Kvar står bara Jimmie

Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt skriver inskiktsfullt på Aftonbladet Debatt om den "Folklige" Jimmie Åkesson som har blivit en politikerpamp. Sjöstedt har varit nere i Köpenhamn och debatterat med SD-basen. Så nära hemmaplan Åkesson bara kan komma. Nästan mer hemma än Sölvesborg. I två timmar höll dom på. Mig veterligen var det första gången dom båda skickliga debattörerna möttes.

Efter debatten har det slagit Sjöstedt att Åkesson idag inte längre kan nå sina väljare, anhängare och till och med medlemmar med samma typ av antietablissemangsretorik som tidigare. Anledningen är mycket enkel: Sölvesborgspågen är en av Sveriges bäst betalda politiker.

Sjöstedt skriver kraftfullt:

"Jimmie Åkesson försöker framstå som en folkets företrädare mot eliten. Men själv har Jimmie aldrig haft ett riktigt arbete. Efter akademiska studier i Lund gick han rakt in i yrkespolitiken.

Som partiledare i SD har han inte nöjt sig med lönen som riksdagsman. Med det extra arvodet från partiet tjänar han strax under 100 000 kronor i månaden.

Hans egen flickvän har fått jobb på riksdagsgruppen, oklart med vilket lön.

Det är kanske inte så konstigt att Jimmie Åkesson stödjer den borgerliga politikens alla skattesänkningar för de rikaste, de tjänar han själv många sköna tusenlappar på.

Samtidigt bygger Åkesson sin retorik på att misstänkliggöra lågavlönade invandrare som går upp klockan fyra på morgonen för att städa, köra buss eller dela ut tidningar. Irritationen i SD över Åkessons och andra partitoppars höga löner är så stor att medlemmar i Åkesson egen hemkommun Sölvesborg har valt att lämna partiet i protest."


Ja, Jonas Sjöstedt är som sagt en vänstermänniska. En vänsterinriktad politiker bör enligt min mening argumentera precis på det här sättet. Men vid en närmare eftertanke aktualiserar Jonas något mycket större än just en berättigad antietablissemangsretorik riktad mot Jimmie Åkesson.

Vem tjänar egentligen på det som SD kallar för nationalismen och konsekvenserna av Jimmie Åkessons retorik?

Ni är många som läser den här bloggen som sympatiserar med Jimmie Åkessons idéer och lösningar. Ni känner igen er i Åkessons verklighetsbeskrivning och konfliktperspektiv. Det är ni givetvis fullt fria att göra. Och jag tvivlar inte alls på att ni tycker som ni tycker, vilket en del andra SD-motståndare tenderar att inte göra.

Den senaste tiden har jag ägnat mycket tankeverksamhet åt att fundera över hur jag ska nå er. Hur vi ska kunna samtala med varandra. Förmodligen har ni redan nu börjat formulera era kommentarer till den här bloggposten. Jag har ju i det här blogginlägget gjort något så fruktansvärt och svenskfientligt, enligt er, som att berömma en vänsterpartist.

För som så ofta låter det likadant. Ni beskyller mig för att vara vänsterextremist och många av er kopplar samman mig med någon mytoman från 1990-talet som påstår sig ha varit chef på stället jag jobbar på. Det är ert vanligaste argument.

Några av er är också duktiga på att posta länkar om invandrare som begått det ena vidriga brottet efter det andra. Det är er bevisföring för att SD skulle ha rätt. I de flesta fall kommer ni med helt sanningsenliga historier (ni länkar alltså inte enbart till Fria tider-artiklar innehållande faktafel så som Björn Söder gjorde för ett tag sedan). Men som ni vet så räcker ju inte det i er argumentation. Den generalisering ni bedriver när ni kollektivt skuldbelägger hela minoritetsbefolkningar och invandrare som inte råkar ha sina rötter i västvärlden är så uppenbart rasistisk att en barnunge kan se det.

Men ni står för vad ni säger. Det ska ni ha all heder för. Ni viker er inte en centimeter.

Men tänk efter en stund till - innan ni avfärdar ännu ett blogginlägg av den där svenskfientliga fiskarsonen från Halland. Tjänar ni verkligen på SD-retoriken och politiken?

Det handlar ju inte om någon flummig välvilja när fackföreningsrörelsen reagerar med så kraftfulla ord mot exempelvis Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Det finns säkert någon mupp inom arbetarrörelsen som endast reagerar för att han eller hon är orolig över att Sossepartiet förlorar väljare till SD. Det får stå för den pajasen i sådana fall. Jag hoppas personen i fråga har svårt att sova om nätterna, hemorojder och fan vet vad.

Men för arbetarrörelsen och facket så handlar det ju om en tro på att alla arbetare har samma intressen. Oavsett om arbetaren heter Muhammed eller Mattias. Som anställd på en arbetsplats så har man oavsett bakgrund ett intresse av inte bara arbetsplatsen funkar, utan också att man har en lön att leva på, vettiga arbetsvillkor och så vidare.

Det är därför facket finns. För historien har visat att det är genom att gå ihop och organisera sig som man får det bättre på jobbet och mer i plånboken.

Utgår man från SD:s perspektiv så är inte den beskrivningen korrekt. Nej, istället ska vi skuldbelägga och misstänkliggöra varandra. I praktiken har Muhammed och Mattias mindre gemensamt med varandra trots att de har samma skitlön och identiska arbetsförhållanden. Trots att de står bredvid varandra på bygget eller förskolan.

Och vem tjänar på det?

Varken Mattias eller Muhammed.

Arbetsgivaren, skulle nog de flesta vänstersinnade personerna svara. Och kanske är det så. På kort sikt. Men desto mer jag har funderat på det under åren så har det slagit mig att inte ens den mest penninghungriga arbetsgivaren tjänar på ett sådant samhälle. Inte i det långa loppet.

För absolut, en svag fackföreningsrörelse innebär att lönerna kan pressas ner och arbetsvillkoren kan vara betydligt sämre, men arbetsplatser och ett samhälle i stort där folk misstänkliggör varandra och inte kan samarbeta är ju direkt en produktiv miljö. Tillväxten är inte direkt skyhög i länder där etniska konflikter har blivit vardag till följd av det som ni, många av mina kära läsare, kallar för nationalismen.

Så inte heller en borgerligt sinnad människa är emot Jimmies politik på grund av vare sig någon flummig välvilja eller för att det är jobbigt att SD vinner lite röster av Alliansen.

Det handlar om något annat. Om vilken politik man tjänar på.

Vi lever idag i en värld där avstånden blir allt mindre. Vi kan förflytta oss. Inte bara vi i Västvärlden utan även människor som ni, mina kära läsare, helst av allt vi slippa. Ibland handlar det om människor som söker sig till Sverige i brist på annat. Människor som flyr för sitt liv. Lämnar nära och kära i ren desperation. Ibland handlar det om människor som tar sig till Sverige för att just den kära redan befinner sig här. Ibland handlar det om studier. Ibland handlar det om arbete.

Jag vet. Ni kan argumentationen.

Så kommer det vara. Så kommer det alltid vara. Om vi inte börjar bygga murar, fysiska murar, mot omvärlden. Och det vill väl inte ens Jimmie Åkesson göra?

Så vad har ni då att tjäna på att klumpa ihop människor och skuldbelägga? Vad har ni då själva, som privatpersoner, att tjäna på att racka ner på människor som har samma intressen som er? Som har samma jobb, går på samma skola eller står utanför samma jävla arbetsmarknad som ni själva?

Ingenting. I det långa loppet.

Den enda som tjänar på det är Jimmie Åkesson. En av Sveriges bäst betalda politiker. Han står ensam kvar. Möjligen har han en person med sig. En annan välbetald pamp: Björn Söder.