En hallännings resa i kulturarv och motsättningar

Det har varit mycket kultarv de senaste dagarna. Min bisarra turné fortsätter. I lördags begav sig Anna Furumark som arbetar med Örebro museums projekt "Norm, nation och kultur" och undertecknad till Tierp för en utbildningsdag med Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund samt Gästrike-Hälsinge hembygdsförbunds styrelser. Innan jag skulle påbörja min föreläsning fick vi en intressant föreläsning om Tierp-bygdens historia. Bygden som har en stolt brukstradition som på många sätt är ett direkt resultat av migration, sades det. Föreläsaren berättade stolt om vallonsläkter som startat det ena och andra bruket. Medan jag lyssnade slog det mig att en liknande lokal historieskrivning kan kommande generationer garanterat få höra om företag som startats upp av dagens migranter runt om i landet.

Företagarorganisationer pekar ofta på det. I sin argumentation mot extremhögern om att migrationen har varit positiv för tillväxten. Så väl lokalt som nationellt. Problemet är väl bara att, i historieskrivningen, endast är de enskilda individerna (företagarna) som lyfts upp. Sällan talas det om människorna de tagit med sig. Den stora invandringen från syd och mellaneuropa bestod endast inte av entreprenörer som startat upp blomstrade industrier. Den dåtida migrationen var mer komplex än så. Och precis som idag stötte den på motsättningar. Intoleransen är knappast någon ny företeelse. Även om den ibland klär sig andra skepnader.

När jag lämnat Tierp med taxi flög jag till Edinburgh och vackra Skottland. Där hade jag aldrig varit tidigare. Resan till Skottland var betald av den holländska litteraturfestivalen Citiestocities i Utrecht. Jag ingår i ett projekt där jag ska få en dikt översatt till skotska och holländska av poeterna Claire Askew och Ellen Deckwitz och jag ska översätta deras alster till svenska. Inte en lätt match. Men både hedrande och inspirerande. Edinburgh med sin infrastruktur av katedraler, universitet och andra historiska byggnader är på många sätt som ett enda museum. Otroligt vacker stad med bergen runt omkring. Men också en stad där de gamla motsättningarna mellan katoliker och protestanter än lever kvar. I den betydligt större staden Glasgow illustreras det bäst i konflikten mellan fotbollslagen i Celtic (katoliker) och Rangers (protestanter). I Edinburgh finns konflikten också i stadens två fotbollslag (Hearts och Hiberians). Två lag som även om de ligger i den skotska första divisionen inte är i närheten av den klass som Glasgow-lagen har.

Efter 1,5 dygn i Skottland flög jag tillbaka till Sverige. Det blev nattåg till Sundsvall där det blev byte till buss till Härnösand vid foten av höga kusten. På Murberget var det återigen dags att föreläsa om extremhögern och kulturarvet. Denna gång för folk från museerna i regionen och Västerbotten, folk från stiftet, folk från biblioteksvärlden med fler. Mycket media var också på plats. Tidningen Ångermanland noterar i sin artikel att jag tog upp mantrat att "den som kan sin lokala historia kan också påvisa att extremhögerns mytbildning om migrationspolitiken inte stämmer" mot slutet föreläsningen.

Det jag menar är att samhället, så väl nationen som lokalsamhället, alltid har påverkats av saker som kommit "utifrån". Och det är knappast så att det tidigare varit smärtfritt. Konflikter har alltid funnits och uppstått. I förändringar som när frireligiösa grupper etablerat sig eller när migration från så väl närliggande regioner som andra delar av världen har pågått.

Och det också handla om andra konflikter. Under gårdagen befann jag mig som sagt i Härnösand. Inte många mil från Lunde, strax utanför Kramfors, där fem demonstrationer sköts ihjäl av militär i samband med en strejk 1931. En händelse som givetvis är en del av det ångermanlandlänska kulturarvet. Något som Lennart Henriksson, tidigare sverigdemokrat och före detta medlem i nazistiska Nordiska rikspartiet, och min nya stalker från Jakobsberg inte riktigt kan acceptera i Tidningen Ångermanlands kommentarsfält.

För självklart är det så att att kulturarv inte endast är midsommardans, folkdräkter och traditioner. Det är mer komplext än så.

I det nordhalländska kulturarvet som jag själv kommer håller så varmt om hjärtat då jag är rysligt hemmakär finns det så kallad frillesåsmärket eller gällingesnittet som det också kallas. Den forna Frillesåsungdomen åkte bland annat till grannbyn Åsa och skar sina fiender i grannorten med en tudelad femöring. Något som också Gällingeborna gjorde på sina antagonister i Fjärås.

Dessa övergrepp pågår inte idag men det är en del av bygdernas historia. Precis som skotten i Ådalen, Backabranden på Hisingen eller mordet på John Hron i Kode 1995. Saker som skakat om ett samhälle. Blivit en del av människors medvetande och kanske till och med förändrat det.

Den invandring som pågår idag och som en del människor lägger hela sitt liv på att bekämpa kan således inte trovärdigt bekämpas med påståenden om att den per automatik föder mer motsättningar än förr. Intolerans och hat har alltid funnits. Och den rasism och det kollektiva skuldbeläggande som extremhögern saluför bidrar knappast till större förståelse mellan människor med olika religiös eller etnisk bakgrund.

Efter dagen bar jag mig snabbt förbi Stockholm och sedan västkusten för föreläsningar i Kållered och Mölnlycke. Passar på att hälsa på morsan i Kungsbacka. Som vanligt tänker jag på min abnorma kärlek till Halland när jag är här. Och jag funderar på vårt halländska kultur och varför det skrivits så lite om den, förutom det enorma arbete som Hembygdsrörelsen lägger ner. Min vän Adam som är från Falkenberg lanserade en väldigt intressant teori i en kommentar på Facebook:

"Den halländska historien är faktiskt, tyvärr, mycket dåligt kartlagd, pågrund av landskapets delade historia. Danskarna har föga intresse att skriva om den förlorade provinsen (lika lite som svenskarna har att fördjupa sig i t.ex. Finlands historia), och svenskarna har på sin höjd ett svagt intresse för landskapet, som betraktas som perifert. Skåningarna har ju haft den fördelen att ha ett universitet i Lund, som har gjort att t.ex. deras rika medeltidshistoria har lyftas fram. Skånes kulturhistoria ligger på inget sätt efter Upplands eller Västergötlands, och det gör förmodligen inte Hallands heller, som sedan urminnes tider har varit en kultur- och jordbruksbyggd av centraleuropeisk dignitet. Avsaknaden av lärd tradition har dock gjort att inte tillräckligt många hallänningar har tagit sig an uppgiften att skriva något mer genomgripande om Hallands historia, vilket suger".


Ja, just det ja. Vi är ju danskar egentligen. Så vad fan är det för skit om "sverigedemokrati" som du saluför i Halland, Mattias Frohm?