Marcs misslyckande

På sjätteplats på listan över misslyckade högerextrema och högerpopulistiska partier kommer ett parti som i helgen samlas till eftervalskonferens. Den här artikeln har jag skrivit för Expo.se. På Expos hemsida finns också ett bildspel till artikeln.

Plats 6: Nationaldemokraterna

Det är fredagseftermiddag i juli 2010. Nationaldemokraternas partiledare Marc Abramsson och hans partikamrater går längs Visbys gator. De är på väg till Donners plats där partiet ska hålla sitt sista torgmöte under Almedalsveckan. Aktivisterna släpar på tidningar och fanor.

Partistyrelseledamoten Tomas Andersson kör bilen. Det är för tungt att släpa på den högljudda talaranläggningen. Trots att det är politikervecka är det i stort sett folktomt vid Donners plats. Det har varit annorlunda för de andra partierna som inte sitter i riksdagen. Både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson fyllde det lilla torget. Men Marc ser obekymrad ut. Trots riksdagspartiernas hundratals seminarier, tal och debatter har hans lilla parti ändå fått uppmärksamhet under veckan. Tre dagar tidigare fick Marc rubriker när han blev utmanad på debatt av Svenska Kyrkan. Då var Hamntorget i Visby fyllt med folk och debatten fick stort medialt utrymme.

Framme vid Donners plats presenteras Marc av vice partiledaren Daniel Spansk. Några flanörer fnissar åt honom och han drar direkt slutsatsen att det handlar om hans efternamn. Sedan håller han en monolog om sitt efternamns historia. Historien är osammanhängande men har med vallonerna att göra. När Marc tar över har ett tiotal personer, förutom partikamraterna, stannat till för att lyssna. Åskådarna vänder honom snart ryggen. Det är något annat som pockar på uppmärksamheten. På andra sidan torget står Jimmie Åkesson och äter glass.

När Nationaldemokraterna bildades 2001 hade partiet gott om självförtroende. Tor Paulsson och hans styvfar Anders Steen hade kastats ut ur Sverigedemokraterna. Några månader senare hade de bildat Nationaldemokraterna, tillsammans med bland andra Marc Abramsson. Partiet var en protest mot vad man uppfattade som ett allt mer "liberalisterat" Sverigedemokraterna.

Till skillnad från Sverigedemokraterna flirtade Nationaldemokraterna öppet med vit makt-rörelsen. Partiet, som hade Anders Steen som partiledare men i praktiken leddes partiorganisatören Tor Paulsson, blev snart en samlingsplats för både missnöjda sverigedemokrater och personer från öppet nazistiska organisationer. Nationaldemokraternas tal om att ena den nationella rörelsen verkade således gå hem. Men var Marc långt ifrån nöjd.

I valrörelsen 2002 hamnade Nationaldemokraterna i skymundan av Sverigedemokraterna. Efter valet tvingades partiledningen konstatera att Nationaldemokraterna, trots stora demonstrationer och omfattande flygbladsutdelningar, var långt efter sin konkurrent. Medan Sverigedemokraterna fick 50 kommunala mandat lyckades Nationaldemokraterna bara skrapa ihop fyra mandat, två i Haninge och två i Södertälje. I riksdagsvalet blev Sverigedemokraterna det största partiet utanför riksdagen. Nationaldemokraterna hamnade på tionde plats. Valresultatet var en besvikelse för Nationaldemokraterna som hade utmålat Sverigedemokraterna som ett utdöende parti.

Marc Abramsson ville ha mer inflytande och makt i partiet men fick även efter valet fortsätta hålla sig till ungdomsförbundet och partiets Stockholmsdistrikt. Under ledning av Abramsson växte Nationaldemokratisk Ungdom, NDU. När den nazistiska Salemmarschen, till minne av en mördad ung skinnskalle, slog deltagarrekord år 2003 var NDU med och höll i trådarna. Respekten för Abramsson växte inom vit makt-rörelsen. I augusti deltog Abramsson i en attack mot den årliga Prideparaden. Attacken sågs som en intäkt för att partiet var på väg att radikaliseras. Abramssons gatustyrka "AKG", en grupp uniformerade unga män, bevakade rättegången där bland andra Marc dömdes för bland annat våldsamt upplopp. Sakta men säkert blev Abramsson och hans unga allierade en maktfaktor inom partiet.

Hos Marc Abramsson och partikollegan Vavra Suk, internationell sekreterare och ideolog, växte missnöjet mot partiets ledning. Under sommaren 2004 fick de chansen att ta makten. Det blev en hård intern strid.

Det handlade till en början om en motion som partiledaren Anders Steen hade lagt i Haninge kommunfullmäktige. Steen ville få till stånd en upplysningskampanj mot antisemitism i kommunen. Tanken var att rikta udden mot antisemitismen bland muslimer men förslaget splittrade partiet. Antisemiterna i Nationaldemokraterna blev förbannade. För Marc och Vavra var missnöjet perfekt. Men det räckte inte. Det som fick partiet att splittras på allvar var när Tor Paulsson misshandlade sin sambo inför en grupp partikamrater på en midsommarfest i Gagnef. Nyheten slog ner som en bomb inom den nationella rörelsen.

Sommaren 2004 kunde således utomstående beskåda Nationaldemokraternas sönderfall. Flertalet av partiets frontfigurer försvann. Paulsson dömdes till fängelse och lämnade politiken och partiledaren Anders Steen lämnade sin plats i Haninge kommunfullmäktige. En del medlemmar försvann in i vit makt-rörelsen. Andra återvände till moderskeppet, Sverigedemokraterna.

Marc Abramsson tog över ett litet parti när han utsågs till partiorganisatör. Efter den händelserika sommaren 2004 har Nationaldemokraterna aldrig riktigt återhämtat sig. Partiet har under åren sökt efter samarbetspartners för att på så sätt växa. Inför valet 2006 slog sig Nationaldemokraterna samman med Nils-Eric Hennixs "Frihetsparti". Hennix som hade en bakgrund i Moderaterna valdes till partiledare. Valrörelsen 2006 blev ännu ett bakslag. Partiet tappade sina mandat i Haninge, behöll sina mandat i Södertäljare och lyckades vinna en plats i grannkommunen Nykvarns kommunfullmäktige. På riksplanet blev glappet till Sverigedemokraterna ännu större och Nationaldemokraterna passerades av bland annat New age-partiet Enhet.

Kort efter valet lämnade Hennix partiledarposten och sedan dess har Marc Abramsson varit både partiorganisatör och partiledare. Konflikterna har fortsatt. Sommaren 2007 splittrades partiet ännu en gång.

En av de få regioner där partiet faktiskt ökade i styrka efter Tor Paulssons glansdagar var Västmanland där Nationaldemokraterna under ledning av Fagerstabon Markus Andersson bedrev en febril aktivitet. När Markus Andersson och hans kamrater krävde mer inflytande i partiet petades han från sina uppdrag vilket ledde till att han med flera andra lämnade Nationaldemokraterna. I ett internt brev skrev han tillsammans med flera partiaktivister:
"I korthet kan man säga att kritiken riktar sig mot en ledarstil som går ut på att till varje pris behålla makten, snarare än att utveckla organisationen och bygga upp nya förmågor som kan ta åt sig ansvar och på så sätt få organisationen att utvecklas"

Andersson startade sedan gruppen Aktion för Sverige som har haft ambitionen att bli ett parti. Ur uppbrottet med Nationaldemokraterna bildade i sin tur organisationen Nordisk Ungdom som säger sig stå nära Nationaldemokraterna men som under sin ettåriga existens har haft mer samröre med Svenskarnas parti.

Trots konflikterna har partiet lyckats med sin satsning på att ge ut en veckotidning. Med hjälp av aktivister från vit makt-nätverket Info-14 har partiet lyckats locka så pass många prenumeranter att partiets tidning Nationell idag har beviljats presstöd.

Inför årets val hoppades Nationaldemokraterna på ett ökat stöd på det kommunala planet. Till undsättning hade en grupp missnöjda sverigedemokrater, som under kort tid kallade sig för Demokratisk Allians, anslutit. Men framgången uteblev. Inte heller i Vimmerby där partiet rekryterat Rasmus Gårdebrink, tidigare aktivist i nazistiska Svenska Motståndsrörelsen, lyckades Nationaldemokraterna nå framgång. Partiet behöll sina mandat i Södertälje och lyckades med nöd och näppe behålla platsen i Nykvarns kommunfullmäktige. Under eftervalsdebatten har Marc Abramsson ännu en gång mött kritik för sitt sätt att leda partiet. På nazistiska forum haglar anklagelserna från före detta medlemmar och andra som säger sig ha sympatiserat med partiet. Det är få inom den nationella rörelsen som idag försvarar Marc Abramsson. När partiet i helgen anordnar en eftervalskonferens är frågan hur stort stödet är för den makthungrige Marc Abramsson inom partiet.

Malmö blir aldrig min stad

Landar på Sturups flygplats klockan 08:00. Det regnar men vinden är något ljummare än på Bromma, tänker jag. Får tag i en taxi. Klockan 08:10 ringer Skånepartiets ledare Carl P Herslow och vill intervjua mig i sin närradiosändning. Han har läst i dagens tidning att jag under kvällen ska föreläsa i Hyllie kyrka. Temat är "Antisemitism och islamofobi". Det stör högerpopulisten Herslow. Jag avböjer intervjun då jag ska hålla två föreläsningar under morgonen och förmiddagen. Anländer Biografen Spegeln och föreläser och diskuterar med fantastiska högstadieelever från Klagshamn. Klagshamn tillhör Malmös så kallade gräddhylla. För att använda extremhögerns vokabulär är statsdelen i stort sett "etnisk och kulturellt homogen". Strax efter min andra föreläsning kommer en pojke fram till mig. Han är en av de få färgade eleverna. Pojken har reagerat på när jag talade om att ingen politiker eller kompis ska kunna bestämma hur vida man är svensk. Uppfattar man sig som svensk och bor här är man det, sa jag. Pojken ser fundersam ut. Han säger att han aldrig har hört något liknande.

När jag föreläst färdigt är klockan 12:00 och Carl P Herslows närradioprogram är slut. Jag noterar att Herslow ringt och talat in tre arga meddelanden. Det skånepartisten stör på sig i intervjun i tidningen City är att jag jämför (inte likställer) islamofobi och antisemitism. Herslows monolog innehåller också kritik mot att Expo i det senaste numret publicerat en bild på honom. Högerpopulisten menar att det är fel att hans parti förekommer i tidningen som också skriver om nazister. Herslow som kallat islam för en "psykosocial sjukdom" avslutar sista meddelande med att säga att han är stolt islamofob. Jag kliver ut på Stortorget och i det ihållande duggregnet vandrar jag över Gustav Adolfs torg.

För fyra år sedan bodde jag här. I Malmö. En onsdagskväll i maj tog jag en Swebus Express från Stockholm med Håkan Hellströms "Dom kommer bliva på dig igen" på repeat i hörlurarna och en naiv pojkdröm om att genom Livets hårda skola lyckas etablera mig som skribent i Malmö. Det var valår och Malmö, ja, hela Skåne, kokade. Sverigedemokraterna hade redan slagit igenom i valet 2002. Allt talade för att partiet skulle öka ytterligare i det stundande valet. Samtidigt fanns Carl P Herslow och hans skåneparti sedan länge i kommunen och regionen. Jag fixade ett rum i en gammal industrilokal. Det blev några artiklar i fackpressen men nästan all tid ägnades åt Expo. Efter valet flyttade jag hem. Till Frillesås. Min Malmö-vistelse blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Verkligheten hann ikapp pojkdrömmen. Istället hoppade jag in i nästa: Krabbfabriken i Bua. Men det är en annan historia.

Kl 12:30 ringer en arg dam som kör hela SD-argumentationen för mig i över en halvtimme. Hon har också läst artikeln i City. Muslimerna tar snart över, berättar hon. Och det får man inte säga för säger man det blir man stämplad som rasist, fortsätter hon. Och kyrkan har fallit för homolobbyn får jag också reda på. Under telefonsamtalet tar jag mig in på McDonalds vid köpcentret Triangeln och lyckas inhandla en Big Mac-meny. När samtalet är slut har burgaren kallnat. Framför mig sitter tre män i övre medelåldern. Plötsligt säger en av dem: - Antisemitism och islamofobi är rasism... Vilken jävla idiot. Säkert Stockholmare. Han bläddrar i dagens City. - Hallå! Här är jag, säger jag. Pinsam tystnad uppstår. Fan, Malmö alltså. Det blir aldrig min stad, tänker jag och vandrar vidare till Möllevångstorget och Café Nyhavn där jag brukade sitta och jobba (nåja, dricka en del öl) när jag bodde i Malmö. Det blir en 15 000 tecken lång artikel med rubriken "Konsten att förstöra ett parti". Artikeln lär dyka upp i en av Dalslänningen kraftigt nedbantat version på Expo.se . Den ursprungliga versionen kommer publiceras här som nummer sex på Fiasko top 10.

Klockan 17:00 anländer min vän Gunnar. Vi äter middag tillsammans. Kebab med mildsås. Sedan tar vi en taxi ut till Hyllie. Gunnar berättar för mig att Hyllie ligger i närheten av där flera av "Den nya lasermannens" skott har avlossats. Det är en vacker liten kyrka. Prästen Mats Egfors som har bjudit in mig välkomnar oss vid ingången. Inne i kyrkan är en grupp pensionärer redan samlade. Efter en stund kommer Carl P Herslow in i lokalen. Vi hälsar artigt och Calle är inte alls lika ilsken som han var i telefon. Under föreläsningen talar jag om vikten av att vara konsekvent antirasist. Det går inte att "välja" vilken hatlära man ska ogilla. Ska du vara trovärdig antirasist måste du motsätta dig alla former av kollektivt skuldbeläggande, generaliseringar och fördomar. Jag försöker också påvisa de skillnader men också uppenbara likheter som finns mellan antisemitismen och islamofobin. Under den efterföljande diskussionen går Herslow i polemik ett par gånger. Han har uppenbarligen svårt för det här med att vara konsekvent och att hindra sig själv från att klumpa ihop människor, den gamla högerpopulisten. En äldre man i publiken säger till slut till Herslow att det var roligare när Calle stod utanför Systembolaget och bjöd på snaps som protest mot alkoholmonopolet i början av 1980-talet. I taxin tillbaka mot stan talar jag och Gunnar om det där. Kanske placerade mannen ett frö i Herslows hjärna. Skånepartiet som de senaste åren tycks lida av en slags besatthet kring islam kanske skulle börja driva klassiskt skattemissnöje nu istället då Sverigedemokraterna har vunnit de främlingsfientliga väljarna från Skånepartiet.

Senare på kvällen tar vi ett par öl på sunkhaket Golden. När jag vid midnatt står inne på dass kommer en textrad till mig: "Jag både älskar och hatar sunket på Malmös toaletter". Några minuter senare i baren säger jag det igen. - Jävla Håkan Hellström, säger jag sen då jag fattar att textraden är ett direkt resultat av att jag mer eller mindre har missbrukat hans senaste platta "Två steg från paradise" de senaste dagarna. Jag somnar med skivan i lurarna på en madrass i Gunnars kök. När jag kliver på tåget hem till Stockholm tänker jag på Carl P Herslow, Klagshamnspojken, Gunnar och allt som händer i deras stad. Och jag låter den vara deras. För Malmö blir aldrig min stad.

Harry öppnade eget när ND trillade ner i "nassegropen"

Idag stod Sverigedemokraternas ekonomiska talesman, Johnny Skallin, i Sveriges riksdag och presenterade sitt partis så kallade skuggbudget. För tio år sedan delade samma Johnny ut flygblad för samma parti i Stockholmsområdet. Det berättar han i sitt kapitel i Sverigedemokraternas jubileumsbok. De flesta av Johnnys partikamrater i SD-Stockholm bröt sig loss och bildade ett annat parti, Nationaldemokraterna. Johnny själv tog en högextrem siesta och flyttade hem till Sundsvall för att dyka upp 2006 som SD-Sundsvalls starka man. Då ersatte han eurodisco-sångaren Martin Klausen som hade anslutit från ND.

Nåväl. En dag som denna när Sverigedemokraterna med väljarnas förtroende i ryggen har fått den äran att lansera en skuggbudget är det lätt att måla fan på väggen. Faktum kvarstår: Så väl den svenska extremhögern som högerpopulismen innehar världsrekordet i fiaskon och sortier. Det är dags att presentera plats nummer 7 på min lista över misslyckade högerextrema och högerpopulistiska partier. Den här gången handlar det om ett parti som leddes och grundades av en man som Skallin med stor sannolikhet delade flygblad med för tio år sedan.

Plats 7: Nya Folkhemmet

Harry Edlund var en av dem som följde med SD-Kungsbackas Mattias Frohms favoritdebattör Tor Paulsson ur Sverigedemokraterna när Nationaldemokraterna bildades. Som tack för hjälpen blev Harry seniorordförande i det nya partiet som direkt blev en samlingsplats för både missnöjda sverigedemokrater och nazister. Under sin tid i ND utmärkte sig Harry bland annat genom att vägra att använda megafon när han talade vid partiets manifestationer. Harry tyckte att det var barnsligt med talaranläggningar och megafoner. Hans pipa behövde inte mickas upp, tyckte han.

När ND föll ihop som ett korthus efter att partiets grundare Paulsson häktades och senare dömdes för att ha misshandlat sin sambo under en midsommarfest var det många som lämnade partiet. De försvann åt lite olika håll. Några kröp tillbaka till moderskeppet, SD. Andra rusade in i Nationalsocialistisk Front. Några hakade på det nybildade Nordiska förbundet. De som stannade kvar var oerhört få och Nationaldemokraternas aktivistkader dags dato är lätträknand. "Annat var det på Tors tid", är ett idag klassiskt fd. ND:are-mantra.

Harry Edlund och hans polare i ND-Haninge tog det emellertid cool i ett par år. Det skulle dröja till våren 2006 innan Harry gjorde storstilad comeback. Han hade i och för sig agerat politisk vilde i Haninge kommunfullmäktige under tiden, men i alla fall. Rykten hade cirkulerat under en tid i den nationella rörelsen om att Edlund skulle lansera ett nytt parti vilket han också gjorde. Arbetsnamnet var från början "Välfärdsväktarna" men namnet godkändes inte av Valmyndigheten.

- Vi fick inte registrera det namnet för att en arab hade registrerat namnet Välfärdspartiet, berättade Harry för mig när jag intervjuade honom för Expo.se:s räkning.

Harry förklarade också varför han och de numer före detta sverigedemokraterna och nationaldemokraterna hade bildat ännu ett parti.

- Vi ska försöka rida spärr för så väl SD som ND i Haninge och ta deras väljare, väljare som i ren desperation och i avsaknad av något svenskvänlgt alternativ har vänt sig till nazistanstrukna organisationer,

Under intervjun myntade Harry också ett helt nytt, i antirasistiska kretsar, numer klassiskt begrepp: Nassegropen.

- När ND föll så djupt ner i nassegropen så kunde jag inte vara med längre, sa Harry för att sedan berätta att hans parti framförallt skulle driva frågor rörande "befolkningspolitiken".

Det blev dock ingen vidare succé för Nya Folkhemmet. I kommunvalet i Haninge, den enda kommunen där de ställde upp, fick partiet endast 0,35 procent (143 röster). I samma val tog Sverigedemokraterna tillbaka de två mandat som Nationaldemokraterna hade erövrat i valet 2002. Harry fortsatte arbetet med sitt parti. I alla fall i tre år till. Hemsidan för hans parti är inte uppdaterad sedan 2009. Nya Folkhemmets bidrag till det politiska livet blev såldes ett begrepp.

Vi tar det igen: Nassegropen.

Det blev inget badhus i Åstorp - historien om Tony, Conny och Gösta

Odysséen genom den svenska högerextremismen och högerpopulismen fortsätter. Detta för att en gång för alla krossa myten om en ständigt framväxande rörelse utan fel och brister. På plats åtta på min lista över misslyckade högerextrema och högerpopulistiska partier hamnar egentligen inte ett parti, snarare en kommun. I lilla skånska Åstorp har högerpopulister under ledning av dirigent Tony Wiklander ställt upp i valen i olika konstellationer. Det har varit Framstegspartier, Löntagarpartier och en herrans massa partier. Nu när Tony Wiklander är en av de tjugo sverigedemokraterna i riksdagen kan det finnas en poäng att berätta historien om hans politiska gärning i sin hemkommun.

Plats 8: Kommunens framtid

Den skånska politiken har under de senaste trettio åren förärats eller förfärats, det beror på var man står politiskt, av en bunt partier som slentrianmässigt brukar beskrivas som "högerpopulister" eller "missnöjespartier". Gemensamt för de flesta av dessa partier är att de har letts av karismatiska (nåja) frontfigurer som inte har dragit sig för att testa på lite annorlunda arbetsmetoder för att få uppmärksamhet. Några av dessa herrars partier kommer längre upp på listan. Nästan varje skånsk kommun har haft högerpopulister invalda i kommunfullmäktige. Många av partierna, eller i alla fall deras politiker, har senare gått in i SD. Högerpopulisterna har på många sätt krattat grusgången för Björn Söder och gänget.

I Åstorp, en liten bruksort i nordvästra Skåne, har Tony Wiklander varit den som har hållit den högerpopulistska fanan högst. Det har varit Framstegspartier, Löntagarpartier och allsköns hittepå. Men han har haft konkurrens av andra glada gubbar som aspirerat på den inofficiella titeln "Missnöjeskungen av Åstorp". Förutom Tony har även den gamle nydemokraten Conny Prisell och den avlidne före detta socialdemokraten Gösta Brodin väckt uppmärksamhet med sina olika partibildningar. Alla tre går dock att härleda till partiet Kommunens framtid som satt i kommunfullmäktige mellan 2002 och 2010.

I valet 2002 blev Kommunens framtid Åstorps tredje största parti. Partiet var sprunget ur Tony Wiklanders Framstegsparti men hade också fått draghjälp av den före detta socialdemokraten Gösta Brodin. Brodin hade blivit lite av en rikskändis när han gnällde på sitt före detta partis invandringspolitik. Brodin ville också HIV-testa flyktingar. Wiklander som basade över den spräckta högerpopulistiska valalliansen Skånes Väl hade även han en bakgrund inom socialdemokratin. Wiklander hade efter sitt medlemskap i sossarna hoppat över till VPK för att sedan påbörja sin högerpopulistiska resa där just flyktingstopp och invandringskritik var viktiga hörnstenar. Men Wiklander och Brodin behövde mer än just flyktingstopp för att få väljare i valet. De nya kumpanerna plockade därför fram en populistisk klassiker. De vill bygga ett badhus. Kommunens framtid fick således smeknamnet "Badhuspartiet".

Vid den här tiden körde Conny Prisell sitt eget race. Prisell som hade sin bakgrund i det kapitulerade riksdagspartiet Ny Demokrati hade likt många andra nydemokrater öppnat eget. Prisell kallade sin skapelse för Åstorpspartiet. Även Prisell gillade idén om ett badhus. Och vem gör inte det?

En tid efter valet 2002 började det knaka i fogarna i succépartiet Kommunens framtid. Wiklander ägnade allt mer tid åt sitt nya parti, Sverigedemokraterna, där han hade klivit in i och alldeles plötsligt blivit andre vice partiledare. Den gamle sossen och kommunisten gjorde bland annat comeback som första maj-talare 2005 när SD firade arbetarrörelsens högtidsdag i Örkelljunga. På klassiskt högerpopulistiskt manér föll Kommunens framtid sakta men säkert samman. Wiklander bildade sin egen utbrytarfalang, Kommunal Demokrati. Partiet ställde inte upp i valet 2006. I det valet förärades Åstorp för första gången med en sverigedemokratisk kandidatur. Det blev över nio procent för Wiklanders nya kompisar och tre mandat. Men Kommunens framtid fanns kvar.

Gösta Brodin sökte istället nya vänner. Nyheten slog ner som en bomb när det visade sig att Brodin och den lokala vänsterpartiavdelningen i Åstorp planerade en valallians. Det blev inget samarbete. Vänsterpartisterna på orten fick skit och skäll av Vänsterns Skåne-distrikt. Surt sa räven, då Brodin hade hävdat att Kommunens framtids partikassa skulle tillfalla Åstorpsvänstern. Vänsterns nej fick Gösta att spana åt ett annat håll. Det blev ett samarbete med Conny Prisell istället. Men dreamteamet with out Tony kom av sig. I början av valrörelsen körde Brodin rattfull och tog timeout från politiken. Conny Prisell valdes in i kommunfullmäktige men sagan Kommunens framtid var i praktiken slut.

I valet 2010 chockade Prisell många då han dök upp som lokalkandidat för Piratpartiet. Tony Wiklander hamnade i riksdagen. Gösta Brodin är inte längre i livet. Något badhus finns inte i Åstorp. På kommunens hemsida hänvisas invånarna, turister och andra till ett utebad.

Nytt i filmarkivet: Mitt framträdande på Ordsprak i Uppsala

Matiss Silins är en bra jäkel. Trots att han är boråsare. Och boråsare är ju rätt bra. Ändå. Det har jag verkligen lärt mig den sista tiden. Hur som helst. Matiss filmade min läsning på den internationella poesifestivalen Ordsprak i Uppsala den 1 oktober. Strax innan jag skulle äntra scenen fick jag reda på att jag skulle läsa tio minuter mer än vad jag hade planerat. Det blev en improvisation om Uppsala och Sveriges historia, valresultatet och Sverigedemokraternas tal om "den öppna svenskheten. Nåväl. Lika bra att lägga upp skiten. Bra kvalitet på filmandet i all fall. Tack Matiss! Kolla gärna på de andra filmerna som ligger i filmarkivet. Det är både grejer från föreläsningar och lite så kallad spoken word.

Nazisten kom inte in - men kan ta bakvägen

I en tid då Sverigedemokraterna har tagit plats i riksdagen, Nationaldemokraterna lyckats behålla sina kommunala mandat och nazistpartiet Svenskarnas parti har blivit invalda i Grästorps kommunfullmäktige är det lätt att få för sig att högerextremister är sjukt välorganiserade och förutom politiken och människosynen utan några fel och brister. Men så är givetvis inte fallet. Man är både blind och historieförfalskare om man inte konstaterar att den svenska extremhögern och de i invandringspolitiken närliggande högerpopulistiska partierna genom åren har varit en samling losers. För att belägga denna teori och för att bringa lite hopp kommer jag under den närmaste tiden presentera en topp 10 lista på misslyckade partibildningar inom den svenska extremhögern och högerpopulismen efter Andra världskriget.

Plats 9: Skaraborgs svensksocialister (SSS)

Curt Linusson är lite av den svenska vit makt-rörelsens fixochtrixarkille. Han har under sin tid inom rörelsen bland annat lyckats fixa en partigård åt Nationalsocialistisk Front (numera Svenskarnas parti) och skapa rubriker då hans paramilitära grupp Legion Wasa höll på styra kosan ner till Irak-kriget för att stödja Saddam Husseins fallande regim. Trots sina medlemskap i både NSF och Nordiska rikspartiet har Linusson alltid gått sin egen väg. Inför valet 2002 bestämde han sig således för kandidera för ett eget parti i kommunvalet i Lidköping. Skapelsen fick namnet "Skaraborgs svensksocialister" och förutom att motverka både klotter och "rasblandning" i kommunen ville Linussons enmansparti även förbjuda islam och återupprätta Skaraborgs län.

SSS:s valrörelse blev halvhjärtat. Några flygbladsutdelningar och ett torgmöte där Linusson flankerades av meningsfränder från NSF i Trollhättan. Något kommunalt mandat blev det inte för Curt och hans parti. Det blev 154 röster vilket i och för sig borde ha analyserats som ett gott resultat för ett parti som vilade på en nationalsocialistisk värdegrund. I Linussons egen valkrets var SSS dessutom större än Miljöpartiet. Men Curt var inte nöjd. Ett sista livstecken från SSS som parti kom ett halvår senare då partiet anordnade en manifestation mot det eventuella moskébygget i Skövde. Demonstrationen urartade då en betydligt större demonstration anordnades av partiets meningsmotståndare.

Inför valet 2006 träffade jag Linusson på hans gård i Järpås utanför Lidköping. Jag och fotografen Mattias Poulsen hade varit i grannkommunen Vara för att göra ett reportage om Nationalsocialistiskt Fronts kandidatur i kommunen. Händelserna i Vara hade blivit en riksangelägenhet efter att Curt, för NSF:s räkning, köpte ett gammalt spinneri i Tråvad. Till de kraftigt sargade lokalerna hade partifunktionärer flyttat och några vit makt-konserter hade anordnats. Kommunpolitikerna i Vara hade kämpat förgäves och försökt att hävda sin förköpsrätt utan resultat. Allting fick dock sin vändning då spinneriet eldhärjades. Militanta antifascister tog senare på sig dådet.

Linusson verkade närmast oberörd av vad som inträffat i Tråvad. Han var märkbart besviken på NSF-aktivisterna och hur de hade skött lokalerna. Curt hävdade också att han hade lämnat politiken bakom sig. Valrörelsen fyra år tidigare med SSS hade kostat mer än vad det hade smakat, hävdade han. Istället ville han satsa mer på sin veteranbil som han stolt poserade framför. Curt berättade med entusiasm att han kommande vecka skulle åka på veteranrally i Uddevalla. Och så skulle han satsa mer på träfar med Legion Wasa, förstås. Legionen hade blivit en samlingsplats för stridspittar inom den svenska vit makt-rörelsen som Curt gladeligen tog med sig ut på fältövningar i Skaraborgsskogarna.

Men Curt verkade senare ha kommit på andra tankar, eller så undangömde han lite väsentlig information för mig när jag var på besök i Järpås. Något år efter att jag och Mattias hälsade på Curt deltog han nämligen i Svenska Motståndsrörelsens block vid nationaldagsdemonstrationen Folkets marsch i Stockholm. Dessutom fortsatte han vara aktiv i Nordiska rikspartiet i stort sett fram tills dess att paret Oredsson lade ner partiet. Och nog har han lärt sig av sitt misstag med Skaraborgs Svensksocialister. När valresultatet stod klart i år hade Sverigedemokraterna tagit två mandat i kommunen. Fler än så många kandidater hade inte partiet i Lidköping. Några veckor senare kom beskedet att Curt Linusson var den lidköpingsbo som fått flest röster av de namn som skrivits på SD-valsedlar som saknade namn. Nazisten från Järpås kan därför få ett kommunalt mandat om någon av Sverigedemokraterna skulle lämna sin plats i kommunfullmäktige. Hur vida Linusson då kommer att propagera för ett återupprättande av Skaraborgs län och mot rasblandning får i sådana fall framtiden utvisa. Kampen mot islam lär han hur som helst få hjälp med av sin eventuella kommunfullmäktigekollega.

Ian Wachtmeisters hybris slutade i fiaskot "Det nya partiet"

I en tid då Sverigedemokraterna har tagit plats i riksdagen och den organiserade främlingsfientligheten tycks växa i stort sätt hela Europa är det lätt att bli domedagsprofet. Lika lätt är det att glömma att högerextrema och högerpopulistiska partier faktiskt tenderar ett spricka och falla samman innan de ens har kommit igång med verksamheten. Det finns en klassisk tes att "De bästa antirasisterna är rasisterna själva för att de inte kan hålla sams". För att belägga denna teori och för att bringa lite hopp kommer jag under den närmaste tiden presentera en topp 10 lista på misslyckade partibildningar inom den svenska extremhögern och högerpopulismen efter Andra världskriget.

Plats 10: Det nya partiet

Några månader innan valet 1998 hyrde greven Ian Wachtmeister Stockholms stadion. Tanken var att Wachtmeister inför en stor uppslutning av journalister, sympatisörer och nyfikna skulle lansera sitt nya projekt "Det nya partiet". Till Ians stora förtret kom endast ett tiotal åskådare. I övrigt var det Ian, några partikamrater och en stor blåsorkester. Lanseringen blev ett fiasko.

Innan dess hade Ian haft en anonym tillvaro sedan han med buller och bång lämnade partiledarposten i det sönderfallande riksdagspartiet Ny Demokrati. Efter många om och men och fullt krig i media mellan de olika falangerna inom Wachtmeisters och Bert Karlssons skapelse, hade Wachtmeisters personliga favorit i partiet Vivanne Franzén tagit över partiledarposten. Då var nydemokraterna redan uträknade och på valnatten 1994 hamnade partiet långt nedanför riksdagsspärren. Inför valet 1998 fanns Ny Demokrati kvar. Partiet hade då slagit världsrekord i interna falangstrider och maktfejder och leddes av den blott 24-årige Per-Anders Gustafsson från Särö. Wachtmeister insåg förmodligen att en comeback i sin gamla skapelse inte var aktuell.

Med Ny Demokrati i minnet lät Wachtmeister också meddela att hans nya parti, Det nya partiet, inte skulle ha några lokalavdelningar. Eller medlemmar. Det nya partiet var som ett företag, hävdade Wachtmeister. Man skulle få köpa andelar i partiet istället. Paritets riksdagslista pyntades med ett par unga tjejer som flankerade Wachtmeister som affschnamn. Bland dessa återfanns Camilla Rågfors, som lite mer än tio år senare dök upp i Sverigedemokraternas värmlandsdistrikt. På riksdagslista fanns också "invandringskritiska akademiker" som Ingrid Björkman och Jan Elfversson som båda under 1990-talet hade varit aktiva i diverse främlingsfientliga kampanjer.

Wachtmeisters valkampanj var tydligt inspirerad av Ny Demokratis succévalrörelse från 1991. Wachtmeister åkte runt med en långtradare och sjöng sin låt "Vi är det ni vill". En betydligt sämre populistdänga än Bert-Ians "Häng me, häng me!". I Det nya partiets valmanifest fick invandringspolitiken betydligt större plats än i Ny Demokratis valmanifest från 1991. Wachtmeister förespråkade också assimilering. I övrigt var det sänkta skatter, slopade bidrag och mindre makt till politikerna som gällde. Ian hade uppenbarligen behövt en Bert. Det blev bara 25000 röster för Det nya partiet. 6000 riksdagsröster fler än Sverigedemokraterna som 1998 nådde upp till strax under 20000 röster och åtta kommunala mandat.

I eftervalsdebatten hävdade en av Wachtmeisters kumpaner, läraren Nils Löw, i den högerextrema tidningen Salt att Det nya partiet hade kommit in i riksdagen om inte partiets möten hade blivit förstörda av vänsteraktivister. Hur som helst upphörde Det nya partiet på valnatten. Och i valrörelsen 2006 dök Wachtmeister upp hos Kristdemokraterna på Alf Svenssons valturné. År 2010 är han rådgivare åt självaste Jimmie Åkesson. Wachtmeister kan säkert vara nöjd med mycket när den gamle mannen tittar tillbaka på sitt liv och sin politiska gärning. En sak är emellertid säker: Det nya partiet var ett praktäkta högerpopulistiskt fiasko.

Många tack och en teaser

Igår kväll fick jag den stora äran att tillsammans med ett par av mina allra bästa vänner och några kollegor ta emot priset för "Årets tidskrift" som delades ut på tidskriftsgalan på Cirkus i Stockholm. Tidskriften Expo, som jag suttit i redaktionen för sedan 2004, vann priset för årets tidskrifts i kategorin "Populärpress under 50 000 prenumeranter". Det är givetvis en sjukt fin utmärkelse. Glädjen och stoltheten bland oss som tog emot priset och de kollegor och vänner som senare under kvällen anslöt och firade är givetvis enorm. Juryns motivering var följande:

"Expo har inte hunnit ifatt tiden, det är tiden som hunnit ifatt Expo. Tyvärr. I ett politiskt tillstånd där mörkret lägger sig över Europa är Sveriges mest ambitiösa kartläggning av främlingsfientliga rörelser mer oundgänglig än någonsin. Den internationella utblicken, skapandet av sammanhang och den enorma kunskapsbanken gör Expo omistlig."

Det är med andra ord läge att tacka juryn, alla våra ideella medarbetare och de som år ut och år in hör av sig till tidningen med feedback och idéer. För något år sedan hade jag seriösa funderingar på att sluta arbeta på Expo. Inte på något sätt för att jag vantrivdes eller tyckte att det arbetet som vi bedriver var lönlöst. Snarare tvärtom. Jag kände mig däremot utarbetad och dessutom färdig med landsvägslivet. Jag kände också att poesiskiten och Rivaliserande stenar var roligare att jobba med. Nu så här någon månad efter valet så har glöden aldrig gjort sig så gällande. Det beror givetvis på att SD:s valframgångar har triggat mig. Det beror också på att vi hela tiden ser att vår verksamhet på Expo växer och utvecklas. Både när det gäller vår tidning men också de andra verksamhetsgrenarna. I nuläget är vi exempelvis tre som är anställda för att arbeta med utbildningsverksamheten. Bra verksamhet skapar mer, förhoppningsvis, bra verksamhet.

Så tack allihopa igen. Och kanske mest av allt tack till världens bästa chefredaktör och VD. Mannen från Åsensbruk som här på bloggen brukar kallas Dalslänningen.

Jag vill också passa på att bjuda er läsare på en liten teaser. I dagarna börjar en liten artikelserie här på bloggen. Det är ju på många sätt en förbannat dyster tid vi lever i. Och den som både följer denna blogg, Expo.se och det övriga nyhetsflödet kan säkert få en bild av det enda som händer är att extremhögern växer och frodas. Det är inte en helt korrekt bild. Extremhögern och högerpopulismen i Sverige är på många bäst i världen på att bråka med varandra. Är det någon rörelse som tenderar ett splittras så är det så kallade "invandringskritiska partier". Jag tänkte därför den närmaste tiden presentera de 10 mest misslyckade svenska högerextrema och högerpopulistiska partierna. Det är en liten lista med nedräkning, kan man säga. Nedräkningen börjar imorgon eller på lördag. På tionde plats kommer ett parti som endast ställde upp i riksdagsvalet 1998...

Kan ni gissa vilket?

I kölvattnet av SD:s valframgångar

Det har varit en måndag med fokus på Grästorp. Imorse medverkande jag i P1 Morgon och kommenterade ett reportage om kommunpolitikernas och allmänhetens reaktioner på det faktum att Svenskarnas parti (fd Nationalsocialistisk Front) tagit plats i kommunfullmäktige. 102 Grästorpsbor röstade nämligen på partiet. Resultatet var en skräll. För första gången sedan Andra världskriget sitter ett nazistparti invalt i en folkvald församling. Mycket kan man kalla både SD och ND men nazistpartier är de inte. Även om Marc Abramssons (partiledare och envåldshärskare i ND) våta dröm numer verkar vara att liera sig med Svenska motståndsrörelsen.

Annika H Erikssons reportage i P1 Morgon talade sitt tydliga språk. Kommunpolitikerna i Grästorp verkar inte riktigt inse allvaret att Grästorp verkligen har dragits ner i en politisk dy som en svensk kommun under efterkrigstiden inte har befunnit sig i. Visst, det finns kommuner som under vit makt-rörelsens nya vår har drabbats hårt och blivit fästen. Bland dessa återfinns Kungälv, Klippan, Trollhättan, Alingsås, Vara mfl som alla i perioder har varit regelrätta centrum för vit makt-rörelsen. Några kommuner har tagit problemen på allvar. Andra blundar än. Några vaknade upp när det var försent efter att oskyldiga kommuninvånare drabbats. Och till och med mördats.

Grästorps kommunpolitikers strategi verkar vara att "ta debatten i kommunfullmäktige". Det är ju en självklarhett. Lägger Daniel Höglund (Svp:s representant tillika partiledare) en motion så ska han bemötas och behandlas som vilken politiker helst. Hans förslag ska tas på allvar. Konsekvenserna av hans politik ska också diskuteras. Och i bästa fall blottläggas.

Men det räcker givetvis inte. Tar kommunpolitikerna i de demokratiska partierna sitt förbannade ansvar så borde kommunledningen sätta sig i första bästa fordon, epa-traktor, vanlig traktor eller Opel Kadett, och styra kosan till Kungälv och Christer Mattsson för att dra lärdom av det gedigna värdegrundsarbete som bedrivits i kommunen efter det brutala mordet på John Hron för lite mer än 15 år sedan. Varenda föreningen, kommunstyrelsens ordförande hävdar att Grästorp har ett rikt föreningsliv, som vilar på en demokratisk värdegrund bör också ta sig en rejäl funderare om vad de kan göra.

Under den efterkommande intervjun fick jag också frågor vad som kan hända nu. Utgången är givetvis oviss. Det hänger dock väldigt mycket på Grästorpsborna. Svenskarnas parti har deklarerat att man metodiskt ska bygga sitt parti från grunden via lokal förankring. Det råder ingen tvivel om att grabbarna i SvP sneglar på Sverigedemokraternas historia och framväxt. SD har trots en herrans massa trassel genom åren byggt upp sitt parti genom först, till en början, lokala framgångar i mindre kommuner. För SD:s del handlade det om kommunerna Höör och Dals Ed där de tog sig in i kommunfullmäktige 1991.

En annan fråga som jag fick i intervjun men även under de föreläsningar som jag hållit under dagen i Uddevalla och Lidköping är hur vida SvP:s historiska valframgång i Grästorp har med SD:s historiska valframgång i riksdagsvalet att göra. Svaret är givet: Självklart. Det SvP rider på och som än så länge har räddat det sjunkande skeppet Nationaldemokraterna är givetvis Sverigedemokraternas ökade stöd. SD:s framgångar har inneburit att dörren för lite mer radikala och tydliga alternativ har öppnats i väljarkåren. En liten, men ändå existerande väljarbas, som vill gå steget längre än Åkesson med partivänner har vuxit fram och den lär växa så länge SD växer, alternativen är tydliga och de politiska motståndarna jamsar med och inte tar utvecklingen på allvar.

När jag berättade för taxichauffören som körde mig till radiohuset i Göteborg imorse om vad jag skulle prata om i P1 Morgon fick jag en suck till svar. Sedan berättade taxichauffören att han först bodde i Trollhättan när han kom till Sverige 1992.

- Hela den där regionen osar ju rasism och främlingsfientlighet, sa taxichauffören.

Det kanske är en hårddragen slutsats. Men faktum är ju att regionen som innefattar bland annat Trollhättan och just Grästorp under över 20 års tid haft organiserad nazistisk verksamhet. Men enligt kommunpolitikerna i Grästorp dök SvP först upp i augusti i år. Det kan säkert stämma att det var då partiet, likt de andra partierna i kommunen, lade in en extra växel i valrörelsen. Och visst var det så att Höglund skrev sig i kommunen så sent som på försommaren i år. Likaledes kvarstår det faktum att det var just i Grästorp som Svenskarnas parti förlaga, Nationalsocialistisk Front, fick flest riksdagsröster i valet 2006. Det hade med andra ord varit tjänstefel av Höglund att inte skriva sig i och kandidera i kommunen. Och Grästorpspolitikerna hade nog kunnat identifiera hotet långt tidigare än i augusti i år.

Omvärldsanalys är ju ett populärt ord. Även i kommunpolitiska sammanhang.

Tillbaka till chauvinistmaskineriet

För två veckor sedan skrev jag ett avsked till Marcus Birro. Texten var från början tänkt som en debattartikel som svar på en artikel som Birro hade fått publicerad på Newsmill där han på sitt sedvanliga manér generaliserade och förde sig med fördomar. När jag hade skrivit en stund så slog det mig att en debattartikel hade sett patetiskt ut. För det första hade folk från mitt förflutna skrattat åt mig. Jag som otaliga gånger hyllat denna man för hans frispråkighet och framförallt för hans litterära och poetiska alster. För det andra så vore det lite löjligt. Vem är jag? En dussinpoet i mängden som ger ut pamfletter på egen etikett och som råkar arbeta på en antirasistsk forskningsstiftelse.

Nej, det hade varit fånigt. Däremot kände jag att det var dags för en uppgörelse. Jag kom att tänka på när jag i tidiga tonåren upptäckte Birro. Det var i en tid då jag för första gången kände på vänsterns komplexa världsbild. Jag var den enda som åt kött på på Ung Vänster-kurser, blev kallad borgerlig för att jag inte bojkottade McDonalds och Shell och hade en flickvän som blev kallad för sexist bara för att hon rakade benen. Birros många gånger, så här i efterhand, uppenbara manschauvinism passade mig som handen i handsken.

När jag sedan började på gymnasiet, estetisk inriktning, passade den ännu bättre. Att vara "vänster" var, enligt villaungarna från Onsalahalfön, att gilla Göteborgskravallerna, släppa ut minkar och inte raka benen. Redan då hade jag en annan analys. På många sätt densamma som idag. Svaret på medelklassrevoltörernas radikalism är dock inte manschauvinism. Marcus Birro har med andra ord gjort sitt för mig.

Anledningen till att jag skriver det här är att jag idag läste ett blogginlägg av Charlotte Wiberg. Wiberg som jag uppfattar som en skarp skribent framförallt när det kommer till konsekvent antirasism har reagerat på mitt avståndstagande:

Den f d tonåringen heter Alexander Bengtsson, och visst skriver han sin Birro-uppgörelse utifrån en distans till sitt forna jag. Samtidigt saknas totalt en direkt problematisering av den egna (gamla?) sexismen. Trots att besvikelsen på Birro handlar om dennes ständige fördomsfullhet och generaliseringsiver.
Men - vi har förvisso alla våra blinda fläckar.

Och visst har Wiberg en poäng. Och visst känner jag igen kritiken. Det är ungefär samma kritik som jag brukar få för mina dikter "Hitlerhälsningar & hockeyfrillor", "Den svenska ungdomen", "Krögare och kulturarredaktörer(knulla inte med dom)" etc. Visst kan det hela tolkas som en chauvinism och måhända är det hela en studie i manschauvinism. Likaledes är det mitt försök att skildra klassamhällets allra mörkaste sidor.

Det är också ett rop på hjälp. Både inom kulturen och vänstern finns det en förkärlek till att romantisera arbetarklassen lika mycket som det finns en förkärlek till att racka ner på de som kommer miljöer där antirasism och feminism är självklarheter. Både rasismen och sexismen är väl rotad i samhället. Och jag, liksom Wiberg och många med oss, skyr dessa strukturer som pesten. Men någonstans tror jag att det är klart som korvspad att vi alla påverkas av detta.

För att använda ett klassiskt mantra: Man är inte mer än en produkt av det samhälle man lever i.

Philip Wendahl och antisemiter inom vänstern borde göra gemensam sak

Det har varit lite tyst från Philip Wendahl sedan valet. Ni vet, folkpartisten som gärna hänger hos högerpopulisterna i norska Framstegspartiet, diggar den mördade islamofoben Pim Fortuyn och skriver för en tankesmedja som hyllar Geert Wilders. Nu inför Kristallnatten tar Wendahl, som enligt egen utsago numer i grunden är PR-konsult, dock block bladet från munnen.

I ett blogginlägg beklagar sig ungdomspolitikern över att nätverket Göteborg mot rasism valt att inkludera kampen mot islamofobi i sin programförklaring till sin demonstration den 9/11.

Jag kan väl själv tycka att det är rätt märkligt att lyfta ur just islamofobi som en egen avart av rasism. Innan islamofobin nämner nätverket "rasism och nazism" och eftersom islamofobi är just rasism så blir det lite tårta på tårta. Wendahls invändning är föga förvånande en annan. Så här skriver han på sin blogg:

"Denna natt är ett djupt sår i mänsklighetens gemensamma historia och ska med självklarhet minnas. Men i Göteborg väljer nätverket “Göteborg mot rasism” att inkludera kampen mot “islamofobi” just denna dag. Givet islams syn på judar känns det minst sagt märkligt. Särskilt som det pågår ett aktivt försök att etnifiera islam för att sedan skåpa ut även humanistiska kritiker som rasister. Manifestationer mot så kallad islamofobi hör inte hemma på minnesstunder mot lokal och global antisemitism – särskilt inte i ett land som blundar för att judiska barn, skolor och Synagogor attackeras men som välkomnar islamister in i riksdagen."

Man tar sig för pannan. Kristallnatten är och ska vara en minnesdag och en påminnelse om vad rasism och kollektivt skuldbeläggande som antisemtism, islamfobi och antiziganism kan leda till. Det ska självklart också vara, i hög utsträckning, en dag då vi minns just Kristallnattens offer.

Philip Wendahl och de debattörer som finns på sina håll inom vänstern och som gång efter annan förnekar den uppenbara antisemitism som dyker upp ibland i den så kallade Israelkritiken påminner om varandra på många sätt.

De påstår sig vara antirasister. Men deras inkonsekvens är uppenbar. Och av bara farten landar deras inkonsekvens ofta i fördomar, konspirationsteorier och annat mumbo jumbo.

Gör om. Gör rätt. Eller sluta kalla er för antirasister i fortsättningen.

Bevara Sverige Svenskt och Låt Sverige förbli Sverige

Göteborgs Postens webtv:s intervju med sverigedemokraten Tina Kahns har blivit en ny klassiker. Klippet sprids på Facebook, Twitter och i andra sociala medier.

I intervjun vankar "vallokomotivet" runt i sin lägenhet i Rannebergen, där SD fick närmare 14 procent av rösterna. Till GP-TV säger Tina att hon vill "tillbaka till bondesamhället". Att hon värnar de svenska traditionerna. Som exempel ger hon den bohuslänska äggosten. Anders Svensson, inte han som gillar tacos, har bloggat om den bohuslänska äggosten. Enligt Svensson är den smarriga osten norsk från början.

Tina Kahns menar också att integreringen av invandrare måste bli bättre. Likt många andra politiker menar hon att arbete är lösningen. Skogsröjning är något som man skulle kunna satsa på, tycker Tina. Grejen är ju bara den att Sverigedemokraterna i sitt partiprogram motsätter sig integrering. Sverigedemokraterna förespråkar assimilering och det är faktiskt något helt annat.

Det är lätt att göra sig lustig över Tina Kahns dråpliga svar. Ett annat exempel är när Kahns börjar prata om korsriddare i Jerusalem som skälet till varför hon är emot islam. På Facebook och Twitter har de sarkastiska uttalanden haglat. Men det är så här det blir när en sverigedemokratisk gräsrotsaktivist ställs framför kameran. Kanske en mediaträning hos Stureplansprofilen Christian Westling vore på sin plats.

Någonstans i allt elände känner jag dock sympati för Tina Kahns. Sverigedemokraterna som under sin tjugotvååriga historia har haft paroller som "Bevara Sverige Svenskt" och "Låt Sverige förbli Sverige" har inte gjort det lätt för sina medlemmar. Vad ska de egentligen säga är hotat? För den övriga extremhögern är det enkelt. De kan prata om "rasfrämlingar" och "rasblandning". "Den svenske mannen blir kaffebrun, asiatiskt negroid, den svenska frun", som vit makt-bandet Svensk Ungdom sjunger i sin hit "På jakt efter Sverige". Eller som Sverigedemokraternas förlaga, kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, skrev i sitt första flygblad:

"För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som talar olika språk, huller om buller".

Kanske kan Tina Kahns var lite tydligare när hon knackar dörr i Rannebergen. Men framför TV-kameran blir det krångligare. En av de som var med i SD från början, Jonny Berg, förklarar partiets strategi i Daniel Poohl och Micke Ekmans "Ut ur skuggan - en kritisk granskning av Sverigedemokraterna:

- Det Sverigedemokraterna som jag var med i, och var ju emot saker och ting. Men Leif (Zeilon) och några andra var ju tillräckligt smarta att inse att det inte räcker med det om man ska bli ett riktigt parti. Man ska lyfta fram saker som man är för. Och då kommer ju det här att man är för det svenska, förklarar Berg.

Tina Kahns landar i bondesamhället och den bohuslänska äggosten. Levi Klausen, sverigedemokrat i Filipstad, pratar om "fornminnen" som jul och midsommarafton.

Kompetens eller partipiska

"Skärpning Bojerud!"

Så reagerade Sverigedemokraternas starke man i Göteborg. Den gamle NRP:aren Patrik Ehn reagerade på att Stellan Bojerud, som är den som kommer träda in som riksdagsledamot för partiet då Julia Kronlid är "på tjocken", har en viss hållning i Afghanistanfrågan. Bojerud som av SD har marknadsförts som försvarsexpert och tillika har varit med och utformat partiets försvarspolitik håller nämligen inte med partiet om att det vore en god idé om de svenska trupperna lämnade Afghanistan.

Taskigt läge för SD. Afghanistanfrågan är ju faktiskt en fråga där partiet har en möjlighet att utgöra tungan på vågen i riksdagen.

Situationen är inte bara jobbig för partiet. Den är också talande. När SD lanserade sin riksdagslista deklarerade partiet att de hade ville ha en riksdagsgrupp som verkligen kunde hålla ihop. Björn Söder och Jimmie Åkesson drömde uppenbarligen mardrömmar om att bli ett nytt Ny Demokrati.

Så istället för personer med gedigen parlamentarisk erfarenhet, som exempelvis Bojerud och den tidigare ny demokratiske riksdagsledamoten Claus Zaar, fick gröngölingar i stil med William Petzäll och Josef Fransson framskjutna placeringar på riksdagslistan. Partipiska framför kompetens, med andra ord.

Stellan Bojerud är en speciell sverigedemokrat. När han nyss hade "kommit ut" som sverigedemokrat intervjuade jag honom för Expo.se.

I intervjun motsatte sig Bojerud bland annat partiets syn på kriminaliteten i förorterna:

- Stenkastning och vandalisering är saker som händer när människor inte har något jobb. Det har ingenting med kultur att göra, sa Bojerud då.

I samma intervju slog Bojerud fast att han brukade stå för sin sak.

- Jag har inte bytt åsikt sedan 1970, sa Bojerud.

Det lär bli jobbigt för Söder och gänget när de ska ta den gamle försvarsexperten i örat.

Och att en gammal NRP:are som Patrik Ehn kräver rätning i leden lär knappast hjälpa.

Jag gillar också lika

Det har gått några veckor sedan Aftonbladets Janne Hellins och hans gäng kom på att:

"Shit, alltså. SD är verkligen på väg in i riksdagen. Det här kan vi tjäna kosing på... Eh, nej.. Alltså, vi har ett ansvar här som Sveriges största kvällstidning med en oerhört seriösa samhällsjournalistik som vi bedriver att faktiskt göra något. Precis, som när vi först vägrade SD att annonsera i vår tidning för att sedan göra en grej av det och sedan publicera en debattartikel där Jimmie Åkesson stämplade ut en halv miljon människor som bor i det här landet som... vad var det nu? Vårt största utländska hot. Vi måste göra något! Janne på PR-avdelningen. Är du schyst och sätter ihop någon typ kampanj som alla kan ställa upp på? Det ska vara snitsigt. Du, vet, alla ska med och den grejen".

Vi gillar olika-kampanjen lanserades på valdagen. Och i skrivande stund har kampanjen 322 825 personer som gillar den på Facebook.

Wow.

Det är precis så här det brukar gå till. Lite onyanserad moralpanik när främlingsfientligheten blir något som alla ser. Och reaktionen? Ett spontant uppvaknande med en enkel slogan. Problemet är bara att "Vi gillar olika" slår så in i helskutta fel.

För mig handlar det nämligen om något annat.

Sympatisörer till Sverigedemokraterna och extremhögern har skapat en motkampanj. "Vi gillar lika" kalls den, föga förvånande. Desto mer jag har tänkt på det så är det ju precis det som antirasistiskt arbete borde handla om.

Att vi är lika.

Bara för att vi har olika hudfärg, religion, kultur und so weiter så betyder det ju inte att vi har samma intressen.

Socioekonomiskt har exempelvis en kille eller tjej boendes i glesbygd oerhört mycket gemensamt med en kille eller tjej boendes i storstädernas ytterområden. Dessa likheter överskuggas och skjuts åt sidan om vi ska lalla runt med knappar som förklarar att vi är så jävla olika.

Antirasism och värdegrundsarbete bör handla om att bryta segregation, hitta likheter och en insikt om att oavsett var vi kommer ifrån så har vi liknande intressen, drömmar och förhoppningar.

Vad Sverigedemokraterna och extremhögern menar med att de gillar lika kan en treåring räkna ut. Det handlar givetvis om något helt annat.

Herrklubben i Hjulsta

Jag undrar om det är likadant därinne, tänker jag, men jag säger det inte till dig. Varje kväll när vi har åkt upp för rulltrappan och gått ut på torget så ser vi föreningslokalen där en massa män i olika åldrar är samlade. Jag tror att några av dem spelar schack.

- Synd att de inte satsar på en lokal för ungdomarna som hänger på torget istället, säger du.
- Mmm, säger jag för jag håller väl med egentligen men mest undrar jag om det är likadant därinne.

På den sista tiden så har jag tänkt på hur det är när jag går på lokal. Eller klubb, hak, gallej eller en sådan där sylta. Kärt barn har många namn sägs det. Jag har så svårt att identifiera mig med männen. Killarna.

På den ena sidan av lokalen står väl sådana som många, kanske sådana som du, förväntar sig att jag ska söka mig till. Det är killar i randiga tröjor och grå, beiga och bruna byxor. Ibland är det chinos. Ibland är det kostymbyxor.

En gång såg jag en kille som faktiskt hade manchesterbyxor. Jag trodde jag hade blivit inlurad i en tidsmaskin och svischat iväg. Tillbaka till mellanstadiet. Eller kanske ännu tidigare.

De där killarna har alltid något viktigt att säga varandra. Som om dem bestämt möte för att bikta sig. Den senaste Hellströmplattan kanske inte var så bra trots allt. Det blir nog inte Berlin och Kreutzberg till nyår ändå. Litteraturvetenskapskursen kanske rent av var en fruktansvärd besvikelse.

De ser alltid så bekymrade ut. De där killarna. Så bekymrade att jag aldrig skulle våga gå fram till dem och krysta ur mig ett försiktigt ”tja” eller något i den stilen.

På den andra sidan av lokalen står väl sådana som många, kanske inte riktigt du då men många andra, förväntar sig att jag ska söka mig till. De har jeans och piké för har man inte jeans och piké då får man inte va` me! Ibland skrålar deras vålnader det till mig när jag ligger ensam om natten och du är någon annanstans.

De är alltid så mitt uppe i något. Och det brinner däribland de hormonstinna molnen. Råkar vi vara någonstans runt Medborgarplatsen kan jag höra deras högljudda diskussioner om ”Bajen, bärs och mentalsjuka brudar”.

Jag är fullkomligt medveten om att smällen som jag skulle få på käften inte skulle få mig i någon balans överhuvudtaget. Särskilt inte om jag lite halvt på skoj skulle be om deras åsikt om Halmstads Bollklubbs ständiga kräftgång i fotbollsallsvenskan.

Och då har jag ändå jeans och piké vissa kvällar.

Vi vandrar vidare över torget, går upp för trapporna och i hissen upp tänker jag att jag aldrig blev utsläppt på en innergård när jag var liten. Jag har aldrig hört mamma säga:

- Ut och lek nu!

Det kanske hade varit lite enklare då. Om mamma och pappa hade skiljt sig tidigare så hade jag kanske hamnat i ett miljonprogramsområde som detta och ställts inför de där valen. Samma val som jag tvingas göra nu. Inne på Debaser och sådana ställen.

Jag säger det inte till dig. Men när jag äter Pringleschipsen i sängen och du undrar om det smular. Du säger det så där irriterat så att jag blir lite rädd. Då tänker jag i alla fall att det kanske är bäst ändå, för min egen skull, om jag besöker den där herrklubben på Hjulsta torg.

Jag kanske klarar mig sen. Och slutar tänka så mycket.

Foto: Edvin ÖS

När den brandgula fanan slaknar och hjortonblomman vissnar

Det är bråda tider. Folk hör av sig om föreläsningar, längre utbildningar, kursmaterial och mycket annat. Jag trodde väl någonstans, lite naivt kanske, att det skulle lugna sig efter valet. Det blev snarare tvärtom. Jag stirrar på kalendern och ställer mig redan nu frågan hur fan jag ska hinna sätta ihop en ny argumentationsbok om SD. Det blir en utmaning. Jag tar därför tacksamt emot förslag på argument som ska bemötas, infallsvinklar och annat. Mejla gärna mig på alexander.bengtsson@expo.se. Vad det gäller vart jag kommer att föreläsa så uppdaterar jag kontinuerlig "På turné-sidan".

Med Sverigedemokraterna i riksdagen så blir det väldigt mycket fokus på just dem. Det kan tyckas tråkigt. För en "kuf" som mig så kändes det därför oerhört behagligt att under gårdagen sätta ihop en artikel om fejderna kring det tynande partiet Nationaldemokraterna. Bara efter någon timme blev det liv i luckan på den nazistiska nättabloiden Nationell.nu:

"Den judiska tidskriften Expo kallar nationell.nu för en ”nazistisk” hemsida, ett tillmäle som starkt tillbakavisas att sidans redaktör."


Senare gick Nationaldemokraternas Sanna Hill ut i en hejdundrande artikel på ND:s hemsida där hon bland annat skrev:

Expo snappar gärna upp kritik mot nationalister och hätska kommentarer och tillmälen nationalister emellan – och njuter av det.

Det kan vara värt att förtydliga. Mitt arbete går ut på att skildra vad som sker inom den svenska extremhögern. Och just nu är det ett rejält jävla kackel i hönsgården.

Och ja. Jag är antifascist så det vore lögn att påstå att jag inte njuter av när rasister bråkar med varandra.

- Enade vi stå, söndrade vi falla, var det någon skäggig gammal gubbe som sa.

Jag tror att han hade rätt i det.

Folkdräkt eller ej - Jimmie representerar inte mej

På kvällstidningarnas förstasidor just nu går det att beskåda Jimmie Åkesson och hans flickvän Louise Erixon (dotter till riksdagsledamoten Margareta Sandstedt). De har dagen till ära klätt upp sig i folkdräkt. Till en kvällstidning säger Åkesson att gesten är för att "hedra det svenska".

Många antirasister skrattar säkert åt Jimmie och Louise. Själv blir jag heligt förbannad. Det Åkesson gör att spotta på de svenska traditionerna, människorna som byggt och bygger det här landet rakt i ansiktet. Att Åkesson och hans partivänner valde att lämna Storkyrkan när biskopen talade om människors lika värde och mot rasism talar sitt tydliga språk. Läs biskop Eva Brunnes predikan här. Sverigedemokraternas allt i allo Erik Almqvist valde att kalla Brunners predikan för ett ställningstagande för vänsterextremism.

Dagar som denna är förbannat viktigt att ge en annan bild av Sverige. Sveriges Hembygdsförbund gjorde det bra i en debattare i Aftonbladet i lördags. Låt oss också konstatera att Sverigedemokraterna inte representerar oss. Det är 5,7 procent som röstat på partiet. Alltså en minoritet. Sverigedemokraterna representerar inte svenskarna. Man kan alltså fortsätta älska Sverige trots att högerextremister glider in i självaste riksdagen med folkdräkt på sig.

Som Alf Robertson säger i "Mitt land": Jag älskar mitt land och människorna som bor här även om jag kan kritisera ett och annat som sker runt omkring mig.

Fienden till Sverige

Under gårdagskvällen var jag inbjuden att tala på min vän Jerry Bomans "Alla är välkomna" på Debaser Medis. Det var en fin men speciell upplevelse. Jag är övetrygad om att majoriteten av de var där var sådana som i normala fall inte brukar gå på "politiska" events och konserter. Jag vet inte om Boman som agerade konfrencier under kvällen mellan de fina akterna så som Monty och Asha Ali är medveten om hur radikalt hans rubrik för kvällen egentligen är och var. Det finns inte ett riksdagsparti som skulle skriva under på den parollen. Jerry hamrade också in mantrat "Nu börjar vi prata om problemet, nu berättar vi: Alla Är Välkomna!".

Det tyckas kan fånigt och enkelt. Men vii måste börja prata om problemet: SD-retoriken och rasismens konsekvenser.

Imorgon stiger Sverigedemokraterna in i riksdagen. På riktigt. Och runt om i landet kommer folk att gå man ur huse för att visa sin avsky och oro inför utvecklingen. I min lokaltidning (Mitt i Tensta Rinkeby) läser jag en artikel där folk i trakten berättar om sin berättigade ilska. I samma artikel läser SD:s vice partiledare och förmodade talmanskandidat Jonas Åkerlund konsatera att samhällen som Tensta är tecken på riksdagspartiernas misslyckade. Så där kan inte Åkerlund resonera längre. Oavsett om han vill det eller inte så är han med sin Södermalmslägenhet en del av etablissemanget som mer än gärna har en helvetes massa åsikter om Tensta och Rinkeby och hur misslyckade dessa samhällen är.

När jag läser Åkerlunds uttalande om Tensta och Rinkeby kommer jag osökt att tänka på Torbjörn Kastell. Kastell var andre vice ordförande i SD i början av 00-talet. I en intervju i Dagens Nyheter år 2002 förklarade han sin vision om hur Sverige skulle se ut med SD vid rodret:

- Inte om utan när vi kommer till makten. Vi kommer inte att tvångsdeportera invandrare och flyktingar - de kommer att flytta självmant, eftersom vi ska göra det mindre attraktivt för dem att bo i Sverige. Vi ska slopa alla integrationsprojekt och "gulliga" kulturträffar mellan svenskar och invandrare. Vård, omsorg och arbete till svenskar först. Ingen hemspråksundervisning. Ingen specialmat i skolorna, ingen ledighet till elever och andra som till exempel vill fira sina religiösa eller kulturella högtider.

Det var samma Kastell som i en intern strategidiskussion två år senare förklarade:

"Man säger inte sparka ut svartskallarna>>, man säger, till exempel, verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element; man säger inte att man skall hänga landsförrädarna, man säger att man skall utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid mot sitt lands intressen; man säger inte bögarna tillbaka till garderoben, man säger värna kärnfamiljen".

Det här var sex och åtta år sedan. Under samma tid satt bland andra Jimmie Åkesson och Björn Söder i Sverigedemokraternas partiledning.

Jag ställer mig på min balkong i Hjulsta och tittar ut över Järvaområdet. För en stund tänker jag lite på det som den sverigedemokratiske partiveteranen Jocke Larsson kallade mig för ett par dagar sedan. På sin blogg skrev han:

"Bengtsson är en idiot och en fiende till Sverige".

Jag tänker på att nu har Larsson som har varit med i partiet i nästan tjugo år fått som han vill. Partiet har kommit in i riksdagen. Och kanske ska partiet göra som Kastell skrev för sex år sedan. Och någonstans kan man ju undra vem som är en fiende till Sverige.

Det Jerry Boman sa igår är med andra ord exakt det som alla vi som inte håller med SD måste göra: Vi måste prata om problemet. Och problemet är rasismen.

Exit Marcus Birro

Det var i ettan på gymnasiet. Det hade sedan några månader stått klart för mig att gymnasietiden skulle bli ett helvete. Jag hade valt fel linje. Men det fanns inte i min värld att jag skulle byta inriktning. Det skulle förlänga min tid i begåvningsreservens huvudstad. En stad som i folkmun brukar kallas Kungsbacka. Jag fick således ta smällen.

Det skulle bli tre år på det estetiska programmet. Tre år med föräldrarrevoltörerna från gräddhyllan på Onsalahalvön som tyckte att man var borgerlig om man käkade kött och drack Coca cola. Tre år med pappasflickaflickorna vars högsta önskan var att medverka i någon sliskig musikal. Tre år av rastlöshet, utanförskap och en farsa som hela tiden konstaterade att "du skulle ha sökt in på fiskegymnasiet eller på skidgymnasiet i Torsby istället". Drömmen om att bli en rockstar hade spruckit redan på första trumlektionen när den sävlige läraren sa "Du spelar inte. Du hamrar ju på trummorna".

Jag hade hört honom på radio. Han var någon slags kåsör i ett P3-program som jag vill minnas gick under namnet "Frank". Och på måndagskvällarna gav han feedback i något som kallades "Poesi på minuten". Jag tyckte han var cool. Jag glömmer aldrig när han sa, det måste ha varit sommaren 1998, att han önskade att Hjalle & Heavy och systrarna Graaf skulle vandra hand i hand ut ur den svenska sommaren för att aldrig komma tillbaka. Det var också han som tipsade om Klas Östergrens "Fantomerna". Jag beställde den på bibblan hemma i Frillesås. Läste den från pärm till pärm. Det var det bästa jag hade läst. Så mycket bättre än den skiten som svenskläraren Ulrica hade tvingat på oss. Och då gillade hon ändå Peter Lemarc.

Redan på högstadiet hade han, Marcus Birro, börjat ledsaga mig. Och där satt jag då några år senare bland batikhäxor, hobbyveganer och låtsassocialister. På kulturhuset Fyren. Spänd av förväntan. Med hopp om en slags befrielse. Birro var inbjuden för att läsa dikter. Efter att några lokala poeter hade framfört den ena pekoralen efter den andra steg han upp på den lilla scenen med en flaska rödtjut i ena näven.

- Din fitta står vidöppen i baren..., började Birro och stirrade på en ung tjej i publiken.

Min mamma var där. Hon såg besvärad ut. Själv kände jag den där befrielsen som jag hade längtat efter. Jag såg de fisförnäma öfvremedelklassungarnas chockade blickar. De såg oförstående ut. Lika oförstående som jag brukade vara inför deras "filosofiska" utsvävningar på kulturhistorialektionerna.

- Alltså, om jag köper en blomma till min pojkvän så gör jag det för att göra min pojkvän glad, sa Kajsa vars föräldrar var hippies och aktiva i Miljöpartiet.
- Ja. Men du blir väl glad om din pojkvän blir glad?, undrade Petter som liksom jag var uppväxt i Frillesås.
- Ja, men det är väl inget egoistiskt i det?, skrek Kajsa.
- Jo, men det är ju inget fel i det, sa Petter.
- Ditt egoistiska jävla svin, skrek Kajsa och stormade ut ur klassrummet.

Det är i alla fall så jag minns det.

Birro blev en slags ikon och idol för mig. Jag slukade hans böcker. Jag började skriva poesi och mina första taffliga försök var inget annat än simpla Birro-plagiat. Något att skratta gott åt när man så här, tio år efteråt, rotar igenom byrålådor och skokartonger. Inspirationsmässigt är Birro en förtida Bukowski, Hellström eller Robertson i mitt skrivande. Boken "Landet utanför" är helt klart än av de bästa böckerna jag har läst.

Det är därför det gör så fruktansvärt ont att ta del av den yngre Birros alla utspel. En sak att Birro som poet agerar instinktivt och känslomässigt och tar på sig segern i tv-tävlingen På spåret. Det är bara underhållande. Men när samma man gång efter annan rusar ut med det ena utspelet efter det andra där han kollektivt skuldbelägger, använder sig av främlingsfientliga myter och klichéer och romantiserar på ett sätt så att den mest stockkonservativa reaktionären framstår som en fullblodshumanist så går gränsen även för en Birro-supporter som mig.

Igår kunde man på Newsmill läsa en debattare av Birro med rubriken "Staden jag älskade har blivit en skitig brottsplats". I utspelet skriver Birro att hans hemstad har blivit en farlig plats. Enligt Birro så har det blivit ett "Chigago". Birro går fullständigt loss och skriver att då (!), när han var ung, var det andra bullar:

"Hela staden var som en kram.Allting låg i brytningsläge. Hela staden befann sig i inandning. Haga var de förlorades tempel. Här fanns ännu plats för fyllon och knarkare. Vi ockuperade huset ut mot Alle'gatan. Vi drack vin i fönstret bredvid "Göteborg För Kristus"- flaggan varje morgon. Frälsningsarmen höll grytan kokande. Det spelades teater på de hus som rivits. Man satte upp strålkastare och ljudanläggningar och hade spelningar på grus och tegelhögarna. Allt vi gjorde, också det mörka och dystra, var ändå uppbyggligt, stärkande, framåtskridande."

Under tiden som Birro uttrycker som "Då!", när han satt och pimplade öl på sunkhak som Västerhus och raggade på småtjejer från Askim i Gudrun Sjödén-uniform på den vegetariska syltan Solrosen i Haga, härjade bögknackare på stadens gator, skinnskallar satte skräck i hela stadsdelar och de kriminella gängen betedde sig på samma vedervärdiga sätt som idag. Men Birro lade inte märke till det. Han var väl fullt upptagen med att titta på "fittorna som stod vidöppna i baren". Det fanns ingen kärlek i Göteborg då heller.

Birros utspel om Göteborg där han på Ulf Nilsson-manér målar fan på väggen kommer dock inte som en skräll. Det är samma Birro som på Twitter ger en lektion om hur kollektivt skuldbeläggande av muslimer går till.

Den 9 mars i år twittrar Birro följande:

"När ska alla värdiga muslimer tydligt, högt och bestämt ta avstånd från alla mördare som planerar och utför mord i deras tros namn?"

Det är samma skuldbeläggande logik som används när alla judar "måste ta avstånd från Israel". Och om Birro menar allvar med sitt uttalande måste han och andra katoliker "tydligt, högt och bestämt ta avstånd" från de katolska präster som förgripit sig på minderåriga de senaste åren. Och alla kristna i övrigt måste dessutom daglig dags ta avstånd från korståg, kristna fundamentalister och terrorister.

Likaledes har Birro spridit klassiska mytbilder om judar och hävdat att Afrika inte är redo för att anordna fotbolls-VM för att det är en livsfarlig kontinent. Som om de terrordåd som Birro uppenbarligen är rädd för inte skulle kunna inträffa vart fan som helst.

I sin drapa på Newsmill citerar Birro friskt diktare som Henrik Berggren, Håkan Hellström och Jan Stenmarck för att belägga sin tes. De är även husgudar hos mig. Men för att citera en annan husgud, Alf Robertson:

"Vi har poeter och profeter som tror att dom vet allt".

Jag är ledsen men Birro har blivit en av alla dessa snackare som sprider dynga i form av främlingsfientliga fördomar och generaliseringar.

Som tur är finns det nya diktare att se upp till. Jenny Wrangborg har en dikt som heter "Nu går vi utan er".

Jag tänker på Jennys ord, på Marcus Birros skräp och så på min egen ålder.

Birro:

Nu går jag utan dig. Jag är stor nog att klara mig. Utan dig och ditt dravvel.