lördag 10 juni 2017

Pojkarna vid Löfta å och skyltarna i Afghanistan

Jag blev sugen på jordgubbar och yoghurt till lunch så jag gick ner till samhället och handlade.

På vägen tillbaka, på bron över ån som också är kommungräns, mötte jag två pojkar i tioårsåldern som såg så där oskiljaktiga ut. De kunde absolut varit tvillingbröder, men de kunde också varit de bästa av bästisar sedan förskolan.

De släppte var sin pinne ner i ån och rusade sen över till andra sidan av. En klassisk tävling i forsande vattendrag.

- Min vann!, sa den ena pojken.
- Nej, det var ju min som vann, sa den andra.

Båda med skratten i rösten och glimten i ögat.

Jag gick ett femtiotal meter och innan jag skulle svänga in på en grusväg vände jag mig om och tittade på pojkarna som fortsatte sin lek. Vad lyckliga dom var. Som en fondvägg bakom dom var ett par nybyggda villor, några hundra meter bort. Och två så kallade stadsjeepar mötte varandra på den tvåfiliga vägen alldeles bredvid dem.

Det skulle kunna vara en propagandafilm för intresseorganisationen "Svensk tillväxt" om det nu fanns en organisation som hette så.

När jag var tillbaka i stugan stod radion på. En sådan där radio alla hushåll här i trakten har fått då den också ska fungera som larmapparat om det närliggande kärnkraftverket skulle börja brinna, eller liknande. På Sveriges Radio P4 var det ett inslag om hur svensk kustbevakning opererar i Medelhavet. En korrespondent berättade sedan hur EU har satt upp skyltar längs vägarna där flyktingarna vandrar upp mot de libyska hamnarna med budskapet att de inte är en bra idé att ta sig hit.

Till de lekande pojkarna vid ån med en fondvägg av nybyggda och vräkiga villor. Och till mina nyinköpta jordgubbar.

- I Afghanistan har Tyskland satt upp skyltar med budskapet att folk inte ska åka till Europa.

Jag tog ett bett av en nyinköpt jordgubbe. Den smakade bittert.

Korrespondentens ord ekade i huvudet.

- I Afghanistan har Tyskland satt upp skyltar med budskapet att folk inte ska åka till Europa.

Jag tänkte på alla barn som leker vid vattendrag. De är inte deras fel att det är så här. Och pojkarna vid Löfta å skulle kunna leka lyckliga där, lika lyckliga, utan det överflöd som en vuxenvärld reser murar runt dem och uppenbarligen sätter upp skyltar i andra länder för att barn, som snarare har granateld och etniska rensningar som fondvägg vid sina vattendrag, ska ta sig hit. Eller barn vars vattendrag tömts på vatten.

Erfarenheten säger mig att den räddhågsne humanisten, som gärna talar om alla människors lika värde och beklagar sig över stängda gränser och det som kallas för normaliseringen av rasismen, blir orolig av sådana här resonemang. Må så vara. Moralism och materiella ting hör ihop, hur obekvämt det än är vid middagsbordet.

Den välbärgade eller för den delen belånade svenskens fyra till fem restaurangbesök i veckan eller vad det nu kan vara avnjuts inte i första i hand för att personen i fråga har jobbat hårt och förtjänar det.

Den avnjuts på fattiga och utslagnas bekostnad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar