Jimmies nya nestor

Expressen avslöjade igår att den gamle högerpopulistledaren Ian Wachtmeister har bjudits in som hemlig gäst på Sverigedemokraternas konferens som hålls i helgen. Till tidningen säger den lastgamle greven menar att det finns likheter mellan Wachtmeisters tidigare skapelse Ny Demokrati och Sverigedemokraterna.

"- Ja, det finns stora likheter. Likheterna är att bägge kräver papprena på bordet och korrekta uppgifter, säger han till Expressens David Baas och syftar på invandringspolitiken.

Det finns givetvis stora skillnader mellan SD och 1990-talets Ny Demokrati. Nydemokraterna var högerpopulister. De grundade sitt existensberättigande i skattemissnöje och nyliberala idéer om välfärdsstaten. Men redan i valrörelsen 1991 var främlingsfientligheten en del av partiets propaganda:



När NyD väl hade kommit in riksdagen blev främlingsfientligheten allt mer central i propagandan. Firma Ian & Bert åkte land och rike runt med uppenbara lögner om invandringens kostnader och invandrares brottslighet. Men efter interna konflikter som saknar motstycke föll partiet samman. Ian Wachtmeister gjorde dock ett försök till comeback i politiken med fiaskot Det Nya Partiet medan kvarlevorna av Ny Demokrati sökte samarbete med högerextrema Konservativa partiet.

Under 2000-talet har Wachtmeister ägnat sig åt bokskrivning och att kampanja för den tidigare KD-ledaren Alf Svensson. Alf Svensson fick en del bitsk kritik för sitt samröre med Wachtmeister. En kritik som uppenbarligen varit befogad. Under senare år har också Wachtmeister börjat använda sig av liknande historielösa lögner och konspirationsteorier som sina nya kelgrisar i Sverigedemokraterna.

Ian Wachtmeister har länge varit en av främlingsfientlighetens främsta härförare i Sverige. Den enda skillnaden är att han tagit steget från högerpopulismen in i en extremhögerns sfär.

Dag 13-14-15: SJ kan dra åt helvete

Jag skulle kunna skriva om heldagen i Borås och min flickväns twitterbeef med William Petzäll. Jag skulle kunna skriva om hur trevligt det var att träffa gamla vänner i Göteborg. Jag skulle kunna skriva om föreläsningen för sju stycken barn och fritid-elever i Trollhättan. Jag skulle kunna skriva om att jag åker tåg i över åtta timmar för ett jag ska få en natt med min älskade för att sen återvända till Västsverige. Jag skulle kunna skriva om den panikångest som uppstår när jag numer öppnar mailboxen. Men jag pallar inte. Och det är SJ:s fel. Jag hatar SJ. Kanske skriver jag ett mer utförligt blogginlägg om detta imorgon. När jag sitter på ännu ett försenat SJ-tåg. Tills dess:



Nydemokraten John Bouvins memoarer hette "Riksdagen kan dra åt helvete". Min kommer heta "SJ kan dra åt helvete".

Sverigedemokraternas kulturpolitik - ett högtravande stolleri

Jag kan inte riktigt släppa det som hände i onsdags när Sverigedemokraternas ungdomsförbund stod utanför Dramaten och läste "svensk poesi". Den sverigedemokratiska vurmen för "svensk kultur" är inte bara historielös och inkonsekvent. Den är så strategiskt fel att varje antifascist i det här landet borde skåla i både fulöl och lönehelgsgroggar för att fira Sverigedemokraternas högtravande stolleri.

Vad det gäller historielösheten så har fantastiska Per Wirtén skrivit om detta.

När det kommer till inkonsekvensen så låt mig ta ett väldigt konkret exempel. Sverigedemokraterna hävdar att den svenska kulturpolitiken ska drivas på ett sådant sätt att skattemedel endast ska spenderas på konst som säkerställer att den svenska kulturen bevaras. Alltså mer stålar till riksantikvarieämbetet och hembygdsrörelsen. Och så kan man ju givetvis tycka. Lägg ner Konstfack och inga mer pengar till flummiga friteatrar.

Men varför i hela världen driver då SD frågan om att varenda liten svensk kommun ska bjuda in konstnären Lars Vilks för att ställa ut hans halvmesyr till konstnärliga provokation i form av avbildningen av profeten Muhammed som rondellhund?

Fattar inte Chang Frick, Mattias Karlsson, Erik Almqvist och alla andra sverigedemokratiska kulturvurmare att inkonsekvensen är så uppenbar att till och med en blind höna kan se den uppenbara främlingsfientligheten?

Men det är inte det här som är ostrategiskt. Sverigedemokraternas väljare och potentiella sympatisörer lär skita fullständigt i den inkonsekvensen. Väljarna lär snarare triggas igång av främlingsfientligheten.

Det ostrategiska, patetiska och för mig provocerande är att SD-gänget står utanför Dramaten och läser högtravande poesi. För mig är deras beteende minst lika verklighetsfrånvänt som den "kulturelit" som Sverigedemokraterna säger sig vilja motarbeta.

Hade Sverigedemokraterna brytt sig om vad "verklighetens folk" tycker hade SD stått utanför Dramaten och lirat dansbandslåtar i en protest mot den så kallade dansbandsskatten. Hade Frick, Petzäll och company inte varit så jävla fina i kanten hade de läst alster av mer moderna antietablissemangsdiktare som Alf Robertson, Eddie Meduza och Ulf Lundell.

Men det kan inte Sverigedemokratisk Ungdom med. De sjunger hellre Kungssången och agerar som ett gäng högtravande studenter från Uppsala. Det är väl så det blir när man värvar medlemmar på Stureplan.

Foto: Expo.

Dag 12: Sushi i Älmhult och nazisternas Se & Hör slår till igen

Idag var jag uppe i ottan för att ta mig till södra Småland och Älmhult för att hålla en heldag för sossar, vänsterpartister och miljöpartister om, hör och häpna, Sverigedemokraterna. Det blev en bra dag. Jag fick den äran att prova Älmhults nyöppnade sushihak. När jag beställde min sedvanliga beställningar "fem räkor och fem avocado" meddelade mannen bakom disken att de inte tog emot "specialbeställningar" vid lunch. Jag var nära, men bet mig i tungan, att muttra något om "lantisar".

På tåget hem till mamma där jag övernattar inatt så pratade jag länge och väl med min beundrare från Kristianstad. Jag kommer hädanefter kalla honom för det under en period här på bloggen.

I Göteborg köpte jag kläder för jag har fan inte hunnit tvätta. Och i Kungsbacka hade morsan lagat käk och det slog mig att det inte är som i min dikt "Västerbropatetik" längre. Och tur är väl det.

Under kvällen har jag svarat på mail och skrattat gott åt Richard Langéen på nazisternas egen Se & Hör har slagit till igen. Kolla här. Nationell skvallerjournalistisk när den är som bäst!

Och innan läggdags läser jag om farsans kompis Hans fantastiska projekt hemma i Frillesås. Det är så att man blir tårögd. Och det är bara fan att jag missar premiärvisningen.

Dag 10-11: Sverigedemokratens kärleksdikt

Onsdag: Föreläsning på SKTF på morgonen. Massbeställning av böcker och intressanta diskussioner. Föreläsning på LRF på eftermiddagen. Spontanapplåder mitt under föreläsning och gött snack om vikten av en levande landsbygd. Sverigedemokratisk poesimanifestation på kvällen där Chang Frick från Kristianstad läser en hyllningsdikt till undertecknad. Christian "Mediaträning" Westling sjunger Kungssången och jag undrar om det som händer är på riktigt. Fortsatt jobb fram till midnatt. Släpper ett pressmeddelande om att Expo Utbildning tar över sajten Sverigedemokraterna.de i februari.

Torsdag: Taxi till tåget klockan halv sju. Tappar mobilen i taxin. Panik. Tar mig till Örebro och håller en heldag om extremhögern och svensk kultur för bland annat hembygdsförbundsfolk. Tillbaka i Stockholm vid sjutiden. Får tillbaka mobilen. Konstaterar att jag måste upp halv fem imorgon. Beställer en taxi. Jag behöver sova. Imorgon blir det Älmhult och en heldag där.

Sverigedemokratiska diktare vi minns

Idag anordnade Sverigedemokratisk Ungdom med den fantasifulle Chang Frick i spetsen en manifestation utanför Dramaten. Anledningen var att ungdomsförbundet var upprörda över att Stockholms Poesifestivals general Madeleine Grieve hade sagt att årets pofestival var ett avståndstagande mot Sverigedemokraterna som parti och dess politik. I ett pressmeddelande slog SDU fast att:

"Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna. I Sverige har vi en oerhörd kulturell bredd, inte minst inom poesi och detta måste vi sprida och låta vara levande till nästkommande generationer. Därför vill Sverigedemokratisk Ungdom verka för att stärka den svenska kulturen och öka stödet till sådana yttringar som värnar svensk identitet. Vår egen kultur är det starkaste bidrag vi kan lämna till hela världens mångfald!"

Eftersom jag själv skriver poesi och till viss del kan förstå de unga sverigedemokraternas frustration över "kulturelitens" självgodhet spelade jag därför in en uppläsning av SDU:s pressmeddelande. Pressmeddelandet i sig är ju till stora delar formulerat som en estradpoesidikt. Youtubeklippet spred sig snabbt. Och Chang Frick lät meddela att han hade knåpat ihop en liten dikt till min ära som hade tänkte läsa vid manifestationen.

Så klockan 17:00 idag befann jag mig således utanför Dramaten tillsammans med ett 30-tal SDU:are, några journalister och förbipasserande. SDU förklarade att de tänkte läsa upp klassiska svenska verk. Chang läste Bellman. Någon annan läste Tegnér. Någon läste von Heidenstam. Efter en stund tog Chang Frick åter till orda och läste sin hyllningsdikt till mig. "Att vara Alexander Bengtssons idol" hette den. Min kollega Kenny filmade Changs uppläsning. Den finns snart på ett Youtubekonto nära dig.

Efter manifestationen var Chang Frick lyrisk.

- Tänk att jag har fått SDU:are att läsa poesi, utbrast han.

Chang Frick berättade också att han skriver poesi på amatörbasis och att har ett konto på sajten Poeter.se.

På vägen tillbaka till jobbet slog det mig att Chang Frick inte är nydanande inom SD med att skriva poesi. I partiet finns ju bland annat Jimmie Åkessons pressekreterare, Linus "Blåsippans väg" Bylund.

Och i den sverigedemokratiska partihistoriken går det att finna än fler SD-skalder.

1997 gav Fanbärarens förlag ut SD-poeten Jimmy Söftings diktsamling "Det bortglömda fosterlandet". Söfting som 1998 kandiderade för Sverigedemokraterna i Malmö bjuder i sin diktsamling på dikter som "Repatriering", "Partiet" och "Engdahl". Den sistnämnda dikten är en hyllningsstrof till fascistiska Nysvenska Rörelsens grundare Per Engdahl. En dikt på rim som jag fastnat för är "Ordlek":

"En isbjörn i sandiga Sahara
en svart man i skogiga Skara.
En elefant och en älg sig para,
liksom Muhammed och vår Sara..."

En annan SD-skald var Sunita Ringstad som 1994 var toppkandidat för partiet i Vänersborg. Sunita hade också en karriär som sångerska. Och likt en Lena Philipsson skrev hon också sin egna texter. Här är ett smakprov från sången "Kampen om Svea":

"Hur kan det vara så djävla fel,
att hylla sitt eget land?
Och vilja bevara sin egen ras?
Vi måste gå hand i hand"

I Trollhättan fanns ett gäng andra SD-poeter. Nämligen några av medlemmarna i bandet Somalia kickers. Bandnamnet tog man efter några medlemmar hade misshandlat en somalier. Gitarristen i bandet, Mikael Swahn, var under en tid på 1990-talet ordförande i SD-Trollhättan. Här ett smakprov från bandets låt "Blattesvin":

"Vad gör ni här era blattesvin
Försöker förgöra vår nordiska folkstam,
jävla blattesvin
Och rasblandar med våra blondiner,
jävla blattesvin
Men ni ska nog få smaka på känga,
jävla blattesvin.

Vi ska dränka er i bensin,
jävla blattesvin
i en pyramid,
jävla blattesvin.

Vad gör ni här era blattesvin?
Försöker förinta vår ariska ras
jävla blattesvin
Och rasblandar med våra blondiner,
jävla blondiner
Men ni ska nog få smaka på känga,
jävla blattesvin."


Under dagens manifestation lästes inte några av dessa alster upp. Chang Fricks dikt till mig var snarare gullig. Eller som någon i publiken sa: "Homoerotisk".

Foto: Expo.

Dag 8-9: Feberhallucinationer eller verklighet?

En folbildares dagbok fortsätter:



Hade svårt att sova på söndagsnatten. Det var den sista natten i stugan på lite mer än en vecka och då brukar det vara så. Jag vaknade och trodde att jag hade försovit mig fem-sex gånger. Gick upp och tittade ut. Såg fyren Nidningens lykta slå en lov över Vendelsöbukten. Såg lastfartyg och sillbåtar i horisonten och tänkte att det måste bli som min barndomsvän Gugge sa när vi var i fjortisåldern:

- Här ska vi sitta sen när vi blir gamla. Ta en öl och titta ut.

Somnande om. Vaknade och stressade ner till buss 732. Västtrafik hade börjat uppenbarligen påbörjat den årliga traditionen av kaos så fort det landar en snöflinga på marken. Pendeltåget till Göteborg var en halvtimme försenad så jag fick ta en taxi till Donnergymnasiet där jag höll mina sista föreläsningar på en skola. Det är tänkt så i alla fall. Täby-sonen är ju anställd för att sköta den biffen.

Det blev en bra avslutning. Många elever kom från Kungsbacka så det blev mycket lokalt perspektiv. Jag önskar nästan att Mattias From från SD-Kungsbacka var där. Inte för att vi pratade mestadels om SD. Föreläsningen "Våga ifrågasätt" handlar om mycket annat. Men det hade varit intressant att höra Froms analys av gängbildningar i exempelvis Anneberg.

Efter Donnersgymnasiet begav mig in till stan och besökte morsans jobb. Det blev en snabb fika på Centralen. Sedan kom Täby-sonen dit. Han hade varit i Timmele utanför Ulricehamn och föreläst. På tåget hem till Stockholm förberedde jag mig inför tisdagens heldag om Sverigedemokraterna i Söderhamn genom att kolla på Björn Hägers reportage i Kalla Fakta. Det blev ett blogginlägg där jag bitvis kritiserade inslaget.

Även SJ verkade hakat på Västtrafiks högtidlighållande av vinterns intåg. Det blev en försening. Drog förbi jobbet. Packade ihop material. Däckade hemma i Hjulsta Hills. Klev upp fyra timmar senare klockan fem. Begav mig till X2000-tåget. Skrev lite på den nya boken. Kunde inte låt bli och publicerade det här blogginlägget om folk rättar sig efter SD:s pipa. Onelinen "Jag är så jävla trött alla dessa skattesubventionerade presentbutiker!" verkar ha uppskattats av många.

I Söderhamn ett 70-tal personer kommit för att lyssna. Så även en nybliven sverigedemokratisk kf-ledamot som började dagen med att hänvisa till sidan om mig på Wikipedia. Det blev en rolig och uppfriskande dag. Magnus Flyckt på ABF i Hälsingland är en lysande organisatör. Det märktes idag. Under lunchrasten dök tidningen Hela Hälsingland upp och gjorde en intervju som snabbt publicerades.

På tågresan hem roade jag mig genom att läsa den intellektuella elitens kommentarer till artikeln. Någon hävdade att jag var lätt att motbevisa. Det var ju intressant med tanke på att förutom SD:arens Wikipedia-utläggning och någon gubbe som pratade om "bananplockare" så var det ingen kritiserade föreläsningarna. En skojig kommentarer från en "Erik" som raljerade över att jag inte bor granne med några somalier.

JAG VILL HÄRMED PASSA PÅ ATT MEDDELA ERIK OCH ALLA ANDRA ATT I HYRESHUSET DÄR JAG OCH MIN FLICKVÄN BOR SÅ BOR OCKSÅ FLERTALET SOMALISKA FAMILJER OM DET NU SKULLE VARA AV NÅGOT SOM HELST INTRESSE FÖR VARE SIG ERIK ELLER NÅGON ANNAN TJOMME DÄRUTE.

Nåväl. Väl tillbaka i Stockholm gled jag förbi redaktionen för lite trevlig kvällsarbete. Först blev det en liten powernap. Efter powernappen berättade en kollega att Sverigedemokratisk Ungdom, SDU, ska hålla en protestmanifestation utanför Stockholms Poesifestival imorgon. Anledningen är att festivalens general tydligen har sagt att festivalen är ett avståndstagande mot SD. Det har fått de unga SD:arna med min personliga favorit, Chang Frick från Kristianstad i täten, att fullständigt rasa. Frick ska således stå utanför festivalen imorgon och läsa svensk hederlig poesi. Givetvis är det måste att besöka denna begivenhet. Eftersom jag själv är poesiintresserad började jag genast fundera på vilka Frick ska läsa. Något av socialisten Strindberg, kanske? Eller varför inte min egen dänga "Den svenska ungdomen".

Jag ringde min vän, författaren och poeten, Marcus Priftis om det hela. Priftis undrade om jag en feberhallucination. Jag svarade att jag var rädd för det. Sedan läste jag upp SDU:s pressmeddelande.

- Det är ju som en dikt, sa Priftis.
- Haha, ja det är det ju, sa jag.
- Du läsa in den precis som Hanska gjorde med den där DN-artikeln, sa Priftis.
- Klart jag ska göra, sa jag.

Och så gjorde jag det.




Efter det skrev jag färdigt en recension till tidskriften. Och arbetsdagen landade på 13 timmar den här dagen.

Saker jag stör mig på i debatten om SD: "Att ta hand om våra egna"

I takt med att bristen på tydliga ideologiska skiljelinjer mellan borgerligheten, arbetarrörelsen och vänstern ökar, tvångströjor i den ekonomiska debatten och det ständiga förnekandet av rasismen i samhället normaliseras föga förvånande främlingsfientliga lösningar och verklighetsbeskrivningar.

När jag är ute och jobbar men också på det privata planet hör jag allt oftare människor som "aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att rösta på SD" men som ändå likt förbaskat fallit för Jimmie Åkessons svartvita världsbild.

Utläggningar som den här tillhör nu mer vardagen:

"Jag är inte rasist men... Vi måste ju i första hand hjälpa våra egna"

Det handlar alltså inte om uttalade SD:are. Det är snarare kommunpolitiker (från höger till vänster), vänners vänner och för den delen släktingar som återigen "aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att rösta på SD" som kommer dragandes med den här typen av argument.

Sverigedemokraternas problemformuleringar och konfliktperspektiv har med andra ord blivit norm för i alla fall dessa människor. Att hävda att fördelningen av resurser i samhället inte nödvändigtvis behöver stå mellan ekonomiskt utsatta grupper (exempelvis flyktingar och pensionärer) är vare sig gångbart, eller för att använda ett vokabulär som sverigedemokrat förstår, politiskt korrekt i Sverige 2010.

Det är givetvis provocerande. Inte bara på grund av det faktum att konflikten mellan "svenska" pensionärer och flyktingar är helt meningslös då det är en sanning att Sverige, trots finanskriser & skit, faktiskt aldrig varit rikare (Hoppla! Alex länkar till Affärsvärlden).

Men än mer provocerande är det faktum att alla dessa proffstyckare och köksbordstänkare förutsätter att jag, som skattebetalare och människa, ska begripa vilka "våra egna" är.

Jag är inte dummare än så att jag fattar det har med svenskar att göra. Men när blir man svensk enligt alla dessa politiska stjärnskott som minsann aldrig, aldrig skulle få för sig att sätta kryss för Jimpan Åkesson eller Björna Söders namn på valsedeln?

Egentligen är det ointressant.

För ett annat argument som jag ofta får höra är nämligen att "flyktingarna" minsann inte är "riktiga flyktingar" och varför ska "vi" skattebetalande svenskar betala för dessa när en massa pensionärer inte får närproducerad mat i långvården?

Återigen har Åkessons lögner blivit en sanning.

Nu är det ju inte så att det är busenkelt att få asyl i Sverige. Det pågår snarare massavisningar än en massinvandring. Men även om någon av de flyktingar som kommit hit skulle ha fejkat sina orsaker, vad är det då som säger att jag inte via skattesedeln skulle finansiera en human flyktingpolitik och ett stort asylmottagande?

För om vi nu ska klumpa ihop och misstänkliggöra flyktingar. Varför inte börja misstänkliggöra de grupper som borde kvalificera in sig som "våra egna"?

Vad är det som säger att alla pensionärer som gnäller över att de har ont i sina leder inte ljuger? Varför i hela friden ska jag som skattebetalare finansiera alla dessa jävla lata medelklassungar som fan inte kan bestämma sig och ta ett vanligt jobb utan läser strökurser på universitetet fram tills dess att de fyllt 35? Varför ska jag tycka synd om och via skattesedeln betala starta eget-bidrag till alla dessa patetiska drömmare till småföretagare som inte kan tänka sig ett jobb i offentliga sektorn utan tvunget måste starta företag på företag?

Jag är så jävla trött på alla dessa skattesubventionerade presentbutiker.

Om konflikten i samhället nu står mellan dom "flyktingarna" och "våra egna" i stil med en massa misslyckade entreprenörer, ynglingar som inte kan tänka sig ett hederligt arbete och gnälliga pensionärer då betalar jag hellre för 100000 flyktingar årligen som flytt fullständigt överjävliga förhållanden.

Jag kanske lever i en vanföreställning. Men det där som både prästen i kyrkan och fröken i skolan sa om "alla människors lika värde" har fortfarande en betydelse för mig. Och människovärdet står väl över några streck som ritats på kartan för flera hundra år sen?

I ett vettigt politiskt klimat så hade vi dock inte behövt ställas inför sådana här val och konflikter.

Jag länkar igen: Det finns gott om pengar i Sverige. Kanske till och med mer än någonsin.


Hade folk inte kört ner i en massa främlingsfientliga diken och rättat sig efter Sverigedemokraternas problembeskrivningar så kanske vi hade kommit till bukt med de faktum att äldrevården är kass, ungdomsarbetslösheten suger, småföretagarna har det svårt och flyktingarna behandlas som skit.

Eller?

Det har hur som helst blivit politiskt korrekt att resonera som Jimmie Åkesson.

Men återigen: Jag är så jävla trött alla dessa skattesubventionerade presentbutiker!

Söderhamn är ett högerextremt fäste

Björn Hägers skildring av Sverigedemokraternas valframgångar i sydnorrländska Söderhamn i gårdagens Kalla Fakta var intressant och gripande. På många sätt påminner reportaget om alla de nedslag som gjordes i Landskrona efter valet 2006 då SD fick 22 procent i kommunalvalet.

Klassiska mantra från folk på gatan om att "folk vet inte vad dom har röstat" blandas med frustration om hög arbetslöshet som kombinerats med ett stort asylmottagande. Till Hägers skildrings fördel är att han också låter den nybakade sverigedemokratiska kommunfullmäktigegruppen uttala sig. Det är en brokig skara av oerfarna politiker. Den uppenbara främlingsfientligheten blir också tydlig. Som när en av de nya fullmäktigeledamöterna motvilligt erkänner att hon helst av allt vill räkna på "invandringens kostnader" och när SD-basen på orten, Anita Nordkvist, strosar runt i området som han ska flytta ifrån och konstaterar att "invandrarna inte vill pyssla".

Om man har flytt från ett krigshärjat land så är nog inte ansade rabatter och rododenronbuskar av högsta prioritet.

I programmets inledning hävdas det att reportern Björn Häger, som är bördig från Söderhamn, inte har upplevt någon större rasism och främlingsrädlsa i sin hemkommun. Den känslan kan givetvis ingen ta ifrån den oerhört kompetente journalisten som bland annat gjort lysande reportage om det forna riksdagspartiet Ny Demokrati.

Något som tittarna inte får ta del av i Kalla Fakta-reportaget är det faktum att Söderhamn under det senaste decenniet varit ett fäste för högerextrema och rasistiska grupper. Sverigedemokraterna tog sig redan in i fullmäktige 2006, vilket framgår i inslaget, men SD-avdelningen i Söderhamn har sedan länge fått backning av SD-Gävle som är en av Sverigedemokraternas mest välfungerande lokalavdelningar och som leds av partiveteranen och den flitige organisatören Roger Hedlund. Sverigedemokraterna hade garanterat inte gjort ett succéval i Söderhamn om det inte vore för att partiet har funnits som ett redan etablerat alternativ i kommunen.

Vid sidan av Sverigedemokraterna har andra högerextrema grupper huserat i kommunen. Nazistiska Svenska Motståndsrörelsen har bedrivit kampanjer. Nationaldemokraterna lika så. Även Svenskarnas parti (tidigare Nationalsocialstisk Front) har bedrivit opinionsbildning mot invandring och asylmottagning i Söderhamn. Jämfört med andra norrländska städer är Söderhamn ett högerextremt fäste. Rasistiskt färgade beskrivningar av samhällsproblem har med andra ord basunerats ut i kommunen under lång tid.

Dessvärre framgår inte det i reportaget. Det är tråkigt och hade varit behövligt. Den slentrianmässiga bilden av att främlingsfientliga partiers framgångar är synonymt med antingen hög arbetslöshet, högt flyktingmottagande eller de båda faktorerna tillsammans är en alldeles för enkel förklaring.

Jag tror att förklaringen bakom SD:s succéval i Söderhamn är mer komplex än så.

Dag 6-7: Stories from the past innan holmgången

Det blev inte mycket gjort på lördagen. Jag kan inte bestämma mig vad jag tycker om de två böckerna som jag har läst och ska recensera till nästa nummer av Expo. Båda innehåller mycket nytt och intressant och kan säkerligen vara av värde för många. Men det finns uppenbara luckor. Det är ju så mycket lättare att såga eller hylla. Jag minns när jag var hiphop/rnb-recensent på Hallands Nyheter (ja, det är sant). Skivorna fick antingen lovord eller sågningar utan dess like.

Lyckades i alla fall bli klar med en annan artikel till tidningen. Tror jag. Fick den klassiska ångesten hur vida den håller inte. Troligen kommer den inte levereras förrän Dallas ringer och gnäller på sin närkingska.

Såg "Så mycket bättre", åt krabba, lyssnade på balkanrock som Hasse på Elektrikerna tipsade om. Somnade.

På söndagen blev det mera drag. Håkan, en gammal kollega som var det käraste återseendet på 15 årskalaset för några veckor sedan, ringde. Vi pratade lite jobbgrejer och sedan om hur vida han ska göra musik till några av mina dikter. Vi får se hur det blir. Håkan har en bakgrund som gammal raveproducent eller vad fan det är. Jag har ju gjort grejer med ravare och electronicatyper innan. "Bua by night" spelades till och med i Kjell Alinges Eldorado. När vi hade lagt på skickade jag över några acapellor till Håkan. Sedan skrev jag offerter och svarade på mail.

Gugge dök upp. Bakfull. Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid lunchtiden men Gugge var så bakfull att han inte vågade köra ner till Frillesås från Kungsbacka förrän vid tretiden. Efter en stund åkte vi hem till hans föräldrar som bjöd på middag. Det var i Gugges föräldrars källare som jag författade "Sverigedemokraterna har fel". Och man kan väl säga som så här att alla som bor i huset inte håller med om det som står i boken. Jag har hur som helst kvar en massa grejer i källaren. Böcker, kläder, cd-skivor och annan bråte som har blivit kvar. Gugges föräldrars källare var en slags resort innan stugan i Löftaskog var ett faktum.

Vi körde upp några lådor till stugan. En del grejer fick vara kvar. Gugges pappa Bertil har tagit över min propalestinska tröja där det står "West bank" på. Han får behålla den. Jag hoppas innerligen att han bär den på byn. Om han stöter ihop med farsan som fortfarande bär min gamla t-shirt från punkbandet Randy där a:et är ett anarkisttecken så blir det extra roligt i Konusmkön.

I lådorna hittade jag massa gamla kort från förr. Jag har varit förjävla dålig på att spara på foton så jag fotade av några och gjorde ett album på Facebook. Gugge frågade varför jag inte skriver så mycket dikter längre. Jag tänkte efter en stund. Det spontana svaret hade varit givet. Att jag inte har haft tid och att jag mår bra och när man mår bra skriver man väl helt enkelt så mycket. Men det slog mig att det nog beror på en hel del annat:

- Jag träffar ju dig så sällan, sa jag till sist.

För det är lite så det är. Gugge är en fena på att agera inspirationskälla. När jag också rotade bland de gamla bilderna dök en massa historier upp. Kanske har Gugge-boy fått mig på rätt köl igen.

Imorgon är det föreläsning i Göteborg för gymnasieelever. På tisdag är det en heldag om SD i Söderhamn (passande med tanke på kvällens Kalla Fakta). På onsdag är det föreläsning om SD för SKTF och sedan LRF i Stockholm. På torsdag är det en heldag i Örebro. På fredag är det en heldag i Älmhult. På lördag är det en heldag i Borås.

Det finns alla anledningar i världen att återkomma. Nästa vecka blir en riktig holmgång. Vi ses!

Från skarpladdade handgranter i Kungsan till solariebränna i riksdagen

På Twitter läser jag att William Petzäll från Borås har valts till ny förbundsordförande för Sverigedemokratisk Ungdom. Den solariebrune braten från Knalleland blir således den sjätte förbundsordföranden i ungdomsförbundets historia. SDU-topparna under åren har försvunnit åt lite olika håll, kan man säga:

Robert Vesterlund:

SDU:s första ordförande roade sig inte bara med att anordna midvinterblot i ungdomförbundets regi vid 1990-talets början. 1993 när tre skinnskallar i militärbyxor dök upp när vänsterpartiets Gudrun Schyman skulle tala den 1 maj i Kungsträdgården i Stockholm fattade poliserna på plats misstankar. Vid kroppsvisitationen visade det sig att skinnskallarna bar med sig en skarpladdad handgranat. Bland de tre fanns Robert Vesterlund, Sverigedemokraternas ungdomsförbunds ordförande, och Niklas Irberger, tidigare styrelseledamot i Sverigedemokraterna.

Senare startade Vesterlund det nazistiska nyhetsbladet Info 14 som med tiden blev en nyhetstjänst på nätet och initiativtagare till de större nazistiska sammankomsterna under 00-talet. Vesterlund var också den som pekats ut som nazist på sin arbetsplats av fackföreningsmannen Björn Söderberg som mördades 1999. Info 14 beskrev också polismorden i Malexander samma år som en hämnd efter att en skinnskalle hade skjutits ihjäl i samband med ett polisingripande.

Jimmy Windeskog:

Efter att ungdomsförbundet legat i malpåse i några år fick Borlängesonen Jimmy Windeskog i uppdrag att dra igång SDU igen. Windeskog har gjort sig känd för sina högtravande pekoraler i stil med den lilla skriften "Nationalism i ett land?!". Windeskog var också redaktör för Sverigedemokraternas jubileumsskrift vid partiets 10 års-firande 1998. I kommenterade Windeskog det faktum att Ace of Base-stjärnan Ulf Ekberg hade varit med i partiet på följande vis:

"Jodå, visst är det samme Ulf Ekberg som senare blev världsberömd med popgruppen Ace of Base! Under senare år har Ulf tyvärr figurerat i allt annat än SD-reprsentativa situationer. I något reportage ses han göra en s.k "Hitler-hälsing", i ett annat kramar han om den afrikanske musikern Dr Alban. Det avslöjades nyligen att han har dålig ordning på sin ekonomi, skattemyndigheten kräver honom på flera miljoner, pengar som han lika gärna kunde ha "slösat bort" på t.e.x SDs valfond, men det kanske han är för radikal för att göra. Man undrar ju!!!"

Hösten 2005 kastades Windeskog ut ur partiet då han på sin blogg hade beklagat sig över att partikamraten Tony Wiklander hade en adopterad dotter från ett utomeuropeiskt land. Några månader senare dök han upp som nyförvärv i Nationaldemokraterna. Men någon vidare aktivitet i sitt nya parti blev det inte. Förutom några artiklar om Sverigedemokraterna i tidningen Nationell Idag och ett ständigt aviserande om att han skriver en bok om SD så har det varit tyst om Jimmy. I valrörelsen 2006 kunde Expo.se dock avslöja att Windeskog hade snattat öl på ICA.

Jimmie Åkesson:

Jimmie Åkesson tog över som ungdomsordförande vid millenieskiftet men den mesta av tiden lade han på partiet. Och broilern från Sölvesborgs historia kan vi vid det här laget.

Martin Kinunnen:

Martin Kinunnen blev SDU-bas när Jimmie tog klivet över och blev partiledare i SD. Kinunnen rönte stor uppmärksamhet när hans flickvän, en annan sverigedemokrat, hade blivit misshandlad och fasttejpad i sin lägenhet. Några gärningsmän greps aldrig och rykten började cirkulera om att överfallet var riggat då det bara var Kinnunen och hans flickväns fingeravtryck på tejpen. Förundersökningen lades emellertid ner.

Kinunnen och hans flickvän överfölls senare av aktivister kopplade till vänsterextrema Revolutionära Fronten. Kinunnen flyttade senare från Sverige till Tyskland. Sedan dess har det varit tyst om honom. Hans närvarande vid SD:s valvaka i höstas var det första offentliga framträdande på över ett år.

Erik Almqvist:

Med Almqvist som ungdomsordförande fortsatte SDU sin tradition att någon varje år åka på konferensresa till Baltikum. Estlandsresan 2009 fick stor uppmärksamhet då SR:s Kaliber hade med en wallraff-reporter på båten. Ungdomsförbundet fick stora rubriker när det på SR:s band fanns upptagningar när partiledare Åkesson var med och sjöng "Palme gick på bio", när Almqvist drog rasistiska skämt och skrålade till vit makt-musik.

Under sin sista tid som ungdomsbas uppmärksammades Almqvist då han hade haft i gruff med stå upp-komikern och antirasisten Soran Ismail.

William Petzäll:

Petzäll har tidigare verkat som vice ordförande till Almqvist och var en av de som skrålade med allra mest till vit makt-musiken på Estlandsbåten för snart två år sedan.

Den fåfänge boråsaren fick också stor uppmärksamhet när han inför den samlade presskåren ropade ut: "60000 kronor i månaden och fri lägenhet i Stockholm!" efter att det gått upp för honom att han hade kommit i riksdagen. Nu ska han alltså samtidigt leda ungdomsförbundet.

Dag 3, 4, 5: Islamofobi i Upplands Väsby och Alf Robertson i Frillesås

"Dagbok från en folkbildare" fortsätter. Under månad tänker jag föra dagboksanteckningar här på bloggen. Kanske för att minnas. Kanske för att försöka skildra. Kanske för att stilla mitt beroende om att berätta.

Huvudvärken hängde kvar i huvudet som en jävla bakfylla på onsdagen. Det blev inte bättre av att Tyringe-Niclas ringde och berättade en hiskelig historia från en skola Kristianstad. Tyringe-Niclas med vårt projekt "Stoppa rasismen i skolan" som för tillfället är ett samarbete mellan Expo Utbildning, IF Metall och Transport hade blivit utskälld av två lärare som inte ville ha "antirasistisk propaganda" på sin skola. Grabbarna grus i Kristianstad tyckte uppenbarligen att både läroplanen och människovärde var nonsens. Tyringe-Niclas hade givetvis stått på sig och även de fackliga representanter. Det är ändå ett fullständigt ett helvete att verkligheten ska se ut som den gör.

Mot eftermiddagen traskade jag ner till Frillesås city och tog 732:an till Kungsbacka, sen pendeltåget till Gbg, X2000 till Stockholm och avslutningsvis i blå linjen hem till Hjulsta.

På torsdagen blev det en dag på kontoret med Dalslänningen, Dallas och dom andra på redaktionen. Jag skrev lite grann. Fixade med fakturor och annat kontorsgöra. På kvällen tog jag och tjejen pendeltåget ut till Upplands Väsby där ABF anordnade en öppen föreläsning med undertecknad om min bok Sverigedemokraterna har fel.

När vi gick genom industriområdet på väg till ABF-lokalen upptäckte jag och att det ena hjulet på min röda lilla rullväskan hade lossnat. Skit också. På ABF var det fullt med folk. Jag höll min föreläsning som kvällen till ära filmades. När det var dags för frågestund fullkomligt haglade frågorna. Mycket kom att handla om Sverigedemokraternas inställning till muslimer och islam. Vi hade kunnat hålla på hela kvällen. När föreläsningen är över kommer några kvinnor fram till mig. De är upprörda över att jag inte "insett problematiken med muslimerna". Under ett par minuter följer sedan en studie i fördomar och det kollektiva skuldbeläggande som florerar i vårt samhälle:

Kvinna 50+: 90 procent av muslimerna dödar sina döttrar om dom gifter sig med en svensk.
Jag: Hur vet du det?
Kvinna 50+: Det är så. Det är mellan 50 och 90 procent...
Jag: Okej. Hur skulle du reagera då om din dotter gifte sig med en muslim?
Kvinna 50+: Då är hon inte min dotter längre...
En annan kvinna 40+: Men, du skulle inte döda henne?
Kvinna 50+: (Tystnad)... Nej, men då är hon inte min dotter längre.

På vägen hem pratade vi, Tjejen och jag, om det där med upplevelser och kollektiv skuld. Som ett lite komiskt sammanträffade köpte vi sedan Ruben Östlunds mästerverk "De ofrivilliga" på den fantastiska film och skivbutiken "Buylando" på S:t Eriksgatan.

Fredagsförmiddagen spenderar jag hemma hos min gamla vapendragare från Helsingborg på Söder. Vi snackar sommarstugor och sverigedemokrater. Efter en avskedsmiddag på Thai och Sushihaket vid Centralen tar jag och Tjejen farväl för en vecka framöver. På tåget västerut skriver jag en målbeskrivning, snusar kramsnus och lyssnar på Alf Robertson.

När jag vid niotiden anländer Frillesås går jag förbi styvmorsans godisbutik och inväntar farsan som kör mig till stugan. Han kallar sig "Curlingpappan". Jag förmodar att han tittar på den där dokusåpan som går på SVT. Vi pratar om fiske och sport. Lasse Jacobssons, HBK:s tränare, har fått sparken och vi kommer överens om att det är nog lika bra.

I stugan äter jag krabba och skriver jag en artikel som borde ge mig jobb på antingen Svenskarnas partis blaska Realisten eller den nationella rörelsens egen Se & Hör, Nationell.nu. Hoppas Dalslänningen uppskattar den och lägger upp den på Expo.se. När jag är klar gör en uppdaterad version av Alf Robertsons fantastiska "Mitt land" och i min version som jag döpt till "Mitt land 2010" går så här:

Jag är en kran i en nedlagd hamnstad full av misstro.
Jag är en kyrkbåt vid Siljans strand.
Jag är ett kollektivavtal som tecknas i flottans Karlskrona.
Jag är Bohusläns karga stenar och sand.
Jag är Riddarfjärdens klarblå vatten.
Jag är busstationen på torget i Söderhamn.
Jag är Kungsgatans blixtrande ljus om natten.
Jag är alla blommorna i Roslagens famn.
Jag är Vingas salta, friska västvind.
Jag är Hälsinglands trollska susande skogar.
Jag är sommarhagens svängande trädgren.
Jag är bordet på en gammal söderkrog.
Jag är Syrianska och AIK på Råsunda.
Jag är Björn Rosenström i Ockelbos Folkets Park.
Jag är en badande unge på sommarlovet.
Jag är Smålands skogbevuxna mark.
Jag är förmiddans Aftonblad och Expressen och kvällens Aktuellt i SVT 1.
Jag är ett kreditkort utan teckning i den väldiga NK-stressen.
Jag är mera Värmland än en värmlänning någonsin kan bli.
Jag är midsommarstången på den gröna ängen.
Jag är adventsstjärnans blekröda ljus.
Jag är Lucian med kronan och kaffe på sängen.
Jag är ett Facebookevent om lördagskvällsdansen på Hallunda Folkets Hus.
Jag är midnattssolens mäktiga sken.
Jag är ett paket ifrån Ellos i Borås.
Jag är violen från bokhandeln i Flen.
Jag är ett enverande samtal från ett callcenter i Västerås
Jag är Alf Robertson och jag är Evert Taube.
Jag är Hasse Aro treans kanal.
Jag är kostym från Dressman i en garderob.
Jag är Karl XVl Gustaf i Vita Havets sal.

Jag älskar Mitt Land och människorna som bor där,
även om jag naturligtvis ifrågasätter ett och annat
av sådant som händer omkring mig.
Men kärleken och känslan, för det land där jag är född och lever,
den kan inte ens Jimmie Åkesson ta ifrån mig.
För De milsvida skogarna och alla älvarna och sjöarna
och människorna är en del av mig.
Och människorna som bor här.... Dom tror jag på
i en värld som inte riktigt vet vad den vill.
Men jag är glad över att jag får leva och att jag får bo
i Sverige

Jag ska vara i stugan över helgen. Ska träffa min vän Gugge och skriva på grejer. Strukturera upp den kommande boken, bland annat. Och kanske spela in "Mitt land 2010".

Dag 2: Provocerande saker och ännu mera skaldjur

Dagen börjar med en provocerande huvudvärk. Jag vankar runt i stugan. Dricker vatten. Svarar i en telefon som ringer hela tiden. Svarar på mail. Ringer samtal och tänker att jag ringer till människor som säkert tycker att deras telefoner ringer hela tiden. Huvudvärken släpper inte. Klockan blir 15:00. Jag packar ner mina saker. Kliver ut ur stugan. Känner en provocerande stank ifrån pappersbruket nere i Väröbacka. Det blåser från söder med andra ord.

I busskuren vid Frillesås korsväg upptäcker jag att någon har satt upp klistermärken ifrån den högerextrema tidningen Nationell Idag och från den nazistiska Salemfonden. Det är väl Tjocke-Matte som är farten igen, tänker jag. Ja, han kallades så, när vi gick på högstadiet. Trots sin ringa ålder har hunnit med att vara aktiv i både Svenska Motståndsrörelsen, Nationaldemokraterna och Nordisk Ungdom. När vi träffades på en kräftskiva för några år sedan hävdade han att han hade lämnat rörelsen. I år sågs vi på nazisternas gemensamma Första maj-demonstration. Ränderna går aldrig ur, som en del säger.

På bussen packar jag upp reportageboken "Svensk, svenskare.." som jag läser och ska recensera till nästa nummer av Expo. När jag rotar i min rullväska upptäcker jag till min stora fasa att jag har glömt laptopen i stugan. Provocerande. Jag ringer till min kollega Täby-sonen som mailar över en pp-presentation.

Jag håller en föreläsning på kvällen inne i Göteborg. Göteborg är en stad med en gedigen högerextrem historia. Den går knappast att redogöra genom ett blogginlägg. Det vore oschysst. Det blir en del fokus på Sverigedemokraternas gruppledare i Göteborgs kommunfullmäktige och i Västra Götalandsregionen, Patrik Ehn.

Ehn som har en bakgrund i nazistiska Nordiska Rikspartiet och så sent som 2005 skrev en nazisthälsning i ett mail till en partikamrat som beklagade sig över att Ehn hade röstat för att SD skulle skriva under FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Det var fel, tyckte partikamraten. Tredje riket hade aldrig gillat det där. Ehn skyllde på lågt blodsocker och avslutade sitt mail. När Expo.se i valrörelsen skulle konfrontera Ehn med uppgifterna gjorde han sig oanträffbar. Mikael Jansson, numera riksdagsledamot, såg allvarligt på uppgifterna och menade att det hela skulle redas ut. Om någon utredningen har skett eller ej vet jag inte. Det enda jag vet säkert är att Ehn fick förtroendet att efter valet leda partiets arbete både i kommunen och regionen.

Efter föreläsningen blir jag hämtad av farsan som har lämnat krabba och hummer i Göteborgs fiskhamn. Farsan är trött men mest ledsen. Återigen har någon varit och vittjat hans tinor utanför Nidingen. Det är ju knappast invandrargäng ifrån Bergsjön. Det är laglöst ute till havs och Kustbevakningen har knappt några båtar ute. Provocerande och hopplöst. Jag lider med farsan och köper en varmkorv med räksallad till honom på Shellmacken i Fjärås.

Väl i stugan igen svarar jag lite på mail, äter krabba och skriver och spelar in en ny dikt. Eftersom jag håller på att lära mig I-movie blev det ett youtubeklipp av det hela:


Nu är det dags att sova. Imorgon blir det Göteborg igen och sen en sväng förbi det andra hemmet där min älskade väntar i Hjulsta.

Dag 1: Skaldjur, nazism och Trollhättan

Nu är det fyra år sedan jag anställdes av Expo för att bygga upp utbildningsverksamheten. Mycket tid går fortfarande åt till att åka runt i landet med rullväska för att bedriva folkbildning. Den kommande månaden är mer eller mindre ett ständigt luffande genom landet. Samtidigt ska jag försöka hitta tid till att skriva en bok, svara på mail och delta på en massa möten. Igår kväll slog det mig att jag kanske skulle skildra detta. Följ med mig på min resa till Folkets hus-lokaler, gatukök, ödsliga tågstationer, klassrum och stadshotell. Varje stad eller samhälle som jag besöker har också sin historia vad det gäller organiserad rasism och intolerans. Under resans gång ska jag även försöka berätta historier från dessa platser. Jag kallar följetången för "Dagbok från en folkbildare"

"Det går rykten om att det händer grejer i mötesrummet. @alexbengtsson har kostym på sig, så det måste vara stora saker på g" Under måndagsförmiddagen försöker Dalslänningen sig på konststycket att göra sig rolig. Om sanningen ska fram så har jag inte kostym på mig. Jag svarta chinos och svart kavaj. Inne i konferensrummet som numer till hälften också Expo Utbildnings kontor händer det emellertid stora saker. Vi har möte angående projektet "Stoppa rasismen i skolan". Lisa Björck som politisk och organisationsombudsman på Svenska Transportarbetareförbundet är på plats med det glada beskedet att fackförbundet nästa år donerar 300000 kronor till projektet. Det finns med andra alla anledningar i världen att vara finklädd. Fler fackförbund för dessutom diskussioner just nu om att också stödja projektet där medarbetare från Expo Utbildning tillsammans med fackliga representanter besöker praktiska gymnasieskolor. Expo-medarbetarna pratar om rasism och främlingsfientlighet. De fackliga pratar om fackets roll i samhället. En dag som denna fanns det all anledning att vara finklädd. Här går att läsa pressmeddelandet om samarbetet med Transport.

Klockan 12:10 tar jag tåget västerut. Från tåget lämnar jag ett tråkigt besked om en dubbelbokning, gör de sista förberedelserna inför kvällens föreläsning i Trollhättan och äter SJ Bistrons klassiska räkmacka. Jag är lite beroende av den. Numer äter jag också det torra vita brödet. Under en period slafsade jag bara i mig majonäsen, ägghalvorna och räkorna. I Göteborg blir jag upphämtad och sedan körd med bil till Trollhättan.

---

Trollhättan är ett klassiskt högerextremt fäste. Det var också i Trollhättan som en moské eldhärjades i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna hade en av sina första avdelningar i kommunen och genomförde under 1990-talets början ett antal manifestationer i staden. Partiet levde då i symbios med vit makt-rörelsen och hade styrelsemedlemmar som hade en direkt koppling till den militanta nazismen. Medlemmar i vit makt-bandet Brigad Wotan som sedermera fick namnet Somalia Kickers var aktiva i SD:s lokalavdelning i Trollhättan. 1998 vann partiet sina första kommunala mandat i kommunen. En historisk framgång då Trollhättan tillsammans med Stockholmskommunen Haninge var första två större kommunerna där partiet valdes in. Med lokalavdelningens arbete kom att tappa i fart vid 2000-talets början. Sverigedemokraterna valde då att kaderförflytta partiveteranen Jimmy Windeskog till kommunen som tillsammans med Gorm Lind och några andra bedrev en intensiv valrörelse 2002. Partiet ökade men några fler mandat blev det inte.

Med firma Windeskog-Lind i kommunfullmäktige blev det mer liv i luckan. Duon lade motioner på löpande band. Windeskogs tid i Trollhättan skulle dock inte vara långvarig. När Windeskog flyttade hem till Borlänge stod Gorm kvar med den framgångsrika lokalavdelning. Lind var också på riksplanet en av de som drev fram Jimmie Åkesson till att bli partiledare. När Åkesson och hans gäng tagit över makten i Sverigedemokraterna uteslöts Jimmy Windeskog efter att ha publicerat ett rasistiskt blogginlägg om en partikamrat. Lind fick dock vara kvar i partiet i några månader till. Men även Gorm kom att kastas ut i partiet. I en artikel som jag våren 2006 skrev för Expo.se meddelande partiets vice ordförande Jonas Åkerlund att styrelsen i Trollhättan "hade sysslat med ekonomiska oegentligheter". "Komplett nonsens", replikerade Gorm Lind och hävdade istället att han hade använts som ett "bondeoffer" mellan de olika falangerna inom Sverigedemokraterna. Gorm meddelade också att han hade bildat ett nytt parti. SD-Trollhättan, kallade han partiet. Men partiet kandiderade aldrig. Gorm Lind kom att reflektera över sina åsikter och sin tid i Sverigedemokraterna. Med tiden insåg han att han inte längre delade partiets människosyn. Idag är Gorm en flitig antirasist. År 2009 medverkande han i argumentationsantologin "Sverigedemokraterna har fel - igen".

Sverigedemokraterna lyckades med nöd och näppe behålla ett mandat i Trollhättan i valet 2006. Men kaoset har fortsatt i partiets avdelning. Interna strider har varvats med att den lokala partikassören förra året spelade bort partikassan på ett svartcasino i Göteborg. När SD kandiderade till Trollhättans kommunfullmäktige dök dock en veteran upp som partiets enda kandidat. Thomas Karlsen hade varit medlem i paritet vid 1990-talets mitt men då nekats företroendeuppdrag för att han uppfattades för våldsam och extrem. När SD bankade på dörren till riksdagen var han dock välkommen. Karlsens förflutna är emellertid brokigt. I somras kunde Expo.se avslöja följande:

1996 dömdes Thomas Karlsen för skadegörelse och brott mot knivlagen. I domen framgår att Karlsen då var med i ett lokalt skinnskallegäng. Enligt polisens uppgifter var han gängets ledare. I domen finns följande berättelse från polisen återgiven: "Han såg att Thomas Karlsen gick i täten för en stor grupp skinnhuvuden. Från Thomas Karlsens ryggsäck stack upp ett bollträ. Thomas Karlsen var inte nykter. Han bedömde det som att Thomas Karlsen var ledare för gruppen."


Karlsens förflutna i mer grumliga miljöer än SD har satt sina spår. På sin blogg i år skrev han så här: "Det är dags att särskilja god kultur från dålig. Vi måste bekämpa de fientliga främlingarna som kommer till Sverige. Dessa skapar en vardag fylld med våldsamma inslag." Han fortsätter sitt inlägg med att beskriva ett nytt inslag i samhället - att Sverige numera befolkas av människor "som starkt präglas av sin aggressiva "gen"". Trots både sitt förflutna och de aktuella uttalandena fick Karlsen stanna i partiet. I kommunvalet i år fick Sverigedemokraterna 5,12 procent och 3 mandat.

Vid sidan av Sverigedemokraterna har också Svenskarnas parti (tidigare Nationalsocialistisk Front) länge varit verksamma i kommunen. Det hela började i augusti 1996 när nazister dök upp i staden för att högtidlighålla minnet av den nazistiska martyren Rudolf Hess. Vid demonstrationens samling var avsaknaden av en demonstrationsledning tydlig. Allmänt kaos rådde och de enda som förmådde ta kontroll över situationen var NSF:s aktivister som mestadels ditresta från organisationens födelsestad, Karlskrona . Några NSF-aktivister tog plats på en lastzon på Trollhättans station, klädda i partiets uniform sträckte de sina högerarmar och skrek "Sieg Heil". Framför dem stod ett par hundra nazister, som ivrigt svarade med viftande högerarmar och tyska slagord. Aktivisterna kom senare att döma för hets mot folkgupp. Men NSF hade presenterat sig och snart kom en lokalavdelning även att dra igång i Trollhättan.

En av de som kom att driva NSF i Trollhättan var Daniel Höglund. Höglund kom senare att avancera och ta plats i partiets riksledning. När NSF ombildades till Folkfronten (som sedan bytte namn till Svenskarnas parti) var Höglund den självklara partiledaren. Ett par år tidigare hade Daniel Höglund kandiderat för NSF till Trollhättans kommunfullmäktige utan vidare framgång. I och med ombildningen valde Höglund att i valet 2010 ställa upp i kranskommunen Grästorp istället. Det blev succé och Höglund tog partiets första kommunala mandat.

---

Efter föreläsningen i Trollhättan blir jag körd ner till Göteborg. Sedan tar jag den förhatliga Kungsbacka-pendeln. På ett säte är Svenskarnas Partis symbol "aegishjalmuren" klottrad. På Kungsbacka station hämtar min skäggiga far upp mig. I bilen på väg till Frillesås pratar vi om fiske och politik. Det är sånt vi brukar prata om. När farsan lämnar av mig i sommarstugan lyfter han ut en stor vit hink ur bilen.

- Det är några krabbor och lite klor som jag kokte ikväll, berättar farsan.

Min pappa är yrkesfiskare och driver tillsammans med några andra ett skaldjurskokeri.

Jag ler nöjt. Kliver in i stugan. Känner att värmen var på, slår på Håkan Hellströms senaste platta och tittar ur över ett Kattegatt där månen speglar sig kvällen till ära. Klockan närmar sig midnatt och jag gör jag en "Björn Söder". Jag tar ett glas vitt vin och tittar över det natursköna skådespelet.

Jag kommer att vara i Frillesås i perioder under den närmaste månaden. Det blir nog bra. Även om jag kommer sakna min tjej som är kvar i Stockholm något förbannat.

Sluta bete er som tjurskalliga sverigedemokrater

Tidigare i veckan visade SVT dokumentären "Vägen till riksdagen". En charmig liten historia, om ni frågar mig. På ett fantasifullt sätt skildrar teamet ett toppstyrt enfrågeparti med gräsrötter som inte hukar för att fälla diverse främlingsfientliga uttalanden, en partiledare som kallar en TV4-journalist för "rövskalle" efter att denne ställt kritiska frågor, en känslig presschef som gör allt för att få slå igenom i mediebruset och en karriärist från Borås som solar solarie på Studio Ultra tan och drömmer om riksdagen.

Men dokumentären skildrar också partiets utsatthet. Det faktum att sverigedemokrater förföljs och hotas. Det och faktumet att det också ställs mer personliga frågor till partiets företrädare har uppenbarligen en del av partiets motståndare svårt att förhålla sig till.

Till min mailbox har jag de senaste dagarna fått mail där folk, som jag mestadels inte känner, klagar över dokumentären. Att filmteamet inte "satte dit" SD, att filmen bara gynnar partiet och så vidare.

Jag blir så jävla trött på attityden och inställningen. Jag tror nämligen inte på en journalistisk som alltid handlar om att "sätta dit makthavarna". Inför valet 2006 sände SVT dokumentärer om varje riksdagsparti. Tittarna kunde bland annat se hur "traditionalisterna" inom Miljöpartiet kuppade igenom krav under nattmanglingar. Man skildrade också Fredrik Reinfeldts problem med att tygla de mer högerorienterade gräsrötterna i sitt parti.

Dokumentären om Sverigedemokraterna var gjord på samma sätt. Vi fick se hur partiets medlemmar, så väl högt uppsatta som gräsrötters, främlingsfientliga utfall mot meningsmotståndare. Vi fick också bilden av ett på många sätt toppstyrt och amatörmässigt parti.

Några av de som mailar hävdar att "nu kommer stödet för SD öka...". Ja, och? Är det några dokumentärsfilmares uppgift att via Public Service få Sverigedemokraterna att dala opinionen? Självklart inte.

Klagomålen känns faktiskt lite sverigedemokratiska. När Jimmie Åkesson får kritiska frågor kallar han en journalist för "rövskalle" och partiets aktivister kallar tillståndet i landet för "DDR". När SVT skildrar ett rasistiskt parti ut efter samma premisser som andra partier "går de Åkessons ärenden". Trots att rasismen inom partiet faktiskt är uppenbar.

----

Dalslänningen har också skrivit om dokumentären med fokus på SD:s konspiratoriska inställning till journalister.

Idag fyller vi moppe!

Idag fyller tidskriften Expo 15 år. Eller "moppe" som man brukar säga. Vi firar det hela med pompa och ståt på Kägelbanan i Stockholm ikväll. Det ska bli roligt.

Själv har jag suttit i tidskriften Expos redaktion sedan 2004. Jag hade innan dess varit en del av Expos ideella västredaktion i Göteborg som Daniel Poohl drev. Idag är Daniel chefredaktör för tidskriften och VD för hela stiftelsen Expo. Det är farligt och fjantigt med personkult men en dag som denna bör Dalslänningen få alla jävla dunkar i ryggen i världen för sitt arbete.

Första gången jag kom i kontakt med Expo var på högstadiet. Vår SO-lärare Olof berättade om den där nya tidningen som enbart granskade den svenska extremhögern. Han hade med sig några exemplar av tidningen. Jag slukade vartenda nummer. Och när jag senare började göra skolarbeten om alltifrån Ny Demokratis sönderfall till den svenska nazismen under 1930-40-talen var Expo en självklar referens.

Mitt slutarbete i nian hade rubriken "Vad hände med alla nydemokrater?". Jag minns att jag tyckte lite synd om klasskamraten Frida som skulle "opponera" på mitt arbete. Frida hade gjort ett arbete om hajar, vill jag minnas...

När jag skriver det här inlägget sitter jag i rummet där jag klev in för första gången som 17-åring. Jag hade varit på en föreläsning med Expo-medarbetaren Mikael Ekman som nyss hade givit ut boken "Sverigedemokraterna - den nationella rörelsen" tillsammans med Expos dåvarande chefredaktör Stieg Larsson. Mot föreläsningens slut frågade jag Micke om vad som hade hänt med EAP. Efter föreläsningen drog Micke med mig till Expo. Rummet som jag sitter i idag var annorlunda då. Väggarna var inte vita. Snarare gula och det hängde inte en massa priser och utmärkelser på väggarna.

Expo var bara i sin barndom. Och en dag som denna förtjänar även Micke alla ryggdunkar som finns i världen. Det är det många som gör. Örebroaren som kom in på här i rummet för några minuter sedan och ställde en obegriplig fråga om SJ:s bokningssystem förtjänar det också.

Idag är det tidskriften som fyller 15. Nästa år fyller mitt hjärtebarn, Expo Utbildning, fem år. Det ska vi också fira. Men kanske inte lika bombastiskt. Expo Utbildnings 15 årspresent till storebror tidskriften är den här lilla filmen:

Kidnappningen, John Bouvin och den crazy valalliansen som kom av sig

Det är hög tid för första platsen, guldmedaljören, the ultimate champion på listan över misslyckade svenska högerextrema och högerpopulistiska partier under efterkrigstiden. Anledningen till att jag har gjort den här listan, förutom för att stilla mitt något autistiska intresse för svenska ytterlighetspartier, har varit att påvisa några saker.

För det första har det handlat om att slå fast det faktum att den svenska extremhögern och högerpopulismens röda tråd alltid har varit misslyckanden. Misslyckade partibildningar, företrädare (en kraftig överrepresentation av män) med hybris som överskattat sin egen politiska betydelse och "öppnat eget" och storslagna planer som resulterat i pinsamma sortier har under åren var denna rörelses signum.

Det har också handlat om att påvisa de reella kopplingar som finns mellan många av dessa partier och dagens riksdagsparti Sverigedemokraterna. Jag har berättat om Ian Wachtmeisters misslyckade comebackförsök. Idag är Ian rådgivare åt Jimmie Åkesson. Jag har berättat om nazisten Curt Linussons försök att ta sig in i Lidköpings kommunfullmäktige. Nu finns det en möjlighet att han kommer in ändå - på SD-mandat. Jag har skildrat det misslyckade "Badhuspartiet" i skånska Åstorp. Idag sitter en av partiets grundare i riksdagen på sverigedemokratiskt mandat. Jag har återgett historien om den före detta SD:aren och ND:arens misslyckade försök att "rida spärr" för sina tidigare partier i Haninge. Jag har skildrat SD:s utbrytarparti Nationaldemokraternas sönderfahll. Jag skrivit om mannen som med tiden har fått lära sig att leva i skuggan av SD. Och jag har berättat om Sverigedemokraternas misslyckade förlaga, Sverigepartiet. Jag har skrivit om den ensamma nazisten på Orust vars parti var en utbrytning ur ett parti som i sin tur lade ner sin verksamhet på grund av Sverigedemokraternas valframgångar. Jag har skrivit om EAP som inte har mycket gemensamt med SD - förutom möjligtvis fascinationen för kärnkraft.

Den givna ettan på listan är således ett parti som var sprunget ur SD. Och händelser kring detta partis bildande som verkligen spökar i dagens SD - ända in i riksdagsgruppen. Det är också en historia om när extremhögern och högerpopulismen skulle samsas i en valallians.

Plats 1: Hembygdspartiet

I valet 1994 ökade Sverigedemokraterna som fram tills dess levt i symbios med den svenska vit makt-rörelsen. Medan högerpopulistiska Ny Demokrati trillade ur riksdagen med damfrisörskan Vivanne Franzén i spetsen lyckades SD kamma ihop ungefär 14000 röster och fem kommunala mandat. Men trots framgången för det dåtida pyttepartiet knakade det rejält i fogarna. Partikassan var tom. Aktivisterna var slutkörda. Och en schism mellan de gamla veteranerna inom partiet och de nya förmågorna inom partiapparaten hade blossat upp.

Det blev inte bättre när några av partiets grundare, bland dem återfanns Leffe Zeilon, startade "Nationella Gruppen". En gruppering vars verksamhet mestadels gick ut på att kritisera den dåvarande SD-ledningen. Det första Zeilon med anhang klagade på var den bristfälliga ekonomiska redovisningen. I ett öppet brev undrade Nationella Gruppen också vart de dåvarande partiledaren Anders Klarström hade tagit vägen.

Svaret fick de på Sverigedemokraternas riksårsmöte 1995 när Klarström tackade för sig. Mikael Jansson tog över som partiledare. Ett av Janssons första beslut som ny SD-potentat var att införa ett uniformsförbud i partiet. De skräniga skinnskallarna uppmanades att likt Jansson himself slänga på sig åtminstone vårdad klädsel vid partiets offentliga möten. Alla gillade inte den nya strategin. Och den Nationella Gruppen var långt ifrån nöjda med Janssons närmaste män.

Resultatet blev att ett nytt parti bildades. Partiet fick namnet Hembygdspartiet. Till partiledare valdes Tommy Rydén som tidigare varit aktiv i den nazistiska kristna sekten Kreativismens kyrka. Leffe Zeilon fanns med i bakgrunden och utformade det nya partiets propaganda. De antisemitiska inslagen var tydligen redan från början. Bland klistermärkena återfanns en uppmaning att "bojkotta Bonnier-pressen".

Men det var inte bara Zeilon som klev in i Hembygspartiet. I stockholmskommunen Ekerö hade Sverigedemokraterna vunnit ett av sin fem kommunala mandat. Partiets fullmäktigeledamot Freddy Fjällklint hade börjat hänga med Nationella Gruppen och den lokala SD-avdelningen beslutade på ett möte att en del av partikassan skulle tillfalla Hembygspartiet. En stor del summa skulle dessutom sättas in på ett konto tillhörande Fjällklint.

Handlingen på Ekerö uppskattades inte av SD-ledningen. Partiets organisatör, motsvarighet till partisekreterare, på den här tiden Lasse Emanuelsson. Emanuelsson hade tidigare överfallit en fotograf som filmat utanför Sverigedemokraternas riksårsmöte. Emanuelsson och en annan partistyrelseledamot åkte således ut till Ekerö och tvingande in Fjällklint i en bil. I bilen hade de bland annat ett baseballträ. Under hot tvingade de sedan Fjällklint att på posten vid T-Centralen i Stockholm skriva över pengarna till ett annat konto. Både Emanuelsson och den andra partistyrelseledamoten kom att dömas för detta. Partiledaren Mikael Jansson, idag riksdagsledamot gav en kommentar till händelserna på Ekerö i media. 1997 sa Jansson till Aftonbladet:

- Det här är en skitsak som inte ska behöva påverka Lasses politiska framtid.

Hembygdspartiet kom att byta namn med tiden och gick senare under namnet Konservativa partiet. Inför valet 1998 hade en partiledare med annan nazistisk bakgrund tagit över. Leif Larsson hade bakgrund inom nazistiska Riksfronten och väckte stor uppmärksamhet när planerna på en valallians med det tidigare riksdagspartiet Ny Demokrati offentliggjordes.

Ny Demokrati hade sedan valet 1994 bytt partiledare som en sängvätare byter underkläder. Den tidigare riksdagsledamoten John Bouvin hade tagit över partiet. Bouvin som under sin riksdagstid blivit rikskändis för sina häpnandsväckande uttalanden såg inga problem med ett samarbete med Konservativa partiet och Leffe Larssons parti såg givetvis en enorm potential i ett samarbete med Ny Demokrati som fortfarande fick miljonbelopp i statligt partistöd.

Men någon valallians blev aldrig av. Upprörda röster inom det kraftigt decimerade Ny Demokrati satte stopp för samarbetet. Bouvin lämnade sedan politiken efter att hållit en olaglig förstademonstration 1998. Några dagar senare petades han från partiledarposten. Idag går det emellertid att köpa Bouvins bok "Riksdagen kan dra åt helvete" i det nazistiska Svenskarnas partis webshop. Boken finns också gratis som pdf här. Då och då kan man också höra Bouvin ringa till telefonväkteriprogram som Ring P1 och Karlavagnen.Leffe Larsson drog vidare till Baltikum och var med och drev indrivningsfirman Baltic Inkasso.

Hembygdspartiet symboliserar på många sätt kaoset som ofta uppstår inom den svenska extremhögern och högerpopulismen. Storslagna planer som går fullständigt åt helvete.

Vad som händer med Sverigedemokraterna i riksdagen återstår att se. Kanske om tio år att den frispråkige Björn Söder författar boken "Riksdagen kan dra åt helvete 2".

"Dom hade datorer och snygga brudar"

Vi har nu kommit till silverplatsen över misslyckade högerextrema och högerpopulistiska partier under efterkrigstiden i Sverige. På andraplats kommer ett parti som man verkligen kan diskutera hur vida det egentligen kan klassas som högerextremt eller högerpopulistiskt. Partiet är snarare av en skitzofren politisk karaktär. Men då både antisemitiska konspirationsteorier och annat främingsfientligt stolleri finns och har funnits i partiets propaganda tycker jag att det ändå kvalar in. Och när det ändå fick vara med på listan tyckte jag att det var lika bra med andraplacering. För är det något parti som är utan framgångar så är det EAP.

Plats 2: Europeiska Arbetarpartiet (EAP)

"Väsensskilt från den revolutionära vänstern, men likafullt med rötterna i kommunistisk ideologi, har Europeiska Arbetarpartiet (EAP) det senaste decenniet etablerat sig i Sverige. Partiet är ett lika märkligt som svårgripbart fenomen, som knappast låter sig beskrivas i vanliga politiska termer. Från början socialistiskt har EAP under 80-talet gjort helt om och intagit en position som snarast kan betecknas som högerextremistiskt".

Det hävdar Militära underrättelse och säkerhetstjänsten i SOU 2002:91. Förvirring är alltså. Även hos självaste MUST. Hur som helst bildades EAP i Sverige i 1970-talets början. 1976 ombildades organisationen till ett parti. EAP hade till en början en tydlig vänsterprägel. Men partiets propaganda var redan från början så invecklad och konspiratorisk att till och med 1970-talsvänstern blev förvirrad. En av dem var min far. När jag första gången frågade om han visste vad EAP var för något fick jag ett något otippat svar.

- Dom hade datorer och snygga brudar, sa pappa.

När SVT:s "Magasinet" uppmärksammade EAP i ett program så fokuserade även dem på att EAP använde sig av modern teknik. Några snygga brudar nämndes däremot inte i programmet.

EAP är den svenska gren av den så kallade Larouche-rörelsen. Lyndon Larouche är en amerikansk ekonom som under sitt liv har gjort sig känd för diverse spektakulära förslag. Idéerna har sedan anammats av EAP i Sverige. Bland Larouches förslag återfinns krav på att kolonisera både månen och Mars, en bro över Atlanten och kärnkraft i varje stad. I ett kommunval krävde EAP ett kärnkraftsverk under torget i Falun.

Efter att statsminister Palme mördats hamnade EAP i rampljuset och under Polisens bevakning. Partiet hade spridit hatpropaganda om politikern och hotfulla EAP-aktivister brukade dyka upp vid möten där den socialdemokratiska statsministern talade och medverkade. Partiet hävdade bland annat att Palme var finansierad av både CIA och KGB.

EAP och Larouche-rörelsen har alltid haft en försmak för konspirationer. Rörelsen har till exempel hävdat att knarkhandeln i världen styrs av det brittiska kungahuset. Den som läser partiets propaganda får snart en bild av att rörelsen är helt besatt av det man kallar "det brittiska imperiet" eller "synarikismen". Synarkism är, enligt LaRoucherörelsen och EAP, en världskonspiratorisk ideologi som på många områden kontrollerar världen. I den synarkistiska världskonspirationen ingår bland annat nazister, staten Israel och USA:s tidigare vice president Dick Cheney.

Under åren har Lyndon Larouche var duktig på att förutse saker. Laroucherörelsens anhängare var glada när finanskrisen slog till för några år sedan. Lyndon Larouche hade nämligen förutsett den, menade aktivisterna. Larouche har även förutsett World trade-centerattacken.

När jag och min kollega Jonathan Leman i våras besökte Sanningsrörelsens öppna hus i Bagarmossen var inte bara nationaldemokrater och historierevisionisten Lasse Wilhelmsson där. Även EAP fanns på plats med ett bokbord. En aktivist berättade att Larouche-rörelsen delade Sanningsrörelsens uppfattningar om att attacken var ett "insidejob". Skillnaderna mellan de båda var rörelserna var att EAP hade lösningar på problemet: Typ en kolonialisering av Mars och mera kärnkraft. Några snygga brudar såg vi inte vid EAP:s bokbord. Men en rödhårig äldre kvinna som stod och hyllade förintelseförnekaren Jüri Lina.

EAP har ställt upp i flertalet svenska val. Flest röster blev det 1985 då partiet fick 369 röster. I det senaste valet fick EAP 187 röster vilket i och för sig var en ökning från föregående val då partiet bara fick 83 röster.

Trots ett ihärdigt kampanjande i nästan 40 år har EAP inte kommit långt. Jag vill ändå tacka EAP. Efter att jag samtalat med partiets företrädare på det öppna huset i Bagis kände jag att jag ville smälta konspirationsteorierna och de andra tokigheterna. Jag åkte således till ett sunkhak vid Fridhemsplan för att sänka ett par pilsner. Just den kvällen satt en riktigt snygg tjej vid ett av borden. Två dagar senare gick på dejt på Sverigedemokraternas valkonferens. Idag bor vi tillsammans. Så tack, EAP! Och tack, SD!

Jag kommer sakna dig länge, Texas

Imorgon spelas den sista och avgörande allsvenska omgången. Och jag bryr mig inte så värst mycket om vilka som vinner guld, även om MFF:s lagbygge känns mest sympatiskt. Jag bryr mig heller inte vilka om vilka som åker ur. Åtvid eller Gefle, det kvittar. Med Åtvid i serien så får östgötarna ett roligt derby. Med Gefle i serien finns även Norrland representerat. Men både guld och bottenstriden känns ointressant med tanke på vad som händer på Stockholms stadion imorgon.

Halmstads Bollklubb, laget i mitt hjärta, avlutar ännu en fiaskosäsong. Det har varit kräftgång i hela sex säsonger. Och i år har man inte ens kunnat skylla på Janne Andersson. HBK klarar sig kvar med nöd och näppe den här säsongen. Vi ska vara jäkligt glada över att det blir en 50:e allsvensk säsong nästa år. Fortsätter det som det har gjort de senaste åren kan det bli en sejour i Superettan redan 2012 och flera år framöver. Lagen som kommer upp nu, IFK Norrköping och Syrianska, är seriösa och långsiktigt arbetande klubbar. Och det finns inte plats för hur många småklubbar som helst i fotbollens finrum. Tyvärr är det ju så att HBK idag är en småklubb utan ambitioner. Vi har blivit omsprungna av andra mindre klubbar som trots små resurser till en början har vuxit och vågat satsa. Framförallt Elfsborg och Kalmar FF men även Jimmie Åkessons favoritlag Mjällby AIF och lilla charmiga BK Häcken. Elfsborg har sin mångmiljonär och den hemmakära Anders Svensson. Kalmar FF har Nanne Bergstrand. Mjällby AIF har listerlandsmentaliteten. BK Häcken har Gothia cup och sitt hising island. Vad har HBK? Och vad har vi kvar efter imorgon?

Vad som ska hända med Halmstads Bollklubb under och efter 2011 hoppas jag, för att uttrycka mig som en konflikträdd politiker, blir en konstruktiv och framåtskridande diskussion. Låt oss ta den diskussionen efter att säsongen verkligen är över, Anselmo skrivit på för någon allsvensk konkurrent, Emir blivit mångmiljonär i Turkiet och Alexander Prent flyttat hem till Geert Wilders-land. HBK anno 2011 kommer vara flera karaktärer fattigare. Men själen försvinner varken med Anselmo, Klippans Ronaldo eller den misslyckade Football manager-värvningen från Holland. Imorgon spelar Per "Texas" Johanson sin sista match i HBK-tröjan. Det är av den anledningen som jag åker in till Stockholms stadion imorgon.

Jag kan villigt erkänna att jag är en av dem som ibland har stått och skrikit på Texas. Frustrerad över misslyckade rensningar, inlägg och markeringar. Men samtidigt har jag alltid sett hans plats i Klubben som självklar. Kanske inte alltid i startelvan. Men väldigt, väldigt ofta. I konkurrensen med både Tommy Jönsson (hur tänkte Janne där?), Christian Järdler och senare Ryan Miller har han stått sig ypperligt. Ändå har Lasse Jacobsson valt att varken satsa på Texas eller förlänga kontraktet. Att behålla en 36-årig Mikael Rosén är tydligen viktigare.

För mig symboliserar Texas det HBK som jag har varit förälskad i sedan barnsben. På samma sätt som tidigare HBK-profiler som Turbo Svensson och Joel Borgstrand har Texas visat att trots kanske bristfällig teknik och speluppfattning så går det att göra det oerhört bra ändå. Med en jädrans massa vilja. Texas skrev i en Offside-krönika för ett par år sedan att han trodde att han var Lagerbäcks tolfteval till vänsterbacksplatsen. Jag tror att han undervärderade sig själv där. När Texas är som bäst har han varit en mardröm för vilken motståndare som helst.

Spelare som Texas, Turbo och Borgstrand har alltid gett mig hopp. I en massa situationer och sammanhang i livet har jag känt mig lite sämre än andra. Att jag till exempel inte kan lika mycket som mina kollegor. Den där känslan av att man bara är en bluff som snart ska avslöjas. Det kan ha varit i skolan, på arbetsplatser, i band jag har spelat i, föreningar jag har varit aktiv i. Men slitvargar som Texas har visat att det går. Med en herrans massa slit och rätt inställning går det att komma långt och man behöver inte alltid vara en beräknande naturbegåvning.

Igår kväll när jag stod och kände mig lite så där utanför och efter på hipsterhaket Strand vid Hornstull i Stockholm så slog det mig att min kärlek till Texas är densamma som till musiker som Plura Jonsson, Daniel Johnston och Håkan Hellström också för den delen. Det kanske inte låter kliniskt bra när dessa musiker framför sina alster. Men det är alltid en känsla av det faktiskt är på riktigt. Att det har krävt en helvetes massa arbete och kanske framförallt hjärta i skapandet. Likadant är det när Texas spelar fotboll. Det är på riktigt och en jävla massa hjärta.

Och när Texas slutar i Klubben försvinner ett viktigt hjärta. Jag älskar spelare som både Anel Raskaj och Marcus Olsson. Men med Texas ur bilden går en epok verkligen i graven. Den benige vänsterspringaren med den lustiga frisyren stod för mer än underhållande krönikor i ett Fotbollsmagasin.

Texas, jag kommer sakna dig länge.

Det historiska mötet i Grästorp

I torsdags var jag i Grästorp och bevakade det historiska kommunfullmäktigemötet där för första gången ett nazistparti deltog sedan 1940-talet. Jag skrev en skildring om händelserna som går att läsa på Expo.se. Jag var långt ifrån den enda reportern på plats. Även TV4 var där. Nedan kan ni se deras inslag där jag medverkar.

SD-Kungsbacka trampar i klaveret - igen

Idag var jag hemma i Halland och föreläste om Sverigedemokraterna. Föreläsningen handlade mestadels om partiets framväxt, historia och politik. Men som alltid blev det frågor om partiets framfart i regionen där man befinner sig. Jag tänkte efter en stund. Det hade säkerligen gått att stå och måla fan på väggen. Tala om ett växande parti med en fungerande partiapparat. Problemet är ju bara att jag hade ljugit i sådana fall. Och det hade varit skäl för uppsägning.

Halland är på många sätt en blind fläck på SD-kartan. Visst, i Varberg har Erik Hellsborn varit aktiv sedan millenieskiftet. Men någon vidare lokalavdelning har han inte fått igång. Inte om man jämför med andra kommuner där SD har haft representanter under lika lång tid. I Halmstad och Falkenberg verkar partiet till slut ha fått ordning på torpet sedan interna strider, avhopp och tomma stolar. I Laholm slöt partiet ett samarbete med ett lokalt missnöjesparti. I Hylte verkar SD för närvarande vara en ensamsrörelse. Men vad bryr sig väljarna om det? Partiet har trots en bristfällig organisationer och lite folk tagit in sig i samtliga folkvalda församlingar i länet.

I min hemkommun Kungsbacka tog SD som bekant tre mandat. Trots att partiet bara hade två namn på listan. De tre mandaten får betecknas som en succé för ett så oerfaret parti med lite resurser. Till skillnad från många andra sverigedemokratiska kommunavdelningar har SD-Kungsbacka på sin hemsida presenterat ett lokalt handlingsprogram. Partiets hjärtefråga, motståndet till invandringen, genomsyrar i stort sett hela programmet. Kommunens avtal med Migrationsverket ska rivas, en kommunal policy mot ritualslakt ska tas fram och så ska kommuninvånarna folkomrösta om invandringen.

När det kommer till bostadspolitiken skriver SD-Kungsbacka att de vill bygga bort bostadsbristen. Partiet har sin egen förklaring till varför det är enorma köer för att få lägenhet i kommunen:

"Idag tar det lång tid att få en lägenhet i Kungsbacka. Bristen på lägenheter i kombination med invandringen till kommunen gör att köerna blir långa."


Frågan är vilken invandring Mattias Frohm och hans partikamrater menar. Menar de invandringen av nyrika Göteborgare? Någon massinvandring av vare sig somalier eller irakier är det ju inte tal om.

Förra året ökade kommunens befolkning med över 1200 personer. I en kommun på strax över 70000 invånare så kanske man skulle kunna kalla det för en, hör och häpna, "massinvandring". Men när jag läser inflyttningsstatistiken på kommunens hemsida noterar jag att en betydande del av "invandrarna" kommer från kommuner i andra län. I Kungsbackas avtal med Migrationsverket står det att kommunen ska ta emot sju ensamkommande flyktingbarn mellan 13 och 18 år. Är det dessa som orsakar bostadsbristen?

Det kan omöjligt vara så. Just nu har nämligen inte kommunen någon lokal för att ta emot dessa.

Sverigedemokraternas krav på fler bostäder skulle med andra ord kunna leda till fler invandrare. Alltså sådana invandrare som SD inte vill ha. För någonstans är jag ganska säker på att det inte är de nyrika göteborgarna, de frireligiösa boråsarna eller för den delen de dryga stockholmsjävlarna som SD-Kungsbacka vill hindra från att flytta till kommunen.

Familjesplittrarna

"Familjen är hjärtats fosterland" är en klassisk SD-paroll. Partiet vill i sitt partiprogram värna kärnfamiljen och stärka familjens roll i samhället. I principprogrammet går det bland annat att läsa att "Familjen är samhällets innersta kärna..." Frågan är hur Åkessons parti lever upp till sitt familjevurmande. I partiets paradgren och existensberättigande, motståndet till den utomeuropeiska invandringen, har nämligen anhöriginvandringen på senare tid nämnts allt oftare av partiets företrädare. Sverigedemokraterna vill minska även anhöriginvandringen med 90 procent. Kravet är inkonsekvent om man skulle utgå från SD:s kärnfamiljsvurmande. Det Sverigedemokraterna faktiskt vill är ju att splittra familjer.

Ett motargument från en sverigedemokrat blir garanterat att de som anhöriginvandrar kommer till Sverige till familjemedlemmar och släktingar som också har invandrat. Men så är det faktiskt inte i alla lägen. Thailand är exempelvis ett av de länder därifrån det anhöriginvandrar flest människor ifrån. En som anhöriginvandrar till Sverige kan alltså flytta hit till en enligt Sverigedemokraterna "riktig svensk".

Dagens regler för anhöriginvandringen ger den person som beviljats uppehållstillstånd rätt att förenas med sin man eller hustru samt om han eller hon har minderåriga barn. Av Sverigedemokraternas faktiska politik att döma så ska alltså inga barn få återförenas med sina föräldrar. Och inga livskamrater ska heller få vara tillsammans. Trots att en av dem redan har uppehållstillstånd. Under förra året hade hela 71 procent av de 34704 personerna som anhöriginvandrare, enligt Migrationsverket, kärleken som skäl till varför de anhöriginvandrade till just Sverige.

Slutsatsen som bör dras blir därför solklar. Sverigedemokraterna ljuger i sitt familjevurmande. Eller så är inte alla familjer lika värda för Åkesson med vänner. Skulle partiets politik gälla i praktiken skulle det faktiskt vara omöjligt för Bosse från Säffle att sätta bo i Sverige med en kvinna som han kärat ner sig i i exempelvis Thailand, USA, Indien eller Ukraina. Anhöriginvandringen från Thailand, USA, Indien eller Ukraina är nämligen över 10 procent av den faktiska anhöriginvandringen som sker till Sverige idag.

Ett drömscenario

Ikväll var jag ute på vift igen. ABF i Örebro anordnade föreläsning med mig för allmänheten om boken Sverigedemokraterna har fel. Föreläsningen var långt ifrån en av mina bästa. Däremot blev utfallet enormt bra. Nu när jag sitter på tåget hem så slår det mig att det hela var lite av ett drömscenario hur antirasistisk folkbildning ska gå till.

Eva på ABF i Örebro bjöd in mig. Jag föreläste i ungefär en timme. Jag delgav några av de argument som jag tycker är allra bäst. Jag passade också på ge min analys av valresultatet. Efter en timmes föreläsning fick publiken chansen att ställa frågor. Någon frågade om SD:s syn på kvinnans roll i samhället. Någon annan ville veta min syn på skolvalsresultatet. En tredje ifrågasatte min syn på skiljelinjerna i den politiska debatten.

Publiken var i alla åldrar. Och hade olika anledningar till varför de var där. Därför blev den obligatoriska sverigedemokraten som fanns på plats fråga om varför jag inte föreläste för det hon kallade "vanligt folk" en smula komisk.

Efter att frågestunden var slut påminde ABF-Eva om studiecirkeln som skulle börja imorgon. Cirkeln utgår från Sverigedemokraterna har fel. 10 personer anmälde sig. Det blir en alldeles lagom stor studiecirkel. Spridningen var stor bland de som anmälde sig. En ung kille i tjugoårsåldern var trött på sina SD-sympatisörer till arbetskamraters argument. En annan var ett före detta kommunalråd.

När vi rundat av sålde böckerna slut. Och till slut fick jag hänvisa folk till Expos webbutik.

Precis så här vill jag att det ska till. Verksamhet som skapar verksamhet. Låt oss kalla det "folkbildning".

Den ensamma nazisten på Orust

Idag, onsdagen den 3 november, är en historisk dag för den svenska extremhögern. För första gången någonsin deltog en partiledare för ett parti med rötterna i fascismen i en partiledardebatt i Sveriges riksdag. Imorgon, torsdagen den 4 november, är också en historisk dag - för både extremhögern och vit makt-rörelsen. För första gången sedan Andra världskriget stegar en nazist in i en folkvald församling.

Om dagens mediauppmärksamhet riktades mot Jimmie Åkessons partiledardebattsdebut så borde rimligen morgondagens kretsa kring då det nazistiska partiet Svenskarnas partis ordförande Daniel Höglund för första gången deltar som folkvald parlamentariker i Grästorps kommunfullmäktige. Vad många verkar missa i dessa dagar är alla de herrar och partibildningar som har lagt grunden till både Sverigedemokraternas och Svenskarnas parti för närvarande framgångar. Den här serien handlar om dem. På tredjeplatsen på min lista över misslyckade svenska högerextrema och högerpopulistiska partier kommer ett parti som Daniel Höglund borde tacka idag och imorgon. Och alla andra dagar också för den delen.

Plats 3: Frisinnade Unionspartiet

Efter Andra världskrigets slut lade de flesta svenska nazistpartierna ned sin verksamhet. Många av de som hade varit aktiva i rörelsen tog alldeles plötsligt avstånd från så väl nazismen som fascismen. En av dem var Sven-Olov Lindholm som hade varit ordförande för Nationalsocialistiska Arbetarpartiet. Till partiets ungdomsförbund hade Sven A Lundehäll satt sitt hopp. När Lindholm tackade för sig och partiet lades i malpåse stod Lundehäll och de andra som ville fortsätta kämpa för ett nationalsocialistiskt Sverige alldeles plötsligt utan både führer och parti. Alternativ fanns förvisso. Fascisten Per Engdahl fortsatte med Nysvenska Rörelsen. Men under efterkrigstiden kom Engdahl att allt mer distansera sig från de nationalsocialistiska idealen.

För att föra kampen vidare bestämde sig en annan man med bakgrund i Lindholms parti, Göran Assar Oredsson, för att öppna eget. Partiet fick senare namnet Nordiska Rikspartiet (NRP). En av de som lockades av Oredssons fortsatta kamp för nationalsocialismen var Lindholms tidigare fru Vera. Vera som hade som flickdröm att få vara gift med en führer lämnade Lindholm och i Oredsson fann hon en ny äkta make. Paret levde tillsammans fram tills Göran Assars död tidigare i år och nästan in i det sista fortsatte paret att driva partiet. När Oredsson väl lade ner menade Göran Assar att det hade med Sverigedemokraternas valframgångar att göra. Åkesson och gänget hade numer ett för stort försprång.

En annan som satte sitt hopp till Oredssons parti var Sven A Lundehäll. Lundehäll fick under en period den äran att vara Göran Assars vice partiledare. Men samarbetet kom att krackelera. Efter en intern strid bestämde sig Lundehäll för att öppna eget. Partiet fick namnet Frisinnade Unionspartiet.

Lundehälls parti fick aldrig något uppsving likt det Nordiska Rikspartiet faktiskt fick med tiden. Medan NRP utgjorde en fanbärare för de nationalsocialistiska idéerna och bland annat organiserade några av de högerextremister som senare kom att bilda både Bevara Sverige Svenskt och Sverigedemokraterna var Frisinnade Unionspartiet under hela sin existens i praktiken ett enmansparti som bedrev sin verksamhet från Lundehälls villa i Ellös på Orust i den bohuslänska skärgården.

Frisinnade Unionspartiet hade ambitionen att bli ett rikstäckande parti. Åndå var lokalpatriotismen ett tydligt inslag i Lundehälls retorik. Partiets tidning hette till exempel "Bohusläns Folkblad". Sven A Lundehäll fick då och då besök av de efterkommande generationernas svenska nazister. Men för dagens svenska nazister hade han inte mycket till övers:

- Ibland är det såna där strebrar som dyker upp. De företräder ett parti idag och ett annat imorgon, sa han i en sällsynt intervju i tidskriften Expo 2006.

Vad Lundehäll hade tyckt om Svenskarnas partis, tidigare Nationalsocialstisk Fronts, valframgång i Grästorp får vi aldrig veta. Lundehäll avled nämligen den 8 augusti i år 85 år gammal. Och Frisinnade Unionspartiet tog han med sig ner i graven.

Allt fokus på broilern från Sölvesborg

Idag gjorde Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson partiledardebattsdebut i riksdagen. På de stora tidningarnas webupplagor läser jag artiklar med brutalfokus på Sölvesborgssonens debut. Inte så konstigt kanske. SD är nya i riksdagen och ett parti som skiljer sig kraftigt från de övriga partierna i riksdagen. Av i alla fall DN:s och Aftonbladets rapportering att döma kom debatten till stora delar att handla just om Jimmies hjärtefråga.

Den sverigedemokratiska nätoffensiven borde således vara nöjd. Nu kommer SD till tals. Nu tas debatten. Nu förs diskussionen i mångt och mycket efter Sverigedemokraternas behag. Men Åkesson och hans partivänner lär vara långt ifrån nöjda. Någon vecka efter att partiets ekonomiska talesman Johnny Skallin debatterat med finansminister Anders Borg i riksdagens talarstol gnällde Skalin på Twitter: "Ser fram emot den dagen finansminister Anders Borg vågar ta debatten."


Det handlar inte om någon minneslucka från Johnnys sida. Enligt en sverigedemokrat tas inte debatten förrän den helt följer partiets villkor. Frågan är hur Jimmie och resten av SD-aristokratin kommer analysera partiledardebatten. Förmodligen är de inte nöjda. Det brukar ju vara så. Mona Sahlin ljög ju dessutom, kommer SD hävda. I klassisk sverigedemokratisk historierevisionistisk anda kommer partiet förneka sin historia.

Åkssons entré i partiledardebatten var också ett jungfrutal av en landets högst avlönade politiker. Igår kunde Dagens Industri avslöja att Sverigedemokraternas riksdagsinträde har inneburit att Jimmie numer tjänar 92400 kronor i månaden. Sölvesborgaren får nämligen dubbla löner. Dels från riksdagen och dels från partiet.

Med tanke på att det redan efter valet 2006 höjdes besvikna röster om Åkessons lön och förmåner borde missnöjet bli än större den här gången bland både gräsrötter och sympatisörer. Och med tanke på att Sverigedemokraternas, enligt SVT:s väljarundersökning, är de som har överlägset minst förtroende för politiker borde risken vara påtaglig för att det missgynnar partiet i opinionen.

Men då har Sverigedemokraterna ett beprövat knep: De kan ju alltid skylla på att ingen tar debatten.