onsdag 5 april 2017

Fem år sedan "Positiv antirasism" - dags att riva loss det nyliberala plåstret

Facebook påminde mig i dagarna att det nu är fem år sedan Daniel Poohl och jag gav ut den lilla skriften "Positiv antirasism". Det var en liten sak som kom till efter valet 2010 med Sverigedemokraternas riksdagsinträde och en antirasistisk och antifascistisk rörelse som vi menade var alldeles för defensiv och till stora delar endast reaktiv.

Ambitioner saknade vi inte. I den lilla idéskriften försökte vi lägga en idémässig grund för en antirasism som pekade på människans olika identiteter som i sin tur kan förena. Samtidigt var skriften, så här i efterhand för egen del, framförallt en frustration inför de etablerade politiska partiernas idémässiga stagnation. Hur den nyliberala dogmen vad det gäller den ekonomiska politiken fört i stort sett hela det politiska spektrat mot mitten och att svaret på extremhögerns offensiv på så sätt blev samstämmig. Men Expo-loggan på boken gav inte helt utrymme åt det perspektivet.

Även om vi försiktigt refererade till den nederländska statsvetaren Cas Mudde och hans forskning som kommit fram till just den tesen att extremhögern och högerpopulismen växer när "resten" av det politiska spektrat blir teknokratiskt och för samstämmigt. Vi vågade dessutom ta med det danska Enhetslistans framgångsval hösten 2011 och rasistiska Danskt Folkepartis tillbakagång (som visade sig vara kortvarig) som ett exempel på ett parti som inte anpassat sig till vare sig nyliberal eller så kallad rasistisk normalisering. Idag skulle jag dess värre inte vara lika tvärsäker på att Enhetslistan till fullo klarat sig undan normaliseringen av rasism i Danmark.

"Positiv antirasism" kom ut när Daniel och jag upptäckt vår (Expos) brittiska systerorganisation Hope not hate (tidigare Searchlight)s framgångsrika att genom lokal mobilisering med ett så kallat "positivt budskap" tryckt tillbaka fascistiska British National Party på lokal nivå vilket då börjat den kräftgång som slutade i att partiet imploderade. Vi visste inte mycket så egentligen om Hope not hates arbete. Det tog vi reda på och ur bland annat de kunskaperna växte det som idag är Förbundet Tillsammansskapet fram.

Nåväl. När man blickar framåt så är det bra att blicka bakåt.

Då, när vi lanserade "Positiv antirasism", sa vi att den antirasistiska debatten kört fast. Ganska snabbt inpå exploderade den antirasistiska idédebatten. (Nej, det berodde inte på vår lilla skrift). Och visst har det kommit så väl hög och lågvattenmärken i det som kallas "identitetspolitiken" men det går ju inte att påstå att det inte pågår en debatt.

Då var Donald Trump en rik pajas med en dokusåpa som gick på Kanal 6 eller liknande. USA styrdes av en svart president som hade kommit till makten genom att ha lyckats alliera sig med bland annat fackföreningsrörelsen och minoritetsgrupper. Idag har den rika pajasen det ämbetet och en allians av en våldsam extremhöger och USA:s miljardärer i ryggen.

Då fanns inte Daesh (IS även kallat) och flyktingströmmarna var förvisso stora men i alla fall jag upplevde en liten men ändå offensiv flyktingrörelse i Sverige och fokus låg i debatten, trots SD:s riksdagsinträde, på att exempelvis riva Dublinförordningen och peka på problemen med Schengenavtalet. Idag går en betydligt större, i antalet aktiva, flyktingrörelse på knäna och allt handlar om att rädda det som räddas kan. Samtidigt som Assadregimen gasar ihjäl barn i Syrien är gränserna till EU och Sverige i princip stängda.

Listan på saker som på många sätt har förändrats i grunden skulle kunna göras milslång. Men samtidigt finns det saker som är skrämmande lika. Den nazistiska offensiv som vi nu ser på gator och torg, som en direkt följd av den parlamentariska extremhögerns landvinningar i val och opinion, möts på krav om organisationsförbud. Det hänvisas till en FN resolution och det räcker väl egentligen att titta på länder som Tyskland med en nazistisk våldsam undervegetation och ett det senaste åren rekordsnabbt växande antimuslimskt parti, eller på Belgien där högerextrema Vlams Blok förbjöds för att direkt återuppstå som Vlams Belang med några få korrigeringar i partiprogramet se att ett sådant förbud är ett tomt slag i luften.

Rent polisiärt och rättsligt går det att göra betydligt fler saker redan idag vid öppet nazistiska offentliga aktioner. Det har skett förut och en antirasistisk rörelse som ställer krav på rättsstaten att agera borde ske i betydligt större utsräckning.

Samtidigt står nazisterna där på gatorna för att ingen annan gör det. Jag kan förstå den, om det finns sådana personer, som inte har några andra idéer än att nazism är fel att dom i sådana fall yrvaket vaknar upp och vill agera snabbt. Men denna mobilisering har inte skett över en natt.

Nazisterna tar plats i en tid där det svenska civilsamhället till stora delar förvandlats till en arbetsmarknad som genom statliga och kommunala bidrag och projekt sitter ihop ihop med staten och kommunerna. En frihetlig, demokratisk, aktivistisk och inte minst självständig rörelse med helt andra förklaringar till samhällsproblemen och utmaningarna måste ta plats på gator och torg. Och ur den aspekten befinner vi oss verkligen i elfte timmen.

Och för er som tror att det ändå är möjligt så finns Förbundet Tillsammansskapet.

När jag dessutom varje vecka läser kulturartiklar om mer "populism" och att det behövs en svensk Bernie Sanders så måste jag hindra mig själv från att småle. Det tycks nu finnas en önskan hos många av landets vänsterintellektuella om en svensk version av den gamle mannen i USA:s misslyckade försök att bli USA:s president men som ändå var framgångsrik då han med, för sin kontext, radikala idéer lyckats skapa en rörelse och ändå var relativt nära att bli det demokratiska partiets kandidat. Men vi alla vet hur det slutade.

Självklart går det lära sig av Sandersrörelsens imponerande resa och striden i USA är definitivt inte över. Sanders vann inte primärvalet för att det demokratiska partiets elit inte ville ha honom. Och eliten gjorde sitt yttersta för att marginalisera Sanders. Amerikanska fackföreningars ledningar, som till skillnad från i Sverige, inte alls är lika nära partiet (i Sverige kallas det Socialdemokraterna) vågade inte stödja Sanders kampanj. Istället lades krutet plikttroget på elitkandidaten Clinton vilket passiviserade många dom gräsrotsrörelser som Obama förlitat sig till och fler därtill.

I en svensk kontext där fackliga ledare samsas i samma parti med personer som sitter i riskkapitalbolags styrelse som verkar inom välfärden (bara för att ta ett exempel) samtidigt som dom ekonomiska klyftorna ökat markant även ur ett internationellt perspektiv så kommer inte en Bernie Sanders ens släppas in för att dela ut flygblad på en socialdemokratisk kongress.

Samma vänsterintellektuella ropar på ett svenskt Podemos. Det spanska gräsrotspartiet som blivit en fusion av lokala proteströrelser mot ojämlikhetens konsekvenser. Ja, det kan man ju ropa på, men det är som att det skulle ske av sig själv, ur befintliga strukturer. Jag är den förste att erkänna att jag hoppas att jag har fel.

Den nyliberala dogmen är ett plåster som går att rycka loss men inte på hela partistrukturer som marinerats i den i decennier. Som är inkorporerat i statsapparaten.

Min idag fasta övertygelse ligger i att nya idéer vaskas fram ur handlingar. Nuvarande demokrati ska inte i första hand försvaras. Den ska fördjupas. Och det kan den endast göras genom organisering med konkreta krav på mer jämlikhet, mer inflytande, mer rättvisa.

Därför är  BB-ockupanterna i Sollefteå kanske det allra bästa exemplet på det. Den lokala makteliten lade ner BB. Folket säger ifrån och har helt enkelt satt sig ner i lokalerna där den stängda BB-avedelningen en gång fanns tills att den öppnar igen. Samtidigt hålls det kontinuerligt manifestationer ute på gator och torg där tusentals sollefteåbor säger ifrån och kräver något så självklart som en välfärd att lita på, även för havande kvinnor.

Några nazister har mig veterligen inte synts till än.

Med detta sagt säger jag inte att välfärdsmanifestationer helt slår undan den rasism som nazisterna och resten av extremhögern hämtar sin näring ur. Men den försvårar för den och ett samhälle där vi ställer krav på politikerna och andra med makt att dela med sig av den till folket och där vi som rörelse skiter fullständigt i om vi är födda i Mariestad, Mosul eller Mogadishu, i Kabul, Krokom eller Krakow - vi ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter ändå, det tror jag garanterat även förgör rasismens jordmån.

Jag har i olika sammanhang sagt att det bästa med skriften "Positiv antirasism" är formuleringen "det här är en idé som kan revideras". Så är det även med den här texten.

För som det gamla bandet Nynningen sjunger

"Ingenting sker mekaniskt
Det finns inget utlagt spår
Som gör att man bara kan vänta och se
hur dagarna kommer och går

Det krävs kunskap och medveten kamp
det krävs enhet och organisation".

Eller som Rosa Luxemburg uttryckte det:

"Frihet är bara frihet för den som tänker annorlunda".

De båda citaten kan tyckas motstridiga men för mig är dom snarare något som kompletterar varandra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar