Partiet som förlorat sitt existensberättigande

Så var det dags igen. Ännu en gång splittras Nationaldemokraterna. Ja, man kan de facto beskriva avhoppet från en handfull medlemmar för en splittring. Så marginaliserat är faktiskt Nationaldemokraterna idag. Den här gången är det gänget runt Demokratisk Allians - en misslyckad avknoppning av några SD-avdelningar - som inför valet gick in i Nationaldemokraterna som lämnar Marc Abramssons parti. Föga förvånande är avhopparna besvikna på hur partiet är organiserat. Det stackars avhoppare med Carl-Johan Backestierna i spetsen som efter sortin från SD klagade över bland annat toppstyre. Nu möttes de av samma sak. Trots att två av avhopparna till och med fanns representerade i partistyrelsen.

ND är ND och Marc Abramsson är Marc Abramsson. I höstas skrev jag ett längre inlägg om partiets ständiga kräftgång och om konflikterna runt den konspiratoriske partiledaren. Läs gärna det.

Det slog mig dock under kvällen att ND faktiskt helt har tappat sitt existensberättigande. Tidigare var partiet ett radikalare alternativ till Sverigedemokraterna. ND var en samlingsplats, slaskhink och tummelplats för personer som antingen hade uteslutits ur SD eller lämnat självmant på grund av Sverigedemokraternas så väl politiska som organisatoriska förskjutning från den så kallade "nationella rörelse" som partiet är sprunget ur.

Men som jag skrivit fler gånger tidigare. Någonting har hänt. I takt med att SD har vuxit och blommat ut till det riksparti som partiet är idag så har också toleransen för det som tidigare på sekteristiskt manér beskrivs som avvikare eller "torister" (det begreppet kräver sitt eget blogginlägg) förändrats.

Idag är det mesta okej inom Sverigedemokraterna. Förutom om man möjligtvis heter Isak Nygren eller Levi Klausen. Partiledare Jimmie Åkesson har överlät tidigare hanteringen av medlemmar som trampat i klaveret till partisekreteraren Björn Söder som idag snarare är bör räknas till de som uttalar sig och agerar mest radikalt. Givetvis i sällskap av bundsförvanten Kent Ekeroth. Medlemmarnas öde handlar helt i händer på unga partibyråkraterna som varken säger bu eller bä så vida företrädarna inte heter just Klausen eller Nygren.

Så varför ska en sverigedemokrat idag kliva ur till ND? När till och med antisemitiska utspel och öppen rasism är okej? Partiet är minst lika toppstyrt och någon parlamentarisk karriär är inte att räkna med. Ideologiskt har dessutom ND dansat på den ständigt sköra linan mellan nazismen och den moderna tappningen av högerextremismen. Och med Abramsson som partiledare har partiet knappast gjort det med bravur.

Därför räknar jag dagarna tills att en lokal sverigedemokrat som ideologiskt och politiskt har radikaliserats lämnar och knackar på porten till Björn Björkvist och grabbarna i Svenskarnas parti. Avhopparen kommer i sådana fall inte vara av Backestiernas kaliber. Ingen som kräver inflytande och makt. Utan en ideologiskt övertygad person som inte tycker att SD levererar.

Jag vet inte hur många gånger jag har dödsförklarat ND. Men partiet har verkligen förlorat sitt existensberättigande. Med det menar jag inte att Abramssons parti kommer att försvinna. Snarare tvärtom. Redan nu verkar en ny grupp unga aktivister in i partiet med bakgrund i det avsomnade nätverket Fria Nationalister.

Men tro mig. Det kommer ta minst ett år så har de hamnat i någon slags schism med Abramsson och så försvinner de iväg någon annanstans. Marc lyckades nämligen inte heller med konststycket att behålla nazisterna i partiet.