onsdag 17 maj 2017

Det ni sällan talar om när ni talar om den svenska modellen

Han är föräldralös. Han är ett barn av ett krig där Sverige har deltagit. Han har korsat hav och kontinenter för att ta sig hit. Här har han lärt sig svenska språket flytande på mindre än ett år. Fått sin ålder ifrågsatt och uppskriven och blivit uppkastad från sitt hem. Han har blivit placerad på ett flyktingboende ute i skogen med över sex kilometer till bussen och därifrån han inte skulle kunna ta sig till skolan. Han har skaffat sig ett boende på egen hand för att fortsätta sina studier. Han vill bli sjuksköterska eller bilmekaniker.

Idag satt han hos Migrationsverket för ett så kallat återvändarsamtal med sitt tredje avslag på sin asylansökan. Ett beslut som säger att Sverige förvisso inte kan skicka honom till regionen han kommer ifrån. Där är det krig och han tillhör en förtryckt och förföljd minoritet. Men till huvudstaden där han aldrig har varit kan han skickas, tycker den svenska staten. Till en stad där det sker terrorattacker varje månad. Där han har ett öde att vänta som mer eller mindre laglös.

Afghanistan, landet som det svenska Utrikesdepartementet avråder svenskar att åka till. Landet som är så osäkert att inte ens landets president väljer att bo där. Men sluta avtal med EU kan han.

Han kallas in till samtalet. En kvinna med tjänstemannaleende möter upp honom. Jag sitter kvar på en obekväm. Det är många barnfamiljer här. Många afghaner. En del som verkar komma från relativt närliggande länder. En del kosovoalbaner. Det är som att sitta i dödens väntrum.

Barn som skriker barnskrik som bara barn som mår väldigt dåligt skriker. Barn med tomma blickar. Föräldrar med tomma blickar. Vuxna män och kvinnor som går nervöst fram och tillbaka genom lokalen. Min snart ett och halvt åriga dotter märker av stämningen. Börjar snyfta. Jag ger henne en "klämmis" hon vill inte ha.

Jag plockar upp telefonen så hon får titta på sitt favoritprogram, Daniel Tigers kvarter. Några andra barn kommer och ställer sig bredvid henne. Dom fastnar snabbt med datorn på den lilla spruckna iphone-skärmen.

-----

 "Den svenska modellen har byggt på att vi har starka skyddsnät inom dom som omfattas av den men trycker undan dom som inte är en del av den. Lösdrivare, de som inte vill anpassa sig, de som tigger. På så vis har vi hållit oss undan fascismen. Men nu har den svenska modellen luckrats upp. Det stora invandringen och daltandet med flyktingar, romer och andra är anledningen till Sverigedemokraternas framgångar".

När jag sitter där på Migrationsverket tillsammans med min dotter och en samling asylsökande barn så kommer jag och tänka på det där bisarra mötet jag var på förra våren. När jag fortfarande jobbade på den antirasistiska Stiftelsen Expo. Jag nbjuden till ett LO-förbunds lokala årsmöte för att tala om extremhögern och hotet mot arbetarrörelsen. Det var en trött församling som hade stannat kvar en lördagseftermiddag efter årsmötesförhandlingarna. När min korta dragning var över räckte en äldre man upp handen. Han var inte vem som helst. Han hade föreläst precis innan mig och hade tidigare varit vice ordförande i det berörda LO-förbundet. Nu var han pensionär och ägnar sig åt att skriva böcker för förbundet.

Han gav en ganska lång utläggning om att arbetarrörelsen tagit in en massa lösdrivare som urholkat den svenska modellen. Att det inte har ställts några krav på flyktingarna och beklagade sig över att staten tillåter fattiga romer att tigga. Jag häpnande faktiskt. Men där och då insåg något som äldre radikaler inom arbetarrörelsen och vänstern många gånger har sagt till mig. Att det finns elitistiska, rentav fascistoida drag, inom den svenska arbetarrörelsen och socialdemokratin.

Att den så kallade svenska modellen fått en slags religiös innebörd och att solidariteten med den arbetarklass som inte omfattas av den inte går ut på att dessa människor ska organiseras och på sikt även omfattas av den - utan snarare tvärtom. Överenskommelsen med kapitalet är viktigare. Det är därför många så kallade fackliga ledare sker arbetsplatsorganisering som pesten och det är därför som exempelvis bemanningsanställda inte välkomnats av vissa LO-förbund.

Det bygger på samma logik. Dom är inte med nu, alltså ska dom tryckas bort. Relationen med kapitalet ska vara intakt, som den alltid har varit.

Problemet är bara att kapitalet och dess företrädare har agerat precis tvärtom. Arbetarrörelsen försökt behålla ett slags status quo. Enda sedan Saltsjöbadsavtalet undertecknades och den svenska modellen såg dagens ljus har kapitalet utmanat och utarmat den svenska modellen. Sociala skyddsnät har raserats och välfärden har sålts ut. Skattelättnader för dom välbeställda och dom arbetare (framförallt män) som har fått en riktigt bra löneökningar har inneburit att en överbelånad arbetarklass och medelklass med i princip noll solidaritet med dom som har det sämre ställt, materiellt och socialt, har vuxit fram. Sverige är det land i västvärlden har ökat mest de senaste åren.

Samtidigt har arbetarrörelsen svalt EU-medlemskapet med hull och hår och parallellt med det inte förmått att organisera sig på internationell nivå. När ekonomin har globaliserats så har arbetarrörelsens eliter å ena sidan jublat men när den fria rörligheten också innebär lönedumpning på en arbetsmarknad som plötsligt blivit internationell har inte arbetarrörelsen hängt med. Då landar man i resonemang som den pensionerade fackbasens.

Och att åtminstone hota med att frysa EU-medlemsavgiften för att få andra länder att behandla flyktingar och arbetare som redan finns i landet bättre skulle ju aldrig någonsin komma på tal.

----

Det är pojkar som han som kommer tillbaka från återvändarsamtalet, med en tom blick jag aldrig har mött tidigare, som får betala priset. Han var en av tiotusentals pojkar som kom till Sverige för ett par år sedan. Men när dom blev för många, trots att dom med all säkerhet skulle bli en samhällsekonomisk vinst på kort sikt, och kostnaderna höjdes i en kommun och landstingssektor som förra året gick med 25 miljarder i vinst, var dom inte välkomna längre.  När dom offentliga utgifterna steg samtidigt som bankerna förra året gjorde vinst med 92 miljarder  och samma år som den svenska staten delat ut 14 miljarder i bidrag för städhjälp och köksrenoveringar till dom välbärgade villaägarna.

Då ska den svenska modellen praktiseras på så vis att föräldralösa barn ska skickas tillbaka till krig, förtryck och terror.

I den politiska debatten kan man alltid strössla lite socker på arbetarrörelsens organisationer genom att föreslå lite vinsttak på företagen som opererar inom välfärden samtidigt. Så pass många finns det där ute som inte är förmögna att se att saker och ting hör ihop.

Vi lämnar Migrationsverkets lokaler. Och jag anklagar alla medlemmar i dom politiska partier som står bakom den förda politiken som medskyldiga till den barnmisshandel som den svenska staten nu bedriver.

I synnerhet ni fega jävlar inom arbetarrörelsen som legitimerar skiten med att det här motverkar extremhögern. Så fan heller. Ni gräver er egen grav. Och ni är mer än välkomna att släppa spaden, kliva upp ur gropen och göra något åt det ni har ställt till med.




2 kommentarer:

  1. Din beskrivning av socialdemokratiska partiet är tyvärr helt korrekt. Det är inte ett parti för de svaga och värnlösa. Moratorium nu, amnesti sen

    SvaraRadera
  2. Så på pricken Alex! Det är så smärtsamt att det är samma arbetarparti min pappa försvarade med näbbar och klor, han kunde inte ens föreställa sig att dess ledning skulle göra något som gick på tvärs med ord som jämlikhet, solidaritet osv. Det är så smärtsamt att inse att detta parti, som vi sedan länge vetat, vare sig är särskilt jämlikt eller solidariskt ens med de svaga grupperna inom Sverige, nu också visar en direkt fascistisk sida. Tack för din kamp, den är också min, den är också allas.

    SvaraRadera