Nej, världen fungerar inte som partiet Sverigedemokraterna

"Det finns en hemlig judisk konspiration som styr världen" eller "Muslimerna håller på att ta över världen" är två vanliga konspirationsteorier som olika delar av extremhögern basunerar ut. Och det finns tydligen bevis för detta. Böcker som Sion vises protokoll och den så kallade Eurabialitteraturen ger "sanningssägare" fog för sina konspirationsteorier. Och det finns som ni säkert vet fler konspirationsteorier. Förintelsen har aldrig ägt rum, World trade center-attacken var ett "inside job" och det brittiska kungahuset styr världen är några andra teorier som florerar på nätet och i delar av så väl extremhögern som i andras propaganda.

Även om konspirationsteorierna skiljer sig ifrån varandra så finns det en del likheter mellan dessa. En gemensam beröringspunkt är föreställningen om en hemlig elit som för "oss" som i allmänheten bakom ljuset. Hemliga beslut, hemliga sällskap och hemliga dokument som står över exempelvis den parlamentariska demokratin. Jag har i tidigare ett blogginlägg skrivit om både Sanningsrörelsen och SD:s konspirationsteorier och dess likheter. Läs gärna det.

Nu visar nya psykologiska studier från England att dom som tenderar att tro på konspirationsteorier ofta är personer som själva kan tänka sig att manipulera och konspirera. Min snabba analys blir således att dom som bygger sin världsbild på just konspirationsteorier ofta är människor som själva befinner sig i sekteristiska miljöer där manipulerande, hemlighets och intrigmakeri hör till vardagen.

Till dessa kan man ju bara säga att nej "Världen fungerar inte som partiet Sverigedemokraterna". Eller att nej "Världen fungerar inte som Sanningsrörelsen".

Läs mer om studien här.

Det Du inte ville höra i Angered

Det var en lång dag igår. Klockan tjugo i fem på morgonen gick taxin till Centralstationen. Sedan färdades jag ner genom ett vårsoligt Morgonsverige. Till Höör. Klassisk högerextrem mark. Det var i Höör som Sverigedemokraterna tog ett av sin första kommunala mandat 1991. Och det var i Höör som Sverigedemokraternas vice ordförande under delar av 1990-talets första hälft, Tina Hallengren-Bengtsson, dök upp i Hitleruniform på bokbål hos Nationalsocialistisk Front. Lägret anordnades på mark som ägdes av sverigedemokraten Anders Westergren som representerat partiet i kommunfullmäktige sedan 1994 och under en tid var andre vice partiledare. Det var också i Höör som Björn Söder skaffade sig sin första parlamentariska erfarenhet när han valdes in i fullmäktige i kommunen 1998. I senaste valet fick SD 11,9 procent i Höör. Nåväl.

Jag var inbjuden för att föreläsa på stiftsgården på en konferens som anordnades av Lunds stift. Det blev en odyssé i den skånska extremhögerns och högerpopulismens historia och politik. Präster, diakoner och andra närvarande vittnade också om så väl främlingsfientlighet och intolerans i regionen. Efter min föreläsning tog etikforskaren Elisabeth Gerle vid. Gerle höll en fenomenal föreläsning utifrån sin bok "Farlig förenkling" där hon beskriver hur främlingsfientliga krafter i sin iver att smutskasta exempelvis muslimer använder sig av lösryckta citat ur religiösa texter. Gerle gav perspektiv som jag inte riktigt har reflekterat över så ofta. Hon hade från början undersökt Danskt Folkepartis retorik och fann att SD hade tagit efter även där. Det var en bra förmiddag i Höör. Och idag talades arrangören och jag vid om ett djupare samarbete.

Efter Höör så tog jag tåget norrut. Jag tog mig till Göteborg och via Västkustbanan passerade jag min älskade hembygd. De halländska småstäderna och byarna flög förbi. Och jag önskade att jag hade haft tid att stanna till och exempelvis hälsa på min syster i Halmstad, vänner som Geta Lööf i Varberg eller för den delen stanna till i Frillesås och hänga med min far ut på sjön. Om han nu har kommit igång med sjötungefisket...

Men det fanns varken tid eller någon tågstation i Frillesås den här dagen heller. Jag hamnade i Göteborg och åkte först en sväng förbi min kompis Falle i Hammarkullen. Sedan begav vi oss gemensamt ut till Blå stället i Angered där jag var inbjuden för att
föreläsa om den europeiska extremhögern. Det blev en välbesökt lokal. Och jag försökte trots tröttheten i kroppen att förklara skillnaderna mellan de olika partierna. Deras ideologiska rötterna och så den ständiga käpphästen: Vill man arbeta mot dessa partiernas frammarsch så måste man också börja tala om utpekarretoriken och det kollektiva skuldbeläggandets yttersta konsekvenser. Man måste också, menar jag, erkänna intoleransen och inte bortförklara den som endast ett resultat av exempelvis nedskärningar.

Efter någon timmes föreläsning var det dags för frågestund. Det blev många frågor. Om alltifrån antimuslimska Swedish Defence League till rasism inom fackföreningsrörelsen. I mitten av frågestunden så räckte Du upp handen. Ja, jag skriver till just Dig. För jag vet att Du läser den här bloggen. Du är en av alla ni som skriver, och som jag låter, kommentera anonymt här. För till skillnad från sådana bloggar och sajter som Du gillar så vill jag även låta er som inte håller med mig få komma till tals. Dels för att jag är en vän av yttrandefriheten men också för att det hat och de förenklingar som ni sprider kan vara bra för andra att ta del av. Speciellt för dom som på självaste allvar bara tror att sådana som Du bara är lite allmänt missnöjd med hur samhället fungerar.

Du ställde en fråga. Men först konstaterade du att våldsbrott som du läser om i tidningar ofta begås av invandrare. Du frågade mig sedan varför jag aldrig skrev om dessa brott. När jag sa att jag gör det men jag inte tror att kriminalitet beror på vilken etnisk bakgrund man har. Du sa att jag och tidskriften Expo vars redaktion jag är medlem i aldrig skriver om svenskar som blivit mördade och utsatta för brott. Jag svarade att det gör vi visst. Att Expo skriver om organiserad rasism och intolerans och när etniska svenskar blivit mördade av organiserade rasister så skriver vi om det. Jag sa också för säkert tusende gången i mitt liv att Expo gång efter annan också fördömer det politiska våld som exempelvis sverigedemokrater blir utsatta för. Att min och Expos motto är "Ska man försvara demokratin så får man hålla sig till demokratins spelregler".

Men Du ville inte lyssna. Utan istället reste du dig och sa att jag lider av ett psykotiskt tillstånd och en besatthet av Sverigedemokraterna. Och Du hade bevis för detta. I en intervju i Göteborgsposten i början av året hade jag sagt att jag var mobbad när jag gick på mellanstadiet. Det var din psykoanalys. Sen pekade du på din t-shirt som det "I am a motherfucker" på och så lämnade du lokalen.

Jag fick aldrig berättat för dig att jag så väl granskar som ifrågasätter partier som Sverigedemokraterna för att det är på grund av att jag är av den uppfattningen att dessa partiers politik leder till ett splittrat samhälle. Där människor är rädda. Där människor bestämt sig för hur andra är innan dom ens pratat med personen ifråga. Och för att jag i min närhet har haft människor som sympatiserat med dessa idéer. Och nej. Det var inga människor som mobbade mig. Det är människor som trots att jag föraktar deras åsikter så kan jag ta en öl med dom på Bar Mona-Lisa hemma i Frillesås.

Men du ville inte lyssna. Du reste dig och gick. Du hade redan bestämt dig. Och jag kommer fortsätta att vara ledsen över att Du inte tog dig tid och stannade en stund till. Jag tror inte att Du hade ändrat uppfattning om vare sig mig eller dom idéer som jag står för men jag hade åtminstone hade i sånt läge haft lite lättare att hysa förståelse för dig.

Alla slags foliehattar på

På DN.se läser jag att Khalid Sheikh Mohammed, som har hävdat att han var mannen bakom 11 september-attacken 2001, ska ha påstått i förhör att al-Qaida gömt en atombomb i Europa och att denna ska utlösas om Usama bin Ladin skulle fångas. Det är Wikileaks som har varit i farten igen och publicerat filer. I filerna står tydligen också att samma terrorgrupp som låg bakom 11 september-attackerna också planerade ett liknande dåd i London.

När jag läser nyheten så blir jag rädd. Inte för att en eventuell bomb ska explodera utan snarare för att diverse konspirationsteoretiker ännu en gång kommer fira julafton. Foliehattarna i den så kallade Sanningsrörelsen kommer fortsätta sprida sin antisemitiska dynga om att attackerna den 11 september var ett "inside job" och att någon slags hemlig maktapparat har riggat det hela medan Kent Ekeroth och hans antimuslimska kompisar kommer att använda de nya uppgifterna för att kollektivt skuldbelägga Europas alla muslimer.

För den som tror på demokrati och öppenhet handlar det som vanligt om att vara vaksam och undvika alla former av kategorisering av människor och kollektiv skuldbeläggning.

Åkessonbourgasin framförallt

Allan Jönsson är i blåsväder igen. Jönsson, med bakgrund i Skånes Väl och Framstegspartiet, riskerar nu uteslutning efter att bland annat ha kritiserat Jimmie Åkesson och resten av SD-elitens höga löner. Björn Söder sa i en intervju i Sveriges Radio att Jönssons agerande "inte är acceptabelt". Det är uppenbarligen inga problem för SD-företrädare ute i landet att förtala politiska motståndare. Det kan man till och med belönas med en riksdagslön för likt partiets andre vice ordförande Carina Herrstedt som dömts för att ha förtalat journalisten och vänsteraktivisten Fredrik Jönsson. Det är heller inga problem att sprida antisemitiska konspirationsteorier till partikamrater likt den sverigedemokratiske nämndemannen Erik T Johansson eller för den delen förneka Förintelsen på nazistiska forum som den sverigedemokratiske kommunpolitikern Christian Hendlertz från Klippan.

Men att kritisera Jimmie Åkesson och hans närmaste anhang det är "inte acceptabelt". Inte om det sker via "externa medier", menar Björn Söder. Sverigedemokraterna framstår allt mer som den högerextrema sekt partiet en gång var. Den enda skillnaden är egentligen att nu har partiet faktiskt inflytande över landets väl och ve.

Skulle SD kasta ut Allan Jönsson så förlorar partiet en av sina mest färgstarka politiker. Det är lite bisarrt egentligen att Allan inte är en av de 20 riksdagsledamöterna som företräder partiet.

Jag minns första gången jag stötte på Allan. Det var i hans hemstad Bjuv 2006. Jag och ett par kollegor hade åkt till den lilla skånska bruksorten där den den årliga Bjuvsfestivalen anordnades. Bland sockervaddstånd, panflöjtsindianer och knallar kom en kortege med gamla raggarbilar åkandes till folkets stora jubel. Längst fram i kortegen satt en man på en släpkärra, iförd kungakrona, mantel och med en spira i handen. Det var Allan Jönsson som inte bara var SD:s frontfigur i Bjuv utan också ordförande i den populära motorföreningen Old Wheelers. Allan har också varit lokal fackordförande på sin arbetsplats. Snacka om lokal förankring.

Inte konstigt att Allan Jönsson är Bjuvs mest kryssade politiker och att just Bjuv efter valet 2010 är Sverigedemokraternas starkaste fäste.

Men i Sverigedemokraterna så är det partibourgasin framförallt som gäller. Eller Åkessonbourgasin, om vill uttrycka det så. Och med en sådan sekteristisk partikultur blir det svårt med lokal förankring. Lokal förankring bygger nämligen också på att ha färgstarka individer även på lokal nivå. Och färgstarka personer brukar gå mot strömmen. Precis som Allan Jönsson.


Foto: Mattias Poulsen.
---

Läs gärna min artikel om Bjuvsfestivalen från 2006.

Sannfinländarna har något som SD bara skulle kunna drömma om

Sannfinländarnas valframgång under gårdagen var givetvis historisk. Partiet som har lika många år på nacken som Danskt Folkeparti kommer med största sannolikhet få en stor eller inverkan på den finska politiken.

Någon vänsterdebattör skrev på Twitter att "Jimmie Åkesson gratulerar världens enda svenskfientliga parti" och att det säger en del om Sverigedemokraterna. Klockrent på många sätt då en av Sannfinländarnas profilfrågor under åren har varit just partiets krav på att svenskundervisningen ska borta från de finska skolorna.

Men det finns andra, stora och vitala, skillnader mellan Sannfinländarna och Jimmie Åkessons parti som behöver påvisas dagar som dessa då en del journalister och så kallade politiska analytiker har en tendens att missa dessa.

För det första har partierna olika bakgrund. Sannfinländerna växte fram ur det finländska Landsbygdspartiet och därmed en högerpopulistisk bakgrund vilket SD inte har. SD växte fram, som de flesta borde känna till vid det här laget, ur den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt och levde i partiets barndom i symbois med vit makt-rörelsen.

För det andra har Sannfinländerna en betydligt bredare politisk plattform än SD. Partiets EU-kritik känns betydligt mer välmotiverad och mindre slentrianmässig än enfrågepartiet Sverigedemokraternas halvmesyr till EU-motstånd.

För det tredje har Sannfinländarna något som jag vet att några inom SD drömmer om men som partiet med nuvarande ledning aldrig kommer att kunna skaffa sig. Sannfinländarna har en antietablissemangsretorik där partiet, likt Sveriges vänsterparti nu försöker göra, enar förorten och landsbygden mot den politiska eliten i storstaden. Givetvis med helt andra ambitioner än den svenska vänsterns.

En sådan retorik kommer aldrig Jimmie Åkesson, Björn Söder och Kent Ekeroth att ta sig till. Partiet besatthet av islam och ambition att framstå som "vanliga politiker" är alldeles för stor.

Av dessa anledningar har Sverigedemokraterna idag inte samma potential som sina nya svenskfientliga idoler på andra sidan Östersjön.

DN, , GP.

Positiva siffror - men än mer folkbildning behövs

DN skriver idag att det så kallade flyktingmotståndet i Sverige tycks minska. Trots Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och att de mest hänförda flyktingmotståndarnas politiska röst har fått helt andra möjligheter att basunera ut sin politik.

Marie Demker som varit med och tagit fram undersökning för SOM-institutets räkning ger följande förklaring till DN:

– Sverigedemokraterna har varit duktiga på att mobilisera dessa grupper. Partiet har organiserat sig på lokal nivå och därmed fångat upp väljare som är starkt flyktingkritiska.

Demker hävdar också att SD kommer att ha svårt att fånga upp fler av väljarna som är kritiska till ökat flyktingmottagande. Det är nämligen så att, fortfarande, vill så många som 42 procent ta emot färre flyktingar. Det är dock en minskning med fyra procent under föregående år. Samtidigt har de som tycker att det vore dåligt om Sverige fortsatte att bryta mot internationella konventioner, blunda för människorättsorganisationers och Europarådets kritik ökat från 26 till 30 procent.

Marie Demker hävdar också att flyktingrörelsens mobilisering har påverkat opinionen samt att SD kommer få svårare att vinna fler väljare på sitt flyktingmotstånd:

– Det är möjligt att det går, men det har också skett en mobilisering av de krafter som vill försvara flyktingmottagningen, säger Demker till DN.

Och fortsätter:

– Jag tror att möjligheten för Sverigedemokraterna att vinna röster på flyktingmotstånd är mindre än vad som var fallet då och syftar på det faktum att för 20 år sedan när Ny Demokrati satt i riksdagen ville mellan 50 och 60 procent minska flyktingmottagandet.

Trots bättre siffror kvarstår alltså mycket arbete för flyktingrörelsen och landets antirasister. Men det går i rätt riktning. I grunden handlar det om folkbildning. Folkbildande initiativ som Flyktingbloggen.org som ger en motbild till så väl Sverigedemokraternas lögner som denna brutalt skeva nationella självbild om Sverige som ett humant och helylle land med en generös flyktingpolitik - vilket många av landets beslutsfattare och journalister hela tiden återger är inte bara nödvändig för opinionen.

Den är framförallt nödvändig för alla de människor som idag far jävligt illa på grund av den förda massavisningspolitiken och den inhumana flyktingpolitik som för tillfället bedrivs av konungariket Sverige.


Läs DN:s artikel här.

Det finns inga mirakel, det finns inget paradis

Ibland får jag höra att jag har musiksmak som en kvinna i övre medelåldern. Det är knappast vid tillfällen då jag pubertalt sitter och nynnar på alster av obskyra artister som Björn Rosenström och Onkel Kånkel. Snarare är det när jag slår på riktiga husgudar som Eldkvarn, Alf Robertson och Totta Näslund.

Under hela gårdagen hade jag en låt av en annan husgud på hjärnan. Som rubriken antyder handlade det om Peter Lemarc och hans klassiska hit "Det finns inga mirakel". I refrängen sjunger Trollhättans stolthet:

"Det finns inga mirakel,
det finns inget paradis
se oss i spegeln
två spektakel
som måste betala ett pris"

Jag har för mig att låten citerades i min bok Sverigedemokraterna har fel. Om inte min redaktör, Daniel Poohl, som också är en Lemarc-fantast redigerade bort det hela. Kanske gjorde han det. Jag minns inte. Och dess värre har jag inget ex av boken i närheten.

Det har i alla fall slagit mig den senaste tiden att den där Lemarc-refrängen är ganska träffande när det gäller diskussionen om intolerans, tolerans och respekt.

I Sverigedemokraternas och liknande politiska aktörer retorik finns som bekant en ständig längtan tillbaka till en tid som har flytt. Ett slags paradis. "Ge oss Sverige tillbaka!" är numer en klassisk paroll från SD. Och partiets propaganda har alltid varit prydd med illustrationer och bilder från en svunnen tid. Andra går ännu längre. Jag har upptäckt att SD:s kusiner, som sverigedemokraten Jocke Larsson har kallat dem, Nationaldemokraterna allt mer ofta använder sig av Carl Larsson-tavlor för att skildra det Sverige partiet längtar tillbaka till.

Ett Sverige fritt från "mångkultur" och de "etniska konflikter" som både SD och ND påstår att den så kallade "mångkulturen" för med sig.

Att de där etniska konflikterna grundar sig i en nationalism där generaliseringar är skåpmat och där vi tilldelar varandra så väl positiva som negativa egenskaper verkar inte finnas ens i bakhuvudet på de sverigedemokratiska, nationaldemokratiska och allt vad dessa propagandamaskiner kallar sig.

Efter att jag publicerat mitt tidigare blogginlägg "Kvar står bara Jimmie" har ryggdunkarna varit många. Det tackar jag för. Men jag är ännu mer tacksam för kritiken. Den ständigt återkommande "Jazzils" besatthet av människor som kommer från det som kallas för "MENA-länderna" lämnar jag därhän. Den typen av generaliseringar och hopkok av fördomar känns meningslösa att ens bemöta. Det räcker med att konstatera att man inte kan döma individer på förhand bara för att de råkar komma från ett visst land.

Andra kritikers bidrag i kommentarsfältet är desto mer intressanta. En anonym läsare skriver retoriskt: "Men om man är hängiven anhängare av ett samhälle med mångfald så måste givetvis även nationalister, patrioter och nazister inrymma detta samhälle. Allt annat är bara hyckleri!"

Det där är en intressant frågeställning. Jag är demokrat. Och demokratins paradox är ju att du i en demokrati även ska få förespråka demokratins avskaffande. Så länge som du, liksom andra, följer demokratins spelregler. Och nej, jag menar inte att sverigedemokrater vill avskaffa det demokratin. Däremot skulle konsekvenserna av partiets politik föra med sig inskränkningar i några av demokratins hörnstenar så som religionsfriheten och yttrandefriheten. För med längtan efter ställa saker tillrätta kommer också repressalierna. Jag är själv ingen anhängare av religiösa attribut och ytterligheter som burkor men att ropa på förbud kommer knappast förbättra kvinnorna som bär dessa kläders situation.

Men rent principiellt har man givetvis rätt att propagera för alltifrån burkaförbud, till flyktingstopp, att halva mänskligheten ska deporteras till Mars eller vad det nu kan vara för tokförslag. Jag tror dock att samhälle som utgår från idén om att människor ska få vara de dem vill vara - så länge de inte skadar någon annan - så biter sig inte den exkluderande nationalism som bland annat SD saluför fast på samma sätt. Om sedan en del människor väljer att umgås med varandra. Det är deras problem. För som sagt: Det finns inga paradis.

En annan debattör i kommentarsfältet, Roger Svensson, plockar fram en av SD-elitens nya husgudar. För om jag hämtar citat från Peter Lemarc så plockar Roger fram britten Robert Putnams idéer om det som kallas "mångkulturialismen" bara leder till konflikter. Roger gör Putnams teser till sin sanning och blundar, bland annat, för att den senaste svenska studien om kriminalitet som påvisar att den inte har med etnicitet att göra. Efter en lång argumentation avslutar Roger med följande harang:

"Att försöka lösa problemet genom att etniska svenskar skall omvandlas till ”mångkulturella”, ”fördomsfria” kosmopolitiska människor är ett lika destruktivt och dödsdömt projekt som kommunisternas försök att skapa den ”klasslösa människan”. Hur goda intentioner vänstern än har leder det till slutändan bara till elände!"

Nej, Roger. Precis som det aldrig kommer att uppstå ett etniskt homogent Sverige som liknar en Carl Larsson-målning kommer det heller aldrig ett samhälle uppstå fritt från fördomar. Jag tror inte det. Människor är olika. Så även etniska svenskar. Men vem tjänar på egentligen på ett samhälle som just utgår ifrån att människors olikheter skulle vara ett gigantiskt problem?

Vem tjänar på repressalier och förbud? Stängda gränser och flummiga visioner om en tillbakagång till ett samhälle som aldrig har existerat?

För konflikter har alltid funnits. Så även i de etniskt homogena samhällena. Människan tycks genom historien ha varit besatt av att särskilja, kategorisera och rangordna.

Och eftersom stora delar av mänskligheten har farit jävligt illa så tror jag inte att det är en god idé att från samhällets sida sanktionera en sådan människosyn.

Ingen tjänar på det. Eller jo, några av dem, de som har gjort kategoriseringen av människor till sin affärsidé.

Och nu är ju världen som sådan, vilket jag tidigare har skrivit, att människan idag har betydligt större möjligheter att förflytta sig än på Carl Larsson-tiden. Men alla behöver inte älska varandra. Det handlar om att tolerera varandra. Och inse att alla i ett land har samma rättigheter. Och i det ligger också rätten att vilja förändra samhället.

Men tyvärr. Något paradis som i Bibeln kommer aldrig uppstå. Eller som i en Carl Larsson-målning.

Sverigedemokraterna och dess likasinnade har fel. Också på den punkten.

Peter Lemarc har däremot rätt.

Kvar står bara Jimmie

Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt skriver inskiktsfullt på Aftonbladet Debatt om den "Folklige" Jimmie Åkesson som har blivit en politikerpamp. Sjöstedt har varit nere i Köpenhamn och debatterat med SD-basen. Så nära hemmaplan Åkesson bara kan komma. Nästan mer hemma än Sölvesborg. I två timmar höll dom på. Mig veterligen var det första gången dom båda skickliga debattörerna möttes.

Efter debatten har det slagit Sjöstedt att Åkesson idag inte längre kan nå sina väljare, anhängare och till och med medlemmar med samma typ av antietablissemangsretorik som tidigare. Anledningen är mycket enkel: Sölvesborgspågen är en av Sveriges bäst betalda politiker.

Sjöstedt skriver kraftfullt:

"Jimmie Åkesson försöker framstå som en folkets företrädare mot eliten. Men själv har Jimmie aldrig haft ett riktigt arbete. Efter akademiska studier i Lund gick han rakt in i yrkespolitiken.

Som partiledare i SD har han inte nöjt sig med lönen som riksdagsman. Med det extra arvodet från partiet tjänar han strax under 100 000 kronor i månaden.

Hans egen flickvän har fått jobb på riksdagsgruppen, oklart med vilket lön.

Det är kanske inte så konstigt att Jimmie Åkesson stödjer den borgerliga politikens alla skattesänkningar för de rikaste, de tjänar han själv många sköna tusenlappar på.

Samtidigt bygger Åkesson sin retorik på att misstänkliggöra lågavlönade invandrare som går upp klockan fyra på morgonen för att städa, köra buss eller dela ut tidningar. Irritationen i SD över Åkessons och andra partitoppars höga löner är så stor att medlemmar i Åkesson egen hemkommun Sölvesborg har valt att lämna partiet i protest."


Ja, Jonas Sjöstedt är som sagt en vänstermänniska. En vänsterinriktad politiker bör enligt min mening argumentera precis på det här sättet. Men vid en närmare eftertanke aktualiserar Jonas något mycket större än just en berättigad antietablissemangsretorik riktad mot Jimmie Åkesson.

Vem tjänar egentligen på det som SD kallar för nationalismen och konsekvenserna av Jimmie Åkessons retorik?

Ni är många som läser den här bloggen som sympatiserar med Jimmie Åkessons idéer och lösningar. Ni känner igen er i Åkessons verklighetsbeskrivning och konfliktperspektiv. Det är ni givetvis fullt fria att göra. Och jag tvivlar inte alls på att ni tycker som ni tycker, vilket en del andra SD-motståndare tenderar att inte göra.

Den senaste tiden har jag ägnat mycket tankeverksamhet åt att fundera över hur jag ska nå er. Hur vi ska kunna samtala med varandra. Förmodligen har ni redan nu börjat formulera era kommentarer till den här bloggposten. Jag har ju i det här blogginlägget gjort något så fruktansvärt och svenskfientligt, enligt er, som att berömma en vänsterpartist.

För som så ofta låter det likadant. Ni beskyller mig för att vara vänsterextremist och många av er kopplar samman mig med någon mytoman från 1990-talet som påstår sig ha varit chef på stället jag jobbar på. Det är ert vanligaste argument.

Några av er är också duktiga på att posta länkar om invandrare som begått det ena vidriga brottet efter det andra. Det är er bevisföring för att SD skulle ha rätt. I de flesta fall kommer ni med helt sanningsenliga historier (ni länkar alltså inte enbart till Fria tider-artiklar innehållande faktafel så som Björn Söder gjorde för ett tag sedan). Men som ni vet så räcker ju inte det i er argumentation. Den generalisering ni bedriver när ni kollektivt skuldbelägger hela minoritetsbefolkningar och invandrare som inte råkar ha sina rötter i västvärlden är så uppenbart rasistisk att en barnunge kan se det.

Men ni står för vad ni säger. Det ska ni ha all heder för. Ni viker er inte en centimeter.

Men tänk efter en stund till - innan ni avfärdar ännu ett blogginlägg av den där svenskfientliga fiskarsonen från Halland. Tjänar ni verkligen på SD-retoriken och politiken?

Det handlar ju inte om någon flummig välvilja när fackföreningsrörelsen reagerar med så kraftfulla ord mot exempelvis Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Det finns säkert någon mupp inom arbetarrörelsen som endast reagerar för att han eller hon är orolig över att Sossepartiet förlorar väljare till SD. Det får stå för den pajasen i sådana fall. Jag hoppas personen i fråga har svårt att sova om nätterna, hemorojder och fan vet vad.

Men för arbetarrörelsen och facket så handlar det ju om en tro på att alla arbetare har samma intressen. Oavsett om arbetaren heter Muhammed eller Mattias. Som anställd på en arbetsplats så har man oavsett bakgrund ett intresse av inte bara arbetsplatsen funkar, utan också att man har en lön att leva på, vettiga arbetsvillkor och så vidare.

Det är därför facket finns. För historien har visat att det är genom att gå ihop och organisera sig som man får det bättre på jobbet och mer i plånboken.

Utgår man från SD:s perspektiv så är inte den beskrivningen korrekt. Nej, istället ska vi skuldbelägga och misstänkliggöra varandra. I praktiken har Muhammed och Mattias mindre gemensamt med varandra trots att de har samma skitlön och identiska arbetsförhållanden. Trots att de står bredvid varandra på bygget eller förskolan.

Och vem tjänar på det?

Varken Mattias eller Muhammed.

Arbetsgivaren, skulle nog de flesta vänstersinnade personerna svara. Och kanske är det så. På kort sikt. Men desto mer jag har funderat på det under åren så har det slagit mig att inte ens den mest penninghungriga arbetsgivaren tjänar på ett sådant samhälle. Inte i det långa loppet.

För absolut, en svag fackföreningsrörelse innebär att lönerna kan pressas ner och arbetsvillkoren kan vara betydligt sämre, men arbetsplatser och ett samhälle i stort där folk misstänkliggör varandra och inte kan samarbeta är ju direkt en produktiv miljö. Tillväxten är inte direkt skyhög i länder där etniska konflikter har blivit vardag till följd av det som ni, många av mina kära läsare, kallar för nationalismen.

Så inte heller en borgerligt sinnad människa är emot Jimmies politik på grund av vare sig någon flummig välvilja eller för att det är jobbigt att SD vinner lite röster av Alliansen.

Det handlar om något annat. Om vilken politik man tjänar på.

Vi lever idag i en värld där avstånden blir allt mindre. Vi kan förflytta oss. Inte bara vi i Västvärlden utan även människor som ni, mina kära läsare, helst av allt vi slippa. Ibland handlar det om människor som söker sig till Sverige i brist på annat. Människor som flyr för sitt liv. Lämnar nära och kära i ren desperation. Ibland handlar det om människor som tar sig till Sverige för att just den kära redan befinner sig här. Ibland handlar det om studier. Ibland handlar det om arbete.

Jag vet. Ni kan argumentationen.

Så kommer det vara. Så kommer det alltid vara. Om vi inte börjar bygga murar, fysiska murar, mot omvärlden. Och det vill väl inte ens Jimmie Åkesson göra?

Så vad har ni då att tjäna på att klumpa ihop människor och skuldbelägga? Vad har ni då själva, som privatpersoner, att tjäna på att racka ner på människor som har samma intressen som er? Som har samma jobb, går på samma skola eller står utanför samma jävla arbetsmarknad som ni själva?

Ingenting. I det långa loppet.

Den enda som tjänar på det är Jimmie Åkesson. En av Sveriges bäst betalda politiker. Han står ensam kvar. Möjligen har han en person med sig. En annan välbetald pamp: Björn Söder.

Rojalister, tandvärk och ungdomspolitiker - helst i kombination med varandra

Jag har haft bloggtorka de senaste veckorna. Det har väl förmodligen varken undgått läsare eller mig själv. Det finns flera anledningar. En liten är att jag skaffat mig en sån däringa Iphooooooooone som jag sitter och pillar på hela dagarna i kollektivtrafiken. Och när jag inte sitter i kollektivtrafiken, där jag brukar författa mina halvmesyrer till blogginlägg, har det varit ovanligt mycket att göra på jobbet. Kul givetvis. Men dess värre hamnar den här "gödselspridaren", som en förbundsordförande i något dussinförbund beskrev den här bloggen en gång i tiden, kommer liksom i kläm. Tråkigt värre.

En tredje anledning har varit den förbannade jävla tandvärken som jag har dragits med en tid men som jag tänkte åtgärda imorgon. En fjärde anledning har varit inspirationen. Vad dan ska man skriva om? Om ännu en sverigedemokrat som likt Kenta Ekeroth och Björna Söder sprider uppenbar rasism på nätet? Det gör ju Jakobsson hela tiden formidabelt på Expo.se. Om massavisningarna och de växande protesterna mot dessa? Absolut men Flyktingbloggen är definitivt ett bättre alternativ? Langén på nazisternas Se & Hör levererar i och för sig uppslag till blogginlägg om parodierna inom vit makt-rörelsen men hur jävla roligt är det att skriva om det? De som bryr sig om sånt är grabbarna inom just vit makt-rörelsen, några antifascister med lika många oupptäckta bokstavskombinationer som undertecknad besitter och mamma.

I nästa vecka har jag lovat mig själv att gå in i en ordentlig fas i skrivandet av den nya argumentationsboken. Förhoppningsvis kommer inspirationen tillbaka då och en del slaskmaterial kan användas hit. Bloggen har ju trots allt en del läsare nu. Och har man startat en gödselspridare så vore det ju tråkigt att stänga av? Eller?

Nåväl. När jag satt under torsdagskvällen med tandvärken och fanskap så råkade jag komma över en länk till en fantastisk Newsmillartikel författad av en Leo Pierini. Pierni som är aktiv i Centerpartiets ungdomsförbund i Uppsala. De finns alltså på fler platser än i Vinberg (håla utanför Falkenberg), Hammarby sjöstad och på Stureplan. Pierini har skrivit ett svar på en Bonnie Bernströms debattartikel på samma sajt. Bernström är ordförande i Liberala kvinnor och upprörd över att Riksbanken har prytt kvinnor på de nya sedlarna med lägre valörer medan männen hamnat på de dyrare sedlarna.

Det är väl sådana strider man är tvungen att ta om man lever i vanföreställningen att Sverige är ett fantastiskt jämställt land med RUT-avdrag och andra feministiska reformer.

Åter till den där Leo Pierini. Han är också lite arg på Riksbankens beslut. Men också på samhället i stort. Redan i rubriken framgår det tydligt vad den unge centerpartisten vill säga: "Sveriges konungar har byggt landet och bör pryda våra sedlar!"

Ungdomspolitikern börjar artikeln med en bekännelse: "Sakta men säkert börjar jag vakna upp ur det chocktillstånd som riksbanksfullmäktiges beslut om den nya sedelmotiven igår morse försatte mig i."


Med emfas slår också Pierini fast att "Sveriges konungar är de som har byggt det land vi lever i; de förtjänar att hållas i åminnelse och högaktning, och de förtjänar att synas på våra sedlar! Det finns förstås fler betydelsefulla personer i vår historia än våra konungar".

Jag tar mig för pannan och konstaterar att den här biten knappast spelas på CUF:s (enmans?)-fester i studentstaden Uppsala.

Och efter att ha lagt in en snus och svurit lite över tandvärk, ungdomspolitiker och rojalister i synnerhet så slår det mig att snubbar som Leo Pierini är rätt så tacksamma ändå. Sådant trams kan kommenteras utan vidare eftertanke. Till och med en störande tandvärk.

Återigen. Jag lovar. Nästa vecka ska jag skriva om viktigare saker.

SDU - en plantskola för Sveriges nazister

På söndag ska Sverigedemokratisk Ungdom göra något så ovanligt som att demonstrera. Jag vet. Det händer faktiskt ibland att mikroförbundet visar sig utanför moderpartiets riksdagskansli där i stort sett hela ungdomsförbundets kader arbetar. Men det blir halvmesyrer som poesiläsning av Chang Frick utanför Dramaten och hophafsade plakat utanför riksdagen när EU-presidenten är på besök.

Söndagens demonstration sticker dock ut. Den ny tillträdde SDU-basen Gustav Kasselstrand, hemmahörandes i Göteborg, samlar nu styrkorna till en demonstration i GBG mot den högerextrema vanföreställningen om den så kallade svenskfientligtheten. En konspirationsteori som SD delar med den svenska vit makt-rörelsen och som innefattar allt som extremhögern tycker är dåligt.

SDU:s utannonserade demonstrationen har i alla fall skapat en vild diskussionen inom vit makt-miljön. På sajten Nationell.nu pågår just nu en debatt om SDU:s initiativ. En del av debattörerna skyr, föga förvånande, demonstrationen som pesten.

Signaturen "..." skriver: "Så fräckt att SD/SDU använder benämningen svenskfientlighet, men samtidigt talar illa om Salemmanifestationen och utesluter folk som har varit där".


Och fortsätter: "Det är ju så tydligt från SDU:s sida. Förbundet har lärt sig vad man ska säga och bete sig för att få med sig ungdomar. Man har skaffat fanor, precis som SMR och SvP, man har börjat med demonstrationer, dock få, och använder ett språkbruk som får ungdomar att tro att SDU ”tar fighten”.

Hoppas fan att deras demonstration blir riktigt misslyckad och att hälften av ungarna kissar på sig".

Andra har en lite mer liberal hållning till Kasselstrands påhitt. Dan Eriksson, numer medlem i nazistiska Svenskarnas parti, lanserar till exempel en idé om att aktivister från vit makt-rörelsen ska dyka upp med egna banderoller och plakat:

"Ett tips är ju att nationalister från området tar sig dit, gärna med egna organisationsbanderoller och med kända ansikten. Delta i demonstrationen och ställ er bakom parollen. Då måste SDU visa färg, och vi vet alla att de kommer försök få bort nationalisterna därifrån och grina i media om att ”nazister förstör deras demonstration”.

Det är bättre än en bojkott i mina ögon."

Veteranen Jonas De Geer skriver klarsynt att:

"Såga inte ett initiativ som detta. Jag tycker om SD som de flesta här. Men jag är helt övertygad om att i den situation som råder kommer många av framtidens aktivister att komma via SDU. Alla har vi lärt oss krypa innan vi kunnat gå".

Om man utgår från vad som har varit så har De Geer en absolut poäng. Många av de drivande inom den svenska vit makt-rörelsen har på ett eller annat sätt varit involverade i Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund. En historieskrivning som är jobbig för SD. Men låt oss ta och titt på några av centralgestalterna inom den svenska vit makt-rörelsen och resterande extremhögern:

* Robert Westerlund, grundare av bland annat Info 14, var Sverigedemokratisk Ungdoms första ordförande på 1990-talet.

* Björn Björkvist, drivande i Svenskarnas parti (tidigare Nationalsocialistisk Front), debatterade för SD:s räkning på Gotland i mitten av 1990-talet.

* Marc Abramsson, partiledare i Nationaldemokraterna, satt i SDU:s förbundsstyrelse innan ND bröt sig loss från SD.

* Klas Lund, ledare i Svenska Motståndsrörelsen, rörde sig på, enligt egen utsago, på SD:s förlaga, kampanjen Bevara Sverige Svenskts, aktiviteter på 1980-talet.

Men situationen är också omvänd. I tidskriften Expos senaste nummer redovisades en granskning som påvisades att nära var femte medlem i Sverigedemokratisk Ungdom har en koppling till vit makt-rörelsen.

Åter till debatten på Nationell.nu. I ett senare inlägg återger Jonas De Geer ett framtidsscenario om hur utvecklingen kan komma att se ut vad det gäller ungdomar som börjar sin bana i Sverigedemokraterna och senare kliver över till radikalare grupper:

"Däremot är jag helt övertygad om att via SD:s valframgång senast (som jag inte var odelat glad åt) så kommer SDU att rekrytera ungdomar som kommer att bli radikalare och mer kompromisslösa än moderpartiet. Ungefär som har skett genom hela SD:s historia, fast i framtiden kommer det att bli i större skala. Eftersom det är ungdomar det rör sig om, inte de korrumperade proffspolitikerna i partiledningen, kommer radikalare strömingar (sic) att röra sig under ytan".

De Geer avslutar med en uppmaning till de som kritiserar Kasselstrands och SDU:s initiativ:

"Racka därför inte ner på deras modigare initiativ. Många av dem kommer garanterat inom snar framtid att röra sig mot ett sannare organiserat motstånd".

Jag tror att De Geer har helt och hållet rätt. Gråzonen mellan SD och vit makt-rörelsen blir idag allt mindre. Inte bara vad det gäller ungdomsförbundet. De senaste månadernas skandaler där så väl lokala SD-företrädare som Björn Söder i egen hög person har spridit rasistiska sajters länkar och budskap på nätet är ett tydligt tecken.

Och eftersom både SD och vit makt-rörelsen bitvis har en liknande verklighetsbild och dessutom ett påfallande synonymt språkbruk så kommer kopplingen mellan dessa miljöer alltid att finnas.

Hur Gustav Kasselstrand och hans snälla pojkar i SDU kommer att reagera om de lite mer hårdhänta grabbarna i exempelvis Nordisk Ungdom och Svenska Motståndsrörelsen dyker upp med fanor och grejer på söndag återstår att se.

Röra om i grytan eller bara vara rasist?

- Alltså, jag tror att många röstar på Sverigedemokraterna för att dom vill röra om i grytan.

Jag har hört mantrat i halvtomma Folkets hus-lokaler i kranskommuner till Göteborg. Av fackföreningsgubbar i skinnväst någonstans i Dalarna. Av folkpartister i någon flådig konferenslokal nånstans. På kursmiddagar efter något glas vin från någon samhällskunskapslärare från Sydsverige. På förbundskontor och vid studiecirklar.

Fast flest gånger har jag nog hört det av folk som antingen är med i Sverigedemokraterna eller som uppenbarligen sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Vi tar det igen:

- Alltså, jag tror att många röstar på Sverigedemokraterna för att dom vill röra om i grytan.

Man kan givetvis fråga sig vad fan begreppet "Röra om i grytan" egentligen betyder. När jag googlar begreppet så hittar jag vänstersossar som önskar att deras nyvalda partiledare ska göra just det. Röra om i grytan, alltså. När jag läser deras önskemål så handlar det om att folk ska bytas ut på olika viktiga poster i partiet. Vidare hittar jag en privatperson som bloggar om att hon har sagt upp sig från sitt jobb. Och så hittar jag den svenska begåvningsreservens spekulationer på Flashback forum där det diskuteras hur vida just Sverigedemokraterna kommer att röra om i gryta om partiet skulle komma in i riksdagen i föregående val.

Och vad fick dom?

Idag kunde TT rapportera om att Sverigedemokraterna 9 av 10 gånger har röstat med regeringen. Det är inte så mycket att röra om i grytan. Några gånger har partiet sköjat till det lite. Som när Sossarna, Vänstern och de Gröna ville skära ner på anslagen till regeringskansliet. Men i stora drag har Åkesson and friends tagit det lugnt och inte just rört om i grytan.

Här skulle jag ju kunnat stanna upp lite grann och göra som i stort sett varenda sosse och vänsterpartist som under dagen har tagit del av nyheten. Med versaler skulle jag kunna skriva:

KOLLA! HÄR HAR NI BEVISET SD ÄR ETT BORGERLIGT PARTI. DOM RÖSTAR NIO AV TIO MED BORGARNA. KOLLA FÖR FAN!

Det komiska i sammanhanget är att många dessa som under dagen har känt en enorm lycka inför att koppla samman de hemska borgarna med de hemska rasisterna är samma personer som nött mantrat:

- Alltså, jag tror att många röstar på Sverigedemokraterna för att dom vill röra om i grytan.

Med facit i hand kan det tyckas aningen märkligt att SD inte har utnyttjat sin faktiska vågmästarroll i riksdagen. Om inte annat för att "straffa" Alliansen för att Reinfeldts regering inte sätter sig vid förhandlingsbordet. Istället har SD använt sig av den taktiska halvmesyren där partiets företrädare "mörkat" om hur de ska rösta i utskotten.

Nåväl.

Jag tror inte det handlar om att röra om i grytan. Att påstå att väljare röstar på Sverigedemokraterna för att de ska jävlas med Reinfeldt och han den där sossen som ser ut som Super Mario vad det gäller exempelvis utförsäljningar av statliga bolag, skattepolitiken eller för den delen försvarspolitiken är ungefär lika korkat som att påstå att Björn Söder rensat ut "stollarna och de synliga rasisterna" ur Sverigedemokraterna.

Väljarundersökning efter väljarundersökning har nämligen visat att SD-väljaren i regel inte bryr sig nämnvärt om vare sig ägande eller finanser. Röra om i grytan för SD och dess väljare är att stapla in i riksdagen och kraftigt försöka begränsa asyl och anhöriginvandringen. Allt kryddat med konspirationsteorier och vanföreställningar s"om "massinvandring" och "islamisering".

Därför hade det förmodligen sett liknande ut om det rödgröna fiaskot hade blivit lyckosamt och resulterat i regeringsskifte. Möjligen hade SD, mestadels på grund av att Björn Söder blir så där charmigt röd i ansiktet när Mona Sahlin kommer på tal, röstat lite mer med Alliansen av ren illvilja men partierna i regeringsställning hade kommit med betydligt mer välformulerade och underbyggda beslutsförslag än oppositionen. Precis som nu.

Låt oss säga att SD hade röstat med De rödgröna i sju av tio fall. Förmodligen hade den borgerliga bloggosfären skrivit med versaler att:

KOLLA! HÄR HAR NI BEVISET SD ÄR ETT SOCIALISTISKT PARTI. DOM RÖSTAR SJU AV TIO MED KOMMUNISTERNA. KOLLA FÖR FAN!

Och det komiska i sammanhanget är att många av dessa som under dagen hade känt en enorm lycka inför att koppla samman de hemska socialisterna och kommunisterna med de hemska rasisterna hade varit samma personer som nött mantrat:

- Alltså, jag tror att många röstar på Sverigedemokraterna för att dom vill röra om i grytan.

Och problemet hade varit likadant som nu. Ingen hade velat erkänna intoleransens politiska sprängkraft och det samhällsproblem som det faktiskt är.