"Calypso, Calypso! Ejdern kallar!".
Det kan tyckas vara en märklig refräng av något ännu märkligare kultband från Lund men det är det inte. Det är ett meningsutbyte från Onsalafjorden vid 1990-talets början som jag fick höra dagligen under vintrarna i min barndom. Vi fiskade torsk. Möjligen var det sill eller plattfisk. Mellan de så kallade dragen då garnen vittjades så brukade farsan prata med sina fiskarkollegor över radio. Det var innan mobiltelefonin hade slagit igenom. Calypso var en båt som en fiskare från Lerkil hade. Ejdern var pappas båt. En snipa som var gjord för kustnära fiske. För att få kontakt med sina fiskarvänner fick farsan anropa just på det där sätt. Jag tyckte att det lät lite som en ramsa. Och nog hände det att jag skanderade "Calypso, Calypso! Ejdern kallar" och liknande sedan i skolan. Ingen förstod. Jag var ensam fiskarson på Åsaskolan.
Jag är mer eller mindre uppväxt på sjön och i Onsalafjorden i synnerhet. På vintrarna var det torsk, sill och rödspåttefiske. På vårarna och somrarna fiskades det ål med ålekan "Svarta skräcken". När hösten kom var det dags för skaldjur utanför Malö och Nidningen ute i horisonten. Innan skolåren var jag med farsan på sjön ungefär tre dagar i veckan. Morsan deltidade så resten av veckan var jag på land. När skolan började gick jag hos dagmamma men jag var ändå på sjön ett par dagar i veckan. Och nog har livet i Onsalafjorden präglat mig.
Farsan hade på många sätt ett privilegium att också var dagisfröken till sjöss. Även om det givetvis ställde till en trubbel. Jag vill minnas att jag föll ur ekan någon gång. Det kan inte ha varit roligt för farsgubben. Men han hade sällskap för det mesta. De flesta av hans kollegor i fjorden och på Kattegatt var så kallade ensamfiskare. Några av dem hade skeppshund. Det hade farsan också efter att jag blivit trotsig tonåring som hellre raggade brudar på land. Men något som slagit mig den senaste tiden var yrkesfiskarnas stora behov att snacka med varandra. Trots att de var bittra konkurrenter i fjorden så var varje paus vigd åt att växla några ord om hur fisket gick, vad de skulle göra efter sjögången och allt möjligt.
Yrkesfiskarna beskrivs ofta som egensinniga typer och det kan jag sannerligen bekräfta. Det är väl förmodligen en av orsakerna till jag själv blev som jag blev. Men en"fördom" om fiskarkåren är att de är ensamvargar till sjöss. Så är inte fallet. Det har alltid funnits en enorm längtan efter att snacka av sig och kolla läget. Precis som i världen i övrigt.
Och när jag tänker på min barndom, på dagarna i Onsalafjorden, slår det mig att det finns så många paralleller man kan dra till samhället idag. Ibland känns det som om världen är en Onsalafjord full med yrkesfiskare och båtar men den är ingen båt som anropar någon annan. Vi är så måna om att hålla oss för oss själva och vill inte för allt världen berätta om vad vi gör, hur vi mår och vad som händer Om det inte är i sociala medier som Facebook och Twitter.
Framförallt är vi inte så värst intresserade över att fråga vad våra medmänniskor tycker, tänker och upplever saker. Så upplever i alla fall jag det offentliga samtalet idag. Vi utsöndrar våra små utspel men tar oss inte tid till att anropa varandra för att kolla läget med någon som befinner sig lite längre bort...
Kanske borde vi kalla på varandra, som Ejdern och Calypso, lite oftare. Precis så som yrkesfiskarna gjorde i Onsalafjorden för tjugo år sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar