Det finns inga mirakel, det finns inget paradis

Ibland får jag höra att jag har musiksmak som en kvinna i övre medelåldern. Det är knappast vid tillfällen då jag pubertalt sitter och nynnar på alster av obskyra artister som Björn Rosenström och Onkel Kånkel. Snarare är det när jag slår på riktiga husgudar som Eldkvarn, Alf Robertson och Totta Näslund.

Under hela gårdagen hade jag en låt av en annan husgud på hjärnan. Som rubriken antyder handlade det om Peter Lemarc och hans klassiska hit "Det finns inga mirakel". I refrängen sjunger Trollhättans stolthet:

"Det finns inga mirakel,
det finns inget paradis
se oss i spegeln
två spektakel
som måste betala ett pris"

Jag har för mig att låten citerades i min bok Sverigedemokraterna har fel. Om inte min redaktör, Daniel Poohl, som också är en Lemarc-fantast redigerade bort det hela. Kanske gjorde han det. Jag minns inte. Och dess värre har jag inget ex av boken i närheten.

Det har i alla fall slagit mig den senaste tiden att den där Lemarc-refrängen är ganska träffande när det gäller diskussionen om intolerans, tolerans och respekt.

I Sverigedemokraternas och liknande politiska aktörer retorik finns som bekant en ständig längtan tillbaka till en tid som har flytt. Ett slags paradis. "Ge oss Sverige tillbaka!" är numer en klassisk paroll från SD. Och partiets propaganda har alltid varit prydd med illustrationer och bilder från en svunnen tid. Andra går ännu längre. Jag har upptäckt att SD:s kusiner, som sverigedemokraten Jocke Larsson har kallat dem, Nationaldemokraterna allt mer ofta använder sig av Carl Larsson-tavlor för att skildra det Sverige partiet längtar tillbaka till.

Ett Sverige fritt från "mångkultur" och de "etniska konflikter" som både SD och ND påstår att den så kallade "mångkulturen" för med sig.

Att de där etniska konflikterna grundar sig i en nationalism där generaliseringar är skåpmat och där vi tilldelar varandra så väl positiva som negativa egenskaper verkar inte finnas ens i bakhuvudet på de sverigedemokratiska, nationaldemokratiska och allt vad dessa propagandamaskiner kallar sig.

Efter att jag publicerat mitt tidigare blogginlägg "Kvar står bara Jimmie" har ryggdunkarna varit många. Det tackar jag för. Men jag är ännu mer tacksam för kritiken. Den ständigt återkommande "Jazzils" besatthet av människor som kommer från det som kallas för "MENA-länderna" lämnar jag därhän. Den typen av generaliseringar och hopkok av fördomar känns meningslösa att ens bemöta. Det räcker med att konstatera att man inte kan döma individer på förhand bara för att de råkar komma från ett visst land.

Andra kritikers bidrag i kommentarsfältet är desto mer intressanta. En anonym läsare skriver retoriskt: "Men om man är hängiven anhängare av ett samhälle med mångfald så måste givetvis även nationalister, patrioter och nazister inrymma detta samhälle. Allt annat är bara hyckleri!"

Det där är en intressant frågeställning. Jag är demokrat. Och demokratins paradox är ju att du i en demokrati även ska få förespråka demokratins avskaffande. Så länge som du, liksom andra, följer demokratins spelregler. Och nej, jag menar inte att sverigedemokrater vill avskaffa det demokratin. Däremot skulle konsekvenserna av partiets politik föra med sig inskränkningar i några av demokratins hörnstenar så som religionsfriheten och yttrandefriheten. För med längtan efter ställa saker tillrätta kommer också repressalierna. Jag är själv ingen anhängare av religiösa attribut och ytterligheter som burkor men att ropa på förbud kommer knappast förbättra kvinnorna som bär dessa kläders situation.

Men rent principiellt har man givetvis rätt att propagera för alltifrån burkaförbud, till flyktingstopp, att halva mänskligheten ska deporteras till Mars eller vad det nu kan vara för tokförslag. Jag tror dock att samhälle som utgår från idén om att människor ska få vara de dem vill vara - så länge de inte skadar någon annan - så biter sig inte den exkluderande nationalism som bland annat SD saluför fast på samma sätt. Om sedan en del människor väljer att umgås med varandra. Det är deras problem. För som sagt: Det finns inga paradis.

En annan debattör i kommentarsfältet, Roger Svensson, plockar fram en av SD-elitens nya husgudar. För om jag hämtar citat från Peter Lemarc så plockar Roger fram britten Robert Putnams idéer om det som kallas "mångkulturialismen" bara leder till konflikter. Roger gör Putnams teser till sin sanning och blundar, bland annat, för att den senaste svenska studien om kriminalitet som påvisar att den inte har med etnicitet att göra. Efter en lång argumentation avslutar Roger med följande harang:

"Att försöka lösa problemet genom att etniska svenskar skall omvandlas till ”mångkulturella”, ”fördomsfria” kosmopolitiska människor är ett lika destruktivt och dödsdömt projekt som kommunisternas försök att skapa den ”klasslösa människan”. Hur goda intentioner vänstern än har leder det till slutändan bara till elände!"

Nej, Roger. Precis som det aldrig kommer att uppstå ett etniskt homogent Sverige som liknar en Carl Larsson-målning kommer det heller aldrig ett samhälle uppstå fritt från fördomar. Jag tror inte det. Människor är olika. Så även etniska svenskar. Men vem tjänar på egentligen på ett samhälle som just utgår ifrån att människors olikheter skulle vara ett gigantiskt problem?

Vem tjänar på repressalier och förbud? Stängda gränser och flummiga visioner om en tillbakagång till ett samhälle som aldrig har existerat?

För konflikter har alltid funnits. Så även i de etniskt homogena samhällena. Människan tycks genom historien ha varit besatt av att särskilja, kategorisera och rangordna.

Och eftersom stora delar av mänskligheten har farit jävligt illa så tror jag inte att det är en god idé att från samhällets sida sanktionera en sådan människosyn.

Ingen tjänar på det. Eller jo, några av dem, de som har gjort kategoriseringen av människor till sin affärsidé.

Och nu är ju världen som sådan, vilket jag tidigare har skrivit, att människan idag har betydligt större möjligheter att förflytta sig än på Carl Larsson-tiden. Men alla behöver inte älska varandra. Det handlar om att tolerera varandra. Och inse att alla i ett land har samma rättigheter. Och i det ligger också rätten att vilja förändra samhället.

Men tyvärr. Något paradis som i Bibeln kommer aldrig uppstå. Eller som i en Carl Larsson-målning.

Sverigedemokraterna och dess likasinnade har fel. Också på den punkten.

Peter Lemarc har däremot rätt.