söndag 11 december 2016

Den nya eliten och den högerextrema maktanalysen

De har sin likasinnade i Donald Trump som president i USA, en affärsmagnat med flertalet mångmiljadärer i ryggen. I Ryssland finns Putin och hans oligarker med en snarlik ideologi. I Frankrike kan Marine Le Pen med ekonomiskt bistånd från just Ryssland bli landets nästa president. Den första internationella gästen som hälsade på hos Trump efter valsegern var bankmannen och Brexit-vinnaren Nigel Farage, en politiker som dom samsas med i parlamentsgrupp i Bryssel.

Här i Sverige fikas det med näringslivets lobbyorganisationer för att stoppa ett riksdagsbeslut om att skattepengar inte ska gå till riskkapitalbolag. Partiledaren och hans närmaste tillhör landets bäst betalda politiker. Greven och tillika storföretagaren Ian Wachtmeister fungerar som rådgivare.

Det är hög tid att tala om Sverigedemokraterna som den nya eliten.

***
Vi brukar inom Tillsammansskapet tala om den högerextrema och högerpopulistiska maktanalysen. Vi gör det för att förstå den rörelse som vi många sätt skapades som rörelse för att motarbeta.

Maktanalysen går ut på att det finns en elit. Eliten har en allians med minoriteterna och migranterna. De som kommer i kläm är ”folket”.

I ”eliten” samsas medierna, fackförbunden, regeringen, alliansen, kulturpersonligheterna, näringslivsorganisationerna (får sällan en framskjuten position i retoriken) och byråkratin.

Beroende på sammanhang paketeras denna elit ibland som stockholmsbaserad. Journalisterna och kulturfolket på Södermalm. Regeringen på Rosenbad, myndigheterna, riksdagspolitikerna och fackförbundskontoren i Stockholm.

Alltså blir det en konflikt mellan stad och land. En så kallad konfliktlinje vi är relativt vana vid i Sverige.

Men faktum är att eliten även är lokal. I kommunhuset finns kommunpamparna, i Folkets hus huserar fackombudsmännen där samtliga är kommunpolitiskt aktiva i sossarna, journalisterna sitter på sina tidningsredaktioner vid torget, på det kommunalt finansierade kulturhuset och biblioteket frotterar den lokala kultureliten (som givetvis finns representerade i kommunfullmäktige för antingen V, MP, L och på senare år Fi). Och på värdshuset eller på någon annan restaurang träffas näringslivet genom Rotary varje fredag, där flertalet även aktiva i Moderaterna eller Centerpartiet. Någon sosse har säkert också letat sig dit på senare år...

Kristdemokraternas politiker håller till i frikyrkan i något villaområde med det intilliggande kristna dagiset. Tidigare hängde dom på Röda korsets Kupanbutik också. Men sedan den flyttat ut i det gamla industriområdet och KD flyttat ut i den politiska marginalen hänger det mest en avhoppad miljöpartist och två praktiserande syrier där.

Nåväl. Så här ser det inte ut överallt. Men jag tror ni fattar poängen: Eliten är i centrum. Folket är någon annanstans.

Konfliktlinjen är således centrum-periferi.

Denna elit, har enligt den högerpopulistiska maktanalysens berättelse, inga konflikter inom sig. Alla befinner sig i centrum. De umgås och har gemensamma materiella intressen. Fackpampen är liksom näringsidkaren välbetald. Precis som kommunalrådet, kommuntjänstemannen och myndighetsbyråkraten. Att kulturarbetarna och journalisterna är så kallade f-skatteslavar idag är ganska ointressant. De platsar ändå in med sitt ”kulturella kapital”.

Konflikten arbete och kapital (fackföreningar och näringsliv eller socialister/sossar och borgare) existerar inte. Nej, liberalmarxisterna sitter i samma båt. Intellektuellt och kulturellt underhållna av kulturmarxisterna. Det sistnämnda är ett begrepp som inte syntes till i Sverige förrän Anders Behring Breiviks terrordåd den 22 juli 2011. Nu för tiden dyker det upp i det dagliga sverigedemokratiska språkbruket i alltifrån sociala medier till kommunala budgetmotioner.

”Eliten” har dessutom gått i allians med minoriteterna och migranterna. För när ”eliten” prioriterar är det alltid mångfaldsdagar på kulturhuset framför dragspelskonsert på äldreboendet. Vill bögarna ha en parad genom stan ska dom givetvis få det. Det ska till och med vara ett kommunalt arrangemang med någon projekt anställd kulturvetare. Men raggarcruisingen skickar dom polisen på! Först när det kommer hundra flyktingar till kommunen börjar ”eliten” tala om bostadsbristen och i lokaltidningen skrivs det snyftreportage om flyktingar som bor trångbott. Den ensamstående svenska trebarnsmamman som fått flytta hem till sina föräldrar skrivs det inte en rad om! Och politikerna går inte ut och vädjar till lokalbefolkningen om hjälp för den stackars splittrade svenska familjen. Medan hembygdsgårdar står och förfaller så ger kommunen bygglov åt en moské.

"Eliten” väljer alla dagar i veckan migranterna och minoriteterna framför ”folket”. ”Folket”, eller ”vita svenska utan makt och inflytande”, är den grupp som får stå tillbaka. Här finns den nyssnämnda ensamstående mamman. Det är pensionärerna (dom som byggde upp det landet!) på äldreboendet. Och lastbilschauffören som får se sig utkonkurrerad av sina polska kollegor. För att inte tala om barnfamiljerna på landsbygden som får se sin byskola läggas ner.

Resonemanget är alltså: Den verklighetsfrånvända eliten väljer migranterna och minoriteterna framför ”det vanliga folket”. Och likt de problementreprenörer som högerpopulisterna är intar de en tacksam position. Genom att ställa sig på ”folkets” sida sparkar de uppåt – mot eliten. De pekar på verkliga problem, orättvisor i samhället och kan alltid klara sig undan genom att säga ”Det är inte den enskilda flyktingen jag är emot. Det är elitens mångkulturella vansinnesprojekt”.

En högavlönad, SÄPO-vaktad streber som Jimmie Åkesson kan således framställa sig som ”den vanlige svenskens” röst. Det har han gjort framgångsrikt.
Men samtidigt har han och hans likasinnade haft en relativt enkel resa.

För ”eliten” finns ju där på riktigt. I centrum och inte enbart i den högerextrema maktanalysen. Intressekonflikten mellan arbete och kapital är givetvis högst existerande. Så väl lokalt, nationellt som globalt. Men den ”dialog” mellan arbete och kapital gestaltar sig i att delar av LO-ledningen för några år sedan träffade representanter från riskkapitalbolagen för att ”göra upp” om vinster i välfärden så att inte frågan skulle bli en valfråga i valrörelsen 2014 försvagade knappast bilden av en maktfullkomlig elit som sitter ihop, oavsett intressesfär. Ett allt mer centraliserat LO har också i många av sina medlemsförbund fått se antalet förtroendevalda och aktiva medlemmar minska samtidigt som dom facklig-politiska studierna bland medlemmarna har sjunkit markant dom senaste decennierna. På ABF hålls kurser i hur man över en zombiekatastrof istället.

Så väl liberaler som en del som identifierar sig som vänster påstår att det istället handlar om en ”värderingsstrid”. Det har förmodligen publicerats fler så väl raljanta som balanserade ”analyser” om huruvida det är så, om det är bra eller inte än det finns studenter på Södertörns högskola. Men i denna fora återfinns både liberaler som vill försvara just de liberala demokratiska värdena, socialdemokrater och den vänster som inte har sin bas, idag eller historiskt, i arbetarklassen.

Självklart existerar det inte bara en, utan otaliga värderingsstrider i samhället. Men frågeställningarna likt ”Ska vi ha ett mångkulturellt eller ett nationalistiskt Sverige?” har två svar. Sverigedemokraterna och dess anhang blir då en fullt legitim aktör. Och med sin maktanalys är det enkelt för partiets företrädare att gång på gång hamra in att ”eliten” gör sitt yttersta för att smutskasta, stänga ut och tysta ner ”folkets röst”.

Hur radikala krav ett parti som exempelvis Feministiskt Initiativ än må ha. Hur utmanande av de patriarkala och rasistiska strukturerna detta parti än må vara i sina programförslag så har Schyman och hennes partikamrater inte en chans när Sverigedemokraterna svarar att ”det där är elitens försök att splittra och hunsa vanliga svenskar”.

Radikal politik är inte progressiv utan en folklig förankring. Folklig förankring skapas av att man antingen genom att vara en rörelse får sin legitimitet genom att fylla människors konkreta behov eller så använder man sig av redan befintliga kanaler och institutioner och anspelar på en realitet. Det Sverigedemokraterna i Sverige och Donald Trumps rörelse i USA har gjort är det sistnämnda.

Visst, i Sverige har Sverigedemokraterna byggt upp en rörelse. Men jämfört med de folkrörelser som det här landet till stora delar har byggts av har den inte mycket att hämta. Istället har Sverigedemokraterna skickligt utnyttjat befintliga institutioner. Partiet satsade i sin barndom i första hand på att ta sig in i kommunala församlingar för att använda dessa som en plattform att bygga vidare på. Partiets blotta existens har väckt intresse och skapat rubriker i medierna långt innan man var ens i närheten att komma in riksdagen. SD lärde sig också tidigt hur de kunde utnyttja både media och politiska motståndares reaktioner.

Det är solklart att ett parti av SD:s kaliber till stora delar fått sitt genomslag på grund av sin rasism. Det finns rasister och rasister vill rösta på ett rasistiskt parti. Men samtidigt – och det är min fulla övertygelse – har partiet fått ett utrymme och i slutändan också ett stöd på grund av just sin maktanalys. Och den handlar inte enbart om rasism.

Det är i sig ingen rasistisk föreställning om ett trött politiskt etablissemang som allt mindre lyssnar på övriga medborgare. Det är fullt logiskt att det blir så då det är medborgarna som utgör partierna och partierna har tappat mängder av medlemmar och aktiva under de senaste decennierna. Det är heller inte rasism att peka på reella och rejäla problem inom välfärdssektorn, en utarmad landsbygd och allt mer segregerade storstäder och en elit som faktiskt gör väldigt lite för att göra någonting åt det.

Sverigedemokraternas maktanalys bekräftas också av eliten när dess företrädare med emfas försvarar invandring med att det minsann behövs mer arbetskraft eller för den delen de dess värre fortfarande väldigt förekommande argumenten om hur fantastiskt berikande det är med ”andra kulturer”. Samtidigt är det just detta som är Sverigedemokraternas livsluft. Elitens politik med segregerade bostads och arbetsmarknader samt utbildningsväsende bekräftar den uppdelning av människor som Sverigedemokraterna vill ha, ”invandrare och ”svenskar”.

Därför är det inte konstigt att Sverigedemokraterna gladeligen röstar för RUT och ROT-avdragen som cementerar fast ojämlikheten i samhället, så väl mellan kvinnor och män som mellan fattig och rik. Eller som nu senast när Sverigedemokraterna hade en avgörande roll för att det inte ska krävas kollektivavtal vid offentlig upphandling. Sverigedemokraterna tjänar på lönedumpning. Självklart stämmer partiets företrädare mer än gärna med i dystersången om att det inte finns pengar till välfärden i kommunerna samtidigt som flera av landets kommuner går med vinst år efter år. Det gör det möjligt för SD att säga att flyktingmottagandet är orsaken till varför krackelerar på många håll.

En vänsterpartist eller sosse skulle därför säga att Sverigedemokraterna är ett borgerligt parti. Men så är inte fallet. Partiet, likt Trump gjorde i USA, använder den förda splittringspolitiken som språngbräda för sitt framtida maktövertagande. Antingen med understöd av delar av den gamla eliten eller helt själva. Borgerliga partier sätter individens frihet framför allt annat. Extremhögern och SD sätter sig själva framför allt annat.

Som antifascister och demokrater har vi inte råd med att låta extremhögern fortsätta använda och etablera sin maktanalys genom att hela tiden själva gå i fällan. Det är sant att det finns en trött gammal elit, så väl på nationell nivå som i våra kommuner. Vi kan inte vara en del av den samtidigt som ojämlikheten ökar mest i Sverige jämfört med övriga västvärlden, OECD:s mätningar. Vårt svar på detta måste vara självständig organisering, givetvis i allians med andra aktörer, som själva ser ojämlikheten och rasismen och försöker göra någonting konkret.

Inte i första hand genom ”goda argument” eller ”moraliska kompasser”. Utan genom att vara den kraft som ger hopp när stora delar av dom gamla folkrörelserna fastnat i byråkrati och nostalgi och den nya eliten våldför sig på vårt samhälle - till alltifrån klickjournalister till våldsverkares stora nöje.

Alltså: Organisera de oorganiserade - innan det är försent.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar