Skotten i Ådalen - en del av det svenska kulturarvet

I helgen är det 80 år sedan fem demonstranter sköts ihjäl av militär i Lunde i Västernorrland. De fem arbetarna deltog i en massiv demonstration på upp emot 4000 upprörda arbetare. Demonstrationen var ett resultat av den strejk som då pågick. Man ville protestera mot en grupp strejkbrytare. Militär valde då att beskjuta den stora demonstrationen. Fem personer omkom. Eller mördades om man nu vill beskriva det med sådana ordalag.

Skotten i Lunde 1931, eller skotten i Ådalen som de ofta beskrivs som, är ett djupt sår i så väl den svenska arbetarrörelsen som i den berörda regionen. Så väl politiker som myndigheter har mestadels valt att inte lyfta upp denna händelse förutom i politiska diskussioner och debatter. Det har också i perioder pågått en strid om att demonstrationsvägen i Lunde ska kulturminnesmärkas eller ej. Jag menar att det borde vara en självklarhet.

Händelsen i Ådalen 1931 är definitivt en del av det så väl västernorrländska som det svenska kulturarvet. Kulturarvet består nämligen inte enbart av positiva saker att romantisera och höja till skyarna. Kulturarvet är mer än en nationalistisk vurm. I det svenska kulturarvet måste också mörka sidor få finnas. Händelser och skeenden som format samhällen, bygder, rörelser och ibland hela nationen. Skotten i Ådalen är en sådan händelse. Precis som Jönköpingskravallerna 1948 och för den delen folkomröstningen i Sjöbo 1988.

Den som propagerar för att mer resurser ska läggas på det svenska kulturarvet och att dessa i sin tur endast ska gå till sådant som förskönar den svenska historieskrivningen är ute och cyklar så det står härliga till. Nu inför den 80-åriga minnesdagen av skotten i Ådalen så tycker jag att det är hög tid att denna tragiska händelse får den plats viktiga plats i historieskrivningen där den förtjänar. Att ta den på allvar ses som en del av det svenska kulturarvet.