Timbrochefen tar inte SD:s politik på allvar

Timbrochefen Markus Uvell slängde idag in ännu en brandfackla i debatten om den parlamentariska situationen som uppstått efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Uvell som förra året gav ut boken ” Folkhemspopulismen – berättelsen om Sverigedemokraternas väljare” menar i en debattartikel i Aftonbladet att Alliansen och Socialdemokraterna i fortsättningen ska bjuda in Sverigedemokraterna till samtal när de vill få igenom sin politik och SD har flaggat för att de tycker likadant.

Högerdebattören menar att den nuvarande situationen är oärlig mot partiernas väljare. Foget för sin argumentation hittar han i den mediala cirkusen som uppstått när media ”avslöjat” samtal mellan en moderat och sverigedemokraten Tony Wiklander inför en omröstning om broavgifter och att Sven-Olof Sällström skulle ha befunnit sig på socialdemokraten Ylva Johanssons arbetsrum.

Det faktum att Sverigedemokraterna som det populistiska enfrågeparti (notera inte högerpopulistiska) som det är utnyttjar sin vågmästarroll för att både ställa oreda och pressa fram samtal med endera blocket och för den delen vinna kortsiktiga politiska poänger får Uvell att landa i slutsatsen att så väl Reinfeldts som Juholts gäng ”mörkar” och bygger in SD:s röster i sina strategier inför voteringar i riksdagskammare. Lösningen på problemet ska alltså vara att Reinfeldt och Juholt bjuder in Åkesson inte bara i stugvärmen utan även till köttgrytan i köket.

Jag menar att det är trams. Och för den som värnar det här landets sammanhållning så är det också förödande.

Sverigedemokraterna kallar gärna sina motståndare i de sju andra partierna för ”sjuklövern”. Det är givetvis en populistisk antietablissemangsstrategi men det bottnar också i partiets totala ointresse för den demokratiska processen. I Sverigedemokraternas värld är nämligen höger-vänster-skalan inte sekundär – den är obefintlig. Konflikter som rör så väl arbetsmarknad, skatter som infrastruktur är ”spel för galleriet” i SD-propagandan. Här blottläggs Åkessons partis historiska rötter. ”Den politiska korrekta eliten” är rörande överrens om allt och exempelvis stora konflikter i den ekonomiska politiken är ett skådespel för att ”verklighetens folk” inte ska märka av de främlingsfientliga konspirationsteorierna om ”islamiseringen” och ”massinvandringen”.

Men det är inte bara i konspirationsteorierna som SD:s rötter i så väl rasismen som fascismen uppenbarar sig. I Sverigedemokraternas Sverige ska inte alla som svenskar ha samma rättigheter. Eftersom partiet sätter ”svenskheten” i första rummet som direkt avgörande för vem som ska ha rätt att få vara i det här landet och det faktum att ”svensk är den som själv uppfattar sig som svensk och som uppfattas som svensk av andra” gör Åkessons parti en tydlig och avgörande gränsdragning mot minoritetsgrupper i landet. Att partiet dessutom har en riksdagsledamot som så sent som för två år sedan beskrev religionen islam som ”det största hotet någonsin, långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” gör knappast saken bättre.

Här finns alltså ett betydligare större avgrundsdjup mellan SD och de andra partierna i riskdagen. Och då är frågan befogad, kaoset i riskdagen och enighet i vissa sakfrågor till trots, om vare sig Alliansen eller Socialdemokraterna vill legitimera och på så sätt ge ett i förlängningen demokratiföraktande parti inflytande.

Det finns ju nämligen en annan lösning som kanske framförallt inte rör Juholt och Reinfeldt utan snarare de andra potentiella vågmästarpartierna. Situationen i riksdagen är ju faktiskt som den är inte bara på grund av att den rasistiska kampanjen Bevara Sverige Svenskt valts in i Sveriges riksdag. Det beror de facto minst lika mycket på en fastcementerad blockpolitik där de tidigare så kallade mittenpartierna är fastlåsta vid de två större partierna – förutom Miljöpartiet som faktiskt nu framstår som det liberala parti partiet i grunden faktiskt är. Sverigedemokraternas historiska valresultat förklaras mest korrekt, enligt de valundersökningar som gjorts (alltså inte Uvells intervjubok från förra året), med att det finns en främlingsfientlig opinion men det finns också en dimension av att det politiska landskapet de senaste sex-sju åren allt mer har sett ut som en tvåpartistat. En uppluckring av blockpolitiken där också åtminstone två av de mindre allianspartierna (FP och C) faktiskt vågar närma sig socialdemokratin i vissa frågor - vilket de har fog för - om man ska utgå från deras ideologier, partiprogram och existensberättiganden. Fast det vore möjligen förödande för en tankesmedja som Timbro.

Slutligen så är Uvells försök till demokratiaspekt i debattartikeln dubbelt än mer tragikomisk än hur han beskriver den ”mediala cirkusen” som varit under våren. Uvell skriver: ”Det spel som nu pågår är inte bara föraktfullt mot de 340 000 väljare som röstat på SD, och nu ges bilden att deras röster ¬inte är lika mycket värda som andras.”

Det är ju det givetvis ingen som tycker förutom möjligen antidemokrater längst ut i avgrundsvänstern. Och skulle man använda Timbrochefens logik så skulle Fredrik Reinfeldt vara tvungen att göra upp med Håkan Juholt i varenda fråga. Sossarna fick ju ändå en del röster i förra valet…