Att dra lärdomar av en loser

Jag har skrivit tidigare om högerpopulisten Ian Wachtmeisters besök på Sverigedemokraternas så kallade kommundagar i Stockholm som gick av stapeln mot slutet av förra året. När jag under dagen har tagit del av talet som Wachtmeister höll kan jag inte annat än konstatera att Åkesson med vänner skaffar sig kunskap och inspiration från riktig förlorare.

Wachtmeister börjar sitt tal med att på riktigt Björn Söder-manér jämföra Sverige med en kommunistisk diktatur. Den bereste greven som tydligen hade varit i Kina någon vecka innan sitt gästspel hos SD verkar däremot uppskatta den auktoritära statsapparaten i öst. Sverige är värre. Betydligt värre. Här kallar politiska motståndare rasister för just rasister.

Det som är slående med Ian Wachtmeisters tal är hans bitterhet. Allt är alla andras fel. Politikernas fel. Och så självfallet journalisternas fel. Det kan inte vara tydligare när den gamle högerpopulistledaren ackompanjerad av sverigedemokratiska skrattsalvor ger sig på journalistkåren:

- Politiker och journalister har målat in sig i samma hörn. Och ve den som påpekar detta, säger Wachtmeister och hävdar att så har det varit i nästa tjugo år.

Det är just här som det finns en gigantisk glugg i grevens resonemang. Ian och Berts Ny Demokrati kom in i riksdagen med buller och bång 1991. De kända profilernas Eriksgata genom Sverige samma år är vida känd. Medias granskning av partiet var många gånger bristfällig. Det handlade snarare om ett ständigt återrapporterande om partiets spexiga upptåg än en granskning av partiets politik. Företrädare som Bert Karlsson och John Bouvin kunde stå och dra den ena främlingsfientliga drapan efter den andra utan de där tillmälena som Ian Wachtmeister vittnar om i sitt tal på SD-mötet.

Sedan var plötsligt Ny Demokrati ett riksdagsparti. Med företrädare som Wachtmeister, Bouvin, Skara-Bert och damfrisörskan Vivanne Franzén som trissade upp den främlingsfientliga agitationen ytterligare och alldeles plötsligt blev kritiken mer påtaglig från politiska motståndare, ledarskribenter och journalister. Man kan fråga sig varför. Kanske berodde det på att Ny Demokratis retorik fördes fram i en tid då flyktingförläggningar sattes i brand och Lasermannen härjade på Stockholms gator? Kanske berodde det på Ny Demokrati blommade ut till det fullfjädrade rasistparti som de flesta minns det som?

1994 åkte partiet som bekant ur riksdagen. Wachtmeister hade då varit smart nog att lämna den sjunkande skutan. 1998 gjorde han en studie i patetik då han dök upp igen med Det Nya Partiet. Ett praktäkta populistfiako som vi sent ska glömma.

Och egna misslyckanden är ju alltid lika bra att skylla på andra. Problemet är bara att man framstår som en förlorare. En riktigt dålig förlorare. Är det verkligen en sådan Sverigedemokraterna vill dra lärdom från?