösningar. Det självklara svaret är partiets paradgren. "De ska assimileras". Muslimerna som redan är här ska enligt SD "bli svenskar". Ta seden dit man kommer och den grejen. Men när är man svensk?
I SD:s partiprogram går det att läsa följande: "svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk". Det är med andra ord inte busenkelt att bli svensk enligt SD. Du måste inte bara lämna din kultur bakom dig. Kroppspråket ska också bort (Zlatan är ju inte svensk enligt partiets ideolog Matte Karlsson för han har inget svenskt kroppspråk). Och muslim är heller ingen bra förutsättning för att bli lika svensk som Jimmie och gänget. Lägg där till att du måste uppfattas svensk av andra svenskar. Det kan i praktiken bli jävligt knepigt.
Låt oss säga att en tjej sitter på bussen i Säffle i Värmland. Hon är född i Sverige. Har endast svenskt medborgarskap. Har gått i skolan här och talar flytande svenska (läs: svårbegriplig värmländska). Hennes pappa är invandrare från Libanon. Hennes mamma är invandrare från Ghana. Enligt SD:s sätt att se det måste således samtliga av tjejens medresenärer på bussen i Säffle svara "ja" på frågan om hon är svensk eller inte om de nu skulle få den ställd till sig. Med andra ord: Det är inte så jävla lätt. Det är som SD själva konstaterar i sitt partiprogram: "Att uppgå i en nation kan ta generationer".
Och om man nu dessutom är muslim och är "vårt största utländska hot"? Kommer man tillåta sig att assimileras? Kommer man gå med på den "försvenskning" som Åkesson saluför. Troligen inte. Är man dessutom ett hot "långt värre än nazism och kommunism" då kan vi nog räkna med ett våldsamt motsånd också.
Frågan blir följdaktligen slående: Vad hade SD tänkt att göra med alla de människor som inte låter sig assimileras? De som inte blir svenskar på det sätt som Åkesson och gänget vill?
Självklart har Sverigedemokraterna en lösning även på det. Svaret heter "återvandring". Den svenska staten ska således meddela de som inte blir svenskar, de som fortfarande är vårt största utländska hot, att det är dags att lämna landet. Grejen är ju bara den att det uppstår en massa problem med en sådan lösning.
För det första är ju många av de som inte assimilerats på det sätt som Åkesson vill, på pappret och enligt Svea rikes lag, exakt lika mycket svenskar som Alex Bengtsson och Jimmie Åkesson. De är födda här. Har svenskt medborgarskap. Och många som inte är födda här har svenskt medborgarskap. Demokratin, som SD säger sig värna, sätts ur spel om inte alla medborgare är lika inför lagen. Och Sverige skulle hamna i ett rejält internationellt trubbel om vi alldeles plötsligt skickade ut människor ur landet som är svenska medborgare. Vart ska de ta vägen?
För det andra så råder det demokrati i Sverige. Och demokrati det innebär exempelvis religionsfrihet. Och hur illa än Micke Säbom i Strömsund, Richard Jomshof i Karlskrona och Jimmie Åkesson tycker om islam så är det människors demokratiska rättighet att vara muslimer. Och hur illa än föreningen Humanisterna tycker om alla religioner så är det allas frihet i det här landet att praktisera vilken religion de vill. Så länge du inte bryter mot lagen. Vare sig kristna eller islamistiska fundamentalister slipper undan lagboken. Inte heller scientologer eller andra religioner heller för den delen.
För det tredje så är en återvandring av nära på en halv miljon människor en kostsam affär. SD förespråkar ju ett så kallat återvandringsbidrag och pengarna hade rullat iväg ganska snabbt ur statskassan om en halv miljon människor alldeles plötsligt skulle lämna landet och dessutom få pröjs för det.
Det finns ju ett betydligt mer konstnadseffektivt sätt att gå till väga på. Strategin som genom historien har praktiserats när politiker pekat ur etniska eller för den delen religiösa minoriteter som "gigantiska hot" mot nationen. Lösningen stavas: Folkmord och etniska resningar.
Och man behöver inte slå upp historieböckerna och åka tillbaka till Adolf Hitlers skräckvälde för att minnas. Det räcker att åka tillbaka tjugo år i tiden när bosnienmuslimerna beskrevs som ett hot i forna Jugoslavien och se vad resultatet blev.
Med detta menar inte jag att Jimmie Åkesson sitter i sin villa nere i Sölvesborg och planerar ett folkmord. Jag menar heller inte att de som funderar på att rösta på partiet eller de som redan bestämt sig för att göra det förespråkar etniska rensningar.
Det jag menar är att utpekandets yttersta konsekvens ofta är densamma: Att vi har ihjäl varandra.
Och med den bakgrunden kan det finnas anledningar till att ibland utgå från att Sverigedemokraterna har rätt.
måndagen den 6:e september 2010
Vi behöver nya hjältar
"Vi behöver nya hjältar
och inga puckon från fyrtiotvå
som när dom faller
faller mjukt ändå" - Kenneth and the Knutters "Nya hjältar".
De två senaste veckorna har den dykt upp i huvudet på mig. Den gamla raggardängan om mansgrisar som fifflar och beter sig. Men det är inte versernas innehåll, även om de är rasande bra, som jag tänker på. Det är refrängen.
Vi tar det från början.
Förrförra lördagen bestämde jag mig för att gå in till stan. Jag skulle möta upp min vän Dalslänningen på Söder. Det anordnades tydligen någon slags festival i Hornstull. "En skön helg i Hornstull" hette den. Jag bor ju längst ut på blå linjen så det tog en stund att gå. Redan i Tensta var jag hungrig så jag satte mig på torget och käkade en kebab. Det var fullt med folk. Betydligt fler folk i centrum än en medelstor svensk stad. I centrum ser jag två valstugor. Sossarnas och vänstern. Inte så förvånande, kanske. Den här delen av Spångas valkrets är väl inte direkt känt för samla borgerliga sympatisörer. Vid vänsterns valstuga stod en äldre herre med sliten kavaj, en sån som blir en glimrande mantel av stål på första maj, och en ung kille med någon slags jeansväst. De delade ut Vänsterns valtidning. I sossarnas stuga satt en ensam pensionär. Klockan var halv två på dagen.
Jag pallade inte att gå längre. Blev för mätt av kebaben. Så jag tog tunnelbanan in till Fridhemsplan. Vid varje hållplats klev det på en massa människor. Samtliga hade valtidningen från Vänstern. Jag SMS:ade min vän vänsterpartisten i Hallunda. Hon . Hon sitter i en valstuga och säger att det går bra för partiet. I alla fall hennes del av Botkyrka.
Jag kliver av och promenerar över Västerbron till Hornstull. Dalslänningen är sen. Så jag vankar runt bland batikhäxor, trenchcoatfyllon och hipsters (inte underkläderna då). Konstnärer ställer ut konst. Jag ser några bekanta från poesin som står och läser. Någon har just läst på en öppen scen. Jag undviker dem inte. Men de ser inte mig. Och jag har ingen lust att umgås.
Allt är så uppslupet och självgott som det bara kan vara i statsdelar som Hornstull. Jag får nypa mig i armen för att mitt schartuanska arv vill de här människorna jävligt illa. Eller åtminstone säga åt dem ordentligt på skarpen. När jag passerar det hippa haket Strand ser jag att i stort samtliga av SSU:s Stockholms aktivister är där och delar flygblad. De anordnar någon slags gatuteater. Och några aktivister delar ut flygblad mot Centerpartiet (!). Jag tänker på den ensamma pensionären i sossarnas valstuga i Tensta, de dalande opinionssiffrorna och så kallade "radikala" sossars ständiga gnäll. Inte så konstigt kanske att det går dåligt om man väljer att klä ut sig till militär och spela gatuteater en lördag några veckor innan valet.
Och någonstans där började jag nynna på Kenneth and the Knutters gamla dänga.
Nu i lördags hade jag tagit tåget till Avesta. Jag klev av på Krylbo central, ni vet den där stationen som inte står kvar på tidtabelln. IF Metalls ungdomskommitté på orten anordnade tillsammans med SAP. Jag inleder kvällen med en kort föreläsning. De äldre besökarna ställer sig sedan framför samma scen när Stefan Sundström väser fram sina nya låtar. Han uppmanar folk att prenumerera på ETC-tidningarna och i en låt så gnäller han över folk googlar på nätet. Jag suckar för mig själv. Det schartuanska arvet gör sig inte gällande. Däremot känner jag en hopplöshet inför vänsterns ibland lika hopplösa konservatism. När Sundström är klar går jag ner en våning. Där spelar bandet som är anledningen till att jag valt att stanna kvar i Avesta. Bruket, från grannkommunen Fagersta.
- Hej och välkomna till Centerpartiets valupptakt. Maud Olofsson kommer strax att komma in och berätta om sina senaste förslag, säger bandets sångare.
Attacken med Centern känns lite mer berättigad och strategisk i ett samhälle som Avesta. Bruket bjuder den något förfriskade publiken på en konsert den sent kommer glömma. Jag får gåshud. Efter konserten pratar jag med bandets sångare. Vi pratar om att skriva texter, rakt i från hjärtat.
- Jag skriver bara som det är. Inga pekpinnar eller så. Vi sjunger om sånt vi har varit med om i Fagersta. Och så får folk tycka vad de vill om att vi sjunger om knark och stesolid och sånt, säger sångaren.
Dagen där på tänker jag på det där igen. Begreppet "politisk korrekt" är tröttsamt och endast något som högerextremister kommer dragandes med när argumenten tryter. Men jag känner en sådan enorm saknad av folk som vågar prata rakt ifrån hjärtat. Så väl i politiken som i poesin. Många gånger känns det som om de aktiva inom arbetarrörelsen och vänstern hellre använder kulturen för att minnas fornstora dar än till att hitta bilder ur människors vardag.
När jag någon timme senare läser en intervju med fotbollspelaren Pontus Wernbloom där han säger att "det vore helt sjukt och fel om Sverigedemokraterna kommer in riksdagen" så slår det mig också att offentliga personer, så väl politiker, artister och idrottsstjärnor många gånger lägger band på sig själva. De spontana uttrycken hålls tillbaka. Det är därför en sådan som Wernbloom blivit en hjälte på så kort tid.
Måndagen spenderar jag med en begynnande feber i Östersund där jag föreläser för elever. Under lunchen får jag reda på att den största arbetsplatsen för ungdomar i kommunen är olika callcentren. Jag funderar på när det ska dyka upp en skald i debatten som skriver om apatin på ett callcenter, World of warcraft och LSD-tripper. Lite senare under dagen får jag reda på att min vän Jenny Wrangborg har fått det fina Stig Sjödin-priset. Även om Jenny kanske kommer med pekpinnar ibland så står hon närmare Bruket än Stefan Sundström i sin poesi. Och nog är hon mer Tensta Centrum än någon fånig gatuteater i Tantolunden.
Och nog är det väl så att Jenny, Pontus Wernbloom och Bruket är nya hjältar att ta vara på. Men jag väntar på svensk grimehiphop om hur det är att jobba på ett callcenter i Östersund, vara dataspelsberoende och köra LSD-tripper för att slippa tristessen. Fast är klart. Sverige är inte Storbritanien. Och jag tror knappast att den svenska arbetarrörelsen och vänstern hade tagit till sig av sådana verklighetsskildringar.
och inga puckon från fyrtiotvå
som när dom faller
faller mjukt ändå" - Kenneth and the Knutters "Nya hjältar".
De två senaste veckorna har den dykt upp i huvudet på mig. Den gamla raggardängan om mansgrisar som fifflar och beter sig. Men det är inte versernas innehåll, även om de är rasande bra, som jag tänker på. Det är refrängen.
Vi tar det från början.
Förrförra lördagen bestämde jag mig för att gå in till stan. Jag skulle möta upp min vän Dalslänningen på Söder. Det anordnades tydligen någon slags festival i Hornstull. "En skön helg i Hornstull" hette den. Jag bor ju längst ut på blå linjen så det tog en stund att gå. Redan i Tensta var jag hungrig så jag satte mig på torget och käkade en kebab. Det var fullt med folk. Betydligt fler folk i centrum än en medelstor svensk stad. I centrum ser jag två valstugor. Sossarnas och vänstern. Inte så förvånande, kanske. Den här delen av Spångas valkrets är väl inte direkt känt för samla borgerliga sympatisörer. Vid vänsterns valstuga stod en äldre herre med sliten kavaj, en sån som blir en glimrande mantel av stål på första maj, och en ung kille med någon slags jeansväst. De delade ut Vänsterns valtidning. I sossarnas stuga satt en ensam pensionär. Klockan var halv två på dagen.
Jag pallade inte att gå längre. Blev för mätt av kebaben. Så jag tog tunnelbanan in till Fridhemsplan. Vid varje hållplats klev det på en massa människor. Samtliga hade valtidningen från Vänstern. Jag SMS:ade min vän vänsterpartisten i Hallunda. Hon . Hon sitter i en valstuga och säger att det går bra för partiet. I alla fall hennes del av Botkyrka.
Jag kliver av och promenerar över Västerbron till Hornstull. Dalslänningen är sen. Så jag vankar runt bland batikhäxor, trenchcoatfyllon och hipsters (inte underkläderna då). Konstnärer ställer ut konst. Jag ser några bekanta från poesin som står och läser. Någon har just läst på en öppen scen. Jag undviker dem inte. Men de ser inte mig. Och jag har ingen lust att umgås.
Allt är så uppslupet och självgott som det bara kan vara i statsdelar som Hornstull. Jag får nypa mig i armen för att mitt schartuanska arv vill de här människorna jävligt illa. Eller åtminstone säga åt dem ordentligt på skarpen. När jag passerar det hippa haket Strand ser jag att i stort samtliga av SSU:s Stockholms aktivister är där och delar flygblad. De anordnar någon slags gatuteater. Och några aktivister delar ut flygblad mot Centerpartiet (!). Jag tänker på den ensamma pensionären i sossarnas valstuga i Tensta, de dalande opinionssiffrorna och så kallade "radikala" sossars ständiga gnäll. Inte så konstigt kanske att det går dåligt om man väljer att klä ut sig till militär och spela gatuteater en lördag några veckor innan valet.
Och någonstans där började jag nynna på Kenneth and the Knutters gamla dänga.
Nu i lördags hade jag tagit tåget till Avesta. Jag klev av på Krylbo central, ni vet den där stationen som inte står kvar på tidtabelln. IF Metalls ungdomskommitté på orten anordnade tillsammans med SAP. Jag inleder kvällen med en kort föreläsning. De äldre besökarna ställer sig sedan framför samma scen när Stefan Sundström väser fram sina nya låtar. Han uppmanar folk att prenumerera på ETC-tidningarna och i en låt så gnäller han över folk googlar på nätet. Jag suckar för mig själv. Det schartuanska arvet gör sig inte gällande. Däremot känner jag en hopplöshet inför vänsterns ibland lika hopplösa konservatism. När Sundström är klar går jag ner en våning. Där spelar bandet som är anledningen till att jag valt att stanna kvar i Avesta. Bruket, från grannkommunen Fagersta.
- Hej och välkomna till Centerpartiets valupptakt. Maud Olofsson kommer strax att komma in och berätta om sina senaste förslag, säger bandets sångare.
Attacken med Centern känns lite mer berättigad och strategisk i ett samhälle som Avesta. Bruket bjuder den något förfriskade publiken på en konsert den sent kommer glömma. Jag får gåshud. Efter konserten pratar jag med bandets sångare. Vi pratar om att skriva texter, rakt i från hjärtat.
- Jag skriver bara som det är. Inga pekpinnar eller så. Vi sjunger om sånt vi har varit med om i Fagersta. Och så får folk tycka vad de vill om att vi sjunger om knark och stesolid och sånt, säger sångaren.
Dagen där på tänker jag på det där igen. Begreppet "politisk korrekt" är tröttsamt och endast något som högerextremister kommer dragandes med när argumenten tryter. Men jag känner en sådan enorm saknad av folk som vågar prata rakt ifrån hjärtat. Så väl i politiken som i poesin. Många gånger känns det som om de aktiva inom arbetarrörelsen och vänstern hellre använder kulturen för att minnas fornstora dar än till att hitta bilder ur människors vardag.
När jag någon timme senare läser en intervju med fotbollspelaren Pontus Wernbloom där han säger att "det vore helt sjukt och fel om Sverigedemokraterna kommer in riksdagen" så slår det mig också att offentliga personer, så väl politiker, artister och idrottsstjärnor många gånger lägger band på sig själva. De spontana uttrycken hålls tillbaka. Det är därför en sådan som Wernbloom blivit en hjälte på så kort tid.
Måndagen spenderar jag med en begynnande feber i Östersund där jag föreläser för elever. Under lunchen får jag reda på att den största arbetsplatsen för ungdomar i kommunen är olika callcentren. Jag funderar på när det ska dyka upp en skald i debatten som skriver om apatin på ett callcenter, World of warcraft och LSD-tripper. Lite senare under dagen får jag reda på att min vän Jenny Wrangborg har fått det fina Stig Sjödin-priset. Även om Jenny kanske kommer med pekpinnar ibland så står hon närmare Bruket än Stefan Sundström i sin poesi. Och nog är hon mer Tensta Centrum än någon fånig gatuteater i Tantolunden.
Och nog är det väl så att Jenny, Pontus Wernbloom och Bruket är nya hjältar att ta vara på. Men jag väntar på svensk grimehiphop om hur det är att jobba på ett callcenter i Östersund, vara dataspelsberoende och köra LSD-tripper för att slippa tristessen. Fast är klart. Sverige är inte Storbritanien. Och jag tror knappast att den svenska arbetarrörelsen och vänstern hade tagit till sig av sådana verklighetsskildringar.
torsdagen den 2:e september 2010
En vanlig dag på jobbet
Min vän journalisten Jerry Boman undrade hur det egentligen funkar när jag är ute och föreläser. Vad pratar jag om? Vad ställer folk för frågor? Och finns det verkligen Folkets hus-lokaler i varenda liten landsort. Jag tyckte att det var lika bra att Jerry hängde med någon gång. Och det gjorde han. I början av juni i år var jag inbjuden för att prata om den organiserade rasismen och främlingsfientlighetens framväxt i Sverige för gymnasieelever och SFI-elever i Hofors. Det blev lite av en vanlig dag på jobbet och Jerry satte ihop en liten film som skildrar det hela. Håll till godo.
onsdagen den 1:e september 2010
Vem är det egentligen som är en liten fegis?
Men du, din lilla fegis
som alltid går och gnäller
men som ändå följer vägen
som är jämn och slät och rak
Titta i en spegel
och säg mig vem som står där
är det verkligen en ynkrygg
som inte står för sin sak?
- Den sverigedemokratiska hiten "Blåsippans väg" från valet 2006.
Jag har tidigare skrivit om Sverigedemokraternas oförmåga att göra sig hörda i min gamla hemkommun Kungsbacka. Förra gången handlade det om ett öppet möte anordnat av kommunen om ensamkommande flyktingbarn. SD dök inte upp. I en bloggkommentar skrev en av partiets kandidater i kommunen att man prioriterade att dela flygblad istället.
Ja, det är klart. Det är ju betydligt skönare att ränna runt i villakvarter och slänga ner flygblad i brevlådor än att ta till orda och debattera mot kommunalråd, Migrationsverket och de svenskfientliga vänsterextremisterna i terrororganisationen Rädda Barnen. Eller?
Nu har SD gjort det igen. Idag anordnades en politikerdag på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka. Men SD dök inte upp. Ännu en gång hade partiet chansen att basha SSU:are, moderater och andra månkulturalister. Men icke. SD höll sig borta. Och nej, mitt gamla plugg hade inte hindrat From och company från att delta.
Likadant var det igår i Hallands södra delar. Då var det debatt på Osbecksgymnasiet i Laholm. SD hade sagt att de skulle dyka upp och debattera. Men de unga gulskjortorna höll sig undan.
Faktum är att jag dagligen får klagomål från ungdomar som kallt räknat med att Sverigedemokraterna ska besöka just deras skola men de kommer inte.
Och nej. Försök inte. Det handlar om skolor som de facto har bjudit in partiets representanter.
Det får mig att undra vad SD håller på med. Sitter de bara på Twitter och diskuterar med andra yrkes och ungdomspolitiker? Hänger de i valstugan på Sergels torg bara för att Jimmie och livvakten major Svenne gör det? Har de begett sig ut på Estlandskryssning igen?
En sak är i alla fall säker: Det är hög tid för Sverigedemokraterna att sluta gnälla om att ingen vill debattera med dem. Och kanske borde partiets allt i allo, ungdomsförbundsordföranden Almqvist, lägga krutet på att faktiskt besöka de skolor som bjuder in honom istället för att sitta framför datorn och författa pressmeddelanden om skolor som inte vill ha honom på besök.
som alltid går och gnäller
men som ändå följer vägen
som är jämn och slät och rak
Titta i en spegel
och säg mig vem som står där
är det verkligen en ynkrygg
som inte står för sin sak?
- Den sverigedemokratiska hiten "Blåsippans väg" från valet 2006.
Jag har tidigare skrivit om Sverigedemokraternas oförmåga att göra sig hörda i min gamla hemkommun Kungsbacka. Förra gången handlade det om ett öppet möte anordnat av kommunen om ensamkommande flyktingbarn. SD dök inte upp. I en bloggkommentar skrev en av partiets kandidater i kommunen att man prioriterade att dela flygblad istället.
Ja, det är klart. Det är ju betydligt skönare att ränna runt i villakvarter och slänga ner flygblad i brevlådor än att ta till orda och debattera mot kommunalråd, Migrationsverket och de svenskfientliga vänsterextremisterna i terrororganisationen Rädda Barnen. Eller?
Nu har SD gjort det igen. Idag anordnades en politikerdag på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka. Men SD dök inte upp. Ännu en gång hade partiet chansen att basha SSU:are, moderater och andra månkulturalister. Men icke. SD höll sig borta. Och nej, mitt gamla plugg hade inte hindrat From och company från att delta.
Likadant var det igår i Hallands södra delar. Då var det debatt på Osbecksgymnasiet i Laholm. SD hade sagt att de skulle dyka upp och debattera. Men de unga gulskjortorna höll sig undan.
Faktum är att jag dagligen får klagomål från ungdomar som kallt räknat med att Sverigedemokraterna ska besöka just deras skola men de kommer inte.
Och nej. Försök inte. Det handlar om skolor som de facto har bjudit in partiets representanter.
Det får mig att undra vad SD håller på med. Sitter de bara på Twitter och diskuterar med andra yrkes och ungdomspolitiker? Hänger de i valstugan på Sergels torg bara för att Jimmie och livvakten major Svenne gör det? Har de begett sig ut på Estlandskryssning igen?
En sak är i alla fall säker: Det är hög tid för Sverigedemokraterna att sluta gnälla om att ingen vill debattera med dem. Och kanske borde partiets allt i allo, ungdomsförbundsordföranden Almqvist, lägga krutet på att faktiskt besöka de skolor som bjuder in honom istället för att sitta framför datorn och författa pressmeddelanden om skolor som inte vill ha honom på besök.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)