Bakslag i Italien - det går inte alltid bra för de främlingsfientliga

Vi som skriver och diskuterar så väl främlingsfientligheten överlag som den europeiska extremhögern och högerpopulismen i synnerhet har många gånger en tendens att endast peka på dessa rörelser framgångar. Jag antar att det beror på en slags iver att påvisa för omgivningen att vår tids största problem och fara är den växande organiserade intoleransen. I senaste Europaparlamentsvalet, till exempel, var det ytterst få som faktiskt konstaterade att sett över hela Europa så backade faktiskt de högerextrema och högerpopulistiska partierna.

Nu har det hänt igen. I de italienska lokalvalen backade Silvio Berlusconis valallians "Folkets vilja" rejält i flera städer och tappade makt för första gången på 18 år i Milano. Man förlorade även makten i Neapel.

Nu lyfts frågan om omval på nationell nivå och interna motsättningar har kommit upp till ytan. Synd för rasisterna. Bra för Italien och dess invånare.

DN.

Är det så här man assimilerar?

Sverigedemokraternas favvoland Finland har bestämt sig för att utlänningar ska få bruna pass medan finnar ska ha blå. Den finska migrationspolitiken brukar som oftast lyftas upp som ett föredöme av Sverigedemokraterna men vid närmare eftertanke så borde ju den här strategin bryta emot den politik som SD i alla fall säger sig förespråka.

Sverigedemokraterna verkar som ni kanske känner till för en så kallad assimilering. Assimilering innebär att invandrarna ska anpassa sig till det svenska samhället och den svenska kulturen. I SD:s partiprogram står det som bekant "svensk är den som uppfattar sig som svensk, och som av andra svenskar uppfattas som svensk". Om den finska modellen skulle appliceras på Sverige så borde det väl innebära att den typen av uppdelning faktiskt gör det svårare för invandrare att assimileras. Eller?

Det ska bli intressant att se om SD kommer hylla den finska migrationspolitiken även i fortsättningen.

---
DN

För kung, fosterland och Björn Söder

Jag har i regel jävligt svårt när folk som gör sig roliga över sverigedemokrater. Det blir så fånigt. Kebabskämt och annat trams hoppas jag personligen stannar på samma historiska soptipp som buffaloskor och det spanska bandet Los Del Rio.

För roligast är det när sverigedemokrater gör sig roliga på sin egen bekostnad. Som när Jimmies pressekreterare blir ledsen i ögat för att man konstaterar att han argumenterar mot sitt eget partiprogram eller när samme kille blir upprörd och hör av sig till en viss antirasistisk tidning och gör ond över en helt vanlig bild som publicerats på honom.

Sverigedemokratiskt gnäll och von oben kan ibland vara vansinnigt roligt. Fast ibland är det bara tröttsamt. Om man ska tolka Björn Söders tweet från imorse som komisk eller tröttsam är upp till var och en att bedöma.

Den argsinte Vallåkramannen är i alla fall upprörd över att media granskar kungahuset och att republikanska föreningen kampanjar mot monarkin är tydligen inte okej. Björns digitala primalskrik låter ungefär likadant som när han och hans partikamrater själv blir granskade eller för den delen kritiserade.

Det är lite av ett småbarnsbeteende. För det är helt OK för Björn Söder att kalla politiska motståndare för "häxor", vilket han gjort, och för den delen likställa homosexualitet med pedofili. Men kungahuset och SD. Nåde den som granskar, kritiserar eller motargumenterar dessa auktoriteter.

För kung, fosterland och gnällpartiet nummer ett, alltså.

Flumdemokraterna

Igår kväll var jag och lyssnade på ett seminarium om framtidens svenskhet. En sån där byrå som ligger på Götgatan på Södermalm och som gillar att analysera framtidens trender stod som värd. När byråns rapportmakare presenterat sin studie så var det paneldebatt med bland andra komikern Soran Ismail och den sverigedemokratiske riksdagsledamoten William Petzäll.

Samtalet skulle handla om svenskhet och nationalism. Första tredjedelen av diskussionen som även innehöll publikfrågor handlade om hur vida det ska vara förbjudet eller ej med burka i Sverige.

William Petzäll tog för kvällen rollen att vara den som försvarade så väl jämställdhet som demokrati. Den vältalige boråsaren menade att det var den så kallade ”mångkulturalismen” som hotade dessa. Sverigedemokraternas nya favoritord. Men det fanns luckor i Petzälls argumentation och skräckscenario.

När Petzäll skulle skildra ”mångkulturalismen” pekade han på ”särrättigheter” som finns i dagens Sverige. Han gav under kvällen två exempel: Lagen om hets mot folkgrupp, och instegsjobben. Vidare hade Petxäll den moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi och segregationen på landets skolor som bevis för ”mångkulturalismen”.

Problemet är ju bara att lagen om hets mot folkgrupp knappast är vare sig en ”särrättighet” eller särlagstiftning. Oavsett vad man än tycker om lagens utformning så är den snarare en garant för att förhindra och förebygga folkmord. Vad det gäller de kraftigt kritiserade instegsjobben så kan inte heller dem kopplas samman med den befarade ”mångkulturalismen” . Säga vad man vill om denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd men den är ju endast till för nyanlända invandrare. Det är varken så att den riktar sig åt vare sig särskilda kulturer eller för den delen folkgrupper.

Skulle Sverigedemokraterna på allvar ge sig ut och hitta spår av ”mångkulturalism” i dagens Sverige så skulle de snarare ge sig på instanser som Sametinget. Där kan man ju faktiskt på allvar snacka om den typ av särrättigheter som Sverigedemokraterna vänder sig mot.

De ytterligare bevisen för ”mångkulturalismen”, Abdirizak Waberi och segregationen på landets skolor, så uppstod en enorm förvirring. Jag passade på att fråga de närvarande SD:arna på plats om när man egentligen kan betraktas som svensk om man ska utgå från partiets ”öppna svenskhet” som Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund lyfte under kvällens diskussion. I partiprogrammet står som bekant: "svensk är den som uppfattar sig som svensk, och som av andra svenskar uppfattas som svensk".

Bylund blev lite gramse och sa att han inte kunde förstå att jag, som följt partiet så pass länge, kunde ställa en sådan fråga. Sen menade han att skrivningen i partiprogrammet borde bytas ut och att svensk är man när man känner sig som svensk. Bylund som också är ordförande för SD i Stockholm gick alltså emot sitt partiprogram och den så kallade öppna svenskheten som han en halvtimme hade vurmat för. Min följdfråga blev då om den avskydde moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi kunde betraktas som svensk om han nu själv betraktade sig som en sådan. På den frågan fick jag inget svar. Det hade också varit intressant att veta om alla ”invandrarelever” som bara umgås med varandra, vilket Petzäll vittnade om under debatten, är svenskar om de själva definierar sig som det.

Om Bylunds, ur nationalistisk synvinkel, ihåliga svenskhet skulle vara gällande vad är det då SD är så upprörda över? Om lagen om hets mot folkgrupp och instegsjobben skulle plockas bort – skulle de vara nöjda då?

Och om Sverigedemokraterna nu alldeles plötsligt blivit partiet som försvarar den västerländska jämställdheten och demokratin varför attackerar inte partiet kristna fundamentalister i sammanslutningar som Livets Ord? Varför vill partiet på så väl riksdagsnivå som kommunalnivå inte skjuta till resurser till jämställdhetsarbete?

Inkonsekvensen var så uppenbar. Och retoriken så ihålig och flummig. Partinamnet Flumdemokraterna ligger nära till hands.

Min största rädsla

Igår var jag "hemma" i Varberg. Nej, jag har aldrig bott där. Men det är stan där jag föddes och är man uppväxt i Frillesås så har man i regel fler minnen från Varberg än den intetsägande sovstaden Kungsbacka.

Jag var inbjuden av SKTF-klubben på Varberg Energi. En av mina bästa vänner från högstadie och gymnasietiden jobbar där. Och när jag kom dit igår efter en snabblunch på Sveriges i särklass bästa pizzeria, Campino, visade det sig att en liten Frillesåskoloni tagit plats innanför portarna till det välskötta kommunala energibolaget. Innan föreläsningen berättade VD:n om företagets utveckling. Det gick liksom inte att bortse från det faktum att grannkommunen Kungsbackas kommunpolitiker sålde ut sitt energibolag för tio år sedan. Lite cyniskt skrattretande när energibolagets VD kunde redovisa den goda utvecklingen för så väl anställda, företaget i sig och dess ägare. Det vill säga kommuninnevånarna.

Föreläsningen som jag var ditplockad för att hålla var "Hatet på nätet". Nej, den utgår inte ifrån den här bloggens kommentarsfält. Den berättar om bland annat vit makt-rörelsens aktivitet på nätet, den antimuslimska bloggosfären och konspirationssajter. Det går att läsa mer om föreläsningen här.

När det var dags för den sedvanliga frågestunden fick jag en fråga som jag sedan bar med mig ut i den halländska vårkvällen, som låg och lurade i bakhuvudet när jag såg HBK ännu en gång förlora snöpligt den här gången mot den nya ärkerivalen IF Ellos. Att jag och Varbergs hovpoet Geta Lööf såg matchen bland nedflyttade boråsare på en av stans pubar gjorde inte att förlusten kändes mindre tung. Frågan hängde kvar när jag gick och lade mig på Getas soffa, när jag klev upp och käkade frukost på stans trevligaste fik och när jag satte mig på tåget och bland annat passerade mitt älskade Frillesås.

En man i äldre medelåldern undrade vad min största rädsla var.

Inte personligt då. Inte den där klassiska frågan hur vida man som Expo-medarbetare känner sig hotad för att man jobbar med de frågor som man gör. Den frågan har ett standardsvar för den får jag varje dag. Ett enkelt och något självcentrerat svar på mannens fråga skulle kunna vara att någon i min närhet råkar väldigt illa ut. Men jag förstod att det var inte den typ av personliga svar som mannen räknande med. Jag skulle också kunnat ha svarat att min största rädsla var ett samhälle där yttersta konsekvenserna av den rasistiska och främlingsfientliga utpekarretoriken. Alltså etniska rensningar och att vi har ihjäl varann. Men vid närmare eftertanke så borde ju snarare rädslan för ett samhälle och samhällsklimat där dessa förödande lösningar kan få ett ordentligt gehör och förändras till sanningar vara än mer överhängande idag.

Och i den kommer tron eller snarare misstron på politiken. När jag tackat för mig och skulle lämna Varberg Energis lokaler så pratade vi lite om det där, mannen som ställde frågan, min kompis Micke och jag.

- Det känns som det enda som är viktigt nu för tiden är att vinna väljare, sa Micke.

Och så har det väl alltid varit. Men Micke utvecklade resonemanget om hur de politiska konflikterna snarare beskrivs som ett sällskapsspel eller en dokusåpa än det som formar vår vardag och verklighet. Jag höll med.

De politiska skiljelinjerna suddas ut. "Politiska analytiker" beskriver snarare "spelet" än de reella skillnaderna mellan de politiska blocken. Och de enda som lyckas skilja sig från mängden är partier som Sverigedemokraterna som både själva lyckas distansera sig från "spelet" men som också på så vis utnyttjar det genom att mena att alla tycker likadant. Och på ett sådant sätt blir vi som bor i det här landet stilla invaggade i en slags föreställning att den politiska konflikten som över huvudtaget existerar är mellan de som är för att 20 000 flyktingar och något fler anhöriginvandrare ska beviljas uppehållstillstånd per år eller inte. De olika synsätten ute efter ideologiska hemvister om hur landet ska drivas så väl ekonomiskt som socialt existerar liksom inte längre.

"Analytiker" som Lena Mellin på Aftonbladet skriver hellre om "vem som hänger löst" i det socialdemokratiska partiet än vad som är skillnaderna mellan de olika falangerna inom samma parti. I samma samhällsskildring som vi hela tiden pådyvlas har "kampen om storstadsväljarna" nästan fått en religiös betydelse. Inte genom att påvisa skillnaderna mellan de politiska alternativen utan istället ett enträget inhamrande om en idé om att i stort sett alla tycker lika. Och de som tycker olika är nästan mer väsensskilda som SD.

Det blev därför nästan lika skrattretande (och skrämmande) som vid VD:ns dragning innan gårdagens föreläsning när jag idag på morgonen läste Mellins analys av Thomas Bodströms nya bok där han tydligen går till attack mot allsköns partikamrater, politikerkollegor och annat löst folk. Enligt Mellin borde Bodström blivit partiledare för han har nämligen visioner. Jag ifrågasätter egentligen inte påståendet i sig. Jag är varken medlem i Socialdemokraterna eller något annat parti.

Det som är skrattretande och som på ett otäckt sätt symboliserar det samhällsklimat som aktörer som just Lena Mellin är en del av att skapa är de "visioner" som Mellin upptäckt när hon läst den där boken. Den före detta ministern vill nämligen, läs och häpna, byta namn på sin tidigare arbetsgivare. Han vill att det kort och gott ska heta "Socialdemokratiska partiet" istället för det nuvarande "Socialdemokratiska Arbetarpartiet". Mellin medger att det kanske inte är så revolutionerande i sig men att det tillsammans med några kortfattade politiska floskler ändå är visioner.

Jag är övertygad om att Lena Mellin och andra "politiska analytiker" hade hittat betydligt fler revolutionerande visioner om de bestämt sig för att skildra politiken på ett annat sätt än så som nöjessidorna följer Idol eller Melodifestivalen. Eller för den delen som Sportsidorna följer en sily season.

För det är nämligen min största rädsla. Ett samhälle där personkonflikter och kulter, intriger och för den delen kortsiktiga vinster i opinionen står över de stora avgörande visionerna om hur Sverige och världen ska se ut. För i ett sådant samhällsklimat kan de enkla lösningarna, utpekarretorik och främlingsfientlighet så lätt bli något att ty sig till.

Det är ju också nämligen så att vill man följa och ta ställning i just intriger så finns det än idag gott om dokusåpor. Det kan också de politiska "analytikerna" göra.

Fast de är väl lite för fina i kanten för det.

Sveriges mest ryssvänliga parti

Margareta Sandstedt har gjort det igen. På dagens möte i riksdagens EU-nämnd ska han hon framfört något som bäst beskrivs som "ryssvänliga" åsikter. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt som själv var på mötet skriver så här på sin blogg:

"Dagens höjdpunkt, eller kanske snarare lågvattenmärke, kom inte oväntat Sverigedemokraterna med. När södra Kaukasus diskuterades tog Margareta Sandstedt (SD) ordet och anmälde avvikande mening. Hon tyckte inte att vi skulle bry oss om länder som Georgien och att Ryssland de facto ockuperar delar av landet. Andemeningen i hennes anförande var ungefär ”vi kan inte bry oss om att Ryssland ockuperar lite småländer här och där - makthavarna i Ryssland är för strategiskt viktiga för oss för att vi ska kritisera det”. En mindre debatt uppstod i nämnden och för en gångs skull var jag och Carl Bildt helt överens. Sandstedt bekräftade på en följdfråga att den ”noninternventionspolitik” gäller alla länder i Rysslands närhet, i princip även Baltikum och Finland".

Sjöstedt meddelar också, för säkerhets skull, att Sandstedts anförande har kommer att finnas med i det protokoll från mötet som senare publiceras av Riksdagen.

Förr om åren var Sverigedemokraterna och extremhögern några av dem som allra flitigast varnade för ryssen. Den inställningen har uppenbarligen förändras. Redan 1995 sa den nyss tillsatte partiledaren Mikael Jansson så här i ett tal:

”Islam i dag utgör ett lika stort hot mot västerlandet som kommunismen gjorde när den var som starkast”.

Den yttre fienden har alltså blivit en annan. Och då kan tidigare fiender alldeles plötsligt bli en vän. Och med tanke på den ryska regimens beteende i Tjetjenien och att merparten av dem som bor där råkar vara muslimer så kanske till och med Ryssland rent ut av är ett föredöme för dagens SD?

Slagträsidiotin

Och så har det hänt igen. Imorgon är det dags för riksdagen att besluta om det så kallade "jobbskatteavdraget". Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, alltså partierna som tidigare gick under namnet "De Rödgröna", är föga förvånande emot denna reform. Det är även Sverigedemokraterna.

Och föga förvånande och lika jävla irriterande som vanligt gastar nu företrädare för regeringspartierna och deras sympatisörer i form av Timbro-debattörer och annat löst folk att "S, MP och V samarbetar med Sverigedemokraterna". Ja, det står faktiskt så i ett pressmeddelande från Folkpartiets Gunnar Andrén. Andrén säger också i sitt pressmeddelande att "oppositionen har inga egna gemensamma förslag, utan kan endast enas om vad de är emot".

Vänta nu. Förespråkar Andrén en tvåpartistat? Kan det inte vara så att partier som inte råkar vara i regeringsställning faktiskt kan tycka olika men ändå landa i samma slutsats? Och om partierna i det här fallet inte ens har ett gemensamt förslag - hur fan kan de då samarbeta?

Anledningen till att jag blir så fruktansvärt förbannad på denna sandlåderetorik är att de två vardera "blocken" och dess påhejare gör allt de kan för att slänga Sverigedemokraterna på varandra. Det är så barnsligt och destruktivt att man kan ställa sig frågan om de ens är upprörda och bekymrade över att SD de facto sitter i riksdagen. Sverigedemokraterna har blivit ett tacksamt slagträ för så väl Alliansen som det tidigare regeringsalternativet "De Rödgröna".

När regeringen får igenom sin politik gör de gemensam sak med SD, brukar det heta från deras motståndare.
När regeringen inte får igenom sin politik så beror det på att partierna som inte sitter i regeringen samarbetar, hävdar regeringen och deras påhejare.

Orsaken till detta är mycket enkel. Det finns inget intresse för att på allvar analysera så väl Sverigedemokraterna som parti som dess väljarbas.

Socialdemokratins tandlösa strategi inför valet "att måla in SD i högerburen" istället för att angripa partiets faktiska politik och konsekvenserna av denna påvisade det totala ointresset från arbetarrörelsen att sätta sig in så väl partiets politik som väljarundersökning på väljarundersökning som påvisat att SD-väljaren varken betecknar sig till höger eller vänster.

Och från högerhållet tycks det vara likadant. Timbro-VD:n Markus Uvell som också har skrivit på boken "Folkhemspopulismen" där han skiter i forskning och väljarundersökningar och istället har intervjuat några random SD-väljare och kommit fram till SD-väljarna är lite missnöjda och att det är sossarnas fel är inne på samma linje - fast från sin kant.

Båda parter missar målet. De som röstar på SD röstar givetvis på SD för att de tycker som SD och känner igen sig i partiets beskrivning av samhället. Tror man på ett öppet och demokratiskt samhälle så är således Åkessons parti inte missnöjesparti i mängden. Och då kan man inte hålla på att slänga partiet emellan sig som någon slags smutsig handske eller "Svarte Petter".

Om sittande regering menar allvar med den utredning om intolerans som nu är tillsatt och om oppositionspartierna som inte råkar heta Sverigedemokraterna menar allvar med sin så kallade antirasism då kanske det är läge att ta Sverigedemokraterna och partiets framgångar på allvar istället för använda partiet som ett tacksamt slagträ mot varandra.

För de enda som gynnas av en sådan strategi är hör och häpna: Sverigedemokraterna.


----

Långt innan SD satt i riksdagen skrev jag om det här. Läs gärna.

Föreläsningarna från Forum mot rasism

I lördags var vi ett gäng som samlades på ABF-huset i Stockholm och anordnade Forum mot rasism. Nedan följer Bambuser-sändningen från första delen av forumet:

Del 1: Mona Sahlin inleder forumet. David Lagerlöf presenterar Expo Researchs årsrapport "Vit makt 2010". Jonathan Leman "Konspiratism och högerextremism". Alex Bengtsson: Högerpopulister då och nu.

Skotten i Ådalen - en del av det svenska kulturarvet

I helgen är det 80 år sedan fem demonstranter sköts ihjäl av militär i Lunde i Västernorrland. De fem arbetarna deltog i en massiv demonstration på upp emot 4000 upprörda arbetare. Demonstrationen var ett resultat av den strejk som då pågick. Man ville protestera mot en grupp strejkbrytare. Militär valde då att beskjuta den stora demonstrationen. Fem personer omkom. Eller mördades om man nu vill beskriva det med sådana ordalag.

Skotten i Lunde 1931, eller skotten i Ådalen som de ofta beskrivs som, är ett djupt sår i så väl den svenska arbetarrörelsen som i den berörda regionen. Så väl politiker som myndigheter har mestadels valt att inte lyfta upp denna händelse förutom i politiska diskussioner och debatter. Det har också i perioder pågått en strid om att demonstrationsvägen i Lunde ska kulturminnesmärkas eller ej. Jag menar att det borde vara en självklarhet.

Händelsen i Ådalen 1931 är definitivt en del av det så väl västernorrländska som det svenska kulturarvet. Kulturarvet består nämligen inte enbart av positiva saker att romantisera och höja till skyarna. Kulturarvet är mer än en nationalistisk vurm. I det svenska kulturarvet måste också mörka sidor få finnas. Händelser och skeenden som format samhällen, bygder, rörelser och ibland hela nationen. Skotten i Ådalen är en sådan händelse. Precis som Jönköpingskravallerna 1948 och för den delen folkomröstningen i Sjöbo 1988.

Den som propagerar för att mer resurser ska läggas på det svenska kulturarvet och att dessa i sin tur endast ska gå till sådant som förskönar den svenska historieskrivningen är ute och cyklar så det står härliga till. Nu inför den 80-åriga minnesdagen av skotten i Ådalen så tycker jag att det är hög tid att denna tragiska händelse får den plats viktiga plats i historieskrivningen där den förtjänar. Att ta den på allvar ses som en del av det svenska kulturarvet.

Sjöbo, de 14 orden och hotet från muslimerna

Under söndagseftermiddagen ägnade jag mig åt att lyssna igenom ett gäng gamla avsnitt av fantastiska P3 dokumentär. En dokumentär som jag tidigare hade missat var den om folkomröstningen om flyktingmottagandet i Sjöbo. För att göra en lång historia kort och inte mata trollen redan nu så låt oss bara konstatera att de lokala avdelningarna för Centerpartiet och Moderaterna som styrde kommunen inte ville teckna avtal med dåvarande Invandrarverket. Från början handlade det om att kommunen skulle ta emot 25 flyktingar per år. När kommunen motsatte sig detta så föreslog Invandrarverket en minskning till 15 flyktingar per och att flyktingmottagandet skulle börja ett par år senare. Men de styrande politikerna i den skånska kommunen fortsatte att motsätta sig flyktingmottagningen. Jag kommer till politikernas argument om en stund.

Trots uppmaningar från Centerns partiledning om att ändra sig så stod Sjöbos starke man och kommunalråd Sven-Olle Olsson fast vid sin åsikt. Majoriteten i Sjöbos kommunfullmäktige drev också igenom en folkomröstning om flyktingmottagande. Och för att få igenom ett "Nej" till det eventuella flyktingmottagandet tog Sven-Olle Olsson och hans vänner hjälp av fascisten Göran Englund från Nysvenska Rörelsen som författade den broschyr Nej-sidan delades ut. Det var samarbetet med Englund som senare skrev förordet till Lars Adelskoghs förintelseförnekanade bok "En tom säck kan inte stå" som fick dåvarande centerledning att till slut utesluta Sven-Olle och hans närmaste ur partiet.

Resten är historia. Vi vet alla hur folkomröstningen slutade. Och det här blogginlägget handlar inte om hur vida det är bra eller dåligt med folkomröstningar om flyktingmottagande. Det kan vi diskutera någon annan gång. Så även internettroll.

Något som slog mig när jag lyssnat på dokumentären var Sven-Olles argumentation mot flyktingmottagandet. På många sätt är den exakt den samma som flyktingmotståndares argumentation idag. Och de som ville ta emot flyktingars argument är likande med de som används idag.

- Det var bostadsbrist i Sjöbo, hävdade flyktingmotståndarna.
- En överdrift som snabbt gick att lösa, menade JA-sidan.
- Flyktingmottagandet leder till kriminalitet för "sydlänningar" är mer temperamentsfulla, menade flyktingmotståndarna.
- Kriminalitet sitter inte i generna, svarade JA-sidan.
- Det skulle mer eller mindre välla in flyktingar i kommunen, förutspådde flyktingståndarna.
- HALLÅ! Vi ska ta emot 15 flyktingar per år. 15 flyktingar!, försökte JA-sidan.

Så långt inte så mycket nytt under solen. Bostadsbristen plockas fram ibland. Så även arbetslösheten. Kriminaliteten är paradgren från flyktingmotståndets sida. Idag handlar det dock inte så mycket om "temperament" utan snarare det numer "kultur-argumentet". Det sistnämnda argumentet ligger också helt i linje till dagens påståenden om massinvandring.

Men det fanns också ett annan argument som Sven-Olle Olsson använde sig av. Och som hela tiden ligger så där lite grann i bakgrund i dagens flyktingpolitiska debatt.

Det "svenska folket" skulle om några generationer inte längre se ut som det gjorde då, menade Sven-Olle Olsson. De blonda barnen skulle bytas ut mot något annat. På öppet rasistiska sajter på nätet, i vit makt-rörelsens retorik och så även i den så kallade etnopluralistiska propagandan som Nationaldemokraterna och nykomlingarna i Nordisk Ungdom använder sig av är det dessutom som centralt.

Det handlar om en medveten strategi från "systemet", enligt dessa rörelser. "Systemet" vill byta ut det "svenska folket". "Raser" och "folk" ska blandas upp och med denna, enligt dessa rörelser, fruktansvärda politik förintas det "svenska folket". För enligt i alla etnopluralistgänget i ND så har det "svenska folket" funnits i 6000 år. Delar av vit makt-rörelsen använder sig också frekvent av den amerikanske nazifilosofen David Lanes så kallade "14 ord" som lyder: "Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra vita barn".

Följer man dessa så är givetvis en flyktinginvandring från exempelvis Afrika och Mellanöstern omöjlig.

Sverigedemokraterna använder sig givetvis sig inte av de fjorton orden. Partiet som förespråkar det man kallar för "öppen svenskhet" och "assimilering" ser kulturen som det viktigaste även om etnisk homogenitet fortfarande är utskrivet i partiprogrammet. Däremot så varnar partiet gång efter annan att "svenskarna" snart kommer att vara en minoritet i "sitt eget land". På lokala hemsidor kan man också exempelvis läsa att "svenskarna" kommer vara en minoritet i Stockholmskommunen Järfälla 2036, om man ska tro partiets lokala hemsida.

Men om man samtidigt ska tro Sverigedemokraternas tal om "den öppna svenskheten" så är väl en sådan uträkning helt omöjlig att göra. Enligt "den öppna svenskheten" är man ju dessutom svensk om man själv uppfattar sig som svensk och uppfattas som svensk av andra. År 2036, i ett sverigedemokratiskt mönstersamhälle, borde väl "icke-svenskarna" assimilerats och blivit så pass "svenska" att de uppfattas som sådana? Eller?

Är det möjligen så att vissa människor, även enligt SD, inte kan bli svenskar. Finns det ett självändamål att behålla en viss utseendetyp och att denna utseendetyp också har en viss kultur, mentalitet och exempelvis temperament kopplad till sig? Man inte ens dessa egenskaper med modersmjölken. Man har dom i generna eller sitt "andliga väsen" om man vill vara riktigt new age-flummig som vissa nazister är.

Under dagen har jag fortsatt tänka på det där. Sven-Olle Olssons retorik tycks också ha överförts i den antimuslimska retoriken. Muslimerna kommer som ni säkert känner till att ta över Sverige genom att de förökar sig något kopiöst, menar ju den antimuslimska rörelsen med SD i täten. Har även muslimerna sina negativa egenskaper medärvda eller kan dessa bli svenskar och fortsätta skaffa sig en massa ungar på "svensk" mark om de bara slutar vända sig mot Mecka hela jävla tiden? Eller är det så att de aldrig kan bli svenskar för att de råkar komma, ursprungligen, från en annan del av världen där man ser annorlunda ut än en grisbonde från Sjöbo eller en broiler från Sjöbo?

Är den enda lösningen på problemet med den "demografiska bomben" som så ofta muslimers påstådda barnafödande beskrivs som av den antimuslimska rörelsen det samma som Sverigedemokraternas idol på senare år, kanadensaren Mark Steyn, beskriver i sin bok "American allone" som sverigedemokratiske riksdagsledamoten Josef Fransson har översatt delar av och tidigare publicerat på sin blogg?

Så här skriver Steyn:

”Varför föll Bosnien ned i den värsta slakten sedan andra världskriget? Under trettio år före sammanbrottet hade serbernas andel av den bosniska befolkningen minskat från 43 till 31 procent, medan muslimerna ökat från 26 till 44 procent. I en demokratisk tidsålder kan man inte övervinna demografi – utom genom inbördeskrig. Serberna förstod det, liksom andra européer kommer att förstå det i en nära framtid: om man inte kan föröka sig snabbare än dem återstår att skjuta av dem.”

När jag tänker efter så är stegen mellan Sven-Olle Olsson, David Lanes "14 ord" och dagens antimuslimska propaganda inte så många ändå.

Om antirasistiska strategier

Det har varit en vecka då strategier för att motverka intolerans äntligen har kommit upp på dagordningen ordentligt. Regeringen med Erik Ullenhag i spetsen har tillsatt en utredning för hur intolerans, rasism och främlingsfientlighet ska motverkas. Helt enligt de skrivningar som finns i föreskrifter. Sverigedemokraternas ungdomsförbund kände sig föga förvånande träffade och lanserade en motkampanj mot den "indoktrinering" som bedrivs i skolorna. Snacka om gulity by association.

Att Björn Söder dessutom härjade på Twitter om hur att Expo bjuds in av skolor och att detta var fruktansvärt fick nästan komisk karaktär då skolan som Svenska Dagbladet skrev om var en skola som SD skulle kalla för "mångkulturell skola" och att diskussionerna som vår medarbetare som vi har haft om alla slags former av intolerans. Även om den enda intolerans som SD på allvar erkänner. Alltså, det partiet kallar för "svenskfientlighet". Nu ska då de unga sverigedemokraterna komma ut på landets skolor och dela ut "motargumenterande" flygblad och propaganda mot denna typ av undervisning och dialog. Lycka till, säger jag. Snacka om att skita i det blå skåpet.

Nu till något annat.

Det har också varit en vecka då det, mig veterligen, har kommit en omfattande rapport om motstrategier mot organiserad främlingsfientlighet. Tankesmedjan Fores har kommit fram till följande slutsatser efter att ha studerat kommuner där just SD backade i senaste valet. Rapporten kommer fram till tre viktiga slutsatser:

* Främlingsfientliga partier ska behandlas på ett byråkratiskt korrekt sätt för att minska deras möjligheter att utmåla sig som martyrer.
* De andra partierna ska inte överge höger-vänster-konflikten, och inte heller anamma främlingsfientliga partiers beskrivningar av verkligheten.
* Den viktigaste slutsatsen är att det är det civila samhället som har den största möjligheten att påverka. Genom att höja rösten och protestera mot de främlingsfientliga krafterna går det att trycka dem tillbaka.

Säker inte så mycket under solen för en del. Men låt oss göra en internationell utblick.

Det här veckoslutet har det varit lokalval i Storbritannien. Det högerextrema British National Party (BNP) har mer eller mindre utraderats i valen. Detta trots att samhällsdebatten på de brittiska öarna snarare har förskjutits den senaste tiden åt det nationalistiska och främlingsfientliga hållet.

Det man ska vara väl medveten om är att BNP är bra mycket mer radikala än vad dagens Sverigedemokraterna är. Partiets svenska motsvarighet är snarare det Södertäljebaserade Nationaldemokraterna. Men det är ändå på många sätt häpnadsväckande att ett parti som så sent som för ett par år sedan valdes in i Europaparlamentet och på allvar knackade på dörren till det brittiska parlamentet fallit samman så pass fort.

Svaren är säkert många. Men ett av dom är definitivt det antirasistiska nätverket Hope not hate. Ett initiativ som just agerat lokalt i det civila samhället. Konceptet är enkelt. Det bygger på klassiskt folkrörelsearbete med ett tydligt budskap. Hope not hate. Hopp inte hat. Ingen i samhället tjänar på att vi går runt och skuldbelägger varandra. Låt oss istället fokusera på vad som ska göras bättre. Det kan låta som klyschor och kanske är det så. Men i samhällen där rasistiska och främlingsfientliga vill koppla varandra negativ förändring av människors vardag till vissa kulturer eller invandring så behövs en motbild som inte bara är en glättig affisch, någon söt liten knapp eller en kändisgala i TV. Det krävs människor som går ut i de berörda samhällena och ger en motbild till rasisternas och de främlingsfientligas världsbild och lösningar.

Nu är inte SD precis som BNP och Sverige är inte som England. Men i Sverige finns en tradition av att människor går samman och tillsammans och samlas kring idéer, stora som små. Och även om Jimmie Åkesson är en betydligt skickligare och mer rumsren politiker än BNP:s Nick Griffin så är SD som parti fortfarande det parti som symboliserar den svenska intoleransen. Det visade partiets ungdomsförbund och Björn Söder ännu en gång den här veckan.

Frågan den som inte ställer upp på SD:s världsbild, kanske ännu en gång, bör ställa sig är om det inte är dags att lägga saker som organisationsegoism, överdramatiserade ideologiska bindningar och annan smörja åt sidan för ett tag. Jag tror att det handlar om att skilja äpplena från päronen. För i parlamenten och partierna ska givetvis de politiska konflikterna bestå. Det är viktigt - vilket också Fores rapport påvisar. Men i arbetet mot intoleransen krävs något annat än partierna. Någon form av ett antirasistiskt initiativ.

Rasismen gör så att våra drömmar slås sönder

Under den senaste veckan har jag haft ett gäng samtal som har fått mig att fundera. Diskussionerna har inte på något sätt varit unika. De har berört en fråga som allt mer än ofta dyker upp men det blev så slående igår kväll.

Igår kväll var jag i Ystad i Skåne. Jag var inbjuden av Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativ för att föreläsa om Europas extremhöger på biografen Scala. Under frågestunden ställdes det frågor om vitt skilda saker. Den förda migrationspolitiken dök upp. Det gör den allt mer ofta. Det är bra, tycker jag. Det känns som allt fler börjar engagera sig och få upp intresset för den flyktingpolitiken.

Det hela aktualiseras dessutom hela tiden då Sverige gång efter annan utvisar människor på högt tvivelaktiga grunder. Nu senast den sjuka uzbekiska kvinnan och hennes två dödshotade barn som bland annat DN rapporterat om. En av åhörarna ställde frågan hur vida politiker och tjänstemän förhåller sig till Barnkonventionen. Gudrun Schyman vittnade om att det ofta i handlingar från kommuner och myndigheter står att "Barnkonventionen har tagits i beaktning". Det självklara vore ju givetvis att Barnkonventionen var inskriven i lagen.

Nåväl, som jag så ofta skriver. Många frågor ställdes och företrädarna från FI tog chansen att profilera sig som partiet som tar tydlig ställning mot rasism och diskriminering. Jag poängterade, som jag gör hos alla partier jag besöker, att det parti som på allvar profilerar sig som både extremhögern och intoleransens i samhällets tydligaste motståndare har också framgång att inhämta.

Efter föreläsningens slut begav jag mig till Pågatåget mot Malmö. På tåget träffade jag en tjej som alltså var en av alla dom som under den senaste tiden satt griller i huvudet på mig. Hon hade varit på föreläsningen men hade inte haft tid att ställa frågor, tyckte hon. Och kanske var det lika bra då diskussionen som vi hade där på tåget var betydligt bättre ha på en tågresa än efter en föreläsning i en biosalong i skånsk småstad.

Hon berättade sin historia. Hon har sedan länge drömt om att bli polis. Men efter att ha jobbat i perioder inom kriminalvården kände hon sig tveksam till att försöka uppfylla sin dröm. Det är mer regel än undantag, berättade hon, att kollegor drar rasistiska skämt och talar om invandrare som grupp som kriminella, våldsamma, giriga och opålitliga. Hon berättade att där hon jobbat så har det varit vardag att tala om människor med utländsk bakgrund på ett sätt som inte bara lät främlingsfientligt utan rent av människofientligt. Kvinnans hopplöshet var gripande. Hon berättade om hur hon testat alla slags argument. Hur hon påvisat och påtalat för sina kollegor att de förde sig med faktafel och en människosyn som byggde på att de drog alla över en kant. Vidare berättade hon hur hatbrottsutbildningar och liknande "skämtats bort" som "tyckasyndomkurser". Hon sa sen, märkbart uppgiven, att situationen blivit så pass nedbrytande att hon inte hade lust att gå till jobbet. Och den där drömmen om att bli polis kändes än mer avlägsen.

Och hon är inte ensam. Jag får gång efter annan höra liknande historier. Från helt andra sammanhang. Det är skolor som hör av sig som har problem med att rekrytera ungdomar med olika etnisk bakgrund då skolan har en stämpel som en "främlingsfientlig skola". Hur elever med utländsk bakgrund sökt sig till en viss typ av yrkesskola med slutat efter bara någon vecka då de fått höra att de inte höra hemma där. Och likt för kvinnan på tåget mellan Ystad och Malmö så går drömmar i kras. Drömmen om att en dag bli lantbrukare, svetsare, snickare, elektriker eller vad det nu kan vara.

Jag stöter också på, alldeles för ofta, människor som den där familjen från Göteborg som flyttat till och från Frillesås. Människor som kanske närs ut av en dröm om att starta sin egen verksamhet i ett samhälle och flyttar ut till en kranskommun eller ett samhälle på landsbygden men flyttar tillbaka till förorten eller staden igen på grund av det där nedbrytande. Jargonger som övergår i attityder som övergår i glåpord som övergår i trakasserier och som allt för sällan slutar med att dom faller i en rättegång med rubriceringen hatbrott.

Och ja. Jag träffat också människor som gör och har gjort den omvända resan. Som flyttat till en förort till en stad men som flyttat igen på grund av liknande incidenter som ovan.

På tåget hem från Skåne ser jag på Facebook att det tydligen snöar i Stockholm. Jag ägnar inte så många tankar åt det. Snarare tänker jag på kvinnan som drömde om att bli polis men som nu har slutat drömma. Jag tänker på familjen från Irak som flyttade till Frillesås men som flyttade tillbaka till Göteborgsförorten efter att barnen trakasserats. Jag tänker på alla människor som oavsett ursprung och kön dagligen drabbas av den rasism som är så jävla uppenbar men som man inte får tala om i det här landet för då trashar man väl den nationella självbild av Sverige som ett tolerant och jämställt land.

Ja, jag vet. Ni är många som läser den här bloggen som i detta nu eller kanske redan innan ni nått dessa rader skriver om "invandrares" rasism och "det är så här det går i ett mångkulturellt samhälle". Dra något gammalt över er, snälla. Eller kolla på den här filmen .

Rasismen, oavsett vem som är avsändare och vem som drabbas, är ett vår världs största hot. Och när det kommer till Sverige så är det uppenbarligen så att den kväver människor från att förverkliga sig själva och uppnå sina drömmar.

Det kollektiva skuldbeläggandet, föraktandet och förminskandet av den som inte är som en själv och den utbredda olusten till att se människor som individer drabbar inte bara just enskilda personer när deras vardag blir ett helvete och drömmarna slås sönder.

Det är också en ekonomisk kostnad för samhället. Så kallade "invandringskritiker" vill gärna räkna på så väl invandringen som "mångkulturens" kostnader. Låt oss vända på det. Varför räknar ingen på vad rasismen kostar oss skattebetalare?

Nej, det skulle vara omöjligt. För så får man väl inte säga i det här landet...