Min största rädsla

Igår var jag "hemma" i Varberg. Nej, jag har aldrig bott där. Men det är stan där jag föddes och är man uppväxt i Frillesås så har man i regel fler minnen från Varberg än den intetsägande sovstaden Kungsbacka.

Jag var inbjuden av SKTF-klubben på Varberg Energi. En av mina bästa vänner från högstadie och gymnasietiden jobbar där. Och när jag kom dit igår efter en snabblunch på Sveriges i särklass bästa pizzeria, Campino, visade det sig att en liten Frillesåskoloni tagit plats innanför portarna till det välskötta kommunala energibolaget. Innan föreläsningen berättade VD:n om företagets utveckling. Det gick liksom inte att bortse från det faktum att grannkommunen Kungsbackas kommunpolitiker sålde ut sitt energibolag för tio år sedan. Lite cyniskt skrattretande när energibolagets VD kunde redovisa den goda utvecklingen för så väl anställda, företaget i sig och dess ägare. Det vill säga kommuninnevånarna.

Föreläsningen som jag var ditplockad för att hålla var "Hatet på nätet". Nej, den utgår inte ifrån den här bloggens kommentarsfält. Den berättar om bland annat vit makt-rörelsens aktivitet på nätet, den antimuslimska bloggosfären och konspirationssajter. Det går att läsa mer om föreläsningen här.

När det var dags för den sedvanliga frågestunden fick jag en fråga som jag sedan bar med mig ut i den halländska vårkvällen, som låg och lurade i bakhuvudet när jag såg HBK ännu en gång förlora snöpligt den här gången mot den nya ärkerivalen IF Ellos. Att jag och Varbergs hovpoet Geta Lööf såg matchen bland nedflyttade boråsare på en av stans pubar gjorde inte att förlusten kändes mindre tung. Frågan hängde kvar när jag gick och lade mig på Getas soffa, när jag klev upp och käkade frukost på stans trevligaste fik och när jag satte mig på tåget och bland annat passerade mitt älskade Frillesås.

En man i äldre medelåldern undrade vad min största rädsla var.

Inte personligt då. Inte den där klassiska frågan hur vida man som Expo-medarbetare känner sig hotad för att man jobbar med de frågor som man gör. Den frågan har ett standardsvar för den får jag varje dag. Ett enkelt och något självcentrerat svar på mannens fråga skulle kunna vara att någon i min närhet råkar väldigt illa ut. Men jag förstod att det var inte den typ av personliga svar som mannen räknande med. Jag skulle också kunnat ha svarat att min största rädsla var ett samhälle där yttersta konsekvenserna av den rasistiska och främlingsfientliga utpekarretoriken. Alltså etniska rensningar och att vi har ihjäl varann. Men vid närmare eftertanke så borde ju snarare rädslan för ett samhälle och samhällsklimat där dessa förödande lösningar kan få ett ordentligt gehör och förändras till sanningar vara än mer överhängande idag.

Och i den kommer tron eller snarare misstron på politiken. När jag tackat för mig och skulle lämna Varberg Energis lokaler så pratade vi lite om det där, mannen som ställde frågan, min kompis Micke och jag.

- Det känns som det enda som är viktigt nu för tiden är att vinna väljare, sa Micke.

Och så har det väl alltid varit. Men Micke utvecklade resonemanget om hur de politiska konflikterna snarare beskrivs som ett sällskapsspel eller en dokusåpa än det som formar vår vardag och verklighet. Jag höll med.

De politiska skiljelinjerna suddas ut. "Politiska analytiker" beskriver snarare "spelet" än de reella skillnaderna mellan de politiska blocken. Och de enda som lyckas skilja sig från mängden är partier som Sverigedemokraterna som både själva lyckas distansera sig från "spelet" men som också på så vis utnyttjar det genom att mena att alla tycker likadant. Och på ett sådant sätt blir vi som bor i det här landet stilla invaggade i en slags föreställning att den politiska konflikten som över huvudtaget existerar är mellan de som är för att 20 000 flyktingar och något fler anhöriginvandrare ska beviljas uppehållstillstånd per år eller inte. De olika synsätten ute efter ideologiska hemvister om hur landet ska drivas så väl ekonomiskt som socialt existerar liksom inte längre.

"Analytiker" som Lena Mellin på Aftonbladet skriver hellre om "vem som hänger löst" i det socialdemokratiska partiet än vad som är skillnaderna mellan de olika falangerna inom samma parti. I samma samhällsskildring som vi hela tiden pådyvlas har "kampen om storstadsväljarna" nästan fått en religiös betydelse. Inte genom att påvisa skillnaderna mellan de politiska alternativen utan istället ett enträget inhamrande om en idé om att i stort sett alla tycker lika. Och de som tycker olika är nästan mer väsensskilda som SD.

Det blev därför nästan lika skrattretande (och skrämmande) som vid VD:ns dragning innan gårdagens föreläsning när jag idag på morgonen läste Mellins analys av Thomas Bodströms nya bok där han tydligen går till attack mot allsköns partikamrater, politikerkollegor och annat löst folk. Enligt Mellin borde Bodström blivit partiledare för han har nämligen visioner. Jag ifrågasätter egentligen inte påståendet i sig. Jag är varken medlem i Socialdemokraterna eller något annat parti.

Det som är skrattretande och som på ett otäckt sätt symboliserar det samhällsklimat som aktörer som just Lena Mellin är en del av att skapa är de "visioner" som Mellin upptäckt när hon läst den där boken. Den före detta ministern vill nämligen, läs och häpna, byta namn på sin tidigare arbetsgivare. Han vill att det kort och gott ska heta "Socialdemokratiska partiet" istället för det nuvarande "Socialdemokratiska Arbetarpartiet". Mellin medger att det kanske inte är så revolutionerande i sig men att det tillsammans med några kortfattade politiska floskler ändå är visioner.

Jag är övertygad om att Lena Mellin och andra "politiska analytiker" hade hittat betydligt fler revolutionerande visioner om de bestämt sig för att skildra politiken på ett annat sätt än så som nöjessidorna följer Idol eller Melodifestivalen. Eller för den delen som Sportsidorna följer en sily season.

För det är nämligen min största rädsla. Ett samhälle där personkonflikter och kulter, intriger och för den delen kortsiktiga vinster i opinionen står över de stora avgörande visionerna om hur Sverige och världen ska se ut. För i ett sådant samhällsklimat kan de enkla lösningarna, utpekarretorik och främlingsfientlighet så lätt bli något att ty sig till.

Det är ju också nämligen så att vill man följa och ta ställning i just intriger så finns det än idag gott om dokusåpor. Det kan också de politiska "analytikerna" göra.

Fast de är väl lite för fina i kanten för det.