Tack för det, PK-etablissemanget

Och så kom den rapporten som äntligen bekräftar det som många antirasister så väl i folkrörelser, politiska partier, folkrörelser och flyktingrörelsen i synnerhet har väntat på.

I en studie gjord av statsvetarna Carl Dahlström och Anders Sundell vid Göteborgs universitet konstateras det som många beslutsfattare och sådana som förnekar sprängkraften i SD:s retorik uppenbarligen har hiskeligt svårt att begripa.

Studien bygger på data från landets kommuner i 2010 års val visar att desto hårdare flyktingpolitik som de övriga partierna för, så väl högerpartier som vänsterpartierna, desto starkare stöd får SD.

Egentligen är det ju inte så konstigt. Det kallas för legitimering. Och varför rösta på en kopia när det finns ett tydligare alternativ? Som de facto bygger hela sitt existensberättigande på att saluföra en flyktingpolitik som är så hård att själva flyktingmottagandet är obefintligt?

Undersökningar har ju, under årens lopp, påvisat att det faktiskt finns en grupp väljare som tycker så. De övriga, etablerade partierna, tragiska misstag har på så vis varit att de har insett att opinionen har funnits med de har varit så förbannat skraja eller loja, det beror på hur man tolkar strategierna, att de har försökt "mota Jimmie i grind" genom att anpassa de politiska kraven åt just Jimmies håll.

En strategi som, enligt studien, snarare kan ha hjälpt än försämrat SD:s chanser.

Tack för det PK-etablissemanget.

När jag under dagen har tagit del av studien samt läst bland annat Flyktingbloggens Kalle Larsson till den så har jag lördagens FARR-seminarium i Immanuelskyrkan i Stockholm i bakhuvudet. På FARR:s gedigna schema för dagen stod bland annat en föreläsning om flyktingars situation i Italien på agendan. Situationen och seminariet i sig kräver nog flera blogginlägg att rapportera om och reflektera över men en sak kan definitivt var värt att ta upp även kopplat till studien som presenterats idag.

Till Italien idag skickas många flyktingar som sökt sig till Sverige med återsänts tillbaka till Italien på grund av Dublinförordningen. Det är, mestadels pojkar, som i nuläget lever som laglösa i Italien under brutala förhållanden.

För Sveriges del är detta ett direkt resultat av Sveriges förda flyktingpolitik. En politik som, helt klart, för vissa är så hårdför för att man ville slippa ett parti som SD i riksdagen.

Nu har vi alla, oavsett var man står politiskt, kunnat se resultatet.

Återigen: Tack för det, PK-etablissemanget, som Björn Söder eller någon annan SD:are skulle uttryckt det.

Jag tror dock inte ensamkommande flyktingbarn som lever laglösa på Roms gator tycker att det är lika gött.

---

Läs DN:s artikel om studien här.

En hatlära kommer sällan ensam

* Texten är också publicerad i Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) nyhetsbrev. Läs mer om SKMA och dess nyhetsbrev här.

Det svenska valresultatet 2010 var historiskt. För första gången sedan Andra
världskriget sitter nu tre partier med rötterna i fascismen invalda i parlamenten: Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Det är ett känt faktum att Sverige under 1980- och 1990-talet haft flera främlingsfientliga partier invalda i de kommunala församlingarna. Var och var annan sydsvensk kommun har haft missnöjespartier med främlingsfientliga inslag representerade i fullmäktige. Men medan Skånepartiet och Centrumdemokraterna hade sina rötter i skattemissnöjet, den så kallade högerpopulismen, så har så väl SD, ND som SvP sina ideologiska rötter i den svenska efterkrigstidens övervintrande extremhöger där rasismen har varit central för partiernas existensberättigande.

I den svenska eftervalsdebatten har diverse forskare, journalister och politiker försökt att leverera svar på Sverigedemokraternas historiska riksdagsinträde. Analyserna har sett olika ut beroende på politisk hemvist hos den som analyserat och sökt en förklaringsmodell. En skrämmande, missvisande och historielös tes som dyker upp för jämnan i diskussionen om framförallt Sverigedemokraterna är att de antimuslimska strömningarna i Sverige och västvärlden ersatt de antijudiska. En av dessa debattörer är Mattias Gardell som påstår att muslimerna har ersatt så väl judar som romer i de främlingsfientliga partiernas propaganda. Det kan möjligen vara så att Gardell blundar för hatpartierna i Östeuropas valkampanjer de senaste åren där just romerna varit de som utmålats som roten till allt ont i samhället och att hatpropagandan har resulterat i att romer idag flyr flera östeuropeiska länder på grund av förföljelse och skamligt nog möts av en både hjärtlös och rättsvidrig migrationspolitik i väst.

Extremhögern lever inte i ett vakuum. Partierna må ha levt i marginalen under decennier men med tiden har dessa partier på flera håll utvecklats till ett slags pragmatiker i opposition. De anpassar sig efter det politiska klimatet och försöker samtidigt att förändra det genom förskjutningar i form av kollektivt skuldbeläggande, mytbildningar och genom att spela på folkliga föreställningar och fördomar om minoriteter. När väl dessa partier tagit plats i parlamenten har historien visat att de slutar vara pragmatiska och istället skruvar de upp volymen för hatpropagandan och de politiska motståndarna blir pragmatiska till de rasistiska föreställningarna. Att mer eller mindre dödförklara en hatlära som antisemitismen är därför att vara pragmatisk inför extremhögerns idévärld och lösningar.

En hatlära kommer nämligen sällan ensam. Tar man en titt på dagens svenska extremhöger som lever och frodas i kölvattnet av Sverigedemokraternas valframgångar så ser man att antisemitismen är ett av de viktigaste bränslena för dess världsåskådning. I ND-retoriken är vokabulär om ”globalister” och ”bankirier” ständigt återkommande. I vit makt-miljön är antisemitismen ett stående inslag då denna hatlära är grundbulten för rörelsens existens. Men idag är protester mot moskébyggen och en vanföreställning om en så kallad ”islamisering” mer gångbara än attacker mot synagogor och uråldriga antisemitiska konspirationsteorier. I vit makt-rörelsens antisemitism ingår nämligen också en föreställning om att det är en judisk konspiration som ligger bakom migrationen till Sverige och västvärlden från muslimska länder. Det antimuslimska går idag också lättare att koppla samman med extremhögerns krav på invandringsstopp från utomeuropeiska länder och repatriering av människor som råkar ha sina rötter i Afrika och Mellanöstern. Men antisemitismen finns kvar – även i Sverigedemokraterna.

Före valet kunde Tidskriften Expo avslöja att ett femtiotal av Sverigedemokraternas kandidater hade en koppling till vit makt-rörelsen. Bland dessa återfanns förintelseförnekare och en kandidat som sponsrat den militanta nazistorganisationen Svenska Motståndsrörelsen. Efter valet har Expo kunnat rapportera om numera folkvalda sverigedemokrater som rört sig i vit makt-miljön och dessutom spridit antisemitiska idéer. Så väl Sverigedemokraterna som utomstående bedömare menar att dessa är ”extrema inslag” i partiet. Jag menar att det inte är så. Saluför du en hatlära så är risken betydligt större att du har fler på lager. Antisemitismen kommer aldrig att dö ut som en bärande del av extremhögerns världsbild så länge som denna rörelse lever upp till sitt existensberättigande: Att hitta rasistiska förklaringsmodeller till alla världens problem.

En hallännings resa i kulturarv och motsättningar

Det har varit mycket kultarv de senaste dagarna. Min bisarra turné fortsätter. I lördags begav sig Anna Furumark som arbetar med Örebro museums projekt "Norm, nation och kultur" och undertecknad till Tierp för en utbildningsdag med Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund samt Gästrike-Hälsinge hembygdsförbunds styrelser. Innan jag skulle påbörja min föreläsning fick vi en intressant föreläsning om Tierp-bygdens historia. Bygden som har en stolt brukstradition som på många sätt är ett direkt resultat av migration, sades det. Föreläsaren berättade stolt om vallonsläkter som startat det ena och andra bruket. Medan jag lyssnade slog det mig att en liknande lokal historieskrivning kan kommande generationer garanterat få höra om företag som startats upp av dagens migranter runt om i landet.

Företagarorganisationer pekar ofta på det. I sin argumentation mot extremhögern om att migrationen har varit positiv för tillväxten. Så väl lokalt som nationellt. Problemet är väl bara att, i historieskrivningen, endast är de enskilda individerna (företagarna) som lyfts upp. Sällan talas det om människorna de tagit med sig. Den stora invandringen från syd och mellaneuropa bestod endast inte av entreprenörer som startat upp blomstrade industrier. Den dåtida migrationen var mer komplex än så. Och precis som idag stötte den på motsättningar. Intoleransen är knappast någon ny företeelse. Även om den ibland klär sig andra skepnader.

När jag lämnat Tierp med taxi flög jag till Edinburgh och vackra Skottland. Där hade jag aldrig varit tidigare. Resan till Skottland var betald av den holländska litteraturfestivalen Citiestocities i Utrecht. Jag ingår i ett projekt där jag ska få en dikt översatt till skotska och holländska av poeterna Claire Askew och Ellen Deckwitz och jag ska översätta deras alster till svenska. Inte en lätt match. Men både hedrande och inspirerande. Edinburgh med sin infrastruktur av katedraler, universitet och andra historiska byggnader är på många sätt som ett enda museum. Otroligt vacker stad med bergen runt omkring. Men också en stad där de gamla motsättningarna mellan katoliker och protestanter än lever kvar. I den betydligt större staden Glasgow illustreras det bäst i konflikten mellan fotbollslagen i Celtic (katoliker) och Rangers (protestanter). I Edinburgh finns konflikten också i stadens två fotbollslag (Hearts och Hiberians). Två lag som även om de ligger i den skotska första divisionen inte är i närheten av den klass som Glasgow-lagen har.

Efter 1,5 dygn i Skottland flög jag tillbaka till Sverige. Det blev nattåg till Sundsvall där det blev byte till buss till Härnösand vid foten av höga kusten. På Murberget var det återigen dags att föreläsa om extremhögern och kulturarvet. Denna gång för folk från museerna i regionen och Västerbotten, folk från stiftet, folk från biblioteksvärlden med fler. Mycket media var också på plats. Tidningen Ångermanland noterar i sin artikel att jag tog upp mantrat att "den som kan sin lokala historia kan också påvisa att extremhögerns mytbildning om migrationspolitiken inte stämmer" mot slutet föreläsningen.

Det jag menar är att samhället, så väl nationen som lokalsamhället, alltid har påverkats av saker som kommit "utifrån". Och det är knappast så att det tidigare varit smärtfritt. Konflikter har alltid funnits och uppstått. I förändringar som när frireligiösa grupper etablerat sig eller när migration från så väl närliggande regioner som andra delar av världen har pågått.

Och det också handla om andra konflikter. Under gårdagen befann jag mig som sagt i Härnösand. Inte många mil från Lunde, strax utanför Kramfors, där fem demonstrationer sköts ihjäl av militär i samband med en strejk 1931. En händelse som givetvis är en del av det ångermanlandlänska kulturarvet. Något som Lennart Henriksson, tidigare sverigdemokrat och före detta medlem i nazistiska Nordiska rikspartiet, och min nya stalker från Jakobsberg inte riktigt kan acceptera i Tidningen Ångermanlands kommentarsfält.

För självklart är det så att att kulturarv inte endast är midsommardans, folkdräkter och traditioner. Det är mer komplext än så.

I det nordhalländska kulturarvet som jag själv kommer håller så varmt om hjärtat då jag är rysligt hemmakär finns det så kallad frillesåsmärket eller gällingesnittet som det också kallas. Den forna Frillesåsungdomen åkte bland annat till grannbyn Åsa och skar sina fiender i grannorten med en tudelad femöring. Något som också Gällingeborna gjorde på sina antagonister i Fjärås.

Dessa övergrepp pågår inte idag men det är en del av bygdernas historia. Precis som skotten i Ådalen, Backabranden på Hisingen eller mordet på John Hron i Kode 1995. Saker som skakat om ett samhälle. Blivit en del av människors medvetande och kanske till och med förändrat det.

Den invandring som pågår idag och som en del människor lägger hela sitt liv på att bekämpa kan således inte trovärdigt bekämpas med påståenden om att den per automatik föder mer motsättningar än förr. Intolerans och hat har alltid funnits. Och den rasism och det kollektiva skuldbeläggande som extremhögern saluför bidrar knappast till större förståelse mellan människor med olika religiös eller etnisk bakgrund.

Efter dagen bar jag mig snabbt förbi Stockholm och sedan västkusten för föreläsningar i Kållered och Mölnlycke. Passar på att hälsa på morsan i Kungsbacka. Som vanligt tänker jag på min abnorma kärlek till Halland när jag är här. Och jag funderar på vårt halländska kultur och varför det skrivits så lite om den, förutom det enorma arbete som Hembygdsrörelsen lägger ner. Min vän Adam som är från Falkenberg lanserade en väldigt intressant teori i en kommentar på Facebook:

"Den halländska historien är faktiskt, tyvärr, mycket dåligt kartlagd, pågrund av landskapets delade historia. Danskarna har föga intresse att skriva om den förlorade provinsen (lika lite som svenskarna har att fördjupa sig i t.ex. Finlands historia), och svenskarna har på sin höjd ett svagt intresse för landskapet, som betraktas som perifert. Skåningarna har ju haft den fördelen att ha ett universitet i Lund, som har gjort att t.ex. deras rika medeltidshistoria har lyftas fram. Skånes kulturhistoria ligger på inget sätt efter Upplands eller Västergötlands, och det gör förmodligen inte Hallands heller, som sedan urminnes tider har varit en kultur- och jordbruksbyggd av centraleuropeisk dignitet. Avsaknaden av lärd tradition har dock gjort att inte tillräckligt många hallänningar har tagit sig an uppgiften att skriva något mer genomgripande om Hallands historia, vilket suger".


Ja, just det ja. Vi är ju danskar egentligen. Så vad fan är det för skit om "sverigedemokrati" som du saluför i Halland, Mattias Frohm?

Sthlm, Kil, GBG, Frillesås, Sthlm, GBG, Tierp, Skottland...

"Dagarna går, flyter till år och jag har fortfarande inte lärt mig att förtöja aktern".

- Från dikten som "Torstensviksberget fast ändå inte" (Det här är mitt Hiroshima 2009).

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde för torsdagen. Det var väl något möte eller någon sådan skit på förmiddagen. Kanske var det bra. Kanske kom vi fram till något. Jag vill minnas att jag hade ett möte med praktikant. Och att jag tog ett tåg till Karlstad sen. Att jag hann gå in och säga mitt namn i receptionen på tre hotell innan jag hamnade rätt. Lite som livet i stort. Skitsamma.

Jag skickade över filer till Stalkern från Dalsjöfors. Jag ringde hem till hon jag lever med och pratade lite. Somnade. Vaknade, sket och åt frukost. Lite som livet i stort. Man vaknar, man skiter och har man tid så äter man frukost. Blev hämtad på hotellet. Åkte till Kil. Föreläste för högstadieelever. Kände mig gammal men fick väldigt bra frågor av eleverna. Åt lunch i en skolmatsal. Slog en lov i Kils centrum. Dunka, dunka från raggarbilarna redan på fredagsförmiddagen. Köpte hörlurar på Expert. Ringde hon jag lever med. Hon satt på tåget mot Göteborg. Jag trakasserade henne via Facebook genom att lägga upp Jonas Matssons "On my own" i hennes wall. Hon gillar inte den låten.

Fulla helgfirande värmlänningar på tåget. Jag tackade gudarna någonstans långt bortom Kils centrum för att dom hade placerat ett Expert i närheten av stationen. Lyssnade på Håkan Hellström, Alf Robertson och The Tough Alliance. Jag har ingen fantasi. Störde mig på den dåliga uppkopplingen. Passerade Mellerud och tänkte på hårda bud och min chef som är därifrån ringde och var lyrisk. Det är han ofta. Men sedan vi var i England någon vecka tidigare har han gått på högvarv. Lite som livet i övrigt. Skitsamma. Eller skitsam, som han brukar säga.

Anlände Göteborg och via Facebook i den värdelösa Sony Ericsson-mobilen som snart, jävligt snart, måste bytas ut noterade jag att en någon dussinblogg om det hippa Göteborg skrev om kvällens event på Kontiki. Jag hade tydligen hybris. Det var ju en nyhet, tänkte jag. Sen stod att jag skulle skicka upp mina mjölktänder i rymden tillsammans med mina dikter och ett foto av Alf Robertson. Fyndigt. Och det var tydligen skit också att jag hade släpat tre band till Kontiki. Skribenten är någon dussinkille som jag har grälat om fiskepolitik med på ett par fester. Han har väl haft ihop det med någon jag känner. Hon jag lever med han också läst det. Vi kommer överens om att Göteborg är precis som i dikten bara bakgator. Och kalla blickar man möter på Centralstationen är inte paranoia från ens egna dåliga självbild. Det är sanning. Så har det alltid varit. Även när Marcus Birro raggade på småflickor på Solrosen eller vad fan det nu heter.

Inne på Kontiki väntade mina konstnärliga själsfränder i banden Kapten Hurricane och Leo med Lådan. Kevin Broberg var där också. Han är väl också någon slags själsfrände. Peter Rudvall och hans rekordeliga bandkollegor dök upp. Mobil dog och jag mötte upp hon jag lever med någon halvtimme senare. Kontiki var välbesökt. Från scenen förklarade jag att släppte den där halvmesyren till skiva för att finansiera ett Frillesås-lag till de svenska mästerskapen i Poetry slam. Folk strömmade in. Banden levererade. Dennis Renfors gjorde succé när han läste sina konstiga dikter. Kevin Broberg lät som en Henrik Berggren som var bra på fotboll. Jag gjorde inte bort mig och det kändes bra. Lite som livet i övrigt.

Hon jag lever med och jag tog en taxi till Kungsbacka. Fastpris förhandlade vi till oss. Bra det för stjärnskottet till taxichaffis tog Säröleden söderut. Vaknade bakfull. Hon jag lever med drog till Vallda men inte för att träffa Mattias Frohm. Vid tretiden kom Kevin Broberg och hämtade oss. Raka vägen ner längs Gamla E6:an till kära Frillesås. Där nästan allt svänger så skönt, som Janne Lucas sjöng. Lite som livet i övrigt.

Fast det kanske börjar bli tröttsamt nu.

Efter att ha handlat på Konsum och kebab på Tärningen så checkad vi in i huset på berget bortom etablissemanget. Åt. Drack någon öl. Sen gick vi ner till samhället igen. På Bar Mona-Lisa var det således dags för världspremiären av Frillesås Poetry slam. Något som jag och många halländska poetvänner har drömt och skämtat om i flera år nu. Tio i sju ringde Geta Lööf och undrade vart fan vi höll hus. Jag sa att vi var där snart. Sedan undrade samma Geta Lööf vart fan farsan som skulle hålla i skiten höll hus. Det visste jag inte. Jag ringde upp farsan som sa att han skulle vara där om exakt tre minuter. Vi möttes utanför. Al som driver Bar Mona-Lisa som mest är känd för sina "locales" numer och sin matnyttiga pizzor och schnitzlar hade satt upp marschaller utanför. Högtidligt för att vara Frillesås och Bar Mona-Lisa i synnerhet.

En god uppslutning var det. Sedan körde vi. Robin Färdig var på plats med någon slags ljudtekniker från Osby. Dom filmade. Skulle bli någon dokumentär eller nåt. Dragspels-Martin var småfull. Mikael Österdahl satt och pikade farsan så där varmt som bara Mikael Österdahl kan pika folk. Farsan pratade fiskepolitik och drog småfyndiga skämt. Den gamla skolbibliotekarien var där. Och sju tävlande. Det blev ett bra lag Geta Lööf, Dennis Renfors, undertecknad och Stubbe Wahlberg som åkte enda från Gislaved för att bevista denna världspremiär. Men värst var ändå gamle Dennis som tagit med sig sin livskamrat och åkt hela vägen från Stockholm. Det hade ju i och för sig jag också men det är ju inte samma sak.

Sen blev det väl en Frillesåskväll så som Frillesåskvällar är. I alla fall som jag minns och inte minns dom. På söndagen åt hon och jag lever med födelsedagsmiddag inne i Kungsbacka hos morsan. Sen tillbaka till Stockholm. Tillbaka till vardagen. Möten, föreläsningar, möten och fan vet. Lite som livet i övrigt. Skitsamma.

Sen kom torsdagen igen. Och trots att det är igår så minns jag inte så mycket. Möten på LO-distriktet och med Metso på något fik vid Odenplan. Och så med den lyriske chefen.

På fredagen blev det Göteborg och Svenska Mässan och Folkpartiets konferens av något slag för politiska sekreterare och sen för allmänheten, det vill säga några arga SD:are som reste sig och gick när jag började prata om deras politiks konsekvenser och en fika med Hanska på Centralen.

Imorgon blir det Tierp och Hembygdsrörelsen. Fin skjortan på för hembygdsrörelsen är fina grejer. Sen blir det Skottland och Edinburgh och fan vet vad jag ska göra där egentligen. Det handlar om min internationella karriär som estradpoet som tydligen har börjat.

Lite som livet i övrigt. Och sen är väl det inte så mycket mer med det.

Partiet som förlorat sitt existensberättigande

Så var det dags igen. Ännu en gång splittras Nationaldemokraterna. Ja, man kan de facto beskriva avhoppet från en handfull medlemmar för en splittring. Så marginaliserat är faktiskt Nationaldemokraterna idag. Den här gången är det gänget runt Demokratisk Allians - en misslyckad avknoppning av några SD-avdelningar - som inför valet gick in i Nationaldemokraterna som lämnar Marc Abramssons parti. Föga förvånande är avhopparna besvikna på hur partiet är organiserat. Det stackars avhoppare med Carl-Johan Backestierna i spetsen som efter sortin från SD klagade över bland annat toppstyre. Nu möttes de av samma sak. Trots att två av avhopparna till och med fanns representerade i partistyrelsen.

ND är ND och Marc Abramsson är Marc Abramsson. I höstas skrev jag ett längre inlägg om partiets ständiga kräftgång och om konflikterna runt den konspiratoriske partiledaren. Läs gärna det.

Det slog mig dock under kvällen att ND faktiskt helt har tappat sitt existensberättigande. Tidigare var partiet ett radikalare alternativ till Sverigedemokraterna. ND var en samlingsplats, slaskhink och tummelplats för personer som antingen hade uteslutits ur SD eller lämnat självmant på grund av Sverigedemokraternas så väl politiska som organisatoriska förskjutning från den så kallade "nationella rörelse" som partiet är sprunget ur.

Men som jag skrivit fler gånger tidigare. Någonting har hänt. I takt med att SD har vuxit och blommat ut till det riksparti som partiet är idag så har också toleransen för det som tidigare på sekteristiskt manér beskrivs som avvikare eller "torister" (det begreppet kräver sitt eget blogginlägg) förändrats.

Idag är det mesta okej inom Sverigedemokraterna. Förutom om man möjligtvis heter Isak Nygren eller Levi Klausen. Partiledare Jimmie Åkesson har överlät tidigare hanteringen av medlemmar som trampat i klaveret till partisekreteraren Björn Söder som idag snarare är bör räknas till de som uttalar sig och agerar mest radikalt. Givetvis i sällskap av bundsförvanten Kent Ekeroth. Medlemmarnas öde handlar helt i händer på unga partibyråkraterna som varken säger bu eller bä så vida företrädarna inte heter just Klausen eller Nygren.

Så varför ska en sverigedemokrat idag kliva ur till ND? När till och med antisemitiska utspel och öppen rasism är okej? Partiet är minst lika toppstyrt och någon parlamentarisk karriär är inte att räkna med. Ideologiskt har dessutom ND dansat på den ständigt sköra linan mellan nazismen och den moderna tappningen av högerextremismen. Och med Abramsson som partiledare har partiet knappast gjort det med bravur.

Därför räknar jag dagarna tills att en lokal sverigedemokrat som ideologiskt och politiskt har radikaliserats lämnar och knackar på porten till Björn Björkvist och grabbarna i Svenskarnas parti. Avhopparen kommer i sådana fall inte vara av Backestiernas kaliber. Ingen som kräver inflytande och makt. Utan en ideologiskt övertygad person som inte tycker att SD levererar.

Jag vet inte hur många gånger jag har dödsförklarat ND. Men partiet har verkligen förlorat sitt existensberättigande. Med det menar jag inte att Abramssons parti kommer att försvinna. Snarare tvärtom. Redan nu verkar en ny grupp unga aktivister in i partiet med bakgrund i det avsomnade nätverket Fria Nationalister.

Men tro mig. Det kommer ta minst ett år så har de hamnat i någon slags schism med Abramsson och så försvinner de iväg någon annanstans. Marc lyckades nämligen inte heller med konststycket att behålla nazisterna i partiet.

Gråtmillda insikter

Janne Milld, tidigare partisekreterare i SD och drivande bakom minst ett dussin intoleranta projekt, har lackat ur. Han har, hör och häpna, upptäckt att det finns antidemokratiska och till och med nazivänliga inslag i Nationaldemokraterna. Milld som knäcker extra som krönikör i partiets blaska Nationell idag klagar på sin bildsköna blogg "Tänd ett ljus" över de nationaldemokratiska nämndemännen Mattias Karlstrand och Sanna Hills medverkan i TV4-Nyheterna där den sistnämnde inte vill kommentera om demokrati var bra eller dåligt och den förstnämnde beskrev Adolf Hitler på följande vis "Det var en karismatisk statsman i början av 1900-talet i Tyskland".

I Jannes gråtmillda bloggattack mot ND ondgör han sig även över att tidningen Nationell Idag hade de öppet antidemokratiska organisationerna Svenska Motståndsrörelsen och Svenskarnas parti på besök med bokbord och paneldeltagare vid tidningens stora seminarium i Södertälje för några veckor sedan.

Milld skriver också att han kritiserat tidningen tidigare. Bland har chefredaktör Vavra Suk låtit publicera artiklar som bland annat hyllat "Francosidan" i spanska inbördeskriget.

Det komiska i sammanhanget är det Milld, som under sin tid som partisekreterare bland annat lyckades med konststycket att koppla ihop minskad turism med invandringens kostnader, skriver i inledningen av sin gråtmillda bloggattack. Han menar att han "reflexmässigt" reagerat på när ND anklagats för nazister. Att det har saknats fakta och argument.

Jag vet inte.

ND har en partiledare som är dömd för att ha lett attacken mot Prideparaden i Stockholm. ND har sedan länge gått sida vid sida med Sveriges nazister i den årliga Salemmarschen. Partiet har en seniorordförande som tidigare varit vice partiledare i det numer nedlagda nazistpartiet Nordiska Rikspartiet. I partistyrelsen sitter minst en person som tidigare var medlem i nazistiska Svenska Motståndsrörelsen.

Mig veterligen är det snarare fakta än argument.

Janne Milld kanske skulle läsa Expo och faktiskt ta till sig av vad som står?

Vad menar Kent Ekeroth?

Efter en liten resa runt i landet (Värmland, GBG och underbara Frillesås). Kommer till Sthlm, ränner på möten (alla dess jävla möten) och brottas med min inkorgsångest. Noterar dock att SD:s mest radikala riksdagsledamot (tätt följd av Björn Söder) Kent Ekeroth har slagit till igen.

Läser Ekeroths tweet om och om och om igen. Vad menar, karln? Kan inte någon av alla ni begåvade SD-sympatisörer som förärar kommentarsfälten här på bloggen med inlägg som tangerar lagen om hets mot folkgrupp ge mig en förklaring.

Vad tror ni?

Och vad är det som är så jävla roligt, enligt Ekeroth?

Extremhögern står enad och Björn Söder är den store ledaren

Det är lätt att göra sig lustig över Björn Söders gatlopp i media just nu. Det hela började med att Söder hade länkat till den högerextrema nyhetssajten Fria Tiders artikel om händelserna på badhuset i Husby som var full av felaktigheter. När Söder och även bundsförvanten Kent Ekeroth uppmärksammades av flera medier för sin aktivitet på nätet bet Söder ifrån på klassiskt högerextremt manér. "Nu ska budbärare skjutas", menade Söder. Det var i själva verket medias fel alltihopa. I en intervju i Aktuellt sa Söder dessutom att det inte går att leta på etablerad medias rapportering eftersom bland annat SVT ibland använder Expo som källa. Det är på inga sätt nytt. Sånt har Söder sagt tidigare. Men Söder har dock aldrig berättat vad det som är felaktigt i Expos rapportering. Förutom att Expo just publicerar avslöjanden om bland annat hans eget parti och dess företrädare. Så synd för honom.

Björn Söders gatlopp i media har också handlat om vad som hände efter att bland annat Söder spridit Fria Tiders faktafelsartikel. Det faktum att den etnopluralistiska organisationen Nordisk Ungdom haft en aktion utanför den flyktingförläggning där de pojkar som i Fria tider-artikeln utpekats som gruppvåldtäktsmän huserar. Vid aktionen kastade organisationens aktivister ägg och skrek rasistiska tillmälen. Björn Söder är inte dummare än att han har tagit avstånd från aktionen. Likaledes har Söder tagit avstånd från Nordisk Ungdoms aktion utan Aftonbladets chefredaktör Jan Helins hem i söndagskväll. Aktionen skedde samtidigt som just Björn Söder debatterade med Helin i SVT:s Agenda.

Det är en konspirationsteori och ren okunskap om extremhögern att påstå att Björn Söder och Nordisk Ungdom har haft kontakt med varandra. Självklart är inte organisationens aktiviteter sanktionerad av honom. Men skulle man följa Björn Söders logik vad det gäller sina politiska motståndare så är de definitivt det. Söder har gång efter annan påstått att de vidriga attacker som utförts mot hans eget parti har varit sanktionerat av journalister, politiska partier och fackföreningar. Alltså: Med Björn Söders logik så står den svenska extremhögern för en gångs skull enad och Björn Söder är den stora ledaren som tar debatten i TV medan hans bundsförvanter kastar ägg på flyktingförläggningar och hemsöker meningsmotståndare.

Endast det gamla gardet dök upp

Det är bråda dagar. Jag har varit i England sedan i torsdags på möten och konferenser och har haft oerhört bristfällig uppkoppling. Därför har det inte bloggats sedan dess. Jag lovar att det blir mer bloggande den här veckan. Ska skriva lite om vår fantastiska resa till London och Manchester senare i veckan. Det är så många intryck att jag nog måste smälta det i ett par dar. Grymt var det i alla fall.

Nåväl.

När jag hade landat på Arlanda i förmiddags skyndade jag mig i alla fall ner till Kungsbacka för föreläsning om Sverigedemokraterna på biblioteket. Som en del läsare säkert vet så har föreläsningen haft ett tämligen makabert förspel då Sverigedemokraterna i kommunen ställde en interpellation i kommunfullmäktige tidigare år där man ville hindra mig och Expo Utbildning från att komma till kommunen och föreläsa. Eller rättare sagt: SD ville i sin interpellation att kommunen skulle avbryta ett för mig okänt samarbete med Expo Utbildning. Nu lyftes aldrig interpellationen då den stred mot kommunallagen.

Hur som haver. Stor komik har det i alla fall varit. Sverigedemokraterna säger ena dagen att de värnar yttrandefriheten och vill den breda debatten och på så vis vill de att landets kommuner ska bjuda in konstnären Lars Vilks. Men jag och mina kollegor skulle inte få bjudas in av kommunen då jag använt det vedertagna begreppet "white trash i en TV-intervju", skrivit på min privata blogg att jag hatar SJ och har en bakgrund i ett riksdagspartis ungdomsförbund som SD inte gillar.

Så mycket för den yttrandefriheten.

Jag hade därför goda förhoppningar om att SD-Kungsbacka skulle dyka upp ikväll och föra fram sin kritik. Men icke. SD-Kungsbackas propagandachef Mattias From, som tidigare bevistat en poesiläsning av undertecknad, och hans fullmäktigekollegor dök inte upp. Jag förmodar att de istället var på kommunens utbildning för nyvalda kommunpolitiker. Det kan ju vara bra. Då slipper de ställa interpellationer som strider mot kommunallagen i fortsättningen.

Nåväl. Igen.

Bibblan i Kungsbacka var i alla fall välbesökt. Både mamma, pappa, en gammal rektor och annat löst folk som jag känner från uppväxten var på plats. Kul. Och en massa annat folk. Och som tur var fanns även några från Kungsbackas extremhöger på plats. Bland annat en herre som lämnade SD när Nationaldemokraterna drog igång i början av 00-talet. Det gamla gardet från Kungsbackas extremhöger tyckte också att jag höll en god ton och berömde mig för att jag gav publiken tid till att ställa frågor.

Det är ju givetvis en självklarhet.

När föreläsningen var över passade jag på att tacka för inbjudan. Det blir fler Expo-föreläsningar i Kungsbacka fram över. Var så säkra. Allt inom ramen för det som kallas yttrandefrihet.

En motbild till lögnerna och hatet

Sverige är ett land som inte följer Europadomstolens beslut om tortyrskador, rapporterade DN igår. Ännu en gång så naggas den skeva bilden om Sverige som ett land med en human flyktingpolitik i kanten. Det är bra. För samtidigt som Sverige har en asylprocess som är under all kritik så härjar extremhögern på ute i landet och på internet med sin rasistiska verklighetsbeskrivning.

Senast i raden av vulgära uttalanden från folkvalda sverigedemokrater är Conny Jörgesen i Alingsås som kallat ensamkommande flyktingbarn för "skäggiga trynen". Ett annat begrepp som extremhögern för de ensamkommande är "skäggbarn". Ibland kallas de för det slentrianmässiga "ekonomiska flyktingar".

Det handlar givetvis om att förskjuta debatten. Det faller inte den sverigedemokrater och andra så kallade invandringskritiker i smaken att beskriva ungdomar ut efter de juridiska termer som föreligger (i Sverige klass man som barn tills man är 18 år). Det faktum att de flesta av de ensamkommande flyktingbarnen är i tonåren och därför är i puberteten (då har de flesta pojkar någon form av utvecklad skäggväxt) spelar ingen roll. Ordet "barn" passar inte Sverigedemokraterna och extremhögern. Det är givetvis lättare att bedriva kampanjer mot skäggiga afghaner än det som de faktiskt är enligt Svea rikes lag: Barn.

SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth skriver frustrerat på sin blogg: "Först var det ”apatiska flyktingbarn” när den bluffen uppdagades kom ”ensamkommande flyktingbarn”. Den bluffen börjar uppdagas nu också".

Nu är det ju i och för sig så att de apatiska flyktingbarnen inte var en bluff. Det är ännu en lögn från extremhögern. Men Ekeroth sätter i citat fingret på vad det handlar om: Vem som har initiativet i debatten och kraften att få sin verklighetsbeskrivning etablerad i allmänhetens medvetande. Sverigedemokraterna och dess allierade (bloggar som Politiskt Inkorrekt, Fria Tider osv) måste således hela tiden konsekvent motarbeta begrepp som flyktingbarn.

Det är vida känt att SD och dess anhang endast är intresserade av att prata om just migrationspolitik, eller snarare, misstänkliggöra människor som söker sig till Sverige och som enligt FN:s deklaration de mänskliga rättigheternas artikel 14 har rätt till det.

Med SD i riksdagen och snubbar som Conny Jörgesen i landets kommunfullmäktigeförsamlingar som fäller kommentarer om "skäggiga trynen", "skenassylanter" och vad det nu kan vara och som dessutom tar plats i nyhetsartiklar i diverse lokaltidningar och riksmedier etableras den högerextrema bilden av ett land med "vidöppna" gränser och totalt okontrollerad "massinvandring". När det i själva verket är tvärtom.

Därför kommer projektet "Flyktingbloggen" som en skänk från ovan. Initiativtagarna är de tidigare riksdagsledamöterna Kalle Larsson och Magdalena Streiffert. Bland bloggens skribenter återfinns en rad experter på området, aktivister och debattörer från hela Norden. Jag är övertygad om att bloggen kommer ge en nödvändig motbild till de högerextremas lögner, överdrifter och hetskampanjer. Jag hoppas också att bloggen kan sätta eld i baken på de partier som säger sig föra human flyktingpolitik men i själva verket bedriver en politik som våra barn och barnbarn kommer skämmas över. En politik där misstänksamhet går före mänskliga rättigheter och internationella konventioner.

Jag är stolt över att vara en av de som kommer att skriver på Flyktingbloggen och ser med spänd förväntan fram emot bloggens utveckling och mottagande.

Det kom ett Facebook-meddelande från Holland

För några veckor sedan när jag satt på tunnelbanan på väg in till jobbet gjorde jag som vanligt när jag åker tunnelbana och är rastlös. Jag gick in på Facebook via mobilen. Till min stora förvåning såg jag att det hade kommit ett Facebook-meddelande från en person vars namn jag inte kände igen. Det har hänt förut. I normala fall är det någon som vill boka in en föreläsning, har frågor rörande det jag jobbar med eller vill uppmärksamma mig på något obskyrt Youtube-konto där någon random (Läs: Mattias From) har lagt upp favoritklipp från TV-program där Nationaldemokraternas grundare Tor Paulsson medverkar.

Den här gången var det inte något sådant meddelande. Det var på engelska. Jag kan villigt erkänna att jag inte är så bra på engelska. Men jag förstod ändå innehållet. Personen som mailade var någon slags festivalarrangör i staden Utrecht som hade sett mig läsa poesi i olika Youtube-klipp och ville att jag skulle medverka vid festivalen som går under namnet "Citytocities" i mitten av april. I mailet framgick också att holländsk poet och en skotsk poet skulle medverka. Arrangören ville också att jag skulle översätta en dikt av vardera poet till svenska och låta ett par av mina dikter bli översatta till holländska och gaelic. Självklart ställde jag upp på det.

När jag svarat på mailet och meddelat att jag var intresserad av att åka till Utrecht kom ett till mail. Festivalarrangören ville även att jag skulle åka till Edinburgh för att träffa de två andra poeterna.

Jag är i skrivande stund fortfarande lite smått chockad över det hela. Som fotbollsintresserad känner jag sedan innan till Utrecht på grund av deras fotbollslag, FC Utrecht. I övrigt vet jag ingenting.

Vad jag säkert vet är att jag är urusel på engelska. Därför är det väl tur för mig att jag i det här veckoslutet ska besöka London och Manchester och Expos brittiska motsvarighet, Searchlight och dess utbildningssatsning Hope not Hate.