Rasismen gör så att våra drömmar slås sönder

Under den senaste veckan har jag haft ett gäng samtal som har fått mig att fundera. Diskussionerna har inte på något sätt varit unika. De har berört en fråga som allt mer än ofta dyker upp men det blev så slående igår kväll.

Igår kväll var jag i Ystad i Skåne. Jag var inbjuden av Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativ för att föreläsa om Europas extremhöger på biografen Scala. Under frågestunden ställdes det frågor om vitt skilda saker. Den förda migrationspolitiken dök upp. Det gör den allt mer ofta. Det är bra, tycker jag. Det känns som allt fler börjar engagera sig och få upp intresset för den flyktingpolitiken.

Det hela aktualiseras dessutom hela tiden då Sverige gång efter annan utvisar människor på högt tvivelaktiga grunder. Nu senast den sjuka uzbekiska kvinnan och hennes två dödshotade barn som bland annat DN rapporterat om. En av åhörarna ställde frågan hur vida politiker och tjänstemän förhåller sig till Barnkonventionen. Gudrun Schyman vittnade om att det ofta i handlingar från kommuner och myndigheter står att "Barnkonventionen har tagits i beaktning". Det självklara vore ju givetvis att Barnkonventionen var inskriven i lagen.

Nåväl, som jag så ofta skriver. Många frågor ställdes och företrädarna från FI tog chansen att profilera sig som partiet som tar tydlig ställning mot rasism och diskriminering. Jag poängterade, som jag gör hos alla partier jag besöker, att det parti som på allvar profilerar sig som både extremhögern och intoleransens i samhällets tydligaste motståndare har också framgång att inhämta.

Efter föreläsningens slut begav jag mig till Pågatåget mot Malmö. På tåget träffade jag en tjej som alltså var en av alla dom som under den senaste tiden satt griller i huvudet på mig. Hon hade varit på föreläsningen men hade inte haft tid att ställa frågor, tyckte hon. Och kanske var det lika bra då diskussionen som vi hade där på tåget var betydligt bättre ha på en tågresa än efter en föreläsning i en biosalong i skånsk småstad.

Hon berättade sin historia. Hon har sedan länge drömt om att bli polis. Men efter att ha jobbat i perioder inom kriminalvården kände hon sig tveksam till att försöka uppfylla sin dröm. Det är mer regel än undantag, berättade hon, att kollegor drar rasistiska skämt och talar om invandrare som grupp som kriminella, våldsamma, giriga och opålitliga. Hon berättade att där hon jobbat så har det varit vardag att tala om människor med utländsk bakgrund på ett sätt som inte bara lät främlingsfientligt utan rent av människofientligt. Kvinnans hopplöshet var gripande. Hon berättade om hur hon testat alla slags argument. Hur hon påvisat och påtalat för sina kollegor att de förde sig med faktafel och en människosyn som byggde på att de drog alla över en kant. Vidare berättade hon hur hatbrottsutbildningar och liknande "skämtats bort" som "tyckasyndomkurser". Hon sa sen, märkbart uppgiven, att situationen blivit så pass nedbrytande att hon inte hade lust att gå till jobbet. Och den där drömmen om att bli polis kändes än mer avlägsen.

Och hon är inte ensam. Jag får gång efter annan höra liknande historier. Från helt andra sammanhang. Det är skolor som hör av sig som har problem med att rekrytera ungdomar med olika etnisk bakgrund då skolan har en stämpel som en "främlingsfientlig skola". Hur elever med utländsk bakgrund sökt sig till en viss typ av yrkesskola med slutat efter bara någon vecka då de fått höra att de inte höra hemma där. Och likt för kvinnan på tåget mellan Ystad och Malmö så går drömmar i kras. Drömmen om att en dag bli lantbrukare, svetsare, snickare, elektriker eller vad det nu kan vara.

Jag stöter också på, alldeles för ofta, människor som den där familjen från Göteborg som flyttat till och från Frillesås. Människor som kanske närs ut av en dröm om att starta sin egen verksamhet i ett samhälle och flyttar ut till en kranskommun eller ett samhälle på landsbygden men flyttar tillbaka till förorten eller staden igen på grund av det där nedbrytande. Jargonger som övergår i attityder som övergår i glåpord som övergår i trakasserier och som allt för sällan slutar med att dom faller i en rättegång med rubriceringen hatbrott.

Och ja. Jag träffat också människor som gör och har gjort den omvända resan. Som flyttat till en förort till en stad men som flyttat igen på grund av liknande incidenter som ovan.

På tåget hem från Skåne ser jag på Facebook att det tydligen snöar i Stockholm. Jag ägnar inte så många tankar åt det. Snarare tänker jag på kvinnan som drömde om att bli polis men som nu har slutat drömma. Jag tänker på familjen från Irak som flyttade till Frillesås men som flyttade tillbaka till Göteborgsförorten efter att barnen trakasserats. Jag tänker på alla människor som oavsett ursprung och kön dagligen drabbas av den rasism som är så jävla uppenbar men som man inte får tala om i det här landet för då trashar man väl den nationella självbild av Sverige som ett tolerant och jämställt land.

Ja, jag vet. Ni är många som läser den här bloggen som i detta nu eller kanske redan innan ni nått dessa rader skriver om "invandrares" rasism och "det är så här det går i ett mångkulturellt samhälle". Dra något gammalt över er, snälla. Eller kolla på den här filmen .

Rasismen, oavsett vem som är avsändare och vem som drabbas, är ett vår världs största hot. Och när det kommer till Sverige så är det uppenbarligen så att den kväver människor från att förverkliga sig själva och uppnå sina drömmar.

Det kollektiva skuldbeläggandet, föraktandet och förminskandet av den som inte är som en själv och den utbredda olusten till att se människor som individer drabbar inte bara just enskilda personer när deras vardag blir ett helvete och drömmarna slås sönder.

Det är också en ekonomisk kostnad för samhället. Så kallade "invandringskritiker" vill gärna räkna på så väl invandringen som "mångkulturens" kostnader. Låt oss vända på det. Varför räknar ingen på vad rasismen kostar oss skattebetalare?

Nej, det skulle vara omöjligt. För så får man väl inte säga i det här landet...